Kategori: Livet

När jag var yngre så dansade jag gammeldans. Minst en gång i månaden så åkte vi ut och dansade. Med tiden så blev det oftare än så. Jag älskade att dansa. Min mamma lärde mig att dansa gammeldans när jag var 14 år det var inte så många i min ålder som lyssnade och dansade till dansmusik. I alla fall inte öppet i vår lilla by där jag bodde.

I garderoben på dansstället så jobbade en kille som gick i min parallellklass och det var ingen höjdare för när jag kom till skolan på måndagen så visste de flesta att jag dansade gammeldans och med tanke på att jag dansade detta frivilligt så låg jag med alla gamla gubbar sa dom. Är det vad de trodde att man gjorde när man dansade så vill jag inte veta vad de gör när dom dansar!

Men jag fortsatte att dansa ändå för jag älskade att dansa helt enkelt. Jag hade hellre inga kompisar och dansade för glatta livet än att sluta med det jag älskade att göra och ha falska kompisar!

Jag hade mina dansbandsfavoriter. Vikingarna var ju helt klart bland dom. Sven-Ingvars och Sten och Stanley. Sedan hade vi Leifs Bloms och Kikki Danielsson. Sedan fanns det Tommy´s med Hans Martin. En man med en ängels röst brukade jag tänka. Hans röst gick hela vägen in i hjärtat på mig. Idag är jag 46 år gammal och jag lyssnar fortfarande på Hans Martins ljuva stämma.

En sång som jag älskar med honom är Jag har hört om en stad ovan molnen. Den sången hade jag på pappas begravning och den lyssnar jag på ibland när saknaden blir stor. Han gör den så bra och han får mig att gå tillbaka i minnet.

Lyssna och njut av den vackra rösten!

Jag har varit vaken några timmar nu. Alla andra sover. Det är rätt så skönt och gå upp ibland så tidigt och lyssna på lugnet.

Min äldsta son André var hemma på permission och firade jul med oss i familjen. Hans flickvän och dotter var också med. Det var så mysigt och så roligt att äntligen få ha hela min barnaskara samlade. Extra roligt att mina barnbarn var samlade under samma tak.

Det var många julklappar som delades ut och fast det var roligt att få så älskade jag att ge. Eller älskar att ge rättare sagt. Det är roligt att ge andra.

Vårt julfirande får en att tänka på hur saker och ting hade kunnat vara i stället som det är idag. Jag ska inte säga att jag saknar det som varit för det gör jag inte men vissa saker vill man ändå skulle haft ett annat slut än vad det har fått. Jag pratar om min svärmor.

Ni som följer min blogg vet ju att vi inte umgås med henne längre och det har sina skäl. Men vad vi vuxna än anser om varandra så ska man aldrig blanda in barnen anser jag.

Mina yngsta som är hennes biologiska barnbarn fick julklappar av henne och det var ju gulligt men det blev lite orättvist fördelat. Man ska aldrig göra någon orättvisa mellan syskon! Det är vad jag tycker. Båda mina yngsta barn fick en chokladask och en rubiks kub, men Hampus min näst yngsta fick utöver det lego. Det innebar att Pontus fick två paket och Hampus tre. Man behöver inte var professor för att förstå att det blev lite orättvist fördelat.

Det var även så olyckligt att det stod fel namn på paketen om det inte var meningen att Pontus skulle ha två rubiks kub, men jag tror att den ena var ämnad för Hampus för inte ger man bort likadana saker till en och samma person?! Så när jag ger barnen sina paket så frågar Hampus varför han fick två paket medan Pontus fick tre. Sedan öppnar de paketen och Pontus har fått två Rubiks kub och får ge sin storebror ett av de paket som han trodde var till honom.

Mina barn är inte otacksamma och de sa ingenting men jag som mamma kunde se besvikelsen lite grann i barnen. Först i Hampus och sedan i Pontus. De blev glada för vad de fick men gav bort chokladaskarna då de inte äter dom. Det hade barnens farmor visst om hon hade pratat med dom någon gång. Hon hade även visst att Pontus redan hade Rubiks kub sedan innan. Det jag vill ha sagt är att hon hade kunnat frågat barnen personligen om vad de önskade sig för att få ett hum om vad de redan hade.

Jag är inte otacksam, absolut inte men jag tror att barnen hade blivit mer glada över att deras farmor kanske ibland ville träffa dom än att få saker som bara är köpta bara för att ge bort något.

Jag undrar vad mina yngsta barnbarns farmor tänker nu när hon fick två extra barnbarn i julklapp. För vare sig hon vill ha det eller ej så är det precis det hon fick. André och Stéphanie är faktiskt även hennes barnbarn idag. Det innebär att Fredriks äldsta dotter har både fått en storebror och en lillasyster. God Jul på er!

Säga vad man vill om Carola så sjunga kan hon. Så otroligt fin röst. Älskar hennes version om Jag har hört om en stad ovan molnen. Hade den på min pappas begravning. Jag lyssnar på den ibland och tänker tillbaka på när jag satt hos pappa och vakade över honom. Satt där i 33 timmar och höll honom i handen. baddade hans panna och pratade. Ja jag pratade för pappa var inte vid medvetande den första dagen. Men på söndagen vaknade han till. Dock så kunde han inte prata men jag gjorde det för oss båda.

Det är sjunde året som pappa inte firar jul med oss. Ett år så skulle pappa ta taxin hit men det var så mycket snö så inga bilar kunde köra på gatorna. Pappa skulle få fira ensam såg det ut som. Men vad gjorde vi? Jo jag fixade till maten här hemma. Satte den på pulkor och sedan tog jag och Fredrik barnen och gick till hemmet där han bodde och firade jul hos honom i stället. Det var mysigt.

Jag saknar honom. I år så har jag så otroligt dåligt samvete. Jag har alltid gått till hans grav vid alla speciella tillfällen utöver de vanliga besöken. Men i år så var jag varken där där när det var fars dag eller på hans födelsedag. På fars dag så kom jag hem sent från Ullared och på hans födelsedag så låg jag på operationsbordet. Kunde inte göra så mycket åt det men ändå. Min man och barn var uppe i alla fall och tände ett ljus. Tack och lov. 

I år är det första året som jag inte får ett litet sött sms från Carina. Hon skickade alltid en God Jul kram. Tänker på henne varje dag. Går mot året nu som hon gick bort. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Ska upp till gravarna i helgen och kommer tända ett ljus och sätta en blomma i minneslunden.

Ibland hade man önskat att det fanns en trappa som gick upp mot himlen. Där man kunde ta sina steg upp för att hälsa på. 

Livet ger och livet tar. Det är så. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan fortsätta mina bestyr här hemma. Hörs vi inte innan så önskar jag er alla en Riktig God Jul. Sköt om er!

Det har gått två veckor sedan jag fick min buköverskotts operation. Jag kan känna att jag sväller upp ibland. Har lite vätska som kroppen själv ska ta hand om. Men jag mår jättebra. Har svårt att röra mig som jag vill tack vare gördeln som man ska ha på sig men nu är det bara två veckor till, sedan åker den. 

Igår tog jag bort tejpen som läkaren hade satt dit och allt såg bra ut. Det är så klart inte helt läkt än så en ny tejp fick sättas på. Men allt såg bra ut tack och lov. Det är helt sjukt att de kan göra en sådan här operation där de tar bort en del av skinnet och drar ner det som är över och slätar ut huden och det utan större ärr. Visserligen har jag ett långt snitt från ena höftbenet till det andra men det kommer att bli ljusare och inte synas på samma sätt som det gör idag.

Jag tycker att det är så skönt att slippa hänget jag hade innan. Jag såg ju för 17 gravid ut och den magen jag hade var långt ifrån vacker. Nu bryr jag inte mig så mycket om det egentligen men den var inte fin. Att jag såg gravid ut var mycket för muskeln som sitter framtill var delad till en viss del. Mycket vanligt efter flera graviditeter och jag har ju genomgått några stycken. Vissa av dom var dessutom tunga. 

Den muskeln har nu doktorn sytt ihop och det slog mig igår att jag faktiskt har känt smärta efter den behandlingen. Doktorn frågade mig förra veckan om jag hade känt av att han varit och sytt på muskeln och jag sa nej för jag trodde att den smärta jag känt är för själva bukoperationen. Men jag har ju känt att det har stramat och spänt ovanför där han opererade och igår så slog det mig alltså att det är ju det jag har känt så visst har jag haft ont efter det ingreppen. Men det är det värt. 

Jag ska träna magmusklerna men det får bli efter nyår. Ska även försöka på att börja springa. Eller gå långa promenader. Sedan efter min Gastric Bypassoperation så har jag ju sluppit både tabletter och insulin. Jag vill fortsätta med att slippa det så det ska bli en hälsosammare livsstil med andra ord från och med nästa år!

Nedan kan ni se före och efter bilder. Ingen vacker syn men det är inget som jag skäms över i heller. (fast jag borde kanske hahaha) Den mage jag hade är från en sjuk tid och nu kan det alltså bara bli bättre. 

I mitt förra inlägg så skrev jag om Fredrik som adopterade André och Stéphanie. Det har gått  några dagar nu sedan beslutet kom hem i brevlådan och man har hunnit tänka på det hela mer och mer med andra ögon. Som mamma till barn vars fäder aldrig brytt sig så känns detta otroligt skönt att barnen äntligen fått en pappa som inte bara har en titel på ett papper.

Fredrik har funnits med i bilden sedan 2005 och varit en del av barnens liv sedan dess. Min stora son har strulat till det en hel del men Fredrik har ändå stått tillsammans med mig och backat upp honom och stöttat och hjälpt.

Det kändes lite magiskt när jag läste tingsrättens beslut. Barnen anses vara mina och Fredriks gemensamma barn. Just de orden gemensamma barn får mig att må så bra inombords. Jag hade så klart gemensamma barn med barnens biologiska fäder med men de har aldrig funnits där. Jag har stått ensam och försökt göra det bästa av de situationer som uppstod. Nu känner jag mig inte ensam längre. Idag har jag fyra barn tillsammans med Fredrik och det känns så otroligt skönt.

Nu efter adoptionen så har Fredriks släkt fått två släktmedlemmar till. Dock så tror jag inte att de är lika glada som jag och Fredrik är men vi är i alla fall glada för det och det är det enda som betyder något i mina ögon just nu!

När jag ser på nedanstående beslutsrader så mår jag så fruktansvärt bra!

Det är Skördefest på ön och vi har sett så fina hantverk. Förstår inte hur kreativ vissa människor kan vara. Tänk om jag hade varit en bland dom? Men jag får nöja mig med att njuta av dom. Och njuta har jag fått göra. Igår åkte vi till Eriksöre och kikade. Det är så vackert och mysigt att gå där men det är lite kyligt. Man får klä sig varmt.

Idag åkte vi till Stora rör och tittade på räddningstjänsten när de visade hur de gick till väga efter en krock då en människa sitter fast i bilen. De visade hur ett räddningsarbete gick till. Det var intressant. Efteråt så blev det flyguppvisning. Så otroligt duktiga.

Nu ikväll kom vi hem efter att ha åkt till Gärdslösa och fyndade på loppis där. Det var roligt att prata bort en stund med mannen som bor där. Han bjöd på kaffe och bulle.

Nu väntar jag på att stora dottern ska komma hem. Ska kanske se en film och bara njuta av resten av lördagen. Jag hoppas ni alla har haft en fin helg så här långt. Sköt om er och en varm kram till er alla.

Hösten har börjat komma och med den kommer alla funderingar kring livet...i allmänhet. Man vill så mycket med sitt liv men det är inte alltid man vet hur man ska gå till väga. Kanske är man rädd för det okända? För man vet ju inte hur framtiden kommer att se ut, eller hur? Det är kanske det som skrämmer?

Jag tänker på det jag har idag och funderar på hur det kan se ut om 10 år. Mitt yngsta barn är då 20 år och studerar förhoppningsvis i gymnasiet då. Vid den tidpunkten så har jag inga barn som behöver någon tillsyn. Inga barn som kräver sin mammas totala uppmärksamhet.

Det känns lite som att man förlorar lite av sin identitet. Vem är jag då? Ja jag är mamma till mina barn och farmor och mormor till mina barnbarn men vem är jag innerst inne? Det är knappt man vet det idag. Hur kommer det då vara om 10 år?

Ja det är ingen som vet. Det är tiden som får utvisa det men visst skrämmer tanken om att förlora sin identitet en smula.

Jag fick ett sms idag där det stod: Ditt barn har sen ankomst till lektion idag.
Jag mejlade hans mentor: -När? Vilken lektion? Hur länge?
Fick till svar: Hmm, tydligen 3 minuter kl. 10.35 till SO-lektion

Annat var det på min tid! De dagar jag åkte till skolan så satt jag antingen hos sjuksystern, skolvärdinnan eller på en av skolans toaletter och det var hela lektioner det handlade om. Då fanns det varken mejl eller mobiler så det blev lapp med hem till föräldrarna.

Ja om de fick någon lapp vill jag ha osagt. Kommer inte ihåg det, men borta under lektioner var jag. Inget jag är stolt över. Det är rätt så tragiskt egentligen. Om man nu kan kalla det för tragiskt. Jag var mobbad i skolan och det fanns gånger då till och med läraren tyckte att mina klasskamrater gjorde rätt så i stället för att slänga ut den som var dum så åkte jag ut från klassrummet i stället.

Ja ut med den som blir mobbad bara!!!

Dock så var jag inte kvar i skolgången när han behagade komma ut och hämta mig utan jag var förmodligen redan halvvägs hem. Sedan fick mina föräldrar inte dit mig igen!

Jag var inte borta alltid som det kanske låter men tillräckligt ofta ändå. De gånger jag var på lektionerna så gjorde jag inte så mycket. Inte för att jag egentligen inte ville utan för att jag faktiskt var rädd för att säga fel eller göra fel. När jag fick frågan så var det lättast att bara säga: Jag vet inte!

Men nog visste jag.

Min son kom hem. Jag frågade honom om varför han var försenad till lektionen. Han visste inte ens att han var försenad.

??????????

Men skönt det för då har han i alla fall inte gjort det med flit. Sonen trivs i skolan och det är otroligt skönt. Vi får väl se om det kommer komma fler försenade ankomster framöver!

Ett stort GRATTIS på födelsedagen min älskling. Må änglarna sjunga för dig där uppe ovan molnen. Jag är otroligt glad över att du har det bra där du är nu, men gudarna ska veta att jag saknar dig så det gör ont.

Då jag inte kan ringa dig så har jag tänt ett ljus för dig här hemma. Det står vid presenten som jag och Fredrik fick av dig på vårt bröllop: Ovan molnen finns det alltid en sol. Du är min sol på himlen Carina. Saknar och älskar dig <3

Livet är inte rättvist. Jag vet att det inte är det men ibland önskar man att det var det mer än vad det är. Det finns människor som glider runt på en räkmacka hela livet och gör hemska saker med andra människor och djur. De lever och mår gott, men de människor som har haft det jobbigt med sig själv eller har sjukdomar som de inte kan besegra, de ska ryckas bort.