web analytics
Gå till innehåll

14:42

Det är en tid som för alltid kommer att finnas i mitt bakhuvud.

Ett år sedan pappa dog. Gjorde en krans (eller vad man nu kallar det för) av rosor och lade på hans grav idag. Kändes konstigt. Idag när klockan gick så tittade man på klockan och såg de olika klockslagen. Man tänkte tillbaka att vid den tiden förra året satt jag där och det och detta hände. Dåligt minne har jag i normala fall men de 33 timmar jag satt hos pappa är lika färskt i mitt minne än idag. R.I.P min älskade pappa. Du finns i mina tankar varje dag och du har en egen plats i mitt hjärta!

Ja detta året har verkligen sprungit iväg. Det är inte klokt vad tiden har gått fort. Ibland när man sitter i trädgården så tänker jag tillbaka till då pappa var med oss. Han älskade att sitta i trädgården och dricka en kopp kaffe och prata lite.

Vi pratade varje dag. Det var alltid någon av oss som var uppe hos honom och han var aldrig ensam. Han var en i familjen och han kände sig som en med. Pappa ringde mig i stort sett varje dag fast vi träffades varje dag. Jag saknar telefonsamtalen och jag saknar att sitta och prata med honom öga mot öga.

Annars har dagen gått bra ändå. Jag har jobbat och det har gått jättebra. Livet går vidare fast man inte tror det när det händer något tragiskt.

Nu är dett Allsång på Skansen och sedan blir det en deckare. Ni får ha en fin kväll alla fina människor.

Intressant?

Publicerat den Kategorier Livet, Personligt

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

8 reaktioner på ”14:42

  1. Cissa

    Ja, vissa stunder i livet kommer man ihåg varje sekund av, på gott och ont. Nu har du klarat av första året utan din älskade pappa, med alla första-gången-utan som man måste gå igenom. Saknaden blir ju inte mindre med tiden men den ändrar form och blir inte lika svidande hela tiden.

    Massvis med kramar till dig!

    Svara
  2. Maja

    Vad sorgligt och fint, och vad fint ni gjort vid graven. Tiden går så fort och ibland känns det värre än det gjorde just när allt hände, eller hur? Tiden läker inte alla sår...

    Svara
    1. Smulan

      Ja det blir rivsår i det redan öppna såret kan man säga. Tack Maja. Man har bara graven kvar nu och den pysslar man om 🙂 Det känns rogivande att ibland bara gå dit och göra fint.

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.