Gå till innehåll

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fobromyalgo och diabetes.

Har varit i Nybro hela veckan men är på väg hem nu. Natten har inte varit så bra. Svårt att somna igårkväll och vaknade med ångest runt 04:30. Sedan dess har jag inte kunnat sova. Mitt hjärta slår fortfarande hårt i mitt bröst och min puls är hög trots vila. Det är så jobbigt med ångest. Den tar så mycket kraft och energi från kroppen så jag helt slut. Vad ångesten beror på vet jag inte. Förmodligen så har jag drömt något. Jag känner obehag i kroppen så det är inte helt omöjligt. Denna PTSD:n önskar jag inte min värsta fiende.

Det går inte en dag som jag får vara ångestfri. Inte en dag går förbi där jag slipper det förgångna. I de stunderna så kan jsg bli arg, irriterad och fruktansvärt ledsen för att jag inte fick den hjälp jag behövde som ung. Idag får jag ta det tunga arbetet som har legat och grott och växt under de 42 år som jag levt med detta. Är det rättvist? Jag tror inte att dom som gjort mig illa mår dåligt över det. Enligt dom har det aldrig hänt och människor runtomkring har trott och tror än idag att jag ljuger. Det känns. I alla fall när det gäller dom närstående. Men det är något jag aldrig kan förändra så jag försöker att inte lägga någon energi på det. Jag säger som jag alltid har gjort: JAG vet vad som hänt och det är det enda som betyder något.

Idag ska jag på årsmöte för föreningen Ölands järnväg. Resten av dagen ska jag bara ta det lugnt. Jag önskar er alla en fin dag. Kram på er ❤

Befinner mig i Nybro där jag har hjälpt min dotter med sambo att packa. Dom ska flytta om några veckor. Har fått lite gjort samtidigt som jag fått umgås med två av mina stora barn samt två av mina barnbarn. Några ljus i mitt liv.

Jag har skrivit på min bok mitt i all packning. Lite mer än 200 sidor är jag uppe i. Jag är just nu 30 år och har blivit ensamstående till fem barn. Tänk att det livet mellan 6-30 rymmer på 200 sidor. Dock så tror jag att det kommer utökas. Kommer upp nytt hela tiden.

Att skriva om sitt liv är både lärorikt och plågsamt. En del kommer upp under tiden jag skriver. Mycket så jag har förträngt. Men fast det är jobbigt så tror jag att det är nyttigt.

När boken väl är skriven så får jag se hur eller vad jag kommer göra med den. Jag vet inte än. Känner mig kluven. Inte just i det utan i så mycket annat. Kanske beror det på att jag dalar ner i mitt mående och att jag gjort det just nu.

Denna gången som jag sjönk ner i depressionen har verkligen satt sina spår. Det med PTSD och ångest är ingen lek. Jag måste prioritera men det är svårt för man vill ju inte såra folk. Fast jag egentligen inte borde ha dåligt samvete så får jag det ändå.

Jag hoppas allt är bra med dig annars ❤ Nu blir det sängen för mig. God natt och sov gott ❤

Vid denna tiden så var det någon som drog undan mattan under mina fötter. Jag hade fått in en kopp kaffe av sköterskan på pappas avdelning. Pappa sov i sängen. Han somnade, vaknade för att sedan somna om igen. Jag satte kaffet på bordet som jag hade predvid mig. Tittade upp mot sängen och såg at pappa hade öppnat sina ögon.

- Men är du vaken? Han tittar på mig och sedan så ser jag att det kommer ut lite tjockare saliv från hans mun. Jag reser mig upp och tokar bort det men det kommer bara mer och mer. Jag ser att pappa stänger sina ögon och jag är snabb med att ta honom i min famn. Jag gråter naturligtvis. Jag förstår vad det är som händer men ändå så är jag fruktansvärt chockad. -

Borde jag vara chockad? Jag visste ju att pappa låg på sin dödsbädd när jag kom 33 timmar tidigare. Men ändå så hoppades man på ett mirakel. Kanske så var detta bara en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur?! Men jag visste att det inte var så.

Idag är det nio år sedan pappa dog i min famn. Nio år sedan som han fick se sina barnbarn leka i gräset. Nio år! Vart har dessa nio år tagit vägen???

Jag kommer ihåg när vi satt i kapellet den dagen i augusti som vi skulle sänka ner pappas urna i jorden. Jag tittade ut och såg en fågel flyga förbi fönstret. Utanför kom en kvinna gående med sin hund precis som inget hade hänt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att världen fortsatte att levas där utanför medans mitt liv skulle få en ny vändning i livet nu när pappa inte fanns kvar i livet.

Hur skulle mitt liv nu bli? Mina barns liv? Hur skulle deras liv nu bli när deras morfar inte längre fanns här bland oss? Vi träffades ju varje dag. Nu helt plötsligt så skulle jag få gå till en grav i stället. Den graven försöker jag vårda på bästa sätt idag. Den är allt som finns kvar av pappa. Jag sätter blommor, rensar bort ogräs och tänder ljus. Jag som inte ens rensade bort ogräs från de få rabatter som vi hade. Jag har inga gröna fingrar. Men idag så gör jag blomsterdekorationer bland annat. Allt för att graven ska prydas. Pappa hade gröna fingrar och älskade att påta i rabatterna. Jag hoppas han är nöjd med sin grav.

Jag har en son som älksar lego. Varje födelsedag och varje jul så önskade han sig lego. När han väl fick lego så kunde han sitta i timmar med det.

Jag fick hem tidningen Lego. Där finns mycket intressant för den som älskar Lego. Läsning iblandning med lite legobygge. Har du ett barn eller barnbarn som älskar Lego? Eller en kompis som har barn? Var med i utlottningen av tidningen och gör barnet glad.

Reglerna är superenkla. Det finns tre lotter att få i denna utlottning.

Den första lotten är obligatorisk. Du måste kommentera och skriva vem som ska få den här tidningen.

En andra lott om du delar med dig av denna tävling. Antingen via blogg eller facebook. Tar du blogg så länkar du till detta inlägg. Kopiera nedanstående bild samt texten undertill och sätt in i ett eget blogginlägg.

Kommentera hur många lotter du har.

Jag tävlar hos Sjubarnsmamman om en tidning från Lego. Tävlingen avslutas den 30 juli kl 18:00. Vad med och tävla du med!

Idag för 9 år sedan så ringde telefonen kl 07:24. Det var en sköterska på pappas avdelning som ringde. Pappa hade insjuknat. Han var okontaktbar och låg för döden. Bara så där helt plötsligt. Dagen innan hade vi suttit ute och fikat.

Idag är det även min och Fredriks förlovningsdag. Det är 14 år som gått sedan vi satt på hotellrummet i Danmark och bytte ringar.

Det är 9 år sedan som terrorattentaten i Norge ägde rum. Där många människor i Utøya fick sätta livet till.

Trots allt det hemska som hände detta datum så är det sorgen efter min pappa som är som störst. Är jag en hemsk människa som känner det så? Jag känner för alla dom familjer som ropade sina nära och kära i Norge denna dag. Jag gör så klart det men det är pappa jag tänker på när 22 juli kommer. Jag satt i en bubbla och vakade över honom i 33 timmar. Allt som hände utanför pappas väggar är så långt borta.

Ja denna dagen är det både sorg och glädje. Jag glädjs åt min och Fredriks förlovningsdag i alla fall. Tänk att det gått 14 år?! Tänk att Fredrik stått ut med mig i så många år?!

Det är många som velat sära på mig och Fredrik. Men det har inte gått. Än så står vi kvar vid varandras sida. Ibland undrar jag för hur länge. Jag är inte lätt att leva med. Att leva med PTSD är jobbigt. Tänk då hur det är för anhöriga att leva med någon som har det? Stackars människa!

Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤

Jag har varit frånvarande här från bloggen ett bra tag. Det är så mycket som går runt i mitt lilla huvud ibland. Jag går på terapi för PTSD och jag försöker lära mig hur min hjärna fungerar. Inte det lättaste kan jag säga. Sedan ska man ju då acceptera att man har skiten med och det är ännu mindre lättsamt. De dagar man inte mår så värst bra så tänker man att det är fan så orättvist för varför ska man först uppleva övergrepp av olika slag, sedan leva med minnena efteråt och sedan jobba sig fri från dom?

Det är väl klart att jag vill bli fri från det men gudarna ska veta att den vägen är otroligt svår och jobbig att gå. Många känslor i kroppen virvlar upp som ett vulkanutbrott. Jag vet inte alltid vad det är jag känner och då är det inte så lätt att greppa allt som händer och sker. Men men. Jag har som sagt en supåerbra terapeut så det ska nog gå bra. Sakta men säklert framåt går det i alla fall.

Nu har min terapeut semester och jag jobbar på från hemmet....eller vart jag nu befinner mig. I den gångna veckan så var jag och resten av familjen på Gotland. Äntligen så kom vi dit. Jag fick se mitt yngsta barnbarn för första gången sedan hon föddes för 1 1/2 månad sedan. Det var så roligt att få trä'ffa storasystern och deras för'ldrar med så klart. Mina stora barn var med och det var roligt att få se alla mina barnbarn under samma tak under några dagar.

Vi hade otroligt tur med vädret. Det var sol hela veckan. Vi var inne i Visby och gick upp till domkyrkan innanför ringmuren och tände ljus för alla nära och kära som inte längre finns bland oss. Älskar den kyrkan. Den är så fin. Vi köpte glass och satte oss på torget. Gick in i lite butiker och bara njöt av det fina vädret.

Det blev en loppisrunda med. Så roligt. Älskar loppisar. Det blev även en tur på stranden. Mycket spel och mycket skratt blev det under en veckas tid. Jag är så glad över dessa dagar jag fick på Gotland denna turen. Hann till och med att träffa en underbar kvinna (och hennes man) som jag haft kontakt med via internet de senaste 11 åren. Tänk att kunna träffas i det verkliga livet med?! Nu hoppas jag på fler gånger.

Det blev en hel del bilder och jag har försökt att välja ut några som jag fastnade extra för. De finns här nedan.

Det är en sällskapslek men det är även något som jag kan känna i mitt bröst ibland. Hjärtat det slår hårt och jag får oftast en stor klump i halsen. Det är när ångesten slår till. I morse vaknade jag kallsvettig och med just hjärtat slående i bröstkorgen och med en stor klump i halsen. En mardröm som jag bara kommer ihåg delar av men känslan som mardrömmen gav finns kvar. SKräck och ledsamheter.

Ibland så undrar jag varför min hjärna blev som den blev. Det sägs att var fjärde person som upplever en traumatisk händelse utvecklar PTSD. Kunde inte jag varit en av dom andra tre?

Inte så mycket lönt att tänka så för nu är det som det är men jag tycker att jag har varit med om så mycket skit i mitt liv så borde inte det ha räckt? Sen o andra sidan så är det ju just på grund av det som gör att jag utvecklat PTSD.

Dagarna springer iväg

På måndag så är det sju veckor sedan jag började på behandlingen. Den hjälper men det tar tid. En mycket långsam process för det är mycket annat jag måste gå igenom innan själva den tilltänkta traumabehandlinbgen. Allt för at klara av den så bra som möjligt.

Rätt intressant egentligen när man tänker efter vad en behandling kan göra för själva hjärnan. Den är elastisk kan man säga och den är läraktig. DOck så tar det tid ibland.

Det finns stunder där jag känner mig totalt värdelös och oduglig. Speciellt när jag får i bröstkorgen som hela havet stormar. Jag får känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Har svårt att ta fram det. Lite pinsamt att sitta hos min terapeut och säga det. Dock så tycker hon inte att det är konstigt. Jag vet ju att det sitter hos mig men i alla fall.

Ja livet är som livet är. Jag kan bara försöka förändra det till det bästa. Våga lita mer på mig själv tror jag.

Det är sällan som jag går ner till stan speciellt på sommaren. Jag vill inte trängas bland alla turister. I går gick jag, barn och barnbarn ner en runda. Det var inte så mycket folk men det var ändå en del. Vi gick till den nya lekplatsen som de har byggt upp nere vid gamla Netto. Den var rolig för barnen. Vi vuxna lekte en stund med dom där.

När jag var barn så satte jag mig ofta på en gunga och gungade. Det var fridfullt och man kunde känna ett inre lugn. De har en kompisgunga på den nya lekplatsen och där strandade jag 🙂 Ja man får ha barnasinnet framme när man har barn i närheten.

Jag virkar för fullt. GÖr en babyfilt till mitt nya barnbarn Amina. Saknar henne fast jag aldrig har träffat henne, men snart hoppas jag att vi kan ses. Har inte träffat Alizia sedan runt nyår. Det är så längesedan. Saknar henne med.

Idag har jag Nellie och Sebastian här. De har sovit här sedan igår och ska bli kvar till i morgon. Sedan vet jag inte hur föräldrarna tänker. Vi får väl se.

Ni får ha det så bra. Sköt om er!

Det är den 7 juli redan. Vart har den gångna månaden tagit vägen? Tiden springer iväg. I januari när jag fick veta att en remiss skulle skickas till en terapeut som arbetade med PTSD så kändes det som en lång tid. Jag visste att det skulle vara cirka två månaders väntetid. Sedan drogs det ut lite för den tänkta terapeuten hade längre kötid än vad som var trott från första början.

Jag skulle få en ny terapeut innan jag ens hade börjat. Tiden gick och sedan kom min kallelse. Det var till den första som det var tänkt . Kallelsen kom några dagar veckan innan. Helt plötsligt så var det dags. Nu har jag gått i 6 veckor och jag förstår inte vart tiden har sprungit hän.

Det går bra med terapin men jag blir så trött. Jag kommer ju i kontakt med tankar och känslor som jag i så många år har stött bort. Jag får ofta ångest i rummet, men min terapeut är helt underbar. Hon följer med mig på min innersta resa och vägleder mig. Hennes jobb men det är inte så ofta som jag träffar på någon som jag faktiskt känner att jag kan lita på.

I går så avlöste ångesten sig. Den kom och gick, den kom och gick under en timmes tid. Men det kändes ändå bra när jag gick därifrån. Dock så är jag helt slut idag.

Själva behandlingen för PTSD ska få vänta lite då vi behöver arbeta med en hel del innan jag går in i den. Måste stärka så mycket annat inom mig så att jag kan klara av behandlingen utan att få bakslag. Jag litar på henne och tar till mig det. I början så fick jag veta att en PTSD behandling tar cirka 8-12 sessioner-. Upp till 15 ibland. I går fick jag veta att vi träffas en gång i veckan fram till jul cirka. Sedan om allt känns bra då så kör vi igång med trauman. Allt ska gå i min takt och vi ska inte skynda fram sa hon. Så otroligt skönt och veta för jag vill ju ändå ha lite kontroll.

När jag fick veta att jag skulle få behandling för PTSD så bestämde jag mig för att nu ska min bok bli tid. Bestämde mig för att skriva när jag började min behandling och skriva ner sådant som kommer upp. Boken är mest för mig själv. DÄr jag kan gå tillbaka och faktiskt förstå att det inte är så konstigt att mitt liv är som det är eller varför jag reagerar som jag gör. När allt känns overkligt så har jag något att gå tillbaka till. Samt så är det lätt att glömma allt som sägs och som kommer upp. Jag spelar in varje session med och den ska jag lyssna på under den kommande veckan.

Jag har kommit till sidan 84 och jag är just nu i skrivande stund 17 år. Dock så får jag ofta gå tillbaka och fortsätta skriva när ett minne dyker upp. Men det är ju så det är. Sen får jag väl se om jag orkar läsa boken själv när den är klar...och jag får se vad jag tänker göra med den.

I helgen som gick så var mamma, hennes särbo och min lillasyster här. Stéphanie och Jonatan samt Robin med familj kom på lördagen. Det var jättetrevligt. Vi gick upp till Dollarstore med barnen. Det tar sin lilla tid när små ben ska hänga med 🙂

Idag hade jag tänkt att städa men jag hoppar på det och tar tillfället i akt och låter min hjärna vila lite. Den behöver det.

Vad ska ni själva göra idag då?

Förra veckan var otroligt jobbig med ångest och nedstämdhet. Det går ju hand i hand det där. Skulle se vad jag trodde skulle vara roligt och det var det väl egentligen men det hon sa fick mig att gå tillbaka ett X antal år och det var jobbigt. Känslorna ville inte släppa och det höll i sig. Gör fortfarande till en viss del.

Denna veckan har jag känt mig låg. Ledsen och överflödig. Snart bär det av till helg och jag hoppas att det blir fint väder så man kan vara ute. Jag behöver solens strålar.

Idag har det regnat och det behövs ju det med så klart, men mellan skurarna så har det varit varmt. Egentligen hade det varit bra med en åskskur. Tror att det hade klarnat upp en del då.

Är det fint väder i helgen så har jag lovat Pontus att bada. Han vill till poolbaren så det blir väl dit kan jag tänka mig.

Jag har två av mina barnbarn hemma idag. De fick lov att titta på youtubeklipp medan maten står på spisen.

Ha det gott och sköt om er!

%d bloggare gillar detta: