Vilken hjälp fick han?

Bris står för barnens rätt i samhället. När jag hör dom orden så tänker jag på att barnen ska få ha det bra i vårt samhälle och att det är vi vuxna som ska se till att dom får det. Om inte det går så ska de sociala myndigheterna eller andra myndigheter göra sitt bästa.

När min son var fem år gammal så la jag märke till ett förändrat beteende på honom. Jag sökte hjälp på BUP och vi gick där ett bra tag. När vi kom hit till Öland så var det första jag gjorde när jag kom hit att ta reda på vad för hjälp min son kunde få. Ja det var innan vi flyttade naturligtvis som vi gjorde. Min son hade svårt att hålla sina fingrar i styr. Han stal och ljög så han trodde på det själv ibland. Han sprang ute på kvällarna och jag fck leta efter honom. Ibland i timmar.

Det var ofta som jag var orolig för honom. Han hade en tendens att utforska allt som han ännu inte hade utforskat. Han såg inte farorna innan han gav sig in i dom och han såg inte vad konsekvenserna kunde bli. När han var 9 år gammal så ringde min moster som bodde mitt emot oss. Jag svarade och hon sa att min son satt på fönsterbläcket i sitt sovrum.

Nu var det ju som så att vi bodde å tredje våningen så jag blev ju rädd men var tvungen att gå in lugnt och sansat och inte göra något förhastat så han vände sig om eller så. Jag gick fram sakta och la armarna om honom längs benen och frågade lugnt vad han gjorde. Han satt och tittade på utsikten sa han.

Jag hjälpte honom in och hjärtat slog i hundrasjuttio. Naturligtvis så förklarade jag för honom att det var farligt att sitta där men jag satte upp spärrar i fönsterna efter detta. Tyvärr inget jag tänkte på innan. Bättre sent än aldrig i alla fall.

När jag ansökte om hjälp på socialförvaltningen här i Borgholm så var denna historia en bland de första som jag berättade. Jag tyckte att den händelsen sa en hel del. Min son var impulsiv och påhittig. Det var inte alltid man visste om han talade sanning eller ej. Sen var han alltid kring sådant där det hände saker. Det var som att han drogs till det.

Socialförvaltningen i Borgholm skulle i alla fall sätta honom på Barnhemmet Oasen i Aneby för utredning. Det skulle ta fyra månader. Det blev så mycket längre än så. I samma veva så hade vi fått en tid för sonen på NP teamet i Kalmar. Vi gick dit och mannen som hade sonen sa på ett möte att sonen förmodligen hade ADHD och aspergers syndrom. Tyvärr så hann inte sonen gå kvar där. Mannen på NP teamet ville ha ett samarbete med Barnhemmet Oasen och de ja det går så bra, men när väl sonen var på Oasen så sa dom upp det samarbetet med NP teamet. Sonen fick ingen diagnos.

Nu menar jag inte att jag ville ha en diagnos på sonen men med tanke på att en rutinerad läkare säger att han förmodligen har det då fanns ju risken att han faktiskt hade det och inte få det behandlat då kunde ju faktiskt få min son att bli sämre och hamna i sotuationer som han till sist inte unde ta sig ur. Jag blev grundligt besviken på Barnhemmet Oasen.

Den 11 januari skulle min son få komma hem efter fyra månaders utredning. Redan den 27 december så ringde utredaren på Barnhemmet Oasen mig. Han sa att allt var bra men han undrade om jag visste vad jag gav mig in på och m jag var redo mm. Jag frågade om det fanns något som jag inte visste men nej då…allt var bra. Han ringde mig även dagen innan sonen skulle komma hem och jag förstod inte vad det var som jag hade missat.

Den 11 januari kom. Vi träffade på socialkontoret här i Borgholm. Där säger utredaren till mig att får min son inte rätt behandling så kan han utvecklas till en psykopat när han blir 18 år. Jag förstod ingenting. Dagen innan var ju allt bra. Jag försöker få fram det men då säger socialsekreteraren att: Jag vet att det är svårt det här då man har känslomässiga band men detta är allvarligt.

Ja och vem påstod något annat? Dagen innan var han som vilken unge som helst och nu helt plötsligt så är han på väg att få diagnosen psykopat när han blir 18 år. Hur har jag kunnat missa det under mina samtal med utredarna? Ja det var inte så konstigt för det var ingen som sagt något!!!

Det beslutades att min son skulle tillbaka till Oasen. De skulle bota  min son, men först skulle de ta reda på vilken hjälp han behövde. Det hela skulle inte ta så lång tid  men ack så fel det var då. De behöll honom i 2 år och 7 månader och hjälp kan jag inte påstå att han fick. Det enda som hände var att Barnhemmet Oasen fick 4800 kr per dygn för min son och gånga det med 2 år och 7 månader så ser ni att det är en hel del pengar.

Var fanns barnens rätt i samhället där?

Jag vill påpeka att jag har fått min sons medgivande att skriva ut hans historia. Detta var del två. Del tre kommer inom kort. Vill ni läsa första delen så kan ni göra det här.

Barnets rätt i samhället

Förr, innan jag själv skaffade barn så sa jag ofta att folk får skylla sig själva om de hamnat snett här i livet. Man väljer ju liksom själv var min åsikt. Jag visste inte bättre än så på den tiden. Idag vet jag att det ligger så mycket bakom som vi aldrig får se. Vi ser en nerdrogad människa på gatan som irrar omkring. Vi fnyser och tycker att den människan är mindre värd. Vi förstår inte varför en sådan människa ska få gå fri i vårt samhälle. Förlåt, men jag visste inte bättre.

Ett förlåt för alla dumma tankar som jag hade som yngre räcker inte. Jag har inget försvar. Inte mer än att jag inte visste bättre. Jag trodde att det var något som de ville göra, men vem vill egentligen knarka bort sitt liv frivilligt? Idag förstår jag att när de väl är i drogträsket så har de inget val än att ta en drog för oftast så klarar de inte av att stå emot abstinensbesvär. Sen har de inga pengar till mat heller så då tar de lite droger som håller hungern borta.

Ja det är ju inte så här för alla men för en del. Jag trodde aldrig att jag skulle möta detta livet på nära håll och det är många gånger som jag har klandrat mig själv, men kunde jag verkligen gjort annorlunda? Jag tror inte det faktiskt. Jag uppfostrade mina på samma sätt. Jag gjorde aldrig någon skillnad på uppfostran, men ändå så fick mina barn en annorlunda start här i livet.

Var det barnets fel att det blev som det blev? Eller var det samhällets? Eller var det rent ut sagt kommunens?
– Ja det kan man ju fråga sig. Finns det svar tro? Ja jag vet att det inte är barnets fel i alla fall.

Jag har en hel del tankar och funderingar gällande detta ämne och jag kommer skriva ner dom efter hand. Men först vill jag säga att jag hedrar min son som faktiskt står upp för den han är. Han försöker och han gör det bästa av de möjligheter han har. Att det blev som det blev med honom skulle jag vilja gå i botten med, men jag säger som så att han fick inte en möjlighet att bli en människa som alla andra i samhället. Samhället ser säkert på honom som jag själv gjorde en gång då jag inte visste bättre. Kommunen säger att de definitivt gjorde sitt arbete. De betalade minsann för hans bästa. Jag ser det som att de betalade för att hålla min son borta från denna ort.

Jag kommer skriva om sonens vistelse på barnhemmet Oasen, hur han fick sin arm omvriden av en personal så han fick åka till sjukhuset för de var rädda för att han hade brutit axeln. Jag kommer berätta hur de låste in honom i ett så kallat Time Out rum som inte var så stort. Det var meningen att han skulle sitta där max 15 minuter men i detta fallet blev det fyra timmar. Kalla Fakta tog upp fallet med Barnhemmet Oasen. Se programmet här. Det var rätt så intressant. Det var flera barn där som kunde berätta vad de blivit utsatta för men naturligtvis så gick Barnhemmet Oasen fria i rättegången som blev av. Men men…det kunde man ju ana. Efter Barnhemmet Oasen så blev sonen placerad i ett förstärkt familjehem med fasta rutiner och regler som skulle följas. Hur blev det med det?

Ska påpeka att jag har fått min sons tillåtelse att skriva hans historia och framför allt mina egna upplevelser, tankar och funderingar. Jag kommer skriva under kategorin BRIS. Det står ju för Barnens rätt i samhället. När jag hör dom orden så tänker jag att barnen ska få den hjälp de verkligen behöver för att kunna få ett bra liv.

Jag kommer berätta från start till slut.

Ha det gott.