Jag börjar bli riktigt trött på denna ångest. Igår hade jag det den största delen av dagen och nu tidigt denna morgon så vaknar jag med ångest och pulsen är hög. Det bultar i bröstkorgen och det känns som atr jag har ett stort svart hål i magen som bara säger musten ur mig. Det jobbigaste är hjärtat dom galopperar. Sedan den stora klumpen som jag känner i halsen blockerar andningen. Jag kan andas men det känns ändå som att jag kvävs. Jag vet att jag inte gör det men känslan av rädsla finns där ändå.
Jag vet att jag tjatar för tillfället om hur jag mår men jag tycker det är skönt och skriva av mig. Hade bara hjärtat kunna varva ner en aning.
Jag väntar in tiden för min terapisession. Den ärkortad ner till ca 60 minuter idag då min terapeut ska på utbildning. Det innebär att den stora traumaninnet pausas till nästa vecka. Jag ska intecsticka under stolen med att jag tycker att det är skönt för den behandlingen är ingen dans på rosor.
Behandlingen tar så mycket på mig. Kraft energi och ork i allmänhet. Ett av det jobbigaste för mig är alla krav. Ingen ställer det på mig utan det är jag själv. Jag försöker fokusera på mig själv men det är inte lätt. Jag känner mig som en stor egoist.
Tankarna går till Carina, min bästa vän. Saknar henne. Hade hon levt så hade jag kunnatcta telefonen och prata bort en stund med henne. Saknar hennes röst, hennes kramar, hennes styrka.
Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam, och det fast jag har folk runtomkring mig. Det är jobbigt.
Nu ska jag sluta tjata om mig själv. Ha det gott och sköt om er)!