web analytics
Gå till innehåll

En evig kamp

Klockan är 04:03. Vaknade för en halvtimme sedan. Kan inte somna om. Dessa nätter är så långa. Varför kan jag inte få en enda natt där jag får sova ut?! Det första som jag tänkte på när jag vaknade var hur vilken hopplös människa jag är? Tankarna går vidare till det förflutna. På terapin och min framtid.

Vad hade jag då? Vad har jag idag? Vad kan jag få?

Tre frågor som växlas i mitt huvud.

Vad hade jag då?

Jag levde med en ständig rädsla och skräck I kroppen. Varje dag runt klockan 19 så började jag att få ont i magen och hjärtat började slå fort och hårt. Runt sju så gjorde jag mina barn i ordning för sängen. Det skulle duschas, borsta tänderna och jag skulle läsa sagor. Det var inte detta som gav mig stark ångest utan det som jag fasade för som kunde hända efteråt .

Jag levde i ett destruktivt förhållande där fysisk och framförallt psykisk misshandel stod på schemat. Våldtäkter som kränkningar var min vardag. Jag behandlades som en sak i mitt hem. En sak som han tog fram när han ville och behandlade hur han ville. Jag kände mig inte trygg utomhus och definitivt inte i mitt egna hem.

Jag dog sakta men säkert inombords. Ibland önskade jag att jag skulle göra det på riktigt. Döden lockade. Kanske skulle jag få känna mig fri då?! Känna mig värdig, älskad. Men jag kunde och ville inte lämna mina barn ensamma i den värld jag levde i.

Vad har jag idag?

Idag lever jag i Borgholm på Öland. Bor tillsammans med fyra hemmavarande barn, en man, en svärdotter och ett barnbarn. Trivs bra. Född skåning. Jag borde vara lycklig. Om det inte hade varit för mitt förflutna. Det som har varit lever jag med än idag. Jag bearbetar dåtiden för att kunna möta framtiden.

Vad kan jag få?

Hur kan framtiden se ut? Kan jag någonsin få känna mig fri? Känna att jag är värdig? Få bort den osynliga stämpeln som sitter i pannan på mig. Går det tro? Jag skulle vilja vakna en morgon och få känna mig fri, lättad. Kunna andas utan att känna tyngden på min bröstkorg. Känna en inre ro som kan få mig att gå på lätta vingar istället för de tunga stegen jag tar.

Jag känner att jag är en liten bit på väg tack vare min terapeut. Det är inga lätta steg jag tar men jag går framåt. Jag kämpar varje dag med mig själv och ibland undrar jag om det finns en mening med det. Att kämpa i motvind tar på krafterna. Motvinden är i stort sätt jag själv. Jag måste tillåta mig själv att känna, tro på mig själv och känna att varje fotsteg som jag tar framåt är en vinst.

Jag kämpar på!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.