web analytics
Gå till innehåll

4

Härliga fredag. Jag har fått lite gjort idag. Jag tog en svängom med dammsugaren på nederåningen. Hängt ut lite tvätt i det fina vädret. Men det är också allt. Men det tar sin lilla tid. Jag har problem med min högra axel lite då och då. Idag kände jag inget i den men nu så fick jag smärta i vänster axel i stället. Man ska minsann få känna att man lever. Men skam den som ger sig. Jag tänker inte tillåta smärtan ta över mig! Inte i den mån jag kan bestämma det i alla fall!

Min äldsta son har ringt hem ett par gånger. Roligt att få höra hans röst. Min näst äldsta son har ringt hem och jag är så otroligt glad över att få ha denna fina kontakt som jag har med mina barn. Vad vore jag utan dom? Ingenting!

Jag har sagt det innan men det är värt att sägas igen: Jag är otroligt glad över att f ha min familj så nära mig. De behöver inte vara nära som i samma stad utan dom är nära hjärtat. Vi vet vart vi har varandra och ingen kan ta det ifrån oss. Och då menar jag INGEN!

I helgen så blir det att tvätta och umgås med barnen. Blir det fint väder vilket jag hoppas på så blir det kanske en sväng ner till ankdammen och lekplatsen. Vi får väl se vad helgen har att erbjuda. Blir det dåligt väder så blir det massor med spel 🙂

Det är 13 år sedan nu

Tänk, i år är det 13 år sedan som jag blev tillsammans med Fredrik. Många ser nr 13 som ett oturstal men det gör inte vi. För 12 år sedan så åkte jag och Fredrik till Köpenhamn och fick rum nr 13 på Scandic hotell. Vi förlovades oss där. Nu i år har vi varit gifta 4 år.

Det är många som önskade att det skulle gå åt pipsvängen för oss, men skam den som ger sig. Vi har stått emot många hårda vindar och för varje kastvind så har vi blivit starkare och kan stå emot nästa orkan.

Jag undrar vad dessa människor tror sig vinna på allt skit de ställer till med egentligen. De kan inte tänka längre än vad näsan räcker till. Det är helt klart den svenska avundsjukan som står i centrum för dessa människor. Sådana människor kan bli farliga med tiden. Något som de inte har i åtanke är allt de missar i sitt eget liv när de försöker leva och andas in andras!

Nu ska jag fortsätta att ta hand om min tvätt. Ni får ha en underbar helg mina vänner!

Ja det kan man göra. Den meningen är en titel på en låt som Vikingarna sjöng och den passar så bra in när jag tänker på min äldsta son och hans flickvän.

Igår var jag, Fredrik, Angelica och lilla Alizia iväg precis hela dagen. Mina andra barn hade Tove hand om. (Tack för hjälpen!) Vi åkte för att träffa min äldsta son. Det tog några timmar att åka dit och lika många timmar att åka hem så klart. Men dagen gick väldigt fort men man var rätt så trött när vi kom hem.

Idag så fyller min man år och jag ska slå in hans paket. Vi ska fira honom lite senare då han jobbar nu. Det ska bli roligt att få ha familjen samlad under samma tak men alla kan tyvärr inte närvara. Min äldsta son är där han är och Robin jobbar flera flera mil härifrån.

VÄdret ute är ju inte det roligaste precis. Det blåser och är grått och kallt. Regnet kommer emellanåt. Jag som hade hoppats på lite sol så man kunde sitta ute i trädgården och fika ikväll, men det får bli runt köksbordet i stället!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka vila min onda rygg lite. Ni får ha en fin dag mina vänner. Sköt ome r!

Det finns inget värre än när tystnaden har tagit över ett hus. Att prata är ett av det viktigaste man kan göra. Det visar att det finns ett intresse.

När jag var gift med tvillingarnas pappa så blev jag ibland straffad med tystnad. Det var så det kändes. Sa jag något som han ansåg var fel så slutade han att prata med mig. Jag fanns inte. Jag existerade inte. Han kunde gå förbi mig utan att ens titta på mig.

Det var min födelsedag vid ett tillfälle och han kom upp på morgonen och sa: Grattis. Sen var det inte mer. Jag kunde prata men fick inga svar. Han tittade inte ens på mig. Jag började att flytta på de garderober som skulle ut från ett rum och in i nästa. Han hjälpte mig inte.

Jag pratade och han svarade inte. Jag fanns inte. Jag existerade inte. Mamma kom för att gratulera mig och då helt plötsligt så pratade han med mig. Precis som om inget hade hänt tidigare. Men det varade på tills mamma gick. Sedan blev allt som vanligt.

Vi var inte tillsammans eller gifta så länge men den tiden vi var det kändes som en evighet! Dagarna var otroligt långa. Jag fick inte sova om nätterna och på dagen så skulle jag ta hem om barn och hem.

Jag sa aldrig mer när det kom till ämnet äktenskap. När jag träffade Fredrik så sa både han och jag att vi inte skulle gifta oss. Nu sitter jag här med ringar runt mitt finger. Många skulle blivit överlyckliga om jag inte hade burit dom.

Jag är glad att jag har läsare som kommer in för att läsa om mina tankar och funderingar men några av er kommer inte in för att ni är intresserade av det utan ni kommer in för att gotta er i andras olycka. Jag funderar på att sluta blogga helt. Eller att jag gör en ny blogg. En anonym blogg där dessa "människor" inte kan komma in och gotta sig. J-----n ochK------a är dom jag tänker på främst.

Jag är trött på att dessa två ska komma in och snoka. Förstår inte varför de gör det för här finns absolut inget att hämta. Jag får se hur jag gör. En dag så existerar jag inte och då faller bloggen ändå.

4

Jag börjar bli trött på skitsnacket om att jag inte tillåter mina fem barns pappor att träffa sina barn. Kan det bero på att jag har stått ut med skitsnacket och smutskastningen om just det i snart 25 år??? Jag bara undrar!

Ja.…jag har fem barn som jag tog med mig till detta boet. Fem barn som inte har samma pappa. Inget jag är stolt över men mina barn har varit under samma tak under nästan alla åren och de har växt upp som syskon. Fast det är många som bara måste poängtera att de faktiskt inte är syskon utan halvsyskon! Vad nu skillnaden är för i mina ögon så är de rätt och slätt syskon!

Jag har inte levt tillsammans med alla dessa pappor. Inte alla utan jag var sambo med tre av dom. Gift med en av de tre. Förlovade med de andra. En av papporna bodde jag aldrig tillsammans med. Vi var dock grannar.

Sedan mina barn föddes så har det inte funnits många intressen för barnen från deras pappors sida. Det är inget jag kan råda över. När vi åkte ner till Skåne så frågade jag mina barn om de ville träffa sina pappor men de ville aldrig det. Och vad berodde det på tror ni??? Jo för att papporna aldrig hörde av sig!

Min före detta man träffade tvillingarna via socialförvaltningen. Jag sa ärligt till dom där att hade det varit enbart för min skull så hade jag aldrig låtit han träffa dom men för barnens skull så tycker jag att de ska göra det. Bara jag slapp vara i samma rum som honom och att det fanns en från kommunen med.

Jag stålsatte mig var gång som jag lämnade över dom till kontaktpersonen. Jag var den första som grät när kontaktpersonen från socialförvaltningen berättade för mina då 2 1/2 år gamla barn att deras pappa inte ville träffa dom mer. Jag grät för mina barn skull. Jag visste att detta skulle hända men kunde inte göra något.

Jag har bara nekat en pappa till mina barn att träffa barnet. Det är inte så konstigt. Det fanns skäl till det. Starka skäl. Socialen sa själv att hade inte jag nekat så hade dom! Hade jag inte nekat så hade jag varit en dålig mamma. Och det vet jag att jag INTE är!

Jag kan vara mycket i mångas ögon men i mina ögon så är jag en bra mamma för jag sätter alltid mina barn främst! De kommer ALLTID först och det oavsett vad och oavsett hur gamla de är! Att hjälpa dom när de behöver mig som mest. Att finnas där för dom och råda de på vägen.

Jag kan vara mycket men någon egoist är jag inte. Långt därifrån. Jag har alltid ställt upp för andra fast jag egentligen känner att jag inte alltid okar, men allt för att kunna hjälpa om jag kan.

Så när ointelligenta människor säger att jag inte låter mina barns pappor träffa sina barn så får det mig egentligen bara att skaka på huvudet och tycka synd om dom för mycket innanför pannbenet har dom inte. De tror sig veta och det är ju rätt så ironiskt egentligen. Hur kan de tro att de bara vet sådana saker när de inte känner mig! De vet vem jag är men de känner mig inte! De har lyssnat på andra ointelligenta människor som inte kan tänka längre än vad näsan räcker till!

Varför skriver jag nu detta? Jo dessa ointelligenta människor lusläser min blogg. De hänger här inne i hopp om att få läsa något som de kan använda emot mig.

Så här...Varsågod J-----n! Hoppas detta blogginlägg duger till dig! Läs, kopiera, ring runt…gör vad fan du vill! Det rör inte mig i ryggen! Sitt du på Facebook och sprid dina lögner! Släng dig på luren och ring till din farmor och tyck synd om dig själv! Gråt floder och tyck att du är orättvist behandlad!

Som man sår får man skörda!

Det är ett ordspråk som man oftast fick höra under uppväxten och det är ju lite så. Har man sagt saker eller gjort något så får man konsekvenser för det! Jag tror även på karma. Allt händer av en anledning och tror man på karma så kommer mycket att slå tillbaka.

Jag brukar säga: Gud straffar! Och har inte straffet redan utdelats så kommer det så småningom! Men det är min tro...och den tron har inte övergett mig än!

2

Har ni sett på Bonusfamiljen? Jag har sett de två säsonger som har gått. Det ska bli en tredje men tyvärr så är ju inte Lill-Babs’ med i den. Man fick många skratt när man såg på den och man kände igen lite grann av handlingen.

Vi är ju själv en bonusfamilj. Jag hade fem barn med mig till ön när jag träffade Fredrik. Det var meningen att vi bara skulle vara här över sommaren men det ena ledde till det andra så vi stannade kvar. Det är nu 13 år sedan.

Fredrik hade två barn sedan tidigare och jag hade fem med mig in i boet som sagt. Det var lite pussel och barnen tog till vara på att få mig och Fredrik att arbeta mot varandra i stället för med varandra. Det blev lite bråk mellan barnen och de spelade ut mig och Fredrik mot varandra.

Vi fick sätta oss ner och sätta nya regler och gränser som gällde alla barnen. Det var inte det lättaste för barnen var lite avundsjuka på varandra. Men jag och Fredrik stod på oss. Men det var helt klart att några av barnen inte gillade detta.

-Men jag har ju fått det innan!

Den meningen fick man höra rätt så ofta. Det gäller att vara konsekvent när det gäller barn!

Jag och Fredrik skapade oss ett liv tillsammans och det var inte så populärt i mångas ögon. Jag kom ju som sagt hit dragandes med fem oäkta barn som de kallades för. De hade ju ingen pappa sa en del. Jag förstår inte vart folk får allt skit ifrån. Klart att de hade en pappa. Hur skulle de annars ha kommit till??? Det var ingen närvarande pappa bara! Men vi gjorde det bästa av det ändå!

Något som jag och Fredrik var väldigt noga med och är fortfarande, det är att inte göra någon skillnad på barnen och det oavsett vilket barn det gäller. Hos oss är det våra barn. Inte dina och mina utan VÅRA! Fredrik ser mina barn som sina egna och det sticker i ögonen på en del.

Fredrik och jag har nio barn sammanlagt, dock så har två valt att inte ha någon kontakt med familjen. Att dom inte vill ha kontakt med mig och mina oäktingar till barn är en sak men de har en pappa och två yngre bröder. Men det är ett val som de har tagit och det har vi accepterat.

Har ni följt min blogg så vet ni vad som hände för snart ett år sedan. På min mans födelsedag. Det var sista gången som vi hade kontakt med Fredriks mamma, min svärmor. Tänk att det har snart gått ett år! Tiden går fort.

Detta låter kanske dumt men det känns skönt faktiskt. Jag slipper höra en massa dumma kommentarer om mina barn, om min barnuppfostran och om mig som person. Jag slipper må dåligt av att känna mig mindre värd. Bli jämförd med andra.

Då sitter man här denna tidiga morgon. Alla sover förutom jag. Fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det känns att våren har kommit.

Det är inte många nätter som jag får sova mina timmar som jag så väl behöver. Jag förstår inte varför. Ena gången kan det vara för att jag har ont i kroppen och andra så vaknar jag med en obehagskänsla och sedan sitter den i resten av dagen. Det är rätt så drygt!

Det har varit så en lång tid men värre blev det när min bästa vän Carina dog och nu sedan min son åkte in. Så...när man tänker på det så är det kanske inte så konstigt att man får ångest.

Tänker tillbaka till tiden då jag lärde känna min bästa vän Carina. Jag hade det rätt så tufft då och den vänskapen jag fann hos Carina var äkta. Vi kunde prata om allt. Det var allt från barn och hem till mående. Jag visste att jag kunde prata med Carina om allt och hon visste att hon kunde prata om allt till mig.

Ibland så slår tanken mig: Jag ska ringa Carina och berätta....om vad det nu var. Men det går ju inte. Det finns ingen telefon i himlen. Carina var en underbar människa. Hon levde med en obotlig cancer i flera år och fast det gick utför för henne så kmpade hon på. Man möttes alltid av ett leende när man tittade på henne. Det blev en klapp på kinden, en puss på munnen och varma kramar. Jag saknar det!

Carina och jag 2015

Dricker kaffet nu denna tidiga morgon och den första koppen smakar ju ljuvligt. Lika bra att hålla sig vaken tills barnen ska upp och åka till skolan. Sedan börjar dagen med alla sina bestyr som är ett måste att göras. Ni får ha det så bra. Kram på er!

Jag var 5–6 år gammal när jag gick i Lekskolan (numera förskolan). Jag kom dit på morgonen och som alltid så spelade fröken Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Det var min och en kompis absoluta favoritlåt. Det är nog den låten som jag lärde mig allra först.

Idag har en av våra mest folkkära artister somnat in. Det är en stor sorg som hon lämnar efter sig, men inte bara det. Är det någon som gett så mycket godhet, kärlek, underhållning till svenska folket så är det alla våran Lill-Babs.

Hon fanns där under ens uppväxt. Ja inte personligen men i radio och i TV så spred hon sitt ljus. Hon gav verkligen allt och lite till. Man kunde se och förstå att det hon gjorde var av kärlek både till sitt arbete och till alla som lyssnade på hennes ljuva stämma.

Det som jag själv beundrade Lill-Babs för var att hon var så jordnära och hon glömde aldrig vart hon kom ifrån. Hennes familj kom alltid först och det är hedrande för det är många som glömmer bort allt det där tyvärr.

En stjärna har slocknat här på jorden och en ny har tänts i himlen.
R.I.P kära Lill-Babs. Må änglarna sjunga för dig <3

Gick till gravarna idag och satte blommor. Det blev inga påskliljor men vi köpte vanlig lilja och rosor.

Vi gick till Tomas och Ingemar först. Det var tomt på blommor där. Gick till minneslunden och sstte rosor till alla nära och kära som inte längre finns bland oss längre.

Sist ut var psppas grav. Där var det också tomt och grått. Längtar tills jag kan göra i ordning där. Idag blåser det och det är fruktsnsvärt kallt.

Idag är en sådsn typisk dag då man saknar dom som gått bort och dom som inte finns här av andra anledningar.

Jsg saknar min äldsta son till exempel. Saknar hans spontana kramar. Men jag får en dos av det när han kommer ut igen.

Jag saknar min pappa så klart. Saknar våra samtal vi hade. Vi kunde prata om allt.

Jag skulle vilja träffa honom en sista gång. Jag skulle även vilja träffa mina fastrar. Anki gick bort för många år sedan. Alldeles för tidigt. Saga gick bort för några år sedan. Saknar dom alla otroligt mycket.

Sedan finns det flera släktingar som gått bort som jag saknar. Tyvärr så blir det bara fler och fler. Det är livets gång.

Saknar Carina så det gör ont. Jag hade önskat att det hade funnits en telefon i himlen. Då hade jag suttit där i tid och otid. Saknar våra samtal vi hade. Saknar tystnaden mellan oss. Tystnaden som sa allt om vår vänskap. Vi fick sagt så otroligt mycket då.

Ju äldre man blir ju mer rädd om livet blir man. Man blir varse om hur fort allt kan gå. Ena sekunden så är allt som vanligt. I nästa så befinner man sig i en katastrof.

Man ska vara glad för det man har och inte sörja det man inte får!

Ha en fin dag ❤

Något som vi människor sällan pratar om är psykisk ohälsa. Det är som att folk skäms. De som mår dåligt skäms och de som är närstående skäms för att de har en närstående som på något sätt är psykiskt sjuk

Varför?

Psykisk ohälsa är något som vi människor borde lyfta fram ännu mer så att folk faktiskt kan förstå vad det är!

För 16 år sedan så gick jag hos kvinnojouren i Lund och samtalade. Jag låg då i skilsmässa och var ständigt övervakad av min dåvarande man. Under vår tid tillsammans så hade jag brutits ner till att vara en rädd kvinna som var rädd för att mitt och mina barns liv skulle fara illa.

Jag hade blivit fysisk och psykisk misshandlad under 9 månader. Inte så lång tid kan en del säga men för mig var det som en livstid. Jag fick sova 2–3 timmar per natt. Jag blev tvingad till att göra vissa saker för att sedan bli förnedrad.

Varje dag så gick jag med en rädsla i kroppen för jag var rädd att mina barn skulle bli lidande. Jag var rädd att dom skulle få en del av samma behandling som jag fick. Jag trodde att jag skyddade dom med att gå in och ta all förnedring och misshandel i stället. Ack så fel jag hade!

Barnen råkade aldrig personligen illa ut men de såg ju vad jag gick igenom. De såg hur jag bröts ner sakta men säkert. Klart som korvspad att de blev illa behandlade genom vad jag gick igenom! Jag tänkte aldrig så långt då. Jag trodde jag skyddade dom!

Många har så många åsikter om allt. De som inte varit där har svårt att förstå vad man pratar om. De kan tycka att man tjatar och förstorar upp saker och ting. Det ironiska är att det är just det man intalar sig själv. Man jämför hela tiden och tänker att det inte var så farligt. En överlevnadsstrategi kan man säga!

Jag har träffat män som inte är bra för mig. Den ena värre än den andra. Många har ställt frågan varför? Varför går man från en man till nästa bara för att bli behandlad illa? En del har även sagt att jag har hittat på pga av det. Varför skulle jag göra det?

När jag gick hos kvinnojouren så sa dom att man gör det som man är van vid. Jag var van vid att bli behandlad illa. Jag kände mig trygg i det för jag visste vad som skulle komma. Det är när man inte vet det som man blir orolig och det kan skapa ångest. Det fick jag känna när jag väl hade träffat Fredrik. Kvinnojouren sa att när du träffar en man som får dig att må dåligt så har du träffat rätt man!

Ja när jag fick höra det så tänkte jag att kvinnan som satt mitt emot mig skojade. Trodde hon rent ut sagt var knäpp. Det låter inte logiskt! Men det visade sig stämma. Det tog flera år innan jag lärde mig lita på Fredrik. Men jag ska erkänna att jag hamnar än idag i situationer där jag misstror de som jag älskar som mest. Inte för att de har gjort något fel utan för att känslor framkallas i vissa situationer och jag hamnar där jag en gång var!

Kommer det alltid att vara så?

Övergrepp av olika slag är vanligt hos dom som lever med psykisk ohälsa. Inte alltid men det är vanligt. Det finns så mycket som man som människa inte vet något om. Man ser en människa och tycker att bara för att man ser den så vet man. Men ingen vet vad den går och bär på. Vilka känslor han eller hon får handskas med och varför!

Folk har väldigt lätt för att döma andra människor. Det finns alltid anledningar till varför saker och ting händer.

Idag är jag 46 år och jag skulle varit en kvinna som tror på sig själv. Veta att jag är värd något. Att jag duger som jag är. Men min själ har blivit naggad så många gånger i mitt  liv och känslorna finns fortfarande kvar och naggar min vardag i dag.

Det som har varit har varit. Gå vidare! Så tänker jag ibland men det är inte så lätt. Inte när känslorna från förr kommer som ett brev på posten. För det är ju som så att det som har varit föföljer en genom livet. Det gäller att lära sig att leva med det bara.

Det är inte det lättaste!

Det räcker att en doft gör sig påmind för at man ska trilla tillbaka till det där svarta hålet. Ibland räcker det att jag ser en Cheva till exempel. Min före detta man hade en sådan och när jag ser en Cheva så går tankarna automatiskt tillbaka.

Man har olika strategier för att överleva som jag brukar säga. Låter drastiskt men så är det ibland att livet är en enda stor kamp av något. När jag känner att jag har för många känslor i kroppen så skriver jag. Många säger att jag tjatar men jag kallar det för terapi!

För 13 år sedan låg jag inlagd och fick diagnosen Djupt deprimerad. Jag gick med panikångest och min kropp var totalt slut. Jag var ensamstående med 5 barn och försökte att få det att gå runt. Här hade jag en stor hjälp av min bästa vän Carina som tyvärr lämnade jordelivet i januari i år. Saknar henne så det gör ont!

Hon tog hand om mina 5 barn så att jag kunde fokusera på mig själv.Sådana vänner är verkligen sällsynta.

Nej nu ska jag sluta och svamla. Ni får ha det så bra!

2

Jag flyttade till ön för 13 år sedan och sedan dess har livet gått som berg och dalbana. Det första vi fick höra när vi kom hit var att vi skulle vända om för vi var inte välkomna här. Jag brydde mig inte. Tyckte mer synd om dessa människor för jag visste att jag kom för att stanna.

Sedan under kommande år så har jag hört skitsnack lite här och var. En del har inte tålt att jag har sagt ifrån Kanske beror det på att jag säger vad jag tycker och inte lindar in det i bomull. Jag flyttade från delar av en släkt som jag inte ville veta av till en ny som inte visade sig vara bättre.

Det finns människor överallt som viger sina liv till att smutskasta andra människor. De gör allt för att framstå själv som en bättre människa med de flesta vet att de inte är så. De sitter vid fikabordet och pratar skit om andra. Sedan går den vän de har pratat med. När nästa kommer så pratar de skit om den som precis gått.

Min svärmor har inte träffat sina barnbarn här på ön sedan den 3:e maj förra året. De fyllde år i januari och i mars men det var ingen farmor som ringde och gratulerade dom. Nu påstår hon att hon inte får träffa sina barnbarn. De barnbarn hon påstår sig älska. Ja det var ett konstigt sätt att visa det på. Inte ens ett telefonsamtal från henne har de fått!

Jag har inte nekat henne att träffa sina barnbarn. Men det låter ju bra att säga att jag har gjort det! Jag sa häromdagen till Fredrik att vi får prata om hur vi ska göra med barnen och deras farmor. Jag kunde till och med tänka mig att de kunde åka ut med sin pappa till henne.

Men efter de påhopp som jag senast fick i mina förra inlägg (här och här) så vet jag inte längre. Att hon har pratat skit om mig inför mig främmande människor har jag förstått och med facit i hand så vet jag ju att barnen får höra en hel del om både mig och sina syskon. Det är ju inte första gången vi är ovänner och de andra två gångerna så har hon ju pratat skit om mig och övriga syskon till barnen. Det är inte rätt att göra det. Så jag vet inte längre om jag är villig att offra barnen i detta fallet!

Ja jag skrev offra och det av en anledning. Barnen pratar inte om sin farmor. Jag brukar fråga dom hur de känner, tänker och funderar. De kommer själv ihåg händelser, ord och fraser som kommit från hennes mun och det är ju något som de har svårt att komma över kanske. Jag vet inte riktigt för jag vill inte pressa dom. Jag vill inte föra över mina känslor till dom utan jag säger att de får mer än gärna träffa henne om de vill. Men det ska vara om DE vill!

Jag har ju en stalker som inte lämnar mig ifred. Det är helt sjukt. Det är ju ingen vanlig bloggläsare om jag säger som så utan h*n läser allt jag skriver. Är inne flera gånger på en dag och det är under lång tid. Häromdagen så läste h*n igenom 14 inlägg. Samma inlägg som personen redan har läst. Sedan kommenterar h*n och skriver om sådant den tror sig veta något om.

Det är så sjukt!!!! Patetiskt!!! Finner inga ord egentligen. Tänk att man som vuxen människa uppför sig så här och det som är mest skrämmande är att det finns barn i närheten!

Egentligen skulle jag bara ignorera men det viktigaste är dock att jag egentligen inte bryr mig. Hade jag brytt mig så hade jag inte skrivit mina tankar och åsikter. Jag kommer fortsätta med det. Jag har inget att dölja! Jag vet vad som är sant och vad som inte är sant. Tycker det är bättre att personen i fråga tar hand om sitt i stället för att försöka lägga sig i mitt liv!

Jag måste vara fruktansvärt intressant och denna person måste vara otroligt avundsjuk! Den sjukdomen är den sjukdom som är absolut den farligaste. En sjuk stalker är ju aldrig lyckobringande i heller. Personen kan inte må bra i sin själ. Tycker ju nästan synd om h*n! Jag kan förstå att vissa människor gör sina val i livet och väljer att gå vidare till andra världar!

%d bloggare gillar detta: