Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fobromyalgo och diabetes.

Det är sällan som jag går ner till stan speciellt på sommaren. Jag vill inte trängas bland alla turister. I går gick jag, barn och barnbarn ner en runda. Det var inte så mycket folk men det var ändå en del. Vi gick till den nya lekplatsen som de har byggt upp nere vid gamla Netto. Den var rolig för barnen. Vi vuxna lekte en stund med dom där.

När jag var barn så satte jag mig ofta på en gunga och gungade. Det var fridfullt och man kunde känna ett inre lugn. De har en kompisgunga på den nya lekplatsen och där strandade jag 🙂 Ja man får ha barnasinnet framme när man har barn i närheten.

Jag virkar för fullt. GÖr en babyfilt till mitt nya barnbarn Amina. Saknar henne fast jag aldrig har träffat henne, men snart hoppas jag att vi kan ses. Har inte träffat Alizia sedan runt nyår. Det är så längesedan. Saknar henne med.

Idag har jag Nellie och Sebastian här. De har sovit här sedan igår och ska bli kvar till i morgon. Sedan vet jag inte hur föräldrarna tänker. Vi får väl se.

Ni får ha det så bra. Sköt om er!

Det är den 7 juli redan. Vart har den gångna månaden tagit vägen? Tiden springer iväg. I januari när jag fick veta att en remiss skulle skickas till en terapeut som arbetade med PTSD så kändes det som en lång tid. Jag visste att det skulle vara cirka två månaders väntetid. Sedan drogs det ut lite för den tänkta terapeuten hade längre kötid än vad som var trott från första början.

Jag skulle få en ny terapeut innan jag ens hade börjat. Tiden gick och sedan kom min kallelse. Det var till den första som det var tänkt . Kallelsen kom några dagar veckan innan. Helt plötsligt så var det dags. Nu har jag gått i 6 veckor och jag förstår inte vart tiden har sprungit hän.

Det går bra med terapin men jag blir så trött. Jag kommer ju i kontakt med tankar och känslor som jag i så många år har stött bort. Jag får ofta ångest i rummet, men min terapeut är helt underbar. Hon följer med mig på min innersta resa och vägleder mig. Hennes jobb men det är inte så ofta som jag träffar på någon som jag faktiskt känner att jag kan lita på.

I går så avlöste ångesten sig. Den kom och gick, den kom och gick under en timmes tid. Men det kändes ändå bra när jag gick därifrån. Dock så är jag helt slut idag.

Själva behandlingen för PTSD ska få vänta lite då vi behöver arbeta med en hel del innan jag går in i den. Måste stärka så mycket annat inom mig så att jag kan klara av behandlingen utan att få bakslag. Jag litar på henne och tar till mig det. I början så fick jag veta att en PTSD behandling tar cirka 8-12 sessioner-. Upp till 15 ibland. I går fick jag veta att vi träffas en gång i veckan fram till jul cirka. Sedan om allt känns bra då så kör vi igång med trauman. Allt ska gå i min takt och vi ska inte skynda fram sa hon. Så otroligt skönt och veta för jag vill ju ändå ha lite kontroll.

När jag fick veta att jag skulle få behandling för PTSD så bestämde jag mig för att nu ska min bok bli tid. Bestämde mig för att skriva när jag började min behandling och skriva ner sådant som kommer upp. Boken är mest för mig själv. DÄr jag kan gå tillbaka och faktiskt förstå att det inte är så konstigt att mitt liv är som det är eller varför jag reagerar som jag gör. När allt känns overkligt så har jag något att gå tillbaka till. Samt så är det lätt att glömma allt som sägs och som kommer upp. Jag spelar in varje session med och den ska jag lyssna på under den kommande veckan.

Jag har kommit till sidan 84 och jag är just nu i skrivande stund 17 år. Dock så får jag ofta gå tillbaka och fortsätta skriva när ett minne dyker upp. Men det är ju så det är. Sen får jag väl se om jag orkar läsa boken själv när den är klar...och jag får se vad jag tänker göra med den.

I helgen som gick så var mamma, hennes särbo och min lillasyster här. Stéphanie och Jonatan samt Robin med familj kom på lördagen. Det var jättetrevligt. Vi gick upp till Dollarstore med barnen. Det tar sin lilla tid när små ben ska hänga med 🙂

Idag hade jag tänkt att städa men jag hoppar på det och tar tillfället i akt och låter min hjärna vila lite. Den behöver det.

Vad ska ni själva göra idag då?

Förra veckan var otroligt jobbig med ångest och nedstämdhet. Det går ju hand i hand det där. Skulle se vad jag trodde skulle vara roligt och det var det väl egentligen men det hon sa fick mig att gå tillbaka ett X antal år och det var jobbigt. Känslorna ville inte släppa och det höll i sig. Gör fortfarande till en viss del.

Denna veckan har jag känt mig låg. Ledsen och överflödig. Snart bär det av till helg och jag hoppas att det blir fint väder så man kan vara ute. Jag behöver solens strålar.

Idag har det regnat och det behövs ju det med så klart, men mellan skurarna så har det varit varmt. Egentligen hade det varit bra med en åskskur. Tror att det hade klarnat upp en del då.

Är det fint väder i helgen så har jag lovat Pontus att bada. Han vill till poolbaren så det blir väl dit kan jag tänka mig.

Jag har två av mina barnbarn hemma idag. De fick lov att titta på youtubeklipp medan maten står på spisen.

Ha det gott och sköt om er!

Psykopater finns mitt ibland oss utan att vi vet om det. Skrämmande eller hur? Du kan träffa en människa som är charmig, rolig och otroligt trevlig. Det är vad du ser och märker, men någonstans bakom det fina leendet så gömmer sig en psykopat.

När jag var yngre och såg på filmer där mannen i förhållandet var ett riktigt svin. Han kunde utföra psykisk misshandel till exempel. Dela ut några slag här och där. Kränka och nervärdera kvinnan. Jag tänkte i mitt stilla sinne och frågade: Varför i helvetet går hon inte? Varför stannar hon kvar och tar emot all denna skit? Hon har dessutom barn, tänk på dom för hundan.

Ja det var inga snälla tankar jag hade. De var rätt så dömande med. Idag vet jag bättre. Jag har själv råkat ut för en sådan där man. Det är inte bara att gå. Det 'är inte så lätt som man tror. Jag ber om ursäkt till alla dom som jag en gång har dömt. Jag skäms men jag visste inte bättre. Idag vet jag...tyvärr!

Ja tyvärr skrev jag för jag hade gjort allt för att kunna börja om och göra annorlunda. Men samtidigt så vill jag inte det i heller för jag blev med barn och jag älskar dom över allt annat. Jag vill inte ha dom ogjorda, men jag hade velat göra annorlunda val gällande denna man.

En ond man gömde sig bakom det snälla och trevliga leendet. Hans lugna sätt var en fasad som han gärna visade upp. Han fick alla att tro att han var den snälla mannen som fanns där i alla lägen. Ingen såg vad som hände mellan våra fyra väggar. Det är inget som jag gärna talar om för jag skäms fast det inte är jag som borde axla den bördan.

Denna man är inte den enda som har byggt upp min mur av tegelstenar. Han är en av dom. Den sista men han var också den värsta. Det beror i och för sig hur man ser på det och hur man känner det för stunden. Ibland så åker jag ännu längre tillbaka i tiden och då i den stunden är det det värsta. Jag kan känna mig kluven och ibland vet jag inte vad det är för känsla jag känner. Men jag tar ett steg i taget och med hjälp så ska jag förhoppningsvis kunna röra i grytan och få bort det som är jobbigt att bära på idag.

Det är inte lätt att ändra på ett beteende som man har skapat under de 42 åren som gått. Att vara sex år och förstå vad som händer är inte så lätt. Med stöttning så hade kanske allt sett annorlunda ut idag men det är som det är och jag kan bara göra det bästa av allt idag. Så gott det går.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och göra min hemläxa. Ha det gott och sköt om er!

Varje måndag så åker jag in till kalmar för att träffa min terapeut. Har några veckor till framför mig, sedan går hon på semester. Varje session är ca 90 minuter, men det är inga lätta 90 minuter kan jag säga. Det är intressant, jobbigt men framförallt lärorikt. Dock så får jag ofta ångestattacker där men med hjälp av min terapeut så kommer jag tillbaka till nuet.

Igår så var jag helt slut. Det stod helt still i hjärnan. Allt blockerades. Efteråt så tänkte jag att det är tur att hon är terapeut för då dömer hon inte. Jag såg nog inte riktigt klok ut kan jag tänka. Men det känns som att man är där precis då när allt hände.

Jag har en mycket bra terapeut. Hon är duktig på det hon gör. Har förklaringar på det mesta. Lyssnar och stöttar.

Idag är jag helt slut. Har inte kunnat få för mig att göra något. Har känt mig rastlös och ledsen. Inte ens kaffet har smakat. Ångesten har legat och lurat hela dagen. Det är som jag sa till min terapeut igår: Det känns hopplöst ibland.

I morgon går vi in i juli månad. Vi har haft många fina dagar med sol och värme. Idag blåser det och det kom lite regn innan. Rätt skönt faktiskt. Det behövs det med.

Nu ska jag fortsätta att lata mig. Ska bädda ner mig och fortsätta att lyssna på gårdagens session. Det är en av hemläxorna jag får.

Ha det gott och sköt om er!

 

Det är sommar och solens strålar har hittat till Borgholm. Helt underbart. Med sommaren så kommer alla turister hit. Många av dom tror dom äger gator och cykelstigar. Kom gåendes på gångstigen och ser en cyklist komma...på gångstigen. Jag gick kvar och när han närmade sig så mötte jag hans blick. Snacka om att han såg sur ut. Surare blev han när han fick cykla runt mig istället för att jag flyttade på mig. Han vräkte av sig något surt och jag svarade lugnt: jajaja

Vi planerar in en semester till Gotland. Har två små barnbarn där som jag äntligen ska få träffa. Alizia blev ju en stolt storasyster för en månad sen 😍 Jag ska INTE bli som turisten jag mötte ☺

Jag ska besöka domkyrkan i Visby när jag är där. Den är så fin. Ska tända ett ljus för min pappa och Carina. Samt för andra i släkten som gått vidare till andra sidan.

Förhoppningsvis så kan jag äntligen få träffa en vän som jag lärt känna över internet. Vi läste varandras bloggar och har varandra på Facebook. Vi har dock aldrig träffats men nu flera år efter vår första kontakt så blir det kanske av. Jag hoppas allt går som planerat. Jag ser verkligen fram emot en resa till Gotland ❤

Ja...så hur går min terapi då? Jo den går bra. Är lite jobbig och tung ibland bara för man kommer i kontakt med minnen och känslor som man så länge har hållit borta. Men jag har en mycket bra terapeut. Det gör mycket.

I hemuppgifter får jag att lyssna på det vi har pratat om. Sessionerna spelas in. Sedan får jag små övningar som jag ska lyssna på. Just nu har jag lugnande andning och styr din uppmärksamhet. Gudarna ska veta att det är hård träning bara det. Tankarna flyger iväg överallt så fast det är en liten övning så blir den stor att göra. Men det är skönt dom gånger man faktiskt kan slappna av.

Jag har gått 4 veckor redan. Ska gå 4 veckor till sen har terapeuten semester i 4 veckor så då ska jag öva och repetera det vi har gått igenom och sedan träffas vi igen.

Häromdagen så sjönk jag ner lite och tänkte att jag måste skratta lite. Mia Skärringer är ju en rolig komiker som vågar ta för sig på scenen. En ny show med henne kom upp på Netflix så tänkte jag skulle se den. 10 minuter in i showen flög jag 19 år tillbaka i tiden. Helt plötsligt så befann jag mig i min trerumslägenhet i Eslöv. Mina tre äldste barn var inte så gamla. Jag hade träffat en ny man som jag kände obehag för men som ändå fick mig att stanna kvar. Av rädsla. År 2001 kommer jag aldrig att glömma. Inte år 2002 i heller. Det som hände då är något som jag bland annat bearbetar.

Där ljög jag lite. Förlåt. Jag kommer inte ihåg allt som hände 2001 och 2002. En del minns jag men en del är förträngt. Vissa saker kommer till mig när jag som minst anar det. Flashbacks kommer och går. Likaså alla drömmar om nätterna!

För att förstå varför jag har gjort misstag efter misstag gällande män så får jag backa bandet till jag var barn. Helvetet började då. Den första tegelstenen börjades att läggas då till den höga mur som jag bor inom idag. Denna mur ska tegelsten för tegelsten tas bort...sakta men säkert.

Ha det gott och sköt om er ❤

Bilderna nedan är på Visbys domkyrka

Idag är sommarvärmen på besök. Vi har 22 grader och vinden har gått i vila. För stunden i alla fall. Det är dessa dagar man ska ta vara på. Att sitta inomhus är synd så det blir att hålla sig ute i vår trädgård.

Hur är vädret hos er?

Jag viker tvätt och har fått undan en hel del. Det behövdes och det är skönt att få undan kläderna. Det är bara jobbigt ibland att göra vardagliga sysslor för det får mig ibland att backa bandet flera år. Jag är tillbaka där jag en gång var. Medan jag viker dagens tvätt så hamnar jag helt plötsligt 18 år tillbaka i tiden. Jag befinner mig i Eslöv, Staden som Gud glömde som jag brukar säga. Jag är i min lägenhet som jag först trivdes jättebra i. Tills jag tog in denna man i min lägenhet som skulle vara en bland dom som skulle förändra mitt liv. Få mig att känna känslor på ett helt annat sätt än vad en människa egentligen ska behöva känna.

Jag lever med PTSD. I normala dagar så känner jag inte av det. Jag intalar mig själv att jag faktiskt är frisk. Det är nog förstorat och väldigt överdrivet. Ja det tror jag tills en sådan här dag kommer. Då förstår jahg att när man sommest slappnar av så kommer livet i fatt en. Hade det bara varit vanliga minnen så hade det varit en sak men jag slängs tillbaka tilll den tid som övergreppen utfördes.

Det är inte bara denna man som får mig att åka tillbaka utan jag färdas över 35 år tillbaka. Det är många år som jag har haft att förtränga saker. Det som en gång var upplevs på nytt. Tycker det är för jävligt att jag som en gång varit ett offer ska behöva genomlida detta ännu en gång och det är jag som är tvungen att arbeta som bara den och försöka bli kvitt dessa spöken som finns i min vardag fast dom egentligen inte är här. Låter det konstigt?

Det är svårt att få ner det i skrift. Samtidigt så är det svårt att prata om. Snart ska jag träffa min nya terapeut som kan det här med PTS för en fjärde gång och snart ska vi gå in i det värsta minnet som jag har. Det var inte så enkelt att hitta det värsta för hur ska man rangordna vad som är värst? Hon sa att det kan komma upp m er under tidens gång och då tar vi det därefter.

Jag vet att det kommer bli jobbigare ön vad det redan är. Men hon är bra min terapeut. Jag litar på henne och vet att hon bara vill väl. Hon är där för mig men än är det svårt att säga till henne att jag är trygg där och då. Orden vill inte komma ur min mun.

Jag gick igenom "Vanliga reaktioner vid trauma" och jag kände så igen mig. Det kändes skönt samtidigt för då är det inte jag som är knäpp. Det är inte jag som är onormal utan det finns en orsak till varför jag tänker som jag gör, hur jag känner mig ibland och hur jag ser på mig själv.

Jag ställer mig själv frågan: Ser andra människor på mig på samma sätt som jag själv gör? många gånger. I mina ögon så är jag inte värd så mycket. Det är känslor från barndomen som sitter kvar. Jag var någon som folk kunde sparka på. Kalla mig för fula saker och jag trodde att alla kunde se vad jag varit med om. Se hur smutsig jag var. För det var så jag kände mig. Folk kallade mig för äcklig. Jag kunde inte förebrå dom för det var så jag själv kände mig.

Mitt andra möte med min terapeut så sa hon att det inte är jag som är äcklig utan det är handlingen i sig som är äcklig. Det var inte ditt fel.

Jag kan ibland tänka att hade jag inte gjort så, så hade det kanske aldrig hänt. Det var i och för isg inte mina ord från början för det var min före detta mans. Det var en mening som han ofta sa. Oavsett vad han sa eller vad han gjorde så var det mitt fel för hade jag inte sagt så så hade han inte haft någon anledning att göra det han gjorde. Hade jag inte gjort det jag gjorde så hade han inte behövt att göra det han gjorde.

Han hade inte behövt. Vilken mening. Idag så ser jag på det på ett annat sätt men ibland så krockar förnuftet med mina dåvarande känslor.

Ja jag har att arbeta mig igenom. Det är som att bestiga ett berg, men jag ska klara det. Jag vill komma upp på toppen och sätta flaggan och känna att jag är värdig att finnas där.

Bild tagen i slottsparken i Kalmar.

Då har snart den föärsta veckan på sommarlovet gått. Det känns som att vi har en lång sommar framför oss men ändå så vet jag att tiden kommer springa iväg.

Alla har v våra mål här i livet. Ett av mina är att åka till Gotland. Jag har fått ett vackert litet barnbarn för någon vecka sedan och jag bara längtar efter att på träffa henne. Krama hennes storasyster och viska i hennes öra att farmor älskar henne.

Ett annat mål som jag har är att försöka fixa de hemläxor jag får från min terapi för PTSD. Det är inte så enkelt alla gånger. Var där igår och fick ett ångestpåslag. Terapeuten pratade om hur en traumatiserad hjärna fungerar och tog upp det som jag sagt är svårt i min vardag. Det räcker med det lilla för att ångesten ska ta över.

Jag har en bra terapeut i alla fall. Hon kan sina saker och hjälper mig när jag som bäst behöver hjälpen. Tänk att främmande människor bland kan bli de viktigaste människorna som man har i ens liv. Dom som hjälper en att komma över den svåra tröskeln.

Idag ska jag bara ta det lugnt. Ska fortsätta att skriva på den bok som jag så länge har funderat på att skriva. Förmodligen så är det en bok som enbart kommer ligga i min skrivbordslåda. För vem skulle vilja läsa den frågar jag mig själv. Så intressant är inte mitt liv.

Ni får ha en underbar dag. Jag hoppas att solen är framme hos er. Här på Öland så är den borta. Det har regnat. Det är inte kallt men väldigt blött.

Kram på er!

Jag har alltid älskat att skriva. Det har varit som en terapi för mig på något sätt. Jag har skrivit noveller som jag har funderat på att göra om till romaner, men jag vet inte. DOm ligger fortfarande i min låda. Jag får väl se vad som kommer hända med dom.

Just nu skriver jag om mitt liv. Mitt lilla patetiska liv kan jag tänka ibland. Det var inte så enkelt att börja men idag har orden flödat ur mig. Jag har nu kommit till sidan 28. Det är kanske inte så långt egentligen men för mig är det rätt så långt kommen faktiskt. Jag har inte tagit med allt för en del minnen som jag har flyter iväg när jag försöker ta dom till mig. Dessa minnen kommer förmodligen att visa sig en dag men innan jag kan fånga dom utan att kämpa för det så låter jag dom vara.

Idag så kommer de stora barnen hem. Vi ska röja ute på altanen och de ska hjälpa oss med det. Jag kan inte bära något så under tiden som de röjer där så städar jag inomhus. Ska bli skönt och kunna få det fint på altanen så vi kan sitta där ute de fina sommarkvällarna som väntar. Vi använder ju altanen som förråd i stort sett varje vinter.

Idag så slutar mina två yngsta barn i skolan. De längtar verkligen. Till hösten så går Pontus upp till den stora skolan där Hampus går. Han hade valt Spanska som tillval men han är osäker på om han får det. Tydligen så var det många som har valt just spanska och Pontus var lite sen med att lämna in lappen. Men jag tycker ändå att han borde ha samma chans som alla de andra. Det finns ju en orsak till varför han inte kunde lämna in lappen i tid. Men vi får se. Får han inte spanska så har han valt tyska.

Hampus läser ju spanska i skolan och han tycker att grammatiken är svår men han är ändå godkänd i kursen. Dock så fick han ett toppenbetyg i Engelska. Han är den första i vår familj som får ett A 🙂

Nu ska jag ta hand om min tvätt. Ni får ha en fin dag. Sköt om er. Tänk på at ni är värdefulla <3

%d bloggare gillar detta: