Varför kan man aldrig för en dag känna att livet är härligt? Att det finns en mening. Få skratta och känna äkta glädje. I morgon är det dags för att besöka min samtalskontakt. Jag behöver det.
Att leva med psykisk ohälsa är nog bland det värsta man kan göra. Folk dömer en utan att förstå innebörden av vad en djup depression är för något.
Idag så är jag arbetslös på nytt. Borgholms kommun sägs inte behöva personal. Ändå så anställer dom. Idag var det meningen att jag skulle fått fast anställning men jag har varit sjukskriven från mitten av november. Så för att få behålla sitt jobb måste man vara frisk. Ja det önskar jag att jag var.
Jag är diabetiker som lever med fibromyalgi, djup depression, ångest och PTSD. Det är inga lätta diagnoser, men det finns dom som har det värre. Jag ska inte klaga., men jag måste ändå få tycka att livet är orättvist.
Jag har i alla år kallats för lögnare. Ja kanske inte alla men dom senaste 33 åren i alla fall. Tänk er att vara tvungen att sitt bland folk där man vet att det snackas bakom sin rygg. Hur känns det? Otryggheten biter sig fast. Förnedringen omringar en. Övergrepp som blir tyngre att bära då man inte har någon som tror på en.
Jag ska snart påbörja en terapi för PTSD. Jag är alltifrån rädd, förväntansfull och nyfiken. Rädd för vad som kan komma upp till ytan. Jag vet ju vad som hänt men det kan komma fram förvrängda minnen. Förväntansfull för vad det kan ge mig. Frihetskänslor kanske? Just nu så känner jag mig fängslad i mig själv. Nyfiken på vad folk runtomkring mig kommer säga...eller inte säga när saker och ting kommer upp till ytan
Jag har så svårt för att lita på folk. Inte så konstigt kanske. Jag vet aldrig om det är äkta känslor bakom orden eller om det är en falsk fasad för att få mig glad när jag minst anar det!
Ja livet ger och livet tar!