Terapin för denna veckan är över, men arbetet finns kvar. Jag må bara gå i terapin en gång per vecka men varje dag så jobbar jag med både tankar, funderingar, reflektioner och hemuppgifter. Idag pratade vi åter igen om varför hjärnan gör som den gör. Skyddar/skyddade mig i situationer där den inte skyddade mig. Låter det konstigt? Välkommen till min värld!
I mina öron så klingar det så konstigt och så fel men det är så. Pga min traumatiserade hjärna som satte mig i paralys...som fick mig att dissociera så blev jag inte skyddad från övergrepp och från fysisk och psykisk misshandel. Min kropp stängde av när det blev för svårt. Det var hjärnans sätt att skydda mig från allt det som hände. Satte mig i paralys. Sen att jag råkade ut än för det ena o det andra...Ja...Ja...vad kan jag säga om det? Det är ju här jag har svårt att förstå ibland för jag blev inte skyddad!
Jag känner mig ibland så sviken av denna jäkla hjärna! Men...Jag förstår ändå mer nu än vad jag gjorde i början. Har kommit långt faktiskt. Längre än vad jag trodde att jag skulle göra när jag började behandlingen men jag känner att det kan bli bättre än vad det är nu. Jag vill i alla fall ge det en chans. Jag har en superkunnig terapeut som jag litar på till 150% så jag vill inte missa denna chansen som jag har fått att äntligen kunna gå mot mina mål. Men vilka är mina mål? Det är här jag måste våga...våga för att vinna. Jag måste tänka på mig själv. Se vad det är jag vill. Hur vill jag ha mitt liv? Hur ska jag kunna nå målet jag ska sikta in mig på?
Jag känner mig så feg som inte riktigt vågar tänka på mig själv. Att sätta mig själv främst har jag aldrig gjort. Aldrig vågat. Jag är idag 50 år och ska helt plötsligt tänka på mig själv...Det är en svår uppgift.
Jag fick en hemuppgift som jag ska göra några gånger om dagen till nästa session. Jag ska sitta ner och resa mig upp till stående. Samtidigt ska jag säga: Jag kan inte resa på mig.
Hmmm...Jag ska gå emot mina tankar som jag har om mig själv. Min terapeut sa: Dina tankar om dig själv behöver inte stämma med hur det faktiskt är!
Ja...Jag fick ångest i rummet när jag gick emot mina automatiska tankar. Ibland känner man sig rätt så liten.
Denna veckan som är nu ska jag spendera min tid tillsammans med min yngsta dotter. Det ska bli roligt. Bara hon och jag...när hon inte jobbar Under tiden hon jobbar så tar jag det lugnt i min dotters lägenhet och tar itu med återhämtningen som min terapeut säger att jag måste tänka på. Igår när jag kom fram så handlade vi och sedan blev det ostbricka och några avsnitt av Gåsmamman.
Jag önskar er alla en superfin dag ❤️