web analytics
Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 5 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Vilken lång dag det har varit. Dock inte så konstigt då jag gick upp mitt i natten. Men jag kunde inte somna om.

Var på terapin. Det gick bra. Närmar mig känslorna som jag hade då. Jahvkan känna tårarna som bränner under ögonlocken men jag tillåter dom inte komma. Under många år så har jag tvingat bort gråten och nu ska jag helt plötsligt öppna upp mig för dem. Ingen lek. Min terapeut ställde en mycket bra fråga som jag inte hade något bra svar på.

- Vad det som gör att du kan berätta intima detaljer i traumaminnet men att du inte kan gråta inför mig?

En bra fråga som sagt. Vad ska jag svara på den? Jag vet inte ärligt talat. Men att gråta innebär att man känner något och jag vill inte gå tillbaka där och känna. Men det är ett måste förstås.

Ibland när jag sitter där och berättar så blir jag så stel i min kropp. Den lyder inte riktigt. Att tänka att jag ska resa mig upp kan låta enkelt men för mig kan det där och då förlama mig. Jag kan inte få för mig att resa mig upp. Denna låsning är jobbig!

Förutom att jag har varit dödstrött så tog jag en långpromenad med Ariel och ned min lillasyster. Det blev lite vintriga foten på vägen.

Kram på er!

Vaknade 03:32 och kunde inte somna om. Ska jag ligga kvar eller ska jag gå upp? Det var den stora frågan denna natt. Försökte ligga kvar och vila men det var svårt när rastlösheten gav sig till känna. Den kom smygande.

Ska upp om några timmar för att gå till min terapi. Jag kommer nog vara rätt så trött, men det finns inget att göra åt det.

Vintern har kommit och snö och is ligger som ett täcke över asfalten. Det gäller att gå försiktig. Det kan vara mycket vackert med snön men jag längtar till mars månad. Då bör man kunna lukta till sig våren. Alla vet vi ju att efter vår så kommer sommaren. Mina två årstider som jag älskar.

Funderar på att ta mig en kopp kaffe. Jag älskar kaffe och jag har turen att jag kan dricka det när som. Det finns ju dom som inte kan dricka kaffe efter en viss tid, men det kan jag. Härligt! Så det blir nog att koka en kopp. Jag hoppas du sover gott denna väldigt tidiga morgon. Önskar dig en fin dag. Sköt om dig ❤

Jag är ingen vintermänniska men kan ändå uppskatta dagar då det ligger vitt på marken. Bara det inte blåser och är kallt. Vi gick ner mot hamnen idag och vidare in mot kyrkogården. Det var helt underbart vackert.

Det var en och en annan ute och gick idag. Fler igår dock då det var blåsigare och kallare. Några ankor gick oss till mötes i hamnen. Vackra djur.

Jag tittade till pappas grav och hade med oss några ljus som vi tände. Det var fridfullt och vackert idag.

I morgon är det dags för terapi igen. Börjar redan känna smått ångest för det. Förra veckan kändes allt så bra. Lägre förväntansångest och lägre ångest vid start på traumaminnet. Att jag har högre ångest nu kan i och för sig bero på lyssnandet av det under veckan där jag är närvarande och ser allt inför mina slutna ögon. Att lyssna medför så mycket annat. Drar upp så mycket sorg. Men det blir bra i slutändan. Jag får tänka så.

Ni får ha en fin kväll mina vänner!

Sitter för en gång skull vid datorn. Det var längesedan jag gjorde det. Ur mina högtalare strömmar Tulsa Queen med Emmylou Harris. Härlig musik. Förr i min ungdom så var det dansband för hela slanten. Min absoluta favorit var Kikki Danielsson och som band lyssnade jag på Palomaz. Det var musik för mig. Valet av musik föll sig naturligt då det var den musiken som spelades hemma så jag v ar ju uppvuxen med den.

Kikki lyssnar jag på fortfarande men inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. Varför inte bara spela Kikki oftare då kan man ju ställa sig frågan. Ja valet går direkt till country idag. Jag älskar stuket och vi har m¨ånga fina countryartister som verkligen har rösten för det. Johnny Cash är ju så klart en favorit. Dolly Parton är en levande legend. Har sett henne live tre gånger. och gör det gärna igen.

Emmylou Harris skulle jag och dottern sett för några somrar sedan när hon gästade Liseberg men hör och häpna: Vi glömde bort det! Hur var det bara ens möjligt??? Reba är en stjärna som har tillkommit de sista åren för min del. Det är något speciellt med countryartisterna från södern!

Musik har alltid varit en stor del i mitt liv. Som ung så dansade jag showdans och jag skulle bli dansare hade jag bestämt mig för. Den karriären slutade efter en misshandel som 'ägde rum i gymnasiet. Lite tråkigt kan jag ju säga. Men sen o andra sidan: Hade jag blivit dansare då så hade jag inte haft mina barn. Då hade jag vigt mitt liv till dansen. Nu vigde jag det till att bli mamma i stället. Jag ångrar mig inte!

Idag har jag inte gjort många knop här hemma. Jag har i alla fall varit nere vid hamnen. Min hemuppgift som jag har via min terapi. Nu går jag inte mer ut idag. Min snart femtonåriga son kom och frågade om vi skulle se en film tillsammans ikväll. Han hade redan sett ut en film. Det ska bli trevligt.

Önskar er alla en fin lördag. Sköt om er!

Idag för ett år sedan så blev jag utskriven från den psykiatriska avdelningen i Kalmar. Jag kände mig som ett asplöv som for i vinden. Ångest som tog överhand och depression som gav sig till känna. Jag mådde bättre än vad jag gjorde innan jag blev inlagd men var långt ifrån mitt forna jag. Dock så kändes det ändå bra att bli utskriven. Jag var bara tvungen att prioritera mig själv, men det var inte så enkelt.

Så hur är det idag då ett år senare? Ja bättre än för ett år sedan men jag är inte i mål än. Det har tagit tid och jag får ge det tid. Bara jag får vara i fred och få lugn och ro så blir det nog bra till slut.

Igår var jag hos min samtalskontakt. Henne har jag kvar till april sen går hon förmodligen i pension. Vi pratade lite om vintern då snön föll utanför. Jag var kaxig och sa att detta fixar jag. Det känns annorlunda med vintern detta året än de andra åren. Tills idag då det hade kommit mer och att kylan bet sig fast. Jag hatar fortfarande vintern och jag kände mig med en enda gång deprimerad och ångesten lurades under ytan.

Jag har mina hemuppgifter från min terapi som ska göras och helst ska de så klart göras utan undvikande. En av uppgifterna är att gå till stan och hamnen. Att gå i denna kyla som vi har nu i Borgholm är ju ingen höjdare. Jag gick dock ner och kände mig nöjd med min insats 😉 men jag var glad när jag var hemma igen.

Ikväll blir det en film. Sedan blir det sängen. Det är mina planer.

Önskar er en fin fredag!

Längtar till att få möta en kväll som denna ❤

Fotot nedan är på en del av min stora familj. Fotot togs för två år sedan. Idag har en svärdotter valt att gå på sitt håll men jag har fått två nya 🤗
Två nya barnbarn har även berikat mitt liv ❤

I min familj ingår det idag 17 medlemmar ❤
1 man
7 barn
2 svärdotter
2 svärsonen
5 barnbarn

Fler kommer det säkert att bli så småningom ❤

Mina barn har inte samma pappa men de är uppvuxna tillsammans. Innan jag träffade Fredrik så var jag ensamstående med fem barn på heltid. Jag hade dom 24 timmar om dygnet, 12 månader om året. Jag klagade inte en enda gång. Jag var och är otroligt stolt över min barnaskara ❤

Det var inte lätt att ha hand om barnen samtidigt som jag skulle jobba. Det var att gå upp tidigt, ge barnen mat och iväg till dagis sen. Jobba och sen hämta barnen. Handla, hem och göra mat. Barnen skulle duscha och sedan få en saga läst. Däremellan så skulle disken tas om hand. Jag behövde tvätta och städa.

Jag prioriterade alltid mina barn dock!

Uppe sedan 5 i morse. Kunde inte somna om. Gick till affären vid 7 och köpte bröd. Så skönt med en uppfriskande promenad. Det underbara jag kände då är som bortblåst. Nu sitter jag med ett hjärta som slår volter i bröstkorgen och ångest som inte vill ge med sig. Jag blir så trött på det liv som levs i en berg- och dalbana. Det går upp långsamt men dimper ner med rekordfart.

I morgon ska jag till min samtalskontakt och på fredag ska jag på akupunktur. Ser fram emot det fast jag hatar nålar!

Under veckans gång fram till söndag så har jag hemuppgifter från min terapi som jag måste göra. Jag har tre promenader ner till stan o h hamnen som ska göras. Låter kanske som en lätt sak att göra men för mig är det enklare att bestiga ett berg när jag går baklänges. Sedan ska jag lyssna på förra sessionen en gång och även att lyssna på återbetättandet minst tre gånger.

Jag är så trött i mitt huvud. Orkar knappt tänka ärligt talat. Brukar vara hos min dotter för att slippa alla krav som jag känner att jag har hemma. Jag måste tänka på mitt mående. Det är på väg upp sakta men säkert men än är jag inte i mål.

Får bara så dåligt samvete då jag har barn hemma. De är iofs stora och klarar sig men i alla fall. Sedan har de sin pappa hemma.

Jag har hög puls. Den ligger på 112 i vilopuls. Lite hög men den går nog snart ner. Ska försöka vila en stund nu. Ha en fin dag!

Älskar apor ❤ Visst är han eller hon söt?!🤗❤

Det har varit en lång dag. Vaknade jättetidigt inatt och har varit vaken sedan dess. Det gick bra på terapin. Jag har en terapeut som är super. Hon vägleder och pushar. Tar fram allt det positiva.

Du är värdig.

Det är något min terapeut säger ibland. De gånger jag inte känner att jag är det.

Idag när jag gjorde den nya inspelningen så kom det fram fler detaljer. Jag har litat på min terapeut men ju fler gånger jag träffat henne ju mer litar jag på henne. Det känns skönt!

Nu blir det sängen för mig. Känner mig lite trött 🤗 God natt och sov gott!

Klockan är 04:03. Vaknade för en halvtimme sedan. Kan inte somna om. Dessa nätter är så långa. Varför kan jag inte få en enda natt där jag får sova ut?! Det första som jag tänkte på när jag vaknade var hur vilken hopplös människa jag är? Tankarna går vidare till det förflutna. På terapin och min framtid.

Vad hade jag då? Vad har jag idag? Vad kan jag få?

Tre frågor som växlas i mitt huvud.

Vad hade jag då?

Jag levde med en ständig rädsla och skräck I kroppen. Varje dag runt klockan 19 så började jag att få ont i magen och hjärtat började slå fort och hårt. Runt sju så gjorde jag mina barn i ordning för sängen. Det skulle duschas, borsta tänderna och jag skulle läsa sagor. Det var inte detta som gav mig stark ångest utan det som jag fasade för som kunde hända efteråt .

Jag levde i ett destruktivt förhållande där fysisk och framförallt psykisk misshandel stod på schemat. Våldtäkter som kränkningar var min vardag. Jag behandlades som en sak i mitt hem. En sak som han tog fram när han ville och behandlade hur han ville. Jag kände mig inte trygg utomhus och definitivt inte i mitt egna hem.

Jag dog sakta men säkert inombords. Ibland önskade jag att jag skulle göra det på riktigt. Döden lockade. Kanske skulle jag få känna mig fri då?! Känna mig värdig, älskad. Men jag kunde och ville inte lämna mina barn ensamma i den värld jag levde i.

Vad har jag idag?

Idag lever jag i Borgholm på Öland. Bor tillsammans med fyra hemmavarande barn, en man, en svärdotter och ett barnbarn. Trivs bra. Född skåning. Jag borde vara lycklig. Om det inte hade varit för mitt förflutna. Det som har varit lever jag med än idag. Jag bearbetar dåtiden för att kunna möta framtiden.

Vad kan jag få?

Hur kan framtiden se ut? Kan jag någonsin få känna mig fri? Känna att jag är värdig? Få bort den osynliga stämpeln som sitter i pannan på mig. Går det tro? Jag skulle vilja vakna en morgon och få känna mig fri, lättad. Kunna andas utan att känna tyngden på min bröstkorg. Känna en inre ro som kan få mig att gå på lätta vingar istället för de tunga stegen jag tar.

Jag känner att jag är en liten bit på väg tack vare min terapeut. Det är inga lätta steg jag tar men jag går framåt. Jag kämpar varje dag med mig själv och ibland undrar jag om det finns en mening med det. Att kämpa i motvind tar på krafterna. Motvinden är i stort sätt jag själv. Jag måste tillåta mig själv att känna, tro på mig själv och känna att varje fotsteg som jag tar framåt är en vinst.

Jag kämpar på!

Gick till pappas grav och tände ett ljus det var lite folk ute och gick fast Borgholm ligger öde. Lite tråkigt samtidigt för det är rätt så dött. Dock stör det mig inte så mycket ändå då jag tycker om lugnet.

Jag har som hemuppgift genom terapin att gå ner till stan vidare till hamnen. Jag får ju ångest ibland av bara tanken på att jag ska gå ner och mestadels när jag går ensam. Känner mig inte trygg. Kan bero på då jag för ett X antal år sedan blev jagad i Eslöv där jag bodde innan jag flyttade till Öland. Vart jag än var där var min före detta. Var inte han där så fanns det andra som höll koll. Polisen sa till mig att inte gå ensam. Jag var ju gravid och hade svårt att röra mig.

Det har gått många år sedan jag senast såg denna mannen men ibland så känns det som att det vore precis nu. Tankarna springer iväg och jag stressar upp mig själv. Får ångest och oro. Tryggheten försvinner. Innan jag började på denna terapi så kände jag mig ibland sjuk i huvudet. Idag efter flera månader börjar det sakta men säkert gå in att det inte är mitt fel det som händer.

Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag känner att det finns områden som jag behöver jobba extra med. Självkänslan, självförtroendet är inte på topp. Ibland kan jag låta väldigt självsäker men inombords så svajar det ordentligt.

Just nu är jag på väg till min dotter i Kalmar. Dags för terapi i morgon och sedan brukar jag ligga däckad i två dagar. Sedan behöver jag lugn och ro efter min terapi. Min mobil kommer jag inte att prioritera. Tar inga samtal mellan måndag till torsdag morgon. Jag måste tänka på mig själv.

Har kommit in i en period med mardrömmar igen. I natt drömde jag något som fick mig att känna mig så otrygg. Jag vaknade och skulle gå på toaletten men kände mig så rädd och så otrygg. Fruktansvärt jobbigt!

När vi gick till graven så gick vi ner till stan och ner till hamnen. Tog några foton på de sociala ankorna som finns i parken.

Ni får ha det gott. Sköt om er ❤

%d bloggare gillar detta: