web analytics
Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 5 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Jag har städat av här hemma i den mån jaghar kunnat. Min arm där jag fickj min spruta kan jag inte röra på samma sätt som innan vaccinationen men den känns bättre och bättre för varje stund som går i alla fall. Det är skönt att fått undanplockat. Har vädrat ur lite med.

Det är oftast under städning som jag tänker som bäst, men framför allt mest. Det är tankar som far rundor från mitt liv från förr och hur livet är idag. För 18 år sedan var jag gravid med tvillingarna. Jag var i 14 veckan och hade redan fått en rund kula på magen. Jag såg ut som om jag var på väg in mot de två sista månaderna i en normal graviditet. Det fanns en risk att jag skulle få missfall med båda. Jag är ju inte så stor och alla extra kilon som jag gick upp under graviditeten satt på magen. Det var tungt att gå och samtidigt hade jag 3 barn under 9 år att ha hand om.

Jag var ensamstående mamma på heltid. Ingen avlastning hade jag så jag sökte faktiskt hjälp via socialförvaltningen om att få en kontaktperson som kunde hjälpa mig mig att aktivera barnen. Det var nte så lätt att röra sig och göra saker med barnen på egen hand.

Jag fick hjälp av en kvinna som kom några timmar varje dag. Många trodde att jag överlämnade mitt ansvar till henne men det var ju inte riktigt så. Jag var med hela tiden. Dock så hade jag hjälp med två extra ögon som kunde ta sig an min äldsta son som var hyperaktiv av sig. Jag ville vara ute med barnen och det kunde jag ju inte vara om jag inte fick hjälp. Jag kunde helt omöjligt springa efter honom.

Det blev en liten befrielse att få den här hjälpen för jag älskade att vara tillsammans med mina barn. Hitta på saker med dom. Ut och gå. Åka tåg till Lund för att inta parken där. Se nya platser, gå till badet. Ja allt som ett barn kunde älska att göra. Fast jag inte själv kunde utöfra detta så fick jag nu möjligheten att göra det med mina barn då jag fick de där två extra ögonen.

Många tyckte att jag var lat som inte kunde ta hand om mina egna barn. Men de glömde bort att en del barn faktiskt har två föräldrar som kan göra saker med sina barn. Mina hade inte det. Jag fick alltså inte lov att skämma bort mina barn lika mycket som många andra föräldrar gjorde. Varför? Vad är egentligen skillnaden? ÄR det något som jag missar?

Ja oavsett så ångrar jag inte mitt beslut om att söka den här hjälpen. Att spendera tid med mina barn är något som jag värderade högt och gör så än idag. Jag skulle gått samma väg idag som då fast jag fick skit för det!

Det är aldrig lätt att vara ensamstående med barn. Man tycker att man gör allt man kan men ändå i slutändan så tycker man att man brister. Men ärligt talat så tror jag faktiskt att det är något som många andra får en att tro att man har gjort. När du läser man så byt ut det till jag. För JAG vet att jag har gjort det bästa av det möjliga. Det jag själv inte kunde ge mina barn försökte jag få hjälp med att kunna ge dom. Är det verkligen så fel?

Idag så har min tvillingson ett eget litet barn att ta hand om. Han, hans flickvän och deras lille son bor här hemma. Vi stöttar i den mån vi kan, men dom är jätteduktiga på att ta hand om lille Liam. Han blir faktiskt sex månader gammal idag 🙂 Jag hade äran att få vara med under hans födelse. Vilken känsla det var att få se ett barn födas. Det har jag varit med om sju gånger själv men då var ju fullt upptagen med att försöka föda fram underverket!

Några tankar som for igenom mitt huvud medan jag dansade med min dammsugare 🙂 Ha det gott!

Idag ser det ut som att bli fint väder. Jag hoppas det håller i sig nu. Är det inte dags att det blir vår nu?

Igår fick jag min första vaccination för Covid-19. Mådde bra efteråt tack och lov. Dock så fick jag värk i min arm igårkväll och det håller i sig än, men det blir nog bra till slut. Fick ny tid för andra dosen i juni.

Har sovit lite dåligt i natt. Tror dock inte att det beror på sprutan utan det är så här jag kan ha det ibland. Det är att ta det som det är. Hade en konstig dröm som var återkommande varje gång jag somnade om. Men vad den handlade om kommer jag inte ihåg och ju mer jag försöker komma ihåg vad den handlade om ju mer försvinner den bort. Kanske lika bra det.

Idag kommer två av mina äldsta barn och barnbarn hem. Det ska bli roligt och träffa dom igen. Är ett tag sedan nu. Jag hoppas vi kan vara ute och spela nummerkubb. Frågan är om hundarna kan vara ute. Mitt i allt så springer dom väl ner det hela haha.

Vad skulle jag gjort utan mina hundar?! Dom är överallt och ingenstans samtidigt men dom är roliga, kärleksfulla och smått lite nördiga.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka njuta av lugnet. Önskar er alla en fin lördag!

...är inte samma sak!

Igår var jag på hörselvården i Kalmar och allt såg bra ut. Det var i och för sig skönt men problemet avstår vart felet ligger. Jag hör ju bra men varför har jag det där trycket i örat ibland som strålar ner mot käken och upp mot ögat. Kan det bero på fibromyalgin? Jag vet inte, men det har blivit bättre så chansen finns ju att det bara blir bätytre och bättre med tiden. Läkaren sa att jag förmodligen har haft en öroninflammation i december då trumhinnan buktade inåt förra läkarbesöket men nu såg allt bra ut. Så det finns alltså hopp 🙂

Igår när jag ändå var inne i Kalmar så tänkta jag att jag skulle göra min ena hemuppgift som jag fick från min terapi. Att sätta mig och fika. Jag passade på att ta fiket på sjukhuset när jag ändå var där. Det var en del i fiket. För många är det avkopplande att sitta med en kopp kaffe på ett fik, men för mig så innebär det ångest. Jag satte mig i en hörna och kollade ut bland de andra besökarna. De drack sitt kaffe. Pratade med varandra. De satt ju inte vid samma bord då det bara får vara en per bord, men de såg ut att ha det trevligt ändå.

Där satt jag då med min kopp kaffe som jag glömde bort mellan varven. Jag började få ont i magen. Kände mig smått illamående och ville egentligen bara gå därifrån men jag stannade kvar. Jag satt där cirka i en timme innan jag gick till stationen. Då tyckte jag att jag hade gjort det jag skulle. Sedan tog jag bussen hem.

Ångesten började ju så smått hemma innan jag åkte in till Kalmar. Jag tycker inte om att åka buss men gjorde det i alla fall. Sedan hoppade jag av vid Malmen och gick till sjukhuset. Bara den promenaden tog ca 30 minuter och att promenera ute bland folk är också något som jag ibland har väldigt svårt för. Känner mig inte ett dugg trygg. Sedan efter fikan så tog jag en lika lång promenad till stationen för att åter ta bussen hem. Jag exponerade mig ordentligt igår med andra ord. Inte så konstigt att jag var trött.

Men jag måste ju säga att det är skönt när jag väl har gjort det men gudarna ska veta att det är svårt. Jag skulle vilja tillhöra den skaran som bara kan ta på sig ett par skor och gå ut och göra det som jag egentligen vill göra. Kanske en dag?

Förr var jag rätt så social av mig. Jag gick ut, träffade folk. Pratade med dom jag mötte. Kunde se in i främlings ögon och le samtidigt som jag sa hej. Idag tittar jag ner i marken när jag går. Fast man tittar ner så ser man ändå rätt så bra runtomkring. Hörseln är det inget fel på när jag är ute och går. Kommer det ett ljud som jag inte är beredd på så hoppar jag till. Pulsen går upp och hjärtat börjar slå.

Nu i måndags när jag var på terapin så frågade min terapeut mig om vi skulle byta plats. Om jag skulle ta hennes stol som är mot dörren och hon där jag brukade sitta. Där jag har full koll på dörren. Bara av hennes förslag fick mig att få ångest. Sedan at inta hennes stol för mig hjärta att slå hårt och jag kände mig så osäker. Samtidigt som jag skulle lyssna på henne så skulle jag försöka tänka. Vi skulle byta plats i 10 minuter. Snacka om långa minuter.

Ibland så är jag så fruktansvärt trött på det liv man har. Under större delen av mitt liv så har jag kämpat mig fram för att överleva känns det som. Idag så kämpar jag för att få ett liv. Jag lever men jag har inget liv. Så känns det ibland. Vissa dagar är bättre medan andra dagar är så otroligt jobbiga. Bara av att ta sig upp ur sängen ibland är så svårt. Men jag gör det bästa av det möjliga.

Idag är det fredag och jag ser fram emot helgen. Min näst yngsta son frågade igår om vi skulle se på film ikväll. Han vill se Den gröna milen. Jag har sett det några gånger innan men nu är det ett bra tag sedan så det ska bli roligt. Filmen är ju långt ifrån rolig men den är otroligt bra. I morgon kommer min dotter och min ena son med barn hit. De stannar kvar till söndag. Ska bli roligt att umgås lite med dom. Jag hoppas på bra väder för då kanske vi kan spela nummerkubb ute.

Idag har jag fått min första vaccination för Covid-19. Jag fick Pfizer. Det kändes bra att det var den. Det gick bra. Jag tycker inte om sprutor men den gick snabbt. Nu får jag se vilka biverkningar det kan bli på den. Naturligtvis så hoppas jag på lindriga 🙂

Jag hoppas att ni alla får en fin fredag. Sköt om er. Kram kram!

4

Idag ska jag åka in till hörselvården i Kalmar för att kolla min hörsel och se hur det ser ut inne i hörselgången. På ett sätt så hoppas jag att de hittar något fel för då vet jag vad det är och att det kanske går att göra något åt. Men sedan hoppas jag så klart även att det ska vara bra. Lite kluven är jag med andra ord.

Jag ska ta bussen in. Det kommer bli en utmaning för jag tycker inte om att åka buss. Får ofta ångest och att sitta på bussen i 40 minuter med ångest är jobbigt och tröttsamt. När jag ändå är inne i Kalmar så ska jag göra den ena hemuppgiften som jag fick från terapin nu sist, nämligen fika. Det är också en sak jag tycker är extremt jobbigt.

När jag gick ner mig i min första depression för ett X antal år sedan så satt jag på ett fik med min kompis. Jag hade det jobbigt med min dåvarande man. Jag fick inte vara ifred. Telefonen plingade hela tiden och sms:en var inte så snälla. När jag sitter där så ringer telefonen och mamma ringer. Det är något med min syster. Inget viktigt men det blev droppen som fick min bägare att rinna över där och då. Panikångesten slog till och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tyckte att alla tittade på mig som satt inne på fiket. Jag gav telefonen till min kompis och sprang ut därifrån.

Jag har även haft promenader som hemuppgift. Det kan tyckas vara enkelt för många men för mig är det otroligt jobbigt ibland. När jag bodde i Eslöv så blev jag jagad. Jag var gravid med tvillingarna och jag blev rätt så stor med dom. Jag gick upp 18 kg med dom och allt satt framtill på magen. Jag kunde inte röra mig ordentligt och det gick väldigt långsamt framåt. Jag fick även foglossning och hade svårt att gå. Jag hade även men efter den våldsamma våldtäkten som skedde då jag blev gravid. Jag hade svårt att gå flera månader efter den händelsen.

Var jag än gick i Eslöv så hade jag en viss bil efter mig. Hade han förhinder så hade jag vänner till honom som körde efter mig. Jag vet inte om det var vänner till honom egentligen men det var samma bil och samma förare som körde efter mig när han inte själv kunde. Han visste allt som hände runt mig. När jag gick från min lägenhet. När jag gick till stan. Eller till affären. Överallt var han. Sedan fick jag sms med hot. Det var skrämmande speciellt då jag även hade mina 3 barn som jag redan hade att ta hand om. De var då 9, 5, och 4 år gamla.

Idag ska jag bryta mönster som jag har levt efter så länge. Det är inte så enkelt. Det är en väldigt stor utmaning som min terapeut brukar säga. Jag gör allt jag kan för att bryta dom. Ibland är det bara så svårt för ångesten släpper ju inte. Men jag har ändå märkt att ångesten kan kännas lite bättre än vad den gjorde i början. Ångesten är ibland fortfarande hög men jag kan känna att jag klarar av den ändå. Ibland. Inte alltid men jag försöker fokusera på dom gånger jag kan. Försöker lyfta upp mig själv så att säga.

Jag är glad att jag fick denna möjligheten att få gå i terapi. Sedan att jag har ptsd får jag försöka förlika tanken med. Men även det är svårt. För att ha en diagnos gör ju att det hela blir mer verkligt. För det är ju som så att man (jag) har under hela mitt liv puttat bort de känslor, tankar och funderingar för man (jag) vill inte ha dom så nära mig. Det har orsakat att de känslor som jag bär inom mig är djupt begravda och de behöver naturligtvis komma upp till ytan för att bearbetas. Men även det är svårt, men gudarna ska veta att jag faktiskt försöker. Det syns kanske inte alltid men jag gör det. Det går inte en dag som jag inte jobbar med mina hemuppgifter. Jag tar dom på allvar. Allt för att jag ska läkas.

Ibland känner jag mig dock ensam. Jag känner att jag inte har någon att prata med. Många förstår inte och då är det svårt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag tror ju att dom som själva har samma som jag förstår. Dom som inte gör det har inte varit där. Det är nu jag är glad över att ha en blogg för det är i den jag kan ventilera mina tankar och funderingar. Det är genom den som jag kan få ur mig det jag tänker för stunden. Det känns bra.

Ni får ha en underbar dag. Jag hoppas ni har lite sol i alla fall. Här lyser den med sin frånvaro. Det är kyligt ute så det blir min vinterjacka som jag får ta på mig när jag åker iväg.

Sköt om er. Kram kram!

Om någon frågar mig vem jag är så blir svaret: - mamma.

Det är det jag ser mig först och främst. Men vem är kvinnan bakom? Ja det är en hårdare nöt att knäcka. Ibland känner jag mig vilsen i livets djungel. Som många andra försöker jag lära känna mig själv 😉

Men...Det är en mamma jag är först och främst. När jag blev gravid så fanns det inget annat på kartan än att föda barnen. Av mig var de älskade från första stund. Under årens gång har jag fått lära mig mycket om livet och om vad det kan ge. Allt har inte varit en dans på rosor men de gånger som rosorna har blommat ut så har vi rest oss från askan och tagit nya tag.

Att stå upp för mig själv har varit en stor svaghet, men att stå upp för mina barn har alltid funnits där. Gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn har jag alltid sagt. Jag har skyddat, älskat och tillrättavisat mina barn. Jag har försökt att alltid finnas där för barnen. När alla är vuxna så vill jag att mina barn ska kunna svara: Mamma har alltid funnits där för mig sedan barnsben!

Jag satt och tittade på gamla foton som jag tagit och hittade ett litet gäng med gruppbilder på barnen. Några är jag och Fredrik med i. Naturligtvis måste jag ju bara visa upp dom. Jag är så otroligt stolt över mina barn!

Ännu en dag med regn. Mina leder tycker inte om det här vädret. Lite sol hade ju inte skadat. Det ska ju ändå föreställa vår.

I morgon har jag tid på hörselvården i Kalmar. Jag hör inte dåligt eller så men sedan december har jag haft känningar av obehag. Liknande tryck från örat ner till kinden, tänderna och upp till mitt öga. Har levt på Alvedon och ibumetin. Det känns bättre nu men har ändå lite tryck kvar. Läkaren kunde se att trumhinnan var intryckt så förmodligen har jag haft vätska bakom trumhinnan.

Jag gjorde ett hörseltest som var bra men en remiss skickades till Kalmar. Nu ska jag till hörselvården och till öron näsa hals avdelningen i morgon. Ska bli intressant höra vad dom har att säga.

Om allt går som planerat så är det första dosen av vaccin för Covid-19 i övermorgon. Om Borgholm har fått dina doser vill säga. Sist avbokade dom min tid då doserna inte kom. Jag hatar nålar men det ska nog gå bra ändå.

Igår tog jag hand om tvätten. Idag ska jag städa av mitt kök hade jag tänkt mig. Om orken infinner sig. Jag känner mig så trött. Energin har försvunnit, men jag hittar den nog.

Jag hoppas ni har lite mer sol än vad Borgholm har att erbjuda. Önskar er en fin dag!

Det är härligt att vakna till en lugn morgon. Inget hörs mer än mina egna andetag. Kanske blir det en bra dag idag?!

Jag väckte pojkarna som låg däckade i sina sängar. Det var dags att gå upp och göra sig i ordning till skolan.

Det är 31 år sedan jag slutade skolan men ibland känns det som det vore igår. Jag har så många dåliga minnen från skoltiden. Ibland får jag ångest av att bara gå in på en skolgård. Jag kan få ångest om jag ser barn stå i klungor. Man slungas tillbaka till när jag själv gick i skolan och blev utfryst, slagen och hånad.

Jag försöker skaka av mig känslorna som kommer. Tankarna dom flyger förbi försöker jag slå bort. Jag befinner mig inte där utan det är minst 30 år sedan jag slutade gymnasiet.

Jag blev mycket mobbad när jag gick i skolan. Från tredje klass tills jag gick ut gymnasiet i stort sett. Jag blev misshandlad på en rast när jag var 17 år. Dagen efter så gick elever förbi mig och hånade mig för misshandeln. Helt sjukt.

Misshandeln som jag blev utsatt för av en för mig okänd elev orsakade att jag fick lägga min karriär som dansare på hatthyllan. Det är inte ofta som jag kan säga något positivt om mig själv, men att säga att jag kunde dansa kunde jag utan problem. Kanske berodde det på att jag la ner hela min själ i dansen. Det var i dansen som jag kunde ge uttryck för alla känslor som jag bar på. Tankarna som flög förbi i mitt huvud i vanliga fall försvann under dansens gång.

Men men...Jag försöker se allt positiva i det negativa som händer. Hade jag inte blivit misshandlad och fått stryka dansen från mitt liv så hade jag förmodligen inte haft mina barn och barnbarn.

Nu är det dags att börja dagen. Ha det gott och sköt om er!

Här sitter alla mina barn och några av mina barnbarn. Det fattas två små troll. Andrés yngsta dotter och Benjamins son. De var inte födda då 😊

Jag har sovit lite oroligt inatt. Vaknade med ångest och den satt i några timmar. Jag satte mig på bussen och satt med ångest. Jag hatar att åka buss. Har inte gjort det på ett tag och det kändes. Sen när jag kom till terapin så fick jag sitta i stolen som min terapeut brukar sitta i. Hennes stol står mot dörren och jag tycker inte om att sitta ryggen mot dörren.

- Vad är det värsta som kan hända? Frågar min terapeut.

Just där och då kändes det som att jorden rasade under mina fötter lite lätt. Jag kände mig otrygg och rädslan för att det skulle komma in någon och framförallt gå bakom min rygg fick mig rädd.

Vi fortsatte visualiseringen om/runt min lagun. De stora svarta klipporna som jag försöker lägga bakom mig och framtiden som ligger framför mig ska jag nu försöka forma. Till vad? Hur?

Just nu flyter jag på en surfbräda. Klipporna har jag bakom ryggen och jag styr framåt. Mot vad? Det finns inget! Men jag ger mig inte. Jag fortsätter min resa med min terapeut som hjälp. Det känns tryggt.

Jag försöker fortfarande få in i huvudet att jag har ptsd. Det är svårt.

- Varför?

Ja att ha dessa symtom som jag har som visar att jag har ptsd är ju ett bevis på hur mitt liv har varit. Vissa saker som hänt mig i livet har jag svårt att ta till mig. Ibland så blir jag naturligtvis ledsen. Otroligt ledsen för jag har förlorat min barndom, min ungdom och det mesta av mitt vuxna liv. Jag är 49 år och jag kämpar varje dag med livet (som alla andra) och har gjort det sedan jag var 6 år. Innan dess kommer jag inte ihåg så mycket.

Tänk att det som hände för 40 år sedan förföljer mig ännu idag. Jag är vuxen men ibland så känner jag mig så liten. Jag är tillbaka till den där sängen. Ligger och räknar högt för att låtsas falla i sömn. Kanske så slipper jag undan ikväll?

Ja så är livet ibland men jag kämpar på. Jag hoppas ni andra har det gott i vårsolen. Tänk att våren äntligen kom. Jag hoppas den kom för att stanna.

Vi tog en långpromenad igår. Hamnen är vacker så här års. Bilden är tagen I Borgholm. Ha det gott och sköt om er!

I morse skulle jag ha fått den första vaccinsprutan för Covid-19 men igår eftermiddag ringde dom och sa att doserna inte hade kommit så jag fick boka ny tid. Nu får jag vänta en vecka. Men bättre sent än aldrig.

Nu är det helg och planerna är att mysa med familjen. Kanske se någon bra film, äta lite gott och bara njuta av tiden med barnen som är hemma.

Jag har en stor nalle hemma som jag har fått av min son Robin och hans barn Nellie och Sebastian. Den brukar sitta på dem plats jag brukar sitta när jag tittar på tv. Den platsen snor gärna mina hundar 😊

Jag har 4 hundar och det är bara en av dom som inte har snott platsen. Hon har aldrig tid att sitta still för länge så det är nog därför 😉

Sally
Corall
Cindy

För 7 år sedan sa vi att vi aldrig skulle skaffa hund. Jag älskar djur och framförallt hund och katt men vi ville inte ha någon hund efter Babsan. Nu sitter vi med 4 st hahaha...så det blev hund till slut. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina hundar.

Hundar är lojala, de älskar och respekterar en för den man är. Hunden kan man man prata med och veta att det man säger går inte vidare till någon annan. Hundarna är överlyckliga när man kommer hem och det oavsett om man bara har varit bort i 10 minuter. Jag älskar mina fyrbenta familjemedlemmar ❤

Nedan en bild på Mimmi som för en gång skull satt stilla 😊

Mimmi

I morgon ska jag få den första vaccinet för Covid-19. Vårdcentralen vet inte vilket vaccin jag kommer få säger dom, vilket jag någonstans ändå tror att dom vet. De borde ju veta vilka vaccin de har som de ska ge sina patienser. Inte kanske exakt vilken jag ska få men de borde ju veta om de har till exempel vaccinet från Astra Zenecas. Som numera har bytt namn och heter Vaxzevria. Tror dom att det hjälper att byta namn på vaccinet?

Jag ska dit i morgon bitti och få sprutan och får veta precis innan nålsticket vilket vaccin det är. Är det nu Vaxzevria så kommer jag säga tack och hej och ta smällen för att betala för ett uteblivet besök. Vad kostar det? 200? 300? Men det är det värt. Jag vill inte ha det vaccinet. Då är jag hellre utan. Jag har googlat och som jag förstår det så ska jag slippa och få det då jag inte är i den åldern som ska få det. Jag hoppas att det är så i alla fall.

Jag har haft smått ångest nu i några dagar. Varit och är fortfarande väldigt rastlös mellan varven. Oro i kroppen som inte vill backa undan. Jag vill börja lägga ett av mina pussel som jag har köpt men har inte koncentrationen till att göra det. Jag vill börja läsa min nya bok men även där så räcker inte koncentrationen till. Jag känner mig själv och vet att jag måste försöka varva ner inombords. Jag tål inte inre stress ibland och då dalar jag ner. Orkar inte med en dalning nu.

Det är snart helg och jag har inga planer alls faktiskt. Som de flesta helger men denna gången ska jag försöka att enbart göra det som jag känner att jag klarar av. Om det så bara är att ligga i soffan och tänka över mina val i livet. Ja inte bara mina val utan andras som står mig nära. Val som påverkar andra i omgivningen.

Ibland är jag bara så trött på att kämpa för det känns som att man oftast gör det i motvind. Ett steg fram och två bak. Men ser jag på helheten så har jag ju kommit en bit på väg men ibland så hjälper inte det. Jag vill mer än vad jag kan. Ibland så kan jag kanske men då kommer mycket annat in som tar över.

Ja så är det ibland...det är bara att fortsätta att kämpa på. Vad finns det annars att göra?

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka njuta av stunden. Ha det gott och sköt om er!

%d bloggare gillar detta: