Att inte säga som det är

Häromdagen skrev jag om att leva med panikångest i vardagen så jag kan väl fortsätta därifrån. En del tycker att jag ältar och andra tycker att jag skryter (hur de nu ens kan ens tycka det). Själv kallar jag det för bearbetning. Det är många av oss som får uppleva panikångest lite då och då under ens livstid. En del mer och andra mindre. När jag ”fick” panikångest från första början så visste jag inte vad det var jag fick uppleva. Idag vet jag tack och lov och det underlättar. Med panikångesten och den vanliga ångesten kom depressionen. Än idag kämpar jag mot depressionen. Vissa dagar mår jag prima och vissa dagar känner jag mig nedstämd. Jag försöker hålla masken. Jag ler och ser glad ut men inombords gråter jag.

Hur mår du? kan folk fråga.
Jo jag mår bra! säger jag, men egentligen så skulle jag vilja säga: Jag mår för jävligt. Jag har ont. Jag gråter och jag orkar inte hålla leendet. Jag drunknar i mig själv och jag vill bara kunna bryta mig loss!!! 

Men det säger jag inte. Folk skulle inte förstå. De skulle analysera mitt svar och få för sig att det hörde annat än just det jag sa. Vadå bryta sig loss? Ja ibland så känns det som att det finns någon annan inom mig som sitter inspärrad och bara vill ut! Hade jag sagt det så hade folk ringt sjukhuset och fått mig inspärrad direkt. De hade inte förstått!

Det finns dom som förstår. Det är dom som själva vet hur det är att leva med depression, ångest och panikångest. Vi är många men det pratas sällan om det. Varför? Är det för skämmigt? Jag vet när jag fick diagnosen Djupt deprimerad. Jag skämdes. Att våga visa sig ute fanns inte på kartan. Jag tyckte att alla tittade på mig och det kändes som att alla visste att jag var deprimerad. Vad nu det spelade för roll.

Det har tagit mig flera flera år innan jag ens vågade erkänna för mig själv. Jag har inget att skämmas för. Ja så tänker jag, men det finns stunder då jag skäms i alla fall. Men att vara deprimerad är inte detsamma som att vara svag. Vi har varit starka rent för länge. Så enkelt är det…egentligen!

Jag kan vakna en dag och må bra. Timmarna går och allt är frid och fröjd. Sen helt plötsligt så kan jag känna hur jag dalar ner. Jag börjar känna mig trött. Likgiltig. Ledsamheten drar över mig med storm. Vad är jag ledsen för? Jag vet inte! Jag bara känner att allt verkar så meningslöst. Oron i magen ger sig till känna. Tomheten blir allt större. Jag försöker fylla den tomheten med något. Mat oftast. Jag går rundor i hemmet utan att få något vettigt gjort.

Nu har jag två hundar som behöver motioneras. Jag tar dom och går en promenad. Oftast till min mans arbete. Pratar lite med honom, sonen och svärsonen. Det börjar kännas lite bättre. Jag går hem och känner att jag faktiskt har uträttat något. Då kan jag ha tagit tvätten och disken men det är som bortglömt. Jag ställer höga krav på mig själv. Det jag gör under en dag räcker inte. Är rädd för att andra ska tycka att jag är lat. Ja lat kan jag faktiskt vara. Jag försöker lyssna på min kropp. Det går inte alltid men jag försöker.

Idag har jag inte gjort så mycket. Men ska göra desto mer i kväll. Efter maten ska jag städa undan lite. Sen blir det att hålla helg. Jag hoppas ni får fina dagar med familjen. Kram på er!

Depression

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *