Vilken lång dag det har varit. Dock inte så konstigt då jag gick upp mitt i natten. Men jag kunde inte somna om.
Var på terapin. Det gick bra. Närmar mig känslorna som jag hade då. Jahvkan känna tårarna som bränner under ögonlocken men jag tillåter dom inte komma. Under många år så har jag tvingat bort gråten och nu ska jag helt plötsligt öppna upp mig för dem. Ingen lek. Min terapeut ställde en mycket bra fråga som jag inte hade något bra svar på.
- Vad det som gör att du kan berätta intima detaljer i traumaminnet men att du inte kan gråta inför mig?
En bra fråga som sagt. Vad ska jag svara på den? Jag vet inte ärligt talat. Men att gråta innebär att man känner något och jag vill inte gå tillbaka där och känna. Men det är ett måste förstås.
Ibland när jag sitter där och berättar så blir jag så stel i min kropp. Den lyder inte riktigt. Att tänka att jag ska resa mig upp kan låta enkelt men för mig kan det där och då förlama mig. Jag kan inte få för mig att resa mig upp. Denna låsning är jobbig!
Förutom att jag har varit dödstrött så tog jag en långpromenad med Ariel och ned min lillasyster. Det blev lite vintriga foten på vägen.
Kram på er!
