Det är kväll och det är dags för oss att sova. I alla fall för mig. Nu när jag lämnade Fredrik i Tv-rummet så gick jag förbi småpojkarna. De börjar bli riktigt stora. Om en månad har jag inga barn som är under 10 år. Pontus fyller för första gången tvåsiffrigt. Hampus blir 12 år 1 1/2 månad efter Pontus. Jag börjar få stora barn.
När jag tittar på mina barn så blir jag påmind om att jag faktiskt har gjort något bra här i livet och när jag tänker tillbaka på vad jag har gått igenom innan jag träffade Fredrik så inser jag att jag har verkligen varit stark. Med Fredrik så har styrkan inom mig vuxit.
Den 3 januari så är det 8 månader sedan som jag och min man blev oväns med min svärmor. Inte en enda gång har hon frågat Fredrik hur det är med dom. Hon som var så orolig för dom. Det rimmar lite dåligt. Inte ens en liten julklapp fick dom. Frågan är om hon ens tänker på dom ibland?!
Hampus och Pontus pratar aldrig om henne men jag brukar fråga dom om vad de tänker och hur dom känner det. Tycker det är viktigt att de ska kunna säga vad dom känner. De ska veta att dom har föräldrar som lyssnar på dom.
Idag mös jag med mitt yngsta barnbarn och nu när man själv har några barnbarn så kan man inte låta bli att själv tänka på vad jag själv skulle ha gjort. ALDRIG jag överhuvudtaget ens skulle tänka på att strunta i dom!!! Tack och lov så kommer jag aldrig förstå hur hon kan straffa två oskyldiga barn. Men de har kanske aldrig betytt något för henne? Det är ju bara vissa som rankas högt!
Men men...i mina ögon så betyder ALLA mina barnbarn exakt lika mycket! Precis så som det ska vara med andra ord!
God natt och sov gott!