Att känna att man lever

Att gå upp på morgonen är inte alltid så enkelt. Vissa mornar är lättare än andra. Idag var det tungt. Tröttheten sitter som inbiten i kroppen på mig och jag kan riktigt känna tyngden som vilar på mina axlar.

Ibland undrar jag över livet och vad den har att ge. Jag vet vad den har gett så jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Är jag inte värd mer än så?

Kanske, Kanske inte

Alla har vi våra krokiga vägar att gå men jag trodde att någonstans i djungeln så skulle det finnas en raksträcka. Det är inte så lätt att räta ut svängarna precis. Man måste vara två för att kunna göra det.

När jag var tillsammans med ett av mina barns pappa så levde jag ensam i ett samboförhållande och det är ledsamt och frustrerande. Man tar för givet att ens partner ska finnas där och ställa upp och hjälpa till. Speciellt när det gäller ens egna barn. Jag tänkte att tiden räckte till för vi var ju två. Men när inte den andra hjälpte till så blev det ju stressigt då man skulle hinna i tid.

Lever man med någon så måste man hjälpas åt.

Idag är jag trött. Har sovit 5 timmar i natt. Har svårt för att somna och sedan vaknar jag tidigt på morgonen och kan inte somna om. Tur är väl det egentligen för man blir tröttare då.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Ha en fin dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *