web analytics

Borgholms kommun i ett nötskal???

Tänk om man skulle skriva ner allt man tänker. Undrar hur det hade slutat då. Jag skulle vilja skriva om Borgholms kommun men det kan jag inte för det kan slå tillbaka mot mig själv en vacker dag. Jag har fått lära mig att fast man är ärlig och gör allt man kan för sina barn så ska ens barn få det i baknacken sen när de behöver stöd från dom. Helt sjukt. Jag har inte mycket till övers för denna kommun just nu kan jag säga. Ni som inte förstår vad jag pratar om kan läsa mitt inlägg här.  För att bo i Borgholm så måste man vara totalt fläckfri om man sa kunna få lite hjälp. Det går inte att ha några som helst fläckar på sig, sen att det finns infödda Ölandsbor med lik i garderoberna det gör ingenting. Nej låt det lukta skit där för det är så det ska vara.

Idag räcker det att man är född på ön och sedan gråter lite grann och tycker synd om sig själv. Tyvärr så är jag inte född på Ön och jag är otroligt lycklig över att jag inte tycker synd om mig själv. Jag tänker inte sjunka så lågt, men jag kan bli irriterad och då kan det hända att jag skriver ner mina tankar och funderingar samt sätter ord på mina känslor. Jag tycker det är rent ut sagt för jävligt att vissa får uppföra sig hur som helst och det utan att någon tycker att det är konstigt.

Min son har varit tillsammans med sin flickvän i snart 1 1/2 år. Första gången han fick träffa sin svärfar var för någon månad sen då vi var på möte angående om hur vi kunde stöta de unga blivande föräldrarna. Tror ni att denna svärfar hälsade på sin svärson? Nej det gjorde han inte. Han tittade inte ens på honom. Själv fick jag sträcka fram handen och säga vem jag var. Sen slutade det där. Jag och min man har verkligen försökt att få en bra kontakt med föräldrarna till flickvännen utan bra resultat. Vi var ute och lämnade en julblomma och en liten julklapp, Vi gick med flickvännen in då hon skulle hämta sina kläder. Vi hälsade på mamman och pratade lite med henne i förbifarten. Vi stod i hallen och hjälpte flickvännen så gott vi kunde därifrån.

Innan föräldrarna ens träffade min son så fick han höra vad han var för en. Han var aldrig accepterad från början och är förmodligen inte det än och kommer nog aldrig vara god nog för deras dotter. Jag förstår inte varför för min son älskar verkligen sin flickvän och han är mån om henne. Han är snäll och vill ta sitt ansvar och stöttar sin flickvän i allt. Han går med på alla provtagningar nu när hon är gravid med deras barn. Han är med hos barnmorskan, han är med i föräldragruppen tillsammans med flickvännen. Följer med där och engagerar sig verkligen till 110%. Ändå så duger han inte.

Är det konstigt att jag som mamma kan bli lite ledsen och besviken på hur dessa föräldrar väljer att hantera situationen? Jag vet att min son är ung, han går fortfarande i skolan men han tänker ändå ta sitt ansvar. Dock så vet både han och flickvännen att de behöver stöd och vi här hemma stöttar de båda till 110%. Vi finns där när de behöver prata om saker och ting gällande graviditeten. Jag svarar på deras frågor. Jag vill poängtera att det är oftast ungdomarna kommer till mig och pratar, men dock så frågar jag flickvännen ibland hur hon mår. Om hon är nervös inför förlossningen. Ger henne små tips om hur hon ska andas, när hon ska ta lustgasen med mera. Sådant som de får veta hos barnmorskan men det är bra med tips från de som fött barn tidigare.

Sedan mötet häromdagen så känns det som att jag ska ha dåligt samvete för att jag stöttar barnen. Flickvännens mamma får mig att känna att jag inte tillåter henne att stötta sitt barn men så är det inte. Flickvännen har valt att bo här hemma hos oss. Hon är vuxen och får bestämma själv. Jag har inte tvingat hit henne utan vi öppnade vår dörr för henne när hon ville flytta hit. Hade hon varit minderårig så hade jag förstått om hennes mamma hade blivit sur och att hon kände så som hon säger att hon gör. Jag ska inte säga att jag inte förstår henne för det är väl klart jag gör det, men vad ska jag göra då? Ska jag slänga ut tjejen från hemmet? Hon vill ju inte bo hemma med sin mamma, det har hon själv sagt. Hon vill bo här.

Jag tänker inte köra ut henne på gatan. En sådan person är jag inte. Men man känner en press på sig nu och det är här som jag vill ställa Borgholms Kommun mot väggen. De sätter en sådan press på en gravid kvinna som bara har 5 veckor kvar. Förhoppningsvis 5 veckor ska vi säga för på grund av det ultimatum eller lilla hotet så kan hon faktiskt föda tidigare. Med ultimatum och lilla hot menar jag att det kan tas som det då kvinnan sa rakt ut att det blir en utredning om de bor kvar hos oss och då på grund av min sons placering hos kontaktfamiljen.

Det är här jag inte förstår någonting. Min son var inte tvångsplacerad utan han var frivilligt placerad och jag kunde när som helst ta hem honom, men jag valde för sonens egen skull att låta honom bli kvar så han kunde klara skolan och kunna komma in på gymnasiet. Jag hade helt enkelt inte den tiden så jag kunde hjälpa honom till att göra det. Hade han bott hemma så hade han aldrig kunnat klara av högstadiet. Jag brast som mamma under de få åren och det får jag leva med men däremot så kom sonen in på gymnasiet så jag ångrar inte mitt beslut. Min son förstår varför jag gjorde som jag gjorde och tycker själv att det var ett bra beslut.

Nu så ska alltså min son få sota för mitt beslut. Ett beslut som soc själv tyckte var bra på den tiden det begav sig, men nu så ska det ligga i fatet för min son. Hur sjukt låter inte det? Hon sa flera gånger om hon kunde prata i klarspråk men när hon fick chansen till det och jag frågade så blev svaret att vi fick ta en annan tid till det. Fick jag en tid av henne? Nej det fick jag inte. Visserligen gick jag ifrån mötet för jag ansåg inte att mötet skulle handla om mina val i livet när det gällde Robin utan det handlade om stöd för min son och hans flickvän. Jag kände mig besviken, överkörd, granskad och påhoppad och det inför en mamma som inte har stöttat sitt barn och inför två barnmorskor som jag inte känner. Sen det största felet som jag ansåg att Soc gjorde var att inte fråga min son om det var okej att dra upp det där om familjehemsplaceringen. Det var ju faktiskt honom det handlade om. Hon sa ju högt och tydligt om vi kunde prata klarspråk om min son. Hon sa hans namn så det kunde ju inte bli några missförstånd. Klart som katten att övriga personer i rummet kunde förstå att det var något om min son i alla fall. Speciellt om det kom från en Soctant.

Jag tänker inte finna mig i att bli granskad i något som redan varit. Speciellt inte om något som de en gång tyckte var ett bra beslut. Sen är den stora frågan: Hur kan en situation som familjehemsplaceringen bli någon nackdel när den i första stund var positivt? Hur kan det leda till att Soc vill utreda barnets välfärd och mående för att föräldrarna bor hemma hos mig med övrig familj när jag kunde ta hem min egen son när som helst? Då ansåg inte Soc att det var något problem, så vad gör att det är ett stort problem nu? Jag vill ha svar men jag får inga. Finns det några rimliga svar tro?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: