web analytics
Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 5 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Idag skulle min pappa bli 86 år gammal. Ska upp till graven senare och sätta blommor och tända ett ljus. Det är inte klokt vad åren går. Den är snart 9 1/2 år sedan han gick bort.

Jag hade en sådan konstig dröm. Väldigt jobbig och skrämmande. Den handlade om min tolvåriga son. Han var två år gammal i drömmen och gick på ett dagis som hade ett konstigt namn. När det var dags att hämta honom så fick jag veta av någon att en personal hade skickat hem honom för att han hade feber.

Skickat hem? Med vem?

Ja...personalen hade bara skickat iväg honom ensam. Jag försökte hitta min son och letade överallt. Det var mycket folk ute och det kördes tunga maskiner vid vissa ställen då de höll på med något där. Två av han syskon tyckte inte det var lönt och leta och jag gick panik. Efter långt om länge kom han till rätta. Jag och Fredrik gick upp till dagiset för att prata med dom. Personalen som skickade iväg honom hade jag pratat med i telefon tidigare. Jag sa till henne att jag skulle göra en polisanmälan. Sedan la jag bara luren.

Vi kommer dit och pratar med personalen. Då säger hon som skickade hem honom att han hade hittat henne med en kniv. Hon hade glömt bort det innan. Hennes kollega säger att hon förstår henne och jag undrar vad det är för personal. Vi går därifrån till sist.

Känslan jag hade när jag vaknade var ingen skön känsla. Hade varit roligt och veta vad drömmen betyder egentligen.

Idag är det fredag. I morgon åker jag till min stora dotter. Vi ska pyssla lite med Nellie och Sebastian. Lill-pojken ville att farmor skulle vara med. Så söt!

Ni får ha en fin fredag mina vänner. Sköt om er!

När jag växte upp så var det inte mycket tv man satt vid. Vi skulle vara ute och leka och det var det vi gjorde. Jag hade kamrater i samma hus vi bodde i och vi var några stycken där som var med varandra nästan varje dag. Men i skolan hade jag ingen. Hur gamla mina kompisar var vet jag faktiskt inte. Kommer inte ihåg att jag ens såg dom på skolgården, men jag tror att de var något år yngre än mig.

Vi är inne i december månad och julkalendern är i full gång. Vad det är för julkalender i år vet jag inte och det är inte många som jag har sett under min uppväxt. Men det finns två som jag vet att jag såg och som jag verkligen älskade. Albert och Herberts julkalender och Trolltider.

De två är mina absoluta favoriter. Albert och Herbert är ju en klassiker och de var ju roliga utöver julkalendern med. Trolltider älskar jag för den har i stort sett nästan allt. Jag älskar Siw Malmkvist när hon blir häxan. Hon går från ängel till häxa. Snacka om kontrast 🙂

Det är tre veckor till jul och jag har inga julklappar än. Jag som brukar vara klar vid denna tiden i normala fall, men detta året har varit så konstigt. Det har varit det ena efter det andra hela tiden. Jag hoppas på ett bättre år 2021.

Det är grått och kallt och dagarna känns ibland väldigt långdragna och tråkiga. Men när jag ser bilden som jag fick upp på Facebook som togs för 10 år sedan så känns det helt plötsligt så mycket bättre. Jag är definitivt ingen vintermänniska! På fotot nedan så har vi Stéphanie, Beatrice och Hampus.

Det är kväll och jag har lagt mig för natten. Har svårt att somna bara men det kommer väl. Vad det börjar bli kallt nu. Dags för vinterskorna. Jag tycker inte om denna årstiden.

Vi har inte många dagar kvar av detta året. Dom kommer gå fort. Nästa år kan bara bli bättre. O alla fall för många. Jag slutade förra året med ångest och började detta året med ångest. Sedan har det gått i ett.

Det går bra på terapin men det är då jobbigt med återberättandet. Under tiden så kommer det fram fler detaljer. Jobbiga sådana. Att bara uttala dom är jobbigt. Sen ska man röka bryta om känslan man har och det är så svårt ibland att sätta ord på. Speciellt när det är en känsla jag inte kan få fram.

När jag tycker det är extra jobbigt i vardagen då tittar jag på kort på mina barnbarn. Idag har jag gosat med mitt yngsta, lilla Liam. Helt underbar är han. Han är ett av ljusen i mitt liv ❤

Nu ska jag försöka sova. God natt med er!

I England så har det första vaccinet kommit för Covid-19. Kommer det till Sverige så vet jag inte om jag kommer ta det. Hur är det med biverkningar? Har dom koll på det? Jag är feg när det kommer till att testa nya saker, speciellt när det kommer till preparat som ska in i kroppen.

Igår tog jag faktiskt en långpromenad med Ariel, min dotters hund. Vi var ute i en timme och jag passade på att fotografera. Det var skönt ute. Lite kyligt men fint ändå. Det var inte många människor jag mötte på vägen. Några enstaka barn som lekte på en lekplats.

Idag bär det iväg hemåt. Har lite att göra på hemmaplan med. Mina tomtar ska fram om inget annat. I morgon är det 27 år sedan som min äldsta sons pappa stack. En vecka senare födde jag André. Tiden går fort. Jag har dåligt minne men vissa minnen försvinner aldrig. En del av dom är som om det hände igår. Det är jobbigt när man hamnar i ett minne som känns som att det sker nu.

Min yngsta son är hemma från skolan. Han har haft ont i magen. Fredrik skickade honom till skolan idag men han blev hemskickad av läraren. Han måste testa sig för Covid-19 innan han får komma tillbaka för magont är tydligen ett symtom för Corona. Det är nog många barn som kommer dra nytta av denna pandemi.

Nu väntar jag in min tvillingpojke. Sedan åker jag hem. Jag önskar er alla en fin dag.

Första december idag. Det går mot jul. I år är det första året som jag ännu inte köpt in några julklappar. I vanliga fall så är jag klar nu sedan länge. Det blir svårare och svårare att köpa julklappar till barnen ju äldre dom blir tycker jag, men jägmästare säkert något dom dom behöver

Har inga planer alls för dagen. Jag ska försöka bara vara och försöka varva ner inombords. Har hög vilopuls ibland. Igår var jag på terapin och det drog ut lite på tiden. Jag återberättar ett minne som är nästan 20 år gammalt men som hjärnan ibland tror sker nu. Ibland känns det som att jag försvinner in i en dimma. Många känslor återkommer som jag hade då. Tankar som väcks till liv.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och njuta av lugnet. Ha en fin dag.

Sista inlägget från min 20-dagars lista. Helt otroligt att jag faktiskt kunde hålla att göra ett inlägg varje dag i 20 dagar i sträck. Ni som har läst några av mina inlägg har fått lära känna mig lite bättre. Det var kanske inte till en fördel hahaha...men ändå.

Igår så bloggade jag "kortfattat" om mitt liv som vuxen. Idag är det dags att summera om hur mitt liv är idag.

Jag lever tillsammans med min man i Borgholm. Det är 16 år sedan vi lärde känna varandra och vi har varit tillsammans i 15 år. Vi har två pojkar tillsammans. De är snart 13 och 15 år gamla.

Mina tvillingar som nästan precis fyllt 18 år bor hemma fortfarande. Min tvillingpojke Benjamin har precis blivit pappa och hans flickvän och son bor också här hemma.

Jag är arbetslös. Jobbade tidigare inom vården men när jag blev inlagd för mitt dåligt psykiska mående så hade dom helt plötsligt inte användning av mig längre. Jag går på behandling idag för PTSD och det är ingen lek. Eller en dans på rosor. Den rör upp en hel del och det är väl det som är meningen.

Jag har legat inlagd tre gånger på den psykiatriska kliniken och när jag tänker tillbaka på hur mitt liv har varit så är det konstigt att det inte har varit fler gånger.

Det går inte en dag som jag inte får kämpa med mig själv och mitt mående. Detta året har varit otroligt tufft. Dock så ser jag en ljusning i det hela. Jag tror att det kommer bli bra i slutändan.

Det var lite om mitt nuvarande liv. Ha det gott och sköt om er!

Igår skrev jag om hur mitt liv var som barn. Idag ska jag skriva om mitt vuxna liv.

Jag gick ut gymnasiet och blev utbildad till vårdbiträde. Min så kallade karriär som dansare var över innan det nästan inte ens hade börjat. På grund av misshandeln som skedde under skoltid.

Att arbeta med människor visade sig vara roligt och jag älskade att jobba med de äldre människorna. Göra skillnad och göra deras liv bättre. Helt underbart. Vid några tillfällen så arbeta jag med äldre förståndshandikappade och det är nog det mest givande arbete man kan ha.

Jag har även arbetat in om barnomsorgen. Var på ett dagis som det hette på den tiden och jag älskade även detta arbete. Jag kom på att det var med människor som jag skulle jobba med.

Jag bodde i Hörby tills jag fyllde 20. Sedan flyttade jag till Eslöv. Det var för att jag fick arbete på ett sjukhem där. Under denna tiden träffade jag min äldsta sons pappa. Vi var tillsammans tills veckan innan jag födde min son. Jag blev alltså ensamstående innan barnet ens var född. Låg ensam inne på BB och försökte förstå att min son skulle födas fyra veckor för tidigt.

Jag tog hand om min son ensam då pappan till barnet inte ville vara närvarande. Han träffade honom inte ens och det kunde jag inte förstå faktiskt. Inte ens idag kan jag förstå hur man kunde välja bort sin son. Ett barn som han påstod sig vilja ha under tiden jag gick och bar på honom.

Jag träffade en ny man två år senare. En granne till mig. Vi började träffas och jag blev gravid med barn nummer två. Även denna man stack innan min son föddes. Under denna graviditet så träffade jag min äldsta dotters pappa och jag flyttade ut till honom. Födde min son och nu hade jag två underbara barn.

Jag var dock långt ifrån lycklig. Jag trodde att jag hade hittat hem så att säga men jag kände mig inte trygg. Min andra son hann bara bli sju månader gammal när det visade sig att jag var gravid ännu en gång. Jag födde min dotter och nu var jag trebarnsmamma.

Det höll inte med denna mannen i heller utan jag blev ensamstående med tre barn. Pappan till min dotter hörde aldrig av sig för att höra hur det var med dottern och han träffade henne inte i heller.

Nu hade jag bestämt mig. Jag skulle inte ta in en karl i mitt hus utan jag tänkte leva ensam med mina tre barn. Men år 2000 när min yngsta var tre år gammal så träffade jag en man. Fick kontakt med honom via internet. Vi träffades och pratades och jag fattade tycke för honom. Han hade egna barn och det var mycket det som jag fastnade för. Hans engagemang för sina barn. Eller det engagemang som han påstod sig ha i alla fall.

Vi förlovade oss och till sist gifte vi oss. Egentligen ville jag inte faktiskt men gjorde det i alla fall. Jag tänkte att gör jag detta så blir det kanske bättre. Men det blev ju inte det. Det eskalerade i stället.

Jag blev med barn efter en tid och det visade sig vara tvillingar jag bar på. Mannen stack när jag var i sjunde veckan och jag kom att bli ensamstående med fem barn. De yngsta två var nyfödda och min äldsta var nio år gammal. Jag var nu 30 år gammal. Nu hade jag bestämt mig. Ingen jävla karl skulle få komma in genom min ytterdörr. Det löftet höll jag i 2 1/2 år. Sedan kom jag i kontakt med min nuvarande man. Året var 2005.

Ja...året efter så födde jag vår äldsta gemensamma son och 2008 så födde jag vårt yngsta barn. Mellan dessa två pojkar fick jag ett missfall.

Destruktiva förhållanden

När man ser på min livslinje om männen jag har varit tillsammans med och om hur många barn jag har med olika pappor så kan det tyckas vara många. I alla fall många olika pappor. Jag har ofta fått höra att jag har blivit med barn, slängt ut männen för att få underhållsstöd. Att jag skaffade många barn var för barnbidraget skull sa dom.

Naturligtvis så är det inte så. Att jag hamnade i de relationer jag gjorde har jag börjat få en ny förståelse för. Det finns en orsak till det. Som min terapeut säger: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Jag försöker få in det sakta men säkert själv. Jag försöker slå undan alla negativa tankar vilket inte är det lättaste.

Jag har träffat män som inte varit så snälla. Varken mot mig eller mot barnen. Att ha levt i destruktiva förhållanden borde få en att backa nästa gång man träffar någon man som är likadan som de övriga man har träffat. Men det gjorde jag inte. Varför?

Många har sagt här att det är konstigt att jag faktiskt skulle göra det. Att träffa män som inte var snälla. Den ena efter den andra. Nej det trodde dom inte på utan jag ljög. Vid ett tillfälle så sa en äldre kvinna till mig: Vad gör du för fel?

Så nu var det mitt fel alltså. Ja...kanske det. Kanske skulle jag tänkt mig för en extra gång innan jag gick in i ett förhållande. Då tänkte jag att det var mitt fel att det blev som det blev. Idag så väljer jag att lyssna på min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val!

Jag väljer inte att tro på det bara för att göra det lättare för mig utan för att jag faktiskt tror på det. När jag gick hos kvinnokouren så sa dom: När du träffar en man som får dig att känna att det är fel så är det rätt!

Man känner sig trygg i det otrygga. Man vet vad som väntar och kan förbereda sig för det på bästa sätt. När jag träffade Fredrik så mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag väntade in slaget, förnedringen, den psykiska misshandeln. Ja även våldtäkterna väntade jag på men det kom inget. Jag visste aldrig vad som väntade mig sekunden efter. Det var otroligt jobbigt. Det tog flera år innan jag började förstå att det inte skulle hända något.

Jag blev misshandlad och våldtagen av män som jag trodde skulle ge mig en fast punkt i livet.

En av männen psykade mig, behandlade mig som en sak i mitt egna hem. Jag var inte värd mycket. Jag skulle redovisa allt vad jag gjort under en dag. Han gick igenom mina mejl, mina sms. Han skulle ha kontroll på precis allt. Han tyckte inte om att jag hade kompisar utan jag skulle helt och hållet enbart förlita mig på honom. Han bröt ner mig sakta men säkert.

När jag tittar tillbaka på hur mitt liv har varit så inser jag att den ena mannen var värre än den andra. Jag hamnade i depressioner och jag levde med dödsångest dagligen. Efter jag blivit ensamstående med mina fem barn så vågade jag inte gå ut. Mycket på grund av att en av mina före detta körde och jagade mig i stan. Vart jag än var där fanns han. Jag vågade till sist inte gå ut.

Dagligen gick jag med rädsla och visste aldrig hur det skulle bli. Jag hade mina aningar och dessa kom att visa sig vara rätt.

Fast allt detta HAR hänt så är det händelser som jag fortfarande bearbetar. MEN!....oavsett vad jag än har gått igenom så skulle jag gått samma väg idag som då. Hade jag inte gått den vägen så hade jag inte haft mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Det är dom som ger mig styrka och det är dom som är ljuset i mitt liv!

Detta var lite kortfattat om mitt vuxna liv!

Hur var mitt liv som barn? Det gör ont faktiskt att behöva tänka på det ibland för det är så mycket som jag har varit med om sedan barnsben. Många som såg mig utifrån tyckte säkert att det var hur bra som helst men från mina ögon sett så var det inte alltid så bra.

Jag brukar säga att jag var sex år gammal när jag fick bli vuxen. Det var då helvetet började. Sexuella övergrepp som varade under flera års tid. Nio långa år hade jag framför mig. Det jag var med om önskar jag inte min värsta fiende.

Under mina två första år i lågstadiet så hade jag det i alla fall bra. Jag längtade till skolan för det var där jag hade mina kompisar. Jag fick lite andrum från det som annars hände i min vardag.

Vi bodde i Norra Rörum som ligger i Skåne och som tillhör Höörs kommun. Vad jag minns så fick jag vara med klassens gemenskap. Vi spelade ofta fotboll på rasterna och vi låtsades vara kända fotbollsspelare. Att spela fotboll var roligt och i Norra Rörum så var det just det som de flesta gjorde.

Vi flyttade tyvärr ifrån här när jag skulle börja tredje klass. Eller var det i själva terminen? Jag vet inte riktigt men jag vet att jag gick i tredje klass när vi flyttade in till Höör. Det var här det andra helvetet bröt ut. Jag blev mobbad i min klass. Vi var inte så många i själva klassen men det räckte med dom 15 som var där. Jag blev slagen, psykisk misshandlad och förnedrad. Men hur dåligt jag än mådde för att gå till skolan så längtade jag till morgonen efter då det var dags för ännu en skoldag. Jag kände mig tryggare där. Helt sjukt, men så var det!

Mobbingen i skolan höll i sig under alla åren i låg och mellanstadiet. Jag lyckades få en "vän" men egentligen så kunde jag inte kalla henne för det för hon var med mig bara när hennes bästa kompis var sjuk. Jag hade ingen att vara med på fritiden så det blev mycket ensamtid. Ofta med en boll närvarande. Var det inte fotbollen så var det en tennisboll.

När jag kom upp i femte klass så började det ändra på sig. Förmodligen på grund av att klassen tidigare splittrades och jag fick andra klasskamrater. När jag sedan kom upp i sjätte klass så hade jag äntligen kommit in bland resten av mina klasskamrater. Det börjades kännas bra. Då var det dags för ännu en flytt. Nu hamnade jag i Hörby och ett tredje helvete började.

Ny skola och nya skolkamrater

Vi bodde 8 km från själva byn och jag hamnade på Hellmanarp skola. Fy fan rent ut sagt. Här var det rena tortyren ärligt talat. Jag blev slagen, sparkad, spottad på, utfryst, förnedrad och gud vet allt. Här var det inte bara mina klasskamrater som utförde mobbingen utan min klassföreståndare var lite delaktig. En klasskamrat gick fram och spetsade sin penna på katedern. Sedan stack han den i min rygg. Jag ville naturligtvis inte att detta skulle hända så jag vred mig lite i min stol. Det fick jag inte för min klassföreståndare utan han tyckte att jag skulle sitta rakt i stolen. Jag sa vad som hände men han brydde sig inte.

När vi hade prov i skolan så fick jag "fel" fast jag hade skrivit rätt. Vi åkte skridskor på rasten och jag blev ofta fälld på isen. Ibland så skadade jag mig och fast de vuxna såg vad som hände så gjordes inget. Klassföreståndaren duschade i flickornas omklädningsrum. Första gången glömmer jag aldrig. Han kommer ut naken från duschen och säger åt oss flickor: Ni får vänja er flickor. Det här får ni se ofta när ni blir stora.

Jävla äckel!

Jag gick i sjätte klass då och jag kan inte förstå hur en sådan lärare fick jobba kvar!

Jag blev ofta utslängd från lektionerna för att jag inte gjorde som läraren sa. Till exempel de gånger då jag faktiskt vägrade sitta med ryggen emot en klasskamrat. Eller de gånger jag ifrågasatte varför jag fick fel på uppgifter som faktiskt stämde. Då blev jag utslängd och fick sitta och skämmas i korridoren. Sedan fick jag komma in när nästa lektion började. Det fanns tillfällen då jag faktiskt gick hem. Till sist så vägrade jag åka till skolan helt och hållet. Det resulterade i att kuratorn från skolan inne i Hörby samt psykolog och en annan från skolan kom hem till oss. Jag vägrade att gå till skolan och jag blev förflyttad in till Hörby.

Jag fick åka buss in till Hörby och kom sent varje morgon för bussen var inte inne förrän en kvart efter lektionen började. Klassen jag hamnade i var bra. Den kändes bra till en början. Sedan började några klasskamrater visa sig att tro sig vara bättre än en tjej som bodde ute på landet. Dessa var dock inte så många men det räckte med dom som fanns. Det slutade inte där utan det fortsatte så upp till högstadiet. Jag kom aldrig riktigt in i klassens gemenskap och på lektionerna så vågade jag inte öppna munnen för jag var rädd för att det skulle bli fel. På alla frågor jag fick av lärarna slutade med att jag svarade: Jag vet inte.

En i min klass skrev en avslutningslåt där han beskrev klasskamraterna så att säga och när han kom till mig så var det just: Jag vet inte som beskrev mig. Ja det var ju sant, men visst hade jag önskat att jag vågade svara. För jag kunde ofta svaren, men tyvärr så lät jag sällan mina lärare veta det.

Min biologilärare hade gett oss i läxa om ögat och för en gång skull så räckte jag upp handen och fick frågan. Jag svarade och hon sa att det stämde. Tog några steg framåt och stannade sedan till. Tittade mot mig och backade och fortsatte att fråga. Mina svar var rätt och det kändes bra. När lektionen var slut så frågade hon mig om jag hade läst på. Jag svarade ja och hon sa: Fortsätt med det 🙂

Jag ansökte till Eslövs gymnasium och kom in på linjen Social Service. Jag skulle bli utbildad till vårdbiträde. Att det blev den linjen var för att den var yrkesinriktad. Jag visste inte vad man blev när jag ansökte utan det viktigaste för mig just då var att den var yrkesinriktad. Att jag blev något som jag kunde falla tillbaka till. Jag skulle nämligen bli dansare hade jag bestämt.

Jag dansade en hel del. Började i en Famegrupp som fanns i Hörby. Att dansa och få utlopp i dansen var helt underbart. Sedan var det mindre roligt att uppträda för då kom strålkastaren på en, men det var ändå samtidigt roligt. Jag fick vänner som var intresserade av samma som mig. Men när jag gick i andra året i gymnasiet så blev jag misshandlad på skolgården. Det resulterade i att jag fick sluta dansa för min rygg och nacke fick skada. Jag kände just då att jag hade inget liv. Oavsett vad jag gjorde i livet så fick jag bakslag. Jag började gå ner mig i depression.

Mina tankar om detta idag

Jag kunde mer än vad jag visade men jag vågade inte. Tänk så mycket bättre mina betyg hade varit om jag bara hade fått känna att jag dög, att jag kunde. Inte känna mig dömd med mera. Tänk så många elever idag som går igenom samma sak. Det är skrämmande att det fick gå till så som det gjorde. Att ingen ingrep. Mobbingen som jag fick utstå i Höör till exempel. Mycket av det hände ute på skolgården. Var fanns alla vuxna? De som fanns ute, kunde de verkligen ha missat det? Eller var det lättast för dom att blunda?

Mycket av det som hände mig som barn finns fortfarande inom mig. De sexuella övergreppen varade i nio långa år till exempel och under dessa år så hade jag även helvetet i skolan. Tänk om bara någon vuxen hade sett och hört. Brytt sig och tagit tag i saker och ting innan det gick för långt. Tänk om...tänk om...tänk om!

Idag är det inte lönt att tänka på det som har varit för det går inte att göra något åt. Dock så kan man ta lärdom från det. Hur blev jag behnaldad som barn och vad fick det mig att känna? Det tar jag fram när jag pratar med mina egna barn idag. De livserfarenheter jag har med mig i livet kan faktiskt göra nytta. Fast ibland vill jag bara begrava dom. De gör ont än idag! Det är det jag försöker säga till mina barn.

Det du tycker är oskyldigt kan skada någon annan. Det som händer och sker idag bär den andra med sig in i livet. Gör du positiva saker mot någon annan så skänker du glädje under många år. Ett enda ord som sårar kan ge ångest och öppna sår i själen under många år framåt!

Har du kommit ända hit så har du varit extremt duktig. Önskar dig en fin dag. Sköt om er!

Jag känner mig så uppstressad inombords och det är inte så lätt att varva ner i heller då jag aldrig får min egentid. Jag har hemuppgifter som jag ska göra till terpain varje vecka och jag hinner inte med att göra dom fullt ut. När jag sedan måste göra dom så blir det ännu mer stress.

Första gången jag var hos min terapeut så frågade hon om det fanns några hiunder för att göra hemuppgifterna och jag sa: Nej då. Det går.

Herregud. Så fel jag hade! Alla rycker och sliter i mig och jag orkar inte med. Det blir för mycket. Skulle folk fråga mig hädanefter vad jag önskar mig i julklapp så kommer jag säga en öde ö! Helt underbart. Ingen mobiltelefon ska jag ha.

Jag är bara rädd för att det ska bli som förra året då det gick mot att lägga in mig på den psykiatriska kliniken i Kalmar. Det var inget roligt men ett måste. Ska det fortsätta i samma anda som det gör just nu så lär det bli en repris på det.

Jag får ångest när jag är hos min terapeut. Jag får ångest när jag sedan lyssnar på sessionerna. När jag inte får lyssna klart så blir det en förlängning av denna förbannade ångest. Tänk om folk hade fattat att jag faktiskt också behöver lugn och ro!!!

Nu närmar det sig helg och jag har inga planer för idag eller för i morgon. På söndag kommer dock Stéphanie, Jonatan, Pelle, Robin, Amanda samt barnen hit. Det ser jag fram emot. Vi ska äta lite god mat och bara njuta av tiden vi har tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det gott. Önskar er en fin helg. Kram på er!

Under alla årets dagar så är självaste julafton en av mina favoriter. Jag brukar fira med barn och barnbarn. Det är en glädjens dag med andra ord 🙂

Vi brukar sova lite längre på morgonen-. Barnen går upp när de brukar då de ofta sover bort morgonen i vanliga fall, men jag brukar i alla fall gå upp lite senare än vanligt.

Är Stéphanie hemma under julaftonsmorgon så brukar hon gå upp och baka scones som vi alla njuter av sen. Vi spelar spel, pratar och umgås. Har det allmänt mysigt med andra ord. Klockan 15 är det dags för Kalle Ankas jul och det vill vi absolut inte missa.

Efter maten så dukar vi fram till mat och värmer upp det som behövs. Sedan sitter vi alla och njuter av den goda maten. Efter maten så är det dags att duka av och det tar en liten stund att få undan mat och disk.

Innan kaffet förbereds och pepparkakor och lussekatter samt nötter dukas fram så åker vi till gravarna och sätter de blomsterdekorationer som jag brukar göra samt så tänder vi ljus.

Sedan kommer timmen som barnen har längtat efter. Då är det dags för julklappsutdelning 🙂 Det tar en stund att dela ut julklapparna då vi är många i familjen men vi har tid. Efter detta så får barnen göra vad de vill. Leka med leksakerna, spela spel, sitta vid datorn...vad de nu än vill göra. Själv pustar jag och är otroligt tacksam över att ha mina nära och kära hos mig denna dag.

%d bloggare gillar detta: