Jag sprang över några bilder som har några tänkvärda ord. När jag var barn så hade jag det inte alltför lätt. Jag blev mobbad från andra klass tills jag gick ut nian. Både fysiskt o psykiskt.
I gymnasiet trodde jag det skulle bli lättare men mina plågoandar kom dit. Det var lugnt i början men efter jag blev misshandlad på skolgården så kom den psykiska misshandeln igång igen.Som barn förstod jag inte varför jag blev mobbad. Varför ingen ville vara med mig, men med tiden förstod jag varför. Jag blev mobbad för att jag var jag. Men vad var det för fel i att vara jag då? Ja det svaret har jag inte fått än.
Jag lyssnade inte på samma musik som mina kompisar. Min familj hade inte dom pengarna som mina klasskamrater hade. Jag fick veta när jag gick i femman att jag kunde få vara med i deras lek om jag började lyssna på deras musik i stället för min egen. Jag sa att jag hellre gick ensam då.
Jag lyssnade på Country och dansband. Det var inte så populärt. Kikki Danielsson, Palomaz och Dolly Parton var mina idoler medan klasskamraterna hade Carola, Michael Jackson, madonna och många andra popartister. jag fortsatte med att lyssna på min musik och jag fortsatte att vara ensam.
Jag kom upp i högstadiet och trodde det skulle bli bättre men det blev bara värre. de som mobbade mig på min förra skola kom ju till högstadiet där jag gick. Jag blev hånad, utpekad och jag fick höra att jag var en hora. Jag en hora? Som höll mig borta från killarna så mycket jag kunde. Jag låg med gamla gubbar bara för att jag dansade gammeldans. Det var mycket jag inte visste om mig själv. De trodde sig veta så mycket mer.
Nej jag var inte värd mycket som barn. Samtidigt som jag hade denna misshandel och kränkningar så hade jag ett tungt bagage att bära på. Som det står i mina papper så hade jag en traumatisk barndom. sexuella övergrepp i många år och det blev inte bättre med tiden. Tack vare den syn på livet som jag fick som barn så banade det vägen för svin till män i min uppväxt. Jag trodde helt enkelt inte att jag var värd mer än så. Jag hatade min kropp och jag såg ner på mig själv. Ingen annan har någonsin hatat mig lika mycket som jag själv gjorde.
Jag fick barn. Kärleken till dom är oändlig. Under min föräldratid så har jag fått lära mig hur man bemöter ett barn. Det som är självklart för andra var inte det för mig. I många år, även än idag så har jag fått och får höra att jag är en dålig mamma. För 10 år sen trodde jag dom som sa det. I dag vet jag att jag är en bra mamma. Jag ger mina barn allt dom behöver plus lite till. Jag finns där för dom och jag hjälper dom så mycket jag kan. Kanske är jag lite för sträng. Mina barn får inte göra allt det som deras kompisar får, men jag är bara rädd om dom. De förstår och de tackar mig ibland för det jag har gjort. Mina barn får inte göra saker som deras kompisar gör bara för att de gör det utan jag lyssnar och bedömer och bestämmer därefter.
Kanske beror det på min tuffa tid som ensamstående mamma till 5 barn. Jag var ensam med barn i åldrarna 9, 5, 4 och 2 nyfödda barn. Jag var 30 år gammal och barnen hade bara mig på full tid. Ingen pappa så långt ögat kunde nå. Även under denna tid fick jag höra av andra att jag var en dålig mamma och jag kan inte förstå än idag varför jag var det. Jag tog hand om barnen. De var hela och rena. Mat på bordet och de hade en mamma som talade om för dom hur mycket jag älskade dom. Jag läste sagor, såg på film med dom och vi var iväg på olika aktiviteter. Jag hade inget körkort men det fanns tåg och buss. Vi var ofta ute på lekplatsen och barnen mådde bra.
Jag hade dock barn med speciella behov. Ett av barnen försatte sig i situationer som inte var så bra, varken för honom eller andra. Hyperaktiv och förstod inte att det alltid fanns konsekvenser efter handlandet. Jag förstod att jag inte skulle klara av detta själv utan begärde hjälp från familjeteamet. Då var jag en dålig förälder igen. Det fanns faktiskt stunder som jag trodde på dessa människor. Men jag är glad över att jag lyssnade på det sunda förnuftet och tog emot hjälpen ändå.
Känslorna som jag fick som barn kan jag få tillbaka idag. Det finns stunder då jag inte kan se mig själv i spegeln. Jag tycker jag är fruktansvärt ful och förstår inte vad Fredrik ser i mig. Då tänker jag att det är ju det inre man går efter och då kommer tanken tillbaka att även där är jag ful för det är ju det jag är uppväxt med. Jag är ful och äcklig.
Jag undrar om jag alltid kommer få bära med mig detta genom livet. Jag försöker dock dra nytta av det. Jag säger till mina barn hur mycket jag älskar dom. Jag vill inte att de ska få känna så som jag kände det som barn. Vill inte någon kompis vara med dom så försöker jag säga till dom att det är deras förlust. Pratar någon skit om dom så säger jag till dom att sträcka på sig. Ta inte åt dig utan försök att bara nonchalera dom. Du vet ju att det inte är sant det som sägs. Varför lyssnar jag själv inte på samma råd?
Det viktigaste för mig är mina barn. Jag älskar dom otroligt mycket. mina barn är meningen med livet. Hade jag inte haft dom så vet jag inte vart jag hade varit idag. Förmodligen inte här i alla fall. Jag hade nog suttit på något moln och tittat ner och sett världen med andra ögon.
När jag ser på mina barn så förstår jag att jag har i alla fall skapat något av det vackraste som finns i världen. Något har jag gjort rätt i alla fall.
Idag är jag 43 år gammal och jag har erfarenhet av mycket som ingen människa skulle ha, men jag är en människa som försöker se det positiva i det negativa. Det jag har varit med om har format mig till den jag är idag. Mina värderingar och mina mål i livet är stora och de blev större efter allt jag varit med om. Jag försöker förstå innan jag dömer och dömer gör jag mycket sällan. Jag vet att allt behöver inte vara som det ser ut utan det finns alltid en förklaring som väntar hur ologisk den än verkar vara Jag vill se det goda i en människa. Jag försöker själv se och tänka hur jag själv hade gjort i en situation.
För 10 år sedan så träffade jag min man. Vi har varit gifta i ett år snart. Jag visste inte vad kärlek var innan jag träffade honom. Jag är bara så dålig på att säga det till honom. Ibland undrar jag om han ser mig med samma ögon som jag själv brukar göra, men någonstans så tänker jag att det kan han ju inte göra för han har ju stannat kvar.
Det här blev ett långt blogginlägg bara för att jag såg några bilder, men ibland är det så. Har du läst så här långt så önskar jag dig en fin dag. Stor kram på dig <3