Sitter här och tänker tillbaka för 15 år sedan. Vad som hände då, hur jag mådde och mina tankar om framtiden. Jag var 33 år gammal och var ensamstående med 5 barn. Den äldsta var 9 år och de två yngsta var 6 månader gamla. Barnen hade jag ensam på heltid. Det fanns inga närvarande pappor utan jag klarade av mina barn själv. Det var jobbigt ibland att få allt att gå ihop men jag gjorde mitt bästa.
Jag hade legat inlagd på den psykiatriska avdelningen 2 gånger denna vår och jag försökte läka inombords. Jag fick gå och samtala två gånger i veckan och försökte hålla alla gamla spöken borta. Det var inte så enkelt.
Jag hade några fina goda vänner som stod bakom mig och hjälpte mig att komma framåt. Sakta men säkert. Det var tre fina kvinnor som verkligen visade sig vara bland dom bästa vänner man kunde ha. Carina var en bland dom. Hon var den som fick mig inlagd första gången. Mina barn tog hon hand om. Ringde varje kväll för att höra hur det var.
Helen är en annan vän som fanns där under min svåra vår. Hon lyssnade och vi träffades i stort sett varje dag. Våra barn lekte tillsammans. Vi var ute på lekplatsen och hade vår lilla fikakorg med oss.
Mia är den kvinna som fick mig inlagd den andra gången år 2005. Stackaren pratade med mig i under flera timmars tid och försökte få mig på andra tankar. Under denna tiden hade vi inte ens träffats en enda gång. Vi hade pratats vid i telefon bara. Flera gånger under en vecka och rätt så långa samtal. Vi kunde prata om allt möjligt. Mia är lite äldre än mig men för mig är åldern bara en siffra. Vi kunde byta många upplevelser med varandra.
Mia bor i Boden och henne träffade jag första gången för 14 år sedan. Året var 2006 och jag och Fredrik åkte upp till Umeå och sedan tog vi oss därifrån till Boden där jag fick träffa denna underbara kvinna för första gången. Vi stannade några dagar och sedan åkte vi hem igen.
Tyvärr så har vi inte träffats sedan dess men vi har fortfarande kontakt. Jag skulle vilja ta hela min familj och åka upp en vecka på sommaren på semester och träffa henne igen. Fast vi inte träffas så räknar jag henne som en bland mina bästa vänner!
Carina finns tyvärr inte längre ,men hon finns med mig i min vardag ändå. Hennes goda råd, hennes positiva syn på saker och ting försöker jag ta fram när det är som svårast. Helen pratar jag sällan med men hon finns med mig här ändå. Jag kan känna hennes styrka och varma kramar. Sen har vi då lilla Mia. Hennes ärliga och raka åsikter kan jag höra när jag som bäst behöver höra dom.
Man behöver inte många runtomkring sig. Det gäller att hitta guldkornen. Jag har gjort det!
Sedan har jag en bästa vän till som verkligen har stått bredvid mig och visat sitt stöd. Det är min man Fredrik. Han har stått ut med mig i 15 år. Det är inte klokt. Vart har denna tiden tagit vägen?!
Vad har jag då lärt mig?
Ja har man bara rätt folk runtomkring sig så kommer man långt här i livet. Få bra vänner är så mycket bättre än många bekanta. När man blir sjuk så ser man verkligen vem som är ens rätta vänner. Många föll bort den våren 2005. Kvar stod dom äkta vännerna.
Mina tankar om framtiden
Jag har fått veta att jag har en psykoterapeut tilldelad. När jag ska börja min behandling vet jag inte än. Jag har försökt att läsa vad PTSD är för något och det är en diagnos som jag känner stämmer. Vi ska gå igenom mitt liv under ett visst antal träffar. Det känns nervöst men samtidigt förväntansfullt. Jag vill bli kvitt många hjärnspöken. Jag vill grusa dessa människor som gjort mig illa. De är inte värda att ha i ens vardag. De finns inte här personligen men minsta lilla sak kan väcka dom till liv och det känns som att man står där ännu en gång. Som då det hände.
Under min uppväxt så fick jag höra att jag ljög om vad som hände. Varför skulle jag ljuga? Av vilken orsak? Det var inget att skryta om precis. Jag kan inte förstå hur de tänker. Men det får stå för dom. Jag har i alla år stått på mig. Jag har inte backat utan sagt vad som hänt oavsett vad andra tror. Kanske är det just därför som folk väljer att tro att man skryter. Det är så sjukt tänkande faktiskt.
Jag är 48 år gammal. Ibland känner jag mig som ett litet barn. Osäker och fruktansvärt nervös. Ångest som tilltar och är jag inte på min vakt så kommer panikattacken. Den kan komma ändå. Just nu så är det bättre med det. VIsst kan jag få ångest men inga attacker än så länge. Dock så står jag kvar på min tilldelad medicinering. Förmodligen så är det ju därför som jag mår så bra som jag gör.
Nog tjatat för denna gång. Har du orkat läsa hela vägen ner till slutet så har du varit otroligt duktig 🙂
Sköt om er!