Är det klokt???

Måndag och veckan har börjat. Lagom trött efter helgens bravader. Det har inte hänt så mycket egentligen mer än spenderat tid på akuten i Kalmar. Stéphanie har fått gallstensanfall och fick hem recept på smärtstillande medel. Det har blivit lite bättre med hennes smärta men hon får ont lite då och då under dagen så hon är sjukskriven denna veckan från skolan. Hon har svårt att koncentrera sig när hon har ont och det är ju förståeligt.

Igår var vi i affären och handlade. Stéphanie fick så ont så hon kunde inte gå. Hon satte sig ner i en gång för hon kunde inte stå upp. Hon blev så yr i huvudet. Det var många i affären och flera gick förbi gången hon satt i. Tårarna rann längs hennes kinder och man såg på långt håll att hon inte mådde så bra. Av alla de människor som gick förbi denna gång och som såg Stéphanie sitta där och må dåligt så var det bara en som frågade henne hur det var med henne och om han kunde hjälpa henne. Han erbjöd sig till och med att köra henne in till sjukhuset i Kalmar.

En enda människa av alla! Är det klokt? Det är otroligt egentligen. Folk är fruktansvärt nyfikna av sig men väldigt dåliga på att känna empati. Det svåraste av allt är att fråga en sjuk människa hur det är fatt och om de kan hjälpa till.

Jag har inte varit så aktiv på bloggen så jag har glömt bort att skriva att vår ena katt har blivit överkörd. Han hittades av min näst äldsta son när han var ute och gick tidigt en morgon. Han låg vid vägrenen död. Jag mötte upp min son för att se om det verkligen var vår Lurvas och det var det. Han var inte så skadad vilket jag blev förvånad över för han hade inte överlevt så han måste ju fått en ordentlig smäll. Stackaren.

Kände mig så taskig och jag fick sådant dåligt samvete. Kvällen innan så hade jag gett honom mat och medan jag skulle ta upp maten så var han där hela tiden med huvudet. Han var i vägen hela tiden och höll på att få mat på huvudet flera gånger. Man kunde nästan tro att han inte hade fått mat förr men det hade han naturligtvis. Jag fick fösa undan han hela tiden men det hjälpte inte. Till sist röt jag till för att han skulle förstå och då lugnade han ner sig.

När jag var klar så var det fritt fram för honom att äta och det gjorde han med. Han t för glatta livet och sedan efteråt så släppte jag ut honom för han vill alltid ut på kvällen. Han brukade göra sina behov ute och sedan la han sig i barnvagnen som står på vår trappa. Denna gången hann han bara ta en kort promenad tills någon körde över honom. Han var lämnad där för att dö om han inte dog direkt. Var han inte mer värd än så? Varför ska det vara så förbannat svårt att stanna bilen, kliva ur och se hur det gick med katten. Ta honom till veterinären eller i värsta fall lyfta upp honom och lägga honom på muren som fanns bredvid?

Jag saknar min katt. Trodde inte att jag skulle sakna honom så mycket som jag faktiskt gör, men han var en familjemedlem. Han var inte bara en katt för oss med andra ord. Han var så mycket mer än så. Nu blir det inte fler katter här i alla fall. Vi har två kvar nu och när de inte finns mer så blir det inga fler. Att vi fick Lurvas var inte ens meningen. Han skulle egentligen min lillasyster ha men det visade sig att han var en pojke så då fick vi behålla honom. Men han var så söt så det gjorde oss ingenting.

Våran Sally blir snart två år. Jag har fått frågan hur gammal hon är och jag har svarat  1 1/2 år men kom på att vi faktiskt är inne i september månad. Hon blir två den 28 så hon är lite äldre än vad jag trodde. Vart har tiden tagit vägen? Tvår? Det känns inte som så länge faktiskt.

Nej nu är klockan mycket så det är dags för mig att natta min kudde. God natt och sov gott med er!