Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fobromyalgo och diabetes.

Att en saknad efter en person kunde vara så stor. Saknar dig massor älskade vän. Tänker på dig varje dag. Fast det är 2 år och 8 måsedan som du gick bort så kommer impulsen över mig ändå. Impulser där jag tar telefonen för att ringa dig och berätta något roligt som har hänt. De gånger då jag mår dåligt och där du var den enda som jag kände förstod hur jag kände då du har varit i samma situationer.

Jag saknar de gånger då du ringde för att berätta något som hänt i ditt liv. Roligt som sorgligt. Jag saknar de gånger då vi bara var, de gånger vi bara satt tysta men ändå fick sagt så mycket.

Idag skulle du fyllt år och jag skulle vilja ringa dig för att säga grattis. Det enda som glädjer mig idag är vetenskapen av att idag har du inte ont 🙏 Du har äntligen fått ro. Jag älskar dig av hela mitt hjärta älskade Carina ❤ Ett stort GRATTIS på din födelsedag.

Jag går mot en inre resa där jag ska försöka tänka annorlunda. Slå bort ohjälpsamma tankar och lära in nytt. Bort med gamla antaganden och in med nya.

Det är ingen lätt process ska jag tala om. Har man inte ångest innan så skapar det ångest. Att göra precis tvärtom mot vad ens inre system säger är inte så lätt.

Jag är inte värd detta, men jag gör det ändå!

Ja det är en fras som jag ofta får höra av min terapeut. Hon är väldigt hjälpsam faktiskt. Ibland undrar jag om hon tycker jag är löjlig eller dum som inte klarar av det som många andra skulle tycka är enkelt. Nu tror jag inte att hon gör det för det märks att hon brinner för sitt jobb. Hon är inte bara där för att hon måste utan hon vill hjälpa andra. Det tror jag gör en stor skillnad!

Det är ofta jag tänker att jag inte är värd. Jag känner eller tänker att jag måste göra massor här hemma för att sitta en stund med scrspbooking. Eller något annat som jag en gång gjorde med glädje.

Jag har fått i "läxa" att ta fram min scrapbooking igen. Göra något som jag tycker är roligt. Den skulle jag ha tagit fram förra veckan men det gjorde jag inte. Varför? Jo av den orsaken att jag inte tycker att jag förtjänar den stunden för mig själv. Nu är den framme i alla fall. Tog fram den för två dagar sedan. Har inte suttit med det, men jag har i alla fall gjort min "läxa"och tagit fram den.

Efter förra måndagens terapisession så har jag börjat och fundera om mig själv. Försöka lära känna mig själv på ett annat sätt. På ett mer snällt och hjälpsamt sätt. Inte döma mig själv. Vilket inte är lätt!

Jag kan känna mig totalt värdelös, ful och inte värdig. Det väller upp känslor ibland som jag inte vet vilka det är. De är mixade och det känns ibland som att jag har en orkan i bröstkorgen.

Ibland så tänker man på allt man har fått höra om vilken person jag är. Blandar jag ihop mitt eget tycke mot det jag har fått höra av andra? Kan vara så. Det är ju ofta som jag har fått höra hur värdelös jag är. Jag ska inte tro att jag är något. Förr när jag gjorde saker för mig själv så fick jag ofta höra att jag inte tänkte på mina barn. Istället för att gå ut och dansa en gång i månaden så skulle jag ta hand om mina barn. Att jag tog hand om dom 29-30 dagarna som återstod av den månaden räknades inte. Jag hade mina barn på heltid. De träffade aldrig sin pappa ( pappornas val)

Jag har kämpat i många år men det är först nu som jag känner att jag är på väg framåt. Jag tror att det är på grund av min terapeut. Hon guidar mig framåt. Får mig att tänka annorlunda om mig själv. Ger mig verktyg som jag kan ta fram i min vardag. Vägen är lång men jag har börjat gå framåt. Det känns skönt. Kanske kan även jag få känna mig värdig en dag. Känna att jag betyder något och att även jag gör skillnad.

Då var vi inne på halva denna månaden. Jag förstår ärligt talat inte vart dagarna tar vägen. Vi går mot kallare årstid och det ser jag definitivt inte fram emot. Jag brukar dala ner i mitt mående under höst och vinter. Men kanske så blir det annorlunda just i år?! Vem vet! 🙂 Det kan ju faktiskt bli det- Man ska inte förlora hoppet.

Det brukar vara varma dagar under september månad i vanliga fall men jag tycker inte att vi har haft så många dagar ändå under månaden som varit varma och fina. Det har antingen regnat eller så har det hängt i luften. Igår var det dock rätt så skönt om man jämförde mot de andra dagarna som varit. Härligt!

Barnen har kommit igång med sina ämnen i sina skolor. Pontus blev glad för han fick läsa spanska i sexan fast lappen blev någon dag försenad när den skulle lämnas in. Hampus läser också spanska så de kan ju förhöra varandra kanske när det blir läxor.

Förra året så blev Hampus försenad till skolan rätt så ofta. Nu har vi börjat med månadspeng och det blir 10kr avdrag för varje försenad ankomst han får. Hör och häpna: Det har inte blivit en enda försening än 🙂 Att jag inte körde detta systemet förra året?!

Idag har jag städat av mitt kök. Inte hela utan jag har påbörjat det. Jag ska försöka ta lite i taget för jag måste lyssna på min kropp med. Jag ska även börja och tänka efter varför jag gör vissa saker. Gör jag för att det måste eller för att undvika tankar?! En bra fråga. Dock så tror jag att det är lite av båda sakerna. Men att göra saker och ting för att undvika ska jag försöka att inte göra så att säga.

Nu ska jag försöka och ta itu med den andra delen av köket. Men det gör jag för att jag måste. Ha en fin dag alla fina. Sköt om er!

Jag älskar att gå i vår vackra natur. Dock så händer det rent för sällan att jag gör det idag. Jag jobbar för fullt med mig själv och hoppas på att jag en dag ska kunna gå ut utan att känna en viss rädsla i kroppen.

Det har gått 11 månader sedan jag av någon anledning började få ångest om nätterna. Då jag vaknade av ren panik och sedan kunde jag inte somna om. Var vaken på nätterna och gick som en zombie på dagarna.

Om en månad så är det ett år sedan jag blev antastad av en äldre herre på mitt arbete som jag hade då. Stackaren visste inte vad han satte igång inom mig. Inte ens jag förstod. En liten sak som blev så här stor. Det trodde jag aldrig.

Tänk vad livet har att ge en egentligen. Glädje, sorg, rädsla och skam. Det är dom fyra kategorierna man lever i.

Idag är det lördag och jag ska försöka ta hand om tvätten hemmaä. Har så ont i min kropp så jag ska försöka lyssna på den med.

Nej! Nog gnällt nu. Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤

Jag känner mig så tjatig men bloggen är ett ställe jag kan ventilera mig på. Förr ringde jag Carina och det var så skönt att höra hennes röst. Vi kunde prata om allt. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta ❤

Sedan jag började på det nya terapin om PTSD så har mina tankar blivit mer verkliga på något sett. Jag har fått känna känslor som jag så länge har hållit mig ifrån. Det är jobbiga känslor för en del kan jag inte sätta ord på.

Jag har gått med ångest nu i några dagar. Vissa personer hemsöker mig på nätterna och jag vaknar titt som tätt. På dagarna så går jag med ångest. Det känns som att jag har ett stort svart hål inom mig. Det är tomt och mörkt och det gör ont.

När jag dalar ner i depression vilket jag kännet att jag snuddar vid emellanåt så får jag så negativa tankar om mig själv. Jag brukar tänka att ser andra mig med samma ögon som jag gör så är det inte konstigt att jag mår som jag gör ibland. För i mina ögon är jag en dålig mamma och fru. Jag känner mig ful. Att se mig själv i en spegel kan kännas svårt ibland. Jag kan titta på min kropp och känna avsky. Jag vet vad den har varit med om och helt plötsligt så skäms jag.

Många tänker att jag borde vara glad och tacksam för det jag har o då borde jag må bra. Men det är inte lätt att bära på 40 års sorg i hjärtat.

Något som jag jobbar hårt med idag är att acceptera hur det är och varför jag mår som jag gör. Det är som en dragkamp. På ena änden så är mitt dåvarande liv och allt det jag varit med om. Alla dom som påstått att jag har ljugit, dom som kränkt och utsatt mig för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp står också där. På andra änden står jag. Iblans känns det som att jag jobbar i motvind för jag orkar ibland inte stå emot.

Vi ska snart gå in på själva traumabehandlingen. Jag har en traumatiserad hjärna och det har jag haft sedan barnsben. Det är svårt att acceptera det ibland. Samtidigt som det förklarar varför jag har träffat den ena killen efter den andra som inte har varit så snälla. Det är i och för sig skönt att veta.

På måndag är det dags igen för terapi. Det är fruktansvärt jobbigt att gå dig. Jag går dit med ångest och går därifrån med ångest. Ändå så längtar jag dit för jag vet att jag får hjälp att få min hjärna att läka.

Det ser jag fram emot 🙏

Ångesten kom från ingenstans. Känner mig ledsen. Jag försöker följa råden min terapeut har gett mig men det är svårt. Jag jobbar hårt med att acceptera att jag har en traumahjärna som säger en sak men förnuftet ett annat. Det är inte lätt. Min terapeut sa att jag har varit traumatiserad sedan barnsben vilket stämmer men som jag aldrig tänkt på.

Denna hjärna som jag har skulle jag vilja byta bort. Det är en jobbig vardag jag har ibland. Eller oftast som det nu har varit det senaste året. Det hjälper inte att hösten har kommit i heller. Efter höst kommer vinter. En årstid som jag brukar må dåligt av.

Jag ska göra mina hemuppgifter som jag fått. För andra är dom kanske lätta men för mig otroligt svåra.

Önskar er alla en fin dag.

Mardrömmar får man på köpet när man har PTSD. Vare sig man vill eller ej. I natt har jag flytt men vart jag än vände och vred mig så var min före detta mig på spåret. Jag sprang och sprang och när jag trodde att jag var i säkerhet så såg jag han komma gåendes.

Obehagliga drömmar kan man inte göra något åt. Dom finns bara där och dom är inget man bara kan skaka av sig. Hur mycket man än vill.

Är något trött nu. Har varit det i några veckor nu. Man blir hemsökt på nätterna och på dagarna ska man ta hand om hem och familj. Orken finns inte där för en hel dag. Jag gör det jag kan och det som absolut måste göras. Känner mig ibland som världens sämsta mamma och hustru.

Jag tar en dag i taget. Vissa dagar så blir det en timme i taget, beroende på hur man mår. Vissa dagar är jag rastlös och vissa dagar så känner jag mig trött, rädd, ledsen och förtvivlad.

Vilket liv man har. Min terapeut säger för att bli av med symtomen så måste jag lära min hjärna att jag är trygg just nu. Det är inget jag kan tänka mig till utan det är något jag måste säga och agera som. Det är inte så lätt att göra det. Jag känner en sak men ska säga något annat.

Snart ska vi påbörja traumabehandlingen och det skrämmer mig lite. Jag får sådan ångest hos henne varje gång. Hur blir det när jag ska gå in i händelser. Ibland vill jag avbryta behandlingen men det ska jag naturligtvis inte göra. Jag vill bli kvitt dom här känslorna och behandlingen ger sakta men säkert mitt liv tillbaka. Men vägen dit är lång och krokig.

Ha det gott och sköt om er ❤

Jag följde med min dotter till vårdcentralen då hon skulle ta blodprover. Följde sedan med henne till busstationen. Det blev en liten promenad för mig så här på morgonkvisten. Rätt skönt faktiskt. Det märks att sommaren går mot sitt slut för shortsen får vänta tills miott på dagen. Det var inte kallt men vörmen är inte densamma.

Jag fasar för hösten. Den 13 oktober så är det ett år sedan som allt började. Då jag inte orkade hålla mig uppe längre. Då panikångestattackerna kom både natt som dag. Bara för en liten händelse. En bagatell egentligen. Men denna lilla bagatell fick mig att färdas flera flera år tillbaka i tiden.

Det har snart gått ett år och jag går i terapi för PTSD nu. Har gjort sedan den 1 juni. Min terapeut har haft semester fyra veckor i somras men det har ändå hunnit bli några gånger som vi har träffats.

Jag har svårt att lita på folk men jag har lärt mig att lita på henne. Ett måste för att jag ska kunna gå vidare egentligen, men det känns otroligt bra.

Jag brukar sjunka ner i depression när höst närmar sig. På vintern är det ett rent helvete ibland. Förra året så sjönk jag rejält. Så pass så att jag sökte hjälp själv och lade in mig frivilligt på den psykiatriska kliniken här i Kalmar. Underbar personal!

Idag jobbar jag inte. Jag fick inte förnyat kontrakt inom Borgholms kommun. De hade inte så många brukare längre sa chefen och efter den meningen så sa hon: Sedan har jag anställt personal redan.

Det var jag som stod på tur. Hur ska man tolka detta? Var det för att jag blev inlagd och räknades som psykisk sjuk? Jag har fått veta att efter mitt samtal med denna chef så anställde hon fler personal så det behövdes visst arbetskraft i alla fall.

Men men...nu ser jag framåt. Jag har inget arbete idag som sagt och kommer inte söka något i heller. Inte förrän efter min behandling i alla fall. Sedan får jag se vart landet ligger någonstans. Jag tänker lyssna på min kropp denna gången.

Ni får ha en underbar dag. Jag ska spendera min i tvättstugan och få undan lite tvätt. Det kan behövas 🙂

Framtiden ligger i händerna 🙂 Så hur vill jag att den ska se ut?

Jag skulle vilja vakna en morgon utsövd och få känna lugn och ro i kroppen redan på morgonkvisten. Gå upp och koka lite kaffe som jag sedan njuter av i lugn och ro. Klär på mig och fixar i ordning här i hemmet utan att behöva ha ont någonstans. Dansa mig igenom dagen med lätta fötter för att sedan på kvällen kunna lägga mig fridfullt och tänka att dagen var skön och lyckad. Känna att jag har gjort något bra. Sedan skulle jag somna in för natten utan att behöva ha ont i kroppen eller ha ont i själen.

Idag på terapin så sa jag att jag är så fruktansvärt trött på denna jäkla hjärna som jag har.

- Din hjärna fungerar. Den är bara superkänslig.

Hmmm...ibland hade jag gett allt för att bli av med den.

-Lär din hjärna att tänka annorlunda.

Ja min terapeut har rätt så klart och jag försöker att acceptera att det är som hon säger. Men det är svårt ibland. Men det går ändå sakta men säkert framåt 🙂

Jag har så svårt att se mitt eget värde om jag ska vara ärlig. Det är något som jag måste ändra på. Men hur? Hur ska man veta hur mycket man är värd? Naturligtvis så pratar jag inte om pengar här 😉 Tänk om man tar i för mycket?

Men men...det är en läxa som jag får ta med mig in i min framtid.

Saknaden är stor

Idag på terapin så kom tårarna. Jag pratade om min tvillingsjäl, min bästa väninna Carina. Jag saknar henne så det gör ont. Dessa år som gått sedan hon gick bort har varit svåra och tuffa på många plan. Saknaden är enormt stor. Jag blev en halv människa när hon förlorade kampen till cancern.

Jag kommer ihåg sista gången vi pratades vid. Det var i december månad och jag var och julhandlade i Kalmar. Du ringde och vi pratade bort en timme. Du lät så trött och du blev tröttare och tröttare under vårt samtal. Inte så konstigt.

-Lägg dig och vila så kan vi höras igen sa jag.

Jag ringde ett par gånger mellan denna dag till den dagen du tog ditt sista andetag. Du svarade inte, Inte så konstigt. Du var inlagd och var sjuk. Men jag skulle gett allt för att få kunna höra din röst en gång till. Bara en gång till tänkte jag då...och gör än idag.

Bara en gång till!

Älskade Carina. Du underbara starka kvinna. Du är för evigt älskad och för evigt saknad <3

När jag var barn så hörde man många av tjejerna vilken deras högsta dröm var. De ville gifta sig och man kunde höra hur de ville ha det. Jag var aldrig en bland dom. Varken med dom eller delade deras drömmar. Att jag inte var med dom var att jag aldrig kände att jag tillhörde deras skara. Jag kände mig alltid utanför. Sedan var inte en av mina drömmar att gifta sig. Då var man ju tvungen att ha en pojkvän och det skulle jag aldrig ha! Ändå sitter jag här idag med sju barn 🙂

Oavsett antalet barn så var aldrig min dröm som barn att giofta mig som vuxen. När min första man friade så sa jag nej. FLera gånmger. Jag ville absolut inte gifta mig. Och vad gjorde jag? Jo jag gifte mig. Mot min vilja. Det var inte som så att någon satte en pistol mot huvudet och tvingade mig att säga Ja utan tvånget satt i annat. Jag kände mig tvingad. Jag trodde att ett gifdtemål skulle bli svaret på alla mina påroblem...med denna man. Så dum man var!

När ett problem blev löst så dök det upp minst två till. Jag blev aldrig fri. Meningar som: Hade du inte gjort det här så hade jag inte behövt att göra det här. Hade du inte sagt det du gjorde så hade jag inte behövt att göra detta...tillhörde min vardag. Det gick inte en enda dag som det kom olika varianter av dessa två meningar. Så hur man än vände och vred det så var allt som skedde mitt fel. Fast jag förstod inte då vad jag hade gjort för fel. Det gör jag inte än idag.

Men de frö som denna man sådde får jag skörda än i dag. Det bara växer och växer och fast jag drar bort och skövlar bort så finns det kvar. Hur ska jag göra för att få bort mina känslor som detta ger? Ja det håller jag på och bearbetar nu. Inte så lätt kan jag säga.

Men det var inte med denna mannen som allt började utan det började redan sedan jag var barn. Då när livet egentligen precis hade börjat och allt skulle vara roligt. I stället för att känna mig trygg inombords så gick jag med en ständig rädsla. Ibland var kanske rädslan obefogad, jag vet inte faktiskt, men allt det som jag varit med om har satt sina spår i mig. Det finns många hack i min själ. Jag gör allt för att de ska läka och blekna. Det är ett hårt arbete.

Det som jag tycker är mest för jävligt i det hela är att de som gett mig dessa sår tror inte att de har gjort något alls. Allt jag säger är rena lögnerna. Enligt dessa män. Men varför i hela friden skulle jag ljuga om något sådant? Vad skulle det ge mig? För min sanning har bara gett mig olycka och stora sorger. Jag skulle aldrig i mitt liv välja detta mående om jag hade kunnat välja själv. Då hade jag sprungit på små rosa moln och känt mig lycklig hela tiden.

Inte bara negativt

Jag har alltid försökt att se det positiva i det negativa. Det är en överlevnadsstrategi kan man säga. Så vad är det positiva i det jag har fått varit med om?

Jag har försökt att bemöta varje enskilt barn och gett dom all kärlek jag bara har kunnat. Jag har funnits där för dom i vått och torrt. De har fått all min tid och jag har lyssnat på vad dom har att säga. Inför varje information så har jag förtsökt att ta till mig det som sagts och sedan efter jag tänkt igenom allt så har jag tagit ett beslut.

Sedan är jag inte mer än en människa. Jag har många fel och brister. Jag har klantat till det även när det gäller beslut kring mina barn men en sak är säker. Oavsett vad jag än har gjort så har jag gjort det för all den kärlek som jag känner för mina barn. I slutändan så har det blivit bra. Egentligen ser jag inte som att jag har klantat till det. Jag har haft två valmöjligheter och jag valde det bästa i den givande situationen.

Visst finns det stunder där jag tänker frågorna: Varför gjorde jag så? Kunde jag ha gjort något annat? Något bättre? Har jag varit en bra mamma trots allt? Har jag verkligen gett mina barn allt jag bara har kunnat? Inte i materiella ting utan i kärlek och som närvarande mamma.

Jag hoppas verkligen det!

%d bloggare gillar detta: