Haft en jobbig natt faktiskt. Har inte sovit så mycket. Har vaknat och somnat omvartannat och under den tiden jag sov så drömde jag om att inte hitta dit jag skulle. Fast jag hade varit där så många gånger. En raksträcka som blev mindre rak ju fler gånger jag gick den. De gånger jag vaknade under natten så kände jag mig så tung. Kände mig inte trygg och kände mig iakttagen på något sätt.
Nu sitter jag med en välbehövlig kopp kaffe och lyssnar på tystnaden. Inga barn är vakna. Mannen är iväg och sysslar med sin hobby. Jag passar på att varva ner och bara finnas till.
I morgon är det dags igen för ännu en session i min terapi. Veckorna springer iväg. Min terapeut sökte en tjänst och fick den. Det innebär att hon inte kommer vara kvar där hon jobbar nu. Det positiva är att jag "hänger med" i flytten så att säga. Var rädd först att jag skulle få en ny terapeut. Det hade jag aldrig tagit. Hade nog avslutat min behandling då. Det negativa med att hon fick tjänsten är att jag inte får min promenad fram och tillbaka till behandlingen. För att tänka egoistiskt haha...Dock så får jag mycket närmare till behandlingen. Nu tar det ca 30 min att gå mellan min dotter och till behandlingen. Sen kommer det att ta 3 min. Skönt!
Inget ont som har något gott med sig med andra ord 🤗
Måendet går upp och ner. Upp om jag får vara I fred och läka i min takt. Blir jag uppstressad i vardagen så går det neråt. Förr tålde jag stress. Idag så äter min inre stress upp mig. Känner mig ibland så fruktansvärt tom inombords. Det är som att jag befinner mig i en orkan och bara följer med vindarna. Kan inte göra så mycket mer än att bara sväva ut.
Den här behandlingen har fått mig att fundera på massor av saker som jag inte har funderat över förut. Många frågor som ställs och inga svar har jag. Ska jag våga ta reda på svaren? Vilka svar? Vilka frågor?
Den här behandlingen tar fram många känslor som jag inte alltid visste att jag bar eller bär på. En del av känslorna får mig att tappa fotfästet. En av känslorna är ledsenheten. Jag stålsätter mig ibland och föser undan de känslor som sköljer över mig. Jag vill inte tappa det fotfäste jag har.
- Du har fotfäste. Jag hjälper dig! Får jag bara fråga en sak. Är det värre att gråta än att berätta våldtäktsdetaljerna? Du har berättat bland det värsta som hänt dig men ändå så drar du dig för att gråta inför mig.
Min terapeut har bra frågor som jag inte alltid har svar på. Jag har funderat mycket på det under veckan faktiskt. Det är ju inte så att jag inte litar på henne för det gör jag ju. Annars hade jag inte kunnat prata om dessa detaljer som jag gör. Ja jag måste...men samtidigt är det viktigt att man känner tillit till någon när man ska berätta om sådana här saker.
Ja...livet är som livet är.
Mitt yngsta barn blir snart tonåring. Inte klokt. Därefter är det dags för mig att bli ett år äldre och sedan blir mitt näst yngsta 15 år. Åren går som sagt.
Nej. Nu ska jag fortsätta att varva ner. Önskar er en fin dag!
