Idag för 9 år sedan så ringde telefonen kl 07:24. Det var en sköterska på pappas avdelning som ringde. Pappa hade insjuknat. Han var okontaktbar och låg för döden. Bara så där helt plötsligt. Dagen innan hade vi suttit ute och fikat.
Idag är det även min och Fredriks förlovningsdag. Det är 14 år som gått sedan vi satt på hotellrummet i Danmark och bytte ringar.
Det är 9 år sedan som terrorattentaten i Norge ägde rum. Där många människor i Utøya fick sätta livet till.
Trots allt det hemska som hände detta datum så är det sorgen efter min pappa som är som störst. Är jag en hemsk människa som känner det så? Jag känner för alla dom familjer som ropade sina nära och kära i Norge denna dag. Jag gör så klart det men det är pappa jag tänker på när 22 juli kommer. Jag satt i en bubbla och vakade över honom i 33 timmar. Allt som hände utanför pappas väggar är så långt borta.
Ja denna dagen är det både sorg och glädje. Jag glädjs åt min och Fredriks förlovningsdag i alla fall. Tänk att det gått 14 år?! Tänk att Fredrik stått ut med mig i så många år?!
Det är många som velat sära på mig och Fredrik. Men det har inte gått. Än så står vi kvar vid varandras sida. Ibland undrar jag för hur länge. Jag är inte lätt att leva med. Att leva med PTSD är jobbigt. Tänk då hur det är för anhöriga att leva med någon som har det? Stackars människa!
Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤
