Jag har sovit som en stock i natt. Vad jag vet så har jag inte vaknat en enda gång. Jag var rätt så trött igår kväll så det var kanske inte så konstigt. Däremot så vaknade jag med ont i min axel som gick ner till skulderbladet. Förmodligen så var det priset jag fick betala för att jag kramade ur potatisen, men det var värt det. kroppkakor är så gott!
När ska det ta slut?
Jag har fått några frågor på ask. Nja...frågor och frågor, mer påstående om att jag inte kan ta hand om mina barn, de har det svårt och jag förstör dom. Det sägs att jag är en hora med tanke på antalet barn och jag är en häxa.
Jag vet inte hur denna människa som påstår detta mår egentligen. Den kan inte må bra i alla fall då den hela tiden lägger ner så mycket tid och energi på mig, den person den påstår sig hata.
Jag är en bra mamma. Det kan ingen annan människa säga något annat om. Sen hur man tänker hur en bra mamma är det är ju upp till var och en. För mig är en bra mamma en person som ställer upp för sitt barn. Finns där i vått och torr och ger barnet allt man bara kan ge. Det man inte kan ge men vet att den behöver det skaffar en bra mamma till sitt barn.
Jag har fått lämna bort ett barn. Jag kan erkänna det men det var inte för att jag inte ville ha barnet, tvärtom. Jag älskade det barnet för mycket för att inte ge honom det han behövde. Ska jag som mamma vara så egoistisk och slåss för att behålla barnet när jag visste att jag inte kunde ge honom den hjälp han behövde? Visst har jag gråtit och mått fruktansvärt dåligt över att inte ha barnet hos mig men jag visste att han fick hjälp och det tröstade mig.
Barnet hade jag hos mig tills han skulle fylla 13 år. Sedan gick det inte längre. Jag kom till en punkt här i livet där jag var tvungen att se sanningen i vitögat. Jag kunde inte ge honom den hjälp han behövde. Jag kunde inte ge honom det han krävde och för att få ett bra liv framöver så var det en bön till myndigheterna så att de kunde ge honom det jag inte kunde. Pojken behövde professionell hjälp!
Är jag en dålig mamma för det?
Ja det finns dom som tycker det. Jag ser det inte så utan jag ser det som att jag gjorde min plikt som mamma. Han fick hjälp och kom långt, men sen att han valde att gå sin egen väg i vuxen ålder gör inte mig till en dålig mamma.
Under alla åren så hade jag kontakt med mitt barn. Jag ringde och jag hälsade på. Varje möte som var spikade var jag på förutom ett för då var jag sjuk. Jag har slagits för sonens rättigheter och jag har i stort sett fläkt upp mig själv för sonens skull. Så jag är ingen dålig mamma!
Mina övriga sex barn har jag hemma och de får var de behöver. Jag finns där för dom också och jag gör så gott jag kan. Mina barn förstår att de måste hjälpa till hemma för att allt ska fungera. Men de vet också hur de ska klara sig den dagen de flyttar hemifrån. Då kan de det där med ansvar, tvätt och matlagning. De har lärt sig att respektera andra människor och de är trevliga och artiga.
Visst gör jag fel i många situationer. Jag kan säga saker jag djupt ångrar och jag ber om ursäkt och förklarar varför det blev som det blev. Detsamma får jag av barnen om det är tvärtom. Man är inte mer än en människa.
När man har kämpat för en sak i 16 år och man ser att det sakta men säkert går framåt så är man rädd om det. När man sedan inser att allt kommer rasa på fem sekunder så blir man rädd. Inte för en själv utan för den person som är på väg att göra sitt livs största misstag.
Sen har jag 7 barn. Jag har inte samma pappa till alla barnen och då med en gång så ska jag vara en hora för som en person skrev: med tanke på alla barnen. Vad då med tanke på alla barnen? Jag må ha sju barn som inte har samma pappa men jag vet vem som är pappa till mina barn. Det är inte alla som vet det!
Jag har fått höra det i alla åren. Det börjar bli lite tjatigt nu faktiskt. Folk ser bara antalet barn och sedan har de sina förutfattade meningar. Det finns doms om har ett barn som har haft 50 karlar i sitt liv. Sedan jag som haft 9 förhållanden ska sota för att det kom till 7 barn med några av dom? Jag valde att föda mina barn för de är en del av mig.
Allt man gör får konsekvenser
På grund av att jag hade det barn som behövde så mycket så blev ett av mina andra barn lidande för jag hade inte ork rent ut sagt att kunna ge honom det han behövde. Är jag en dålig mamma nu? Nej det tycker jag inte. Som sagt jag är inte mer än en människa jag heller. Min son var hos en kontaktfamilj först varannan helg men sedan fick det bli på heltid. Jag träffade mitt barn så ofta det fanns möjlighet till.
Jag mådde dåligt över att inte själv kunna finnas där bredvid honom men det fanns ingen tid. Nu ställer nog många frågan: Varför skaffa så många barn då? Man har inget facit. Man vet aldrig hur det ska bli och man vet aldrig vad ett barn kräver förrän man står där en vacker dag. Det hjälper inte att säga: Hade jag visst då vad jag vet nu...
Min son bodde hos sin kontaktfamilj i två år, sedan kom han hem igen.
Jag ångrar inte mina barn. Jag älskar dom över allt annat. Nu sedan ett år tillbaka så har jag min ena son hemma igen. Jag tog hem honom när jag inte kunde göra mer för det andra barnet. Nu har jag kraft, tid och energi att lägga ner på samtliga barn.
Många som läser detta kanske virrar på huvudet och tycker att jag inte borde skaffat barn för det har jag också fått höra. Många vill trampa på mig och några vill att jag ska komma ner under ytan rejält men så kommer det inte att bli. Idag är jag stark och jag har gett och tänker fortsäta att ge allt till mina hemmavarande barn. Det är dom jag måste prioritera!