Sitter och lyssnar på ljuden utanför min dotters fönster. Bilar som kör, dörrar som öppnas och stängs. Det finns liv i Kalmar med andra ord. En del kommer, andra går.
Medan jag lyssnar på det så börjar jag sakta men säkert tänka på hur jag själv har det. Otroligt tråkigt! Jag vill så mycket men hämmas av mitt mående. Kan jag komma ifrån det dåliga måendet? Ja det är jag helt övertygad om. Men vägen dit är ju lång ibland. Livet är som en berg och dalbana. Jag försöker leva här och nu men samtidigt så känner jag mig inte lycklig i livet här och nu. Då är det svårt att leva här och nu (Mycket tjat om här och nu märker jag 😉
Jag vet hur jag har haft det i mitt liv. Så vill jag definitivt inte ha det igen. Jag vet hur jag vill ha det i framtiden men det känns inte som att det är nåbart. Inte som livet ser ut just nu...och med den facit i hand som jag har så känns det som att det inte kommer bli bättre.
Ärligt talat. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med, ingen att umgås med, inga vänner som finns här. Det hade varit roligt att ha någon som man träffade lite då och då. Någon som man kunde ringa till ibland, kanske gå och luncha med, se en film, ja listan kan göras lång!
Jag har ju faktiskt haft det en gång i tiden men mitt förflutna har kastat in mig i en hörna och satt mig i en trygghet som fängslade mig. Under många år i fångenskap av den tryggheten som faktiskt får mig idag att känna mig ensam och otrygg har orsakat att jag idag inte har någon vid min sida. Jag ska inte lägga skulden på någon annan men det var inga val som jag egentligen ville göra.
Du har ju din man tänker en del kanske...och det kan man ju tro. Ja jag har honom i vårt hus. Han ligger bredvid mig om nätterna, vi vaknar upp till morgnarna men trots det så är jag ändå ensam. Vi har inget gemensamt känns det som. Det är mycket sällan vi gör något tillsammans och när vi väl har möjligheten så umgås vi inte. Vi pratar inte. Jag saknar det. Tänker på hur det har varit. För har det alltid varit så? Jag vet inte. Under årens gång så hade jag fullt upp med hem och barn. Nu är barnen stora och det är nu jag lägger märke till all den ensamma tiden som jag har. För den kan jag känna fast Fredrik är hemma.
Jag närmar mig 50 år och jag känner att det är svårt att skapa vänskapsband med andra. Visst ska man kunna få vänner även i denna åldern men det skrämmer mig samtidigt. Vad har jag att prata om? Allt var så mycket lättare förr, när man var yngre.
Jag kan känna att livet är fruktansvärt orättvist, men vad hjälper det att känna det så?! Men jag känner det så i alla fall. Jag valde inte att bli ett offer till flera olika förövare. Jag valde inte att växa upp i en otrygg miljö. Dock så gör jag allt för att vända det idag i form av terapin jag får. Den är tuff, jobbigt och krävande men den ger resultat. Jag kämpar och kämpar. Ångesten kommer ofta på besök när jag är där. Min terapeut kommer med råd om andning och det hjälper. Men ångesten sitter och lurar hela tiden. Jag är inte van att prata med någon på det sättet som jag gör där. Kan inte alltid rå för att jag skäms, vilket min terapeut säger åt mig är obefogad. Det hjälper inte alltid. För vad ska hon tänka om mig? Är en fråga som dyker upp! Innerst inne så förstår jag att den frågan inte behöver ställas för jag vet svaret, men jag kan ju ha fel!
Jag är glad över att ha mina hundar. Utan dom hade livet inte varit densamma. Här sitter jag med min äldsta tik Sally ❤