web analytics
Gå till innehåll

28

Jag sätter mig i bilen och väntar på att min man ska sätta sig så vi kan köra iväg. Han kommer och vi åker. Tankar bilen och sitter förväntansfulla i bilen medan vi kör. När vi har kommit till brofästet som går till Kalmar så slog det mig: Jag hade glömt min sons saker som jag skulle lämna in. Korsordstidningar, kortlekar, frimärken och skor. Det var bara att vända tillbaka och köra de milen igen. Hämta sakerna och vända och köra för att komma vidare.

Vi hämtade upp Angelica och Alizia. Packade ut i bilen och åkte timmar bort för att åka och hälsa på min son som sitter i fängelset.

Vi kommer fram timmar senare och går in på fängelsets område. Vi måste visa våra legitimationer. Bli godkända innan vi kommer innanför den låsta inhägnaden. Vi kommer in i en liten kal hall där en stor glasruta finns. Där innanför sitter vakter. De skjuter igenom en "skål" eller vad man nu kan kalla det för. I där ska vi lägga våra legitimationer. I utbyte får vi några lås som vi ska använda på till skåpen där vi ska ha våra saker i.

Vi får lägga in allt som man inte får ha med sig in till besöket. Mobiltelefoner bland annat. Sedan får en och en gå igenom en metalldetektor. Du kommer inte in om du inte tar av behån om det finns metall i den. Dina saker lägger du i behållare som genomgår en detektor för säkerhet. Sedan är det inte säkert ändå att du får ta med dig sakerna in. Min bok fick jag vackert låsa in. Vad jag nu kunde göra med den mer än att läsa den?! Ett ombyte fick vi ha med oss in. Angelica fick inte ens ha in sin dotters blöjor eller mat utan det fick hon av vakterna. Till och med bindor och tamponger får man där för det får man inte ha in själv.

Väl inne i lägenheten som ligger i samma hall där vakter sitter dygnet runt så fick vi träffa min son. Han hade kaffet klart när vi kom in. Det blev en lång kram och sedan synade vi den lilla tvåan. Den var relativt mysigt ändå faktiskt. Där man kom in så kom man direkt till köksbänken där man lagade mat och diskade disken. Till vänster en stor toalett med dusch. Dock utan lås på dörren.

Till höger så hade man vardagsrummet samt matplats. Rakt fram ett litet rum med våningssäng där jag och Fredrik sov. Till höger i vardagsrummet fanns ett litet större sovrum ed dubbelsäng, spjälsäng och en växasäng. Där låg André, Angelica och Alizia. Jag tyckte det var bättre att de fick mysa tillsammans de tre.

Vi spelade kort. André lärde mig två nya kortspel som jag ska försöka lära ut till mina barn här hemma. Det blev lite TV-tittande med. Vi pratade och hade det jättemysigt. För några timmar försökte vi göra det umgänget så normalt som möjligt. Det är ingen vanlig situation så att säga. Men vi fick det riktigt mysigt. i gick ut på altanen de hade. Vakterna fick komma och öppna för i kunde inte gå ut när i ville eller gå in när vi ville.

Där ute fanns det ett staket av trä. Cirka en meter bakom det så fanns ett nytt staket som var gjort av vanligt stängsel. Längst upp så var det taggtråd som var virad runt överst. Utanför det staketet så var det ny mark som tillhörde fängelset. Så man kan säga att jag har varit oskyldigt inburad i fängelset 🙂 Så nu vet jag hur det känns. Men denna tvårumslägenhet är betydligt större än rummet som min son bor i. Jag har inte sett rummet men han har förklarat hur det ser ut. Dock så är han inlåst i sitt rum mellan 18:45-07:00 varje dygn. Det var han inte nu.

Timmarna gick fort på kvällen. Vaknade morgonen därefter av att lilla Alizia var glad. Hon pratade på som bara den det lilla trollet. Klockan var ändå runt 9 på morgonen så det var dags att gå upp i alla fall. André lagade maten. Spagetti med köttfärssås blev det. Det blev mycket mat över. Maten slängs för det som vakterna har satt in i kylskåpen slängs om det inte äts upp. Där spills mycket mat varje gång den lägenheten är bokad förmodligen. Vi blev mätta i alla fall.

Vi spelade kort och hade roligt. Jag diskade upp så André slapp och ta det sen när vi åkt. Jag tyckte att han skulle passa på att umgås med Angelica och Alizia lite med. Vi plockade bort all tvätt med så det enda André behövde göra när vi åkt var att dammsuga och torka golven. Sedan satt vi och tittade lite på TV under tiden vi väntade in att vakterna skulle komma. Tiden gick fort och fast vi visste att vakterna skulle komma närsomhelst så blev det ändå¨så hastigt.

Det kändes så tomt inombords när vi gick och det var fruktansvärt jobbigt att se och höra vakterna låsa om André ännu en gång. Att lämna honom där var jobbigt. Vi gick ut och hämtade våra saker i våra skåp. Lämnade in nycklarna till skåpen och fick våra legitimationer tillbaka. Medan vi gick igenom inhägnaden ut till den låsta grinden så andades jag in den fria luften. Till och med den fria luften kändes som en välsignelse.

Vi satte oss i bilen och körde därifrån. Medan fängelset blev mer avlägset så kom tröttheten som ett brev på posten. Ångesten satt i bröstet. Nu får man längta tills nästa gång vi kan träffas igen. Det krävs en hel del pusselarbete för att få umgänge med sonen några timmar. Men det är det värt!

34

God morgon. Hoppas ni har sovit bättre än vad jag har gjort. I tå dagar nu så har jag sovit så dåligt. Vaknat, somnat om, vaknat och somnat om. Det har inte blivit många timmars sömn. Igår så var jag helt off. Kände av värken i min axel samt i båda mina handleder. Då värken sätter sig där så kan jag inte göra så mycket. Jag ar dessutom så trött så jag fick gå och lägga mig och vila innan barnen kom hem.

Pratade med min äldsta son häromdagen och i kom fram till att han har redan suttit 6 månader i fängelset. Då har han "bara" ett år kar. När man tänker på ett år så känns det väldigt långt fram vilket det är men samtidigt så springer ju iden iväg så helt plötsligt så har det gått ett år. Har han sen tur så kommer han ut om sex månader. Vi får se vad tiden har att ge med andra ord.

Det går bra för honom. Han jobba på och kämpar varje dag. Han har varit drogfri nu i sex månader som sagt och han börjar få tillbaka sitt närminne. Det har varit borta tidigare. Han tycker det känns så skönt.

Han lagar maten där inne på helgerna. Han tycker ju om att laga mat och han gör god mat. Saknar det lite här hemma faktiskt. Ibland när jag lagade mat så kunde han komma ner och ta över matlagningen.

Ja saknaden är stor efter honom. Han ringer ofta i alla fall så fast vi inte träffas så värst ofta så pratar vi i alla fall. Jag har sett honom mer en gång under dessa sex månaderna. Det är bara en gång som vi inte haft kontakt med varandra. Det var efter jag hade slängt ut han och hans dåvarande flickvän för några år sedan. Då pratade vi inte på sju månader.

Ja vi har haft våra turer. Jag har anmält honom så många gånger själv och det har jag gjort för att jag älskar honom. Vilket jag sa så många gånger. Han vet om det idag.

Nu ska jag dricka lite kaffe och försöka vakna till. Ha en fin dag mina vänner!

19

Brukar ni hänga på Youtube? Det kan jag göra men oftast så lyssnar jag på musik där eller tittar på klipp från Britain got talent. Nu när jag gick ut på nyhetssidan på internet så läste jag att en ung kvinna dog efter en lungtransplantation. Hon hade fått en stroke. Kvinnan var en känd Youtube-profil vid namn Claire Wineland.

Jag visste inte vem hon var om jag ska vara ärlig. Har aldrig sett henne på Youtube men hon hade över 250 000 prenumeranter. Det som fick mig att heja till när jag läste artikeln var att hon bara var 21 år gammal. En ung kvinna som egentligen borde haft hela livet framför sig.

Så tragiskt och så ledsamt.

R.I.P Claire Wineland. Må änglarna sjunga för dig!

24

Skaffa aldrig barn med en man som bosätter sig i Norge. Jag har suttit i telefon nu i snart 3 timmar. Jag ringer NAV i Norge som har hand om ärendet. De får inte fram något vilket är konstigt med tanke på att det finns ett utslag på att han ska betala underhåll till våra barn. De frågade om hans norska personnummer. Och HUR ska jag kunna veta vad han har fått för personnummer i Norge???

Jo jag skulle ringa den svenska försäkringskassan. Vilket jag gjorde, men det enda jag fick fram var hans svenska personnummer. Ja det hade jag ju inte innan eller så!

Jag ringer tillbaka till NAV. Blir omkopplad 3 gånger. Ingen får fram någonting. Till sist kommer jag till en norsk man som faktiskt får fram både hans norska personnummer och att han är bidragsskyldig. Något som jag visste tidigare. Men han kunde inte göra mer för mig än så utan jag fick ännu ett telefonnummer som jag skulle ringa. Nu hade jag dock Saknumret samt personnumret så nu skulle det kanske gå lite lättare.

Jag ringer det nummer jag senast fick. Får prata med en kvinna som knappar in saknumret som jag gav henne. Fick beskedet att det är under bevakning. Det har alltså inte hänt mer än vad det gjorde förra året. Resultatet blev att jag satt i 3 timmar i telefon för något som jag redan hade fått veta ett år tidigare.

Det hjälper inte att vara en skåning i heller när man ska prata med en norsk person. Men nu vet jag. Det är under bevakning och han kommer aldrig att komma undan betalning. Det låter ju lovande. För visst ska man betala för sina barn?

39

Igår var en lång dag. Saknaden efter min bästa vän var otroligt stor igår. Ibland undrar jag om man någonsin kommer kunna gå acceptera. Ibland blir man så arg på livet för det är fan inte rättvist. Idag regnar det som bara den ute. Det är ungefär så jag känner det i själen så det går hand i hand.
Flower lineIdag var mina planer att jag skulle tvätta men det öser ner här som sagt. Igår kunde man gå i shorts och linne och idag blir det varma byxor och långärmad tröja. Jag hann dock tvätta tre maskiner tvätt igår så helgen är räddad, men i alla fall. Jag hoppas det blir bättre väder i helgen. Jag skulle vilja ta en promenad i skogen. Ha min kamera med mig och ta några fina naturfoton. Vi får väl se hur det blir.

Ska upp till gravarna och se hur det ser ut där. Ja om vädret tillåter det. Vattna hos pappa behöver jag dock inte göra men jag vill gärna pusta av gravstenen och ta bort lite ogräs.

Det närmar sig skördefest. En månad dit cirka. Jag hoppas det blir fint väder då. Sist min bästa vän var här och sov över några dagar är för tre år sedan då Nellie döptes. Det var under skördefesthelgen. Men vi har ju träffats efter det, men jag hade önskat att det kunde blivit oftare.
Flower lineSnart dags för val med. Jag ser fram emot detta valet. Det ska bli både spännande och intressant. Det känns som ett avgörande på något sätt och jag hoppas vid Gud att det blir rätt parti som tar hem det hela.

Alla partier har något bra och något dåligt. Så är det ju- Men det som vi människor måste börja tänka på är att inte enbart tänka på sig själv utan vad som gynnar oss ALLA. Jag tänker som så här att det är i denna världen mina barnbarn ska växa upp i. En värld som jag är med och skapar.

Önskar er alla en fin dag och en mysig helg!

22

Carina. Tänker på dig. Minns våra dagar i Billinge när vi båda bodde där. Vi sågs dagligen. Drack kaffe, åt våra semlor och pratade om allt mellan himmel

Carina. Tänker på dig. Minns våra dagar i Billinge när vi båda bodde där. Vi sågs dagligen. Drack kaffe, åt våra semlor och pratade om allt mellan himmel och jord. Du fick mig att må bra. Vi delade så mycket tillsammans. En äkta själsvän. Bara tanken på dig får mina ögon att tåras. Saknar dig så otroligt mycket. Känner mig så ensam fast jag har människor runt mig.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Det är precis så. Jag har ett blödande sår i mitt hjärta och jag undrar om det någonsin kommer att läka. Du har fått en egen liten plats på min hylla i mitt vardagsrum. Där jag befinner mig dagligen. Du är med mig alla dagar. I mitt hjärta kommer du alltid få bo.

Saknar din röst. Din positiva anda. Du var så stark ända in i slutet. Älskar dig för den du var <3 Saknar dig <3

18

Jag skriver en hel del och har börjat att skriva om mitt liv. Jag skriver i Word. Är det någon som vet vilket format som är det bästa att skriva i?

Jag tänker så här ibland att jag har så mycket som jag kan dela med mig av andra, men sedan tänker jag med och ställer mig själv frågan: Vem skulle vilja läsa det jag skriver?

En bra fråga. Men med andra kan man ventilera sina tankar och funderingar med. När jag var yngre kände jag mig ensammast i världen. Men idag vet jag ju att det är så många fler som varit i samma situationer och fast jag tycker det är hemskt att de råkat ut för det så känns det skönt för de förstår vad man pratar om. De förstår känslorna man bär.

Vi får väl se hur det blir med den här boken som jag skriver på. Jag vet inget om hur man gör för att få den utgiven och frågan återstår: Skulle någon vilja läsa den?

Ja den som lever får se som man brukar säga. Nu ska jag sluta med mina funderingar kring det för stunden. Har en del annat som jag måste ta itu med. Ni får ha det så bra och sköt om er mina vänner!

2

I maj månad så tog jag HBA1C. Det är långtidssockret. Jag tog det i maj månad och då hade det gått upp till 48 vilket är rent för högt. Det pratades om att jag kanske skulle få tillbaka mina tabletter för min diabetes. Men vi kom överens om att jag skulle se vad jag själv kunde göra i några månader framåt.

Idag låg sockret på 5,4 efter frukosten och långtidssockret hade sänkt sig till 42. Vilket ligger precis på gränsen. Det är bra så länge det inte höjer sig över 42. Jag ligger på den "friska" gränsen fast jag har diabetes! Jag blev otroligt glad.

Jag och min döttrar sa att vi skulle sluta äta kakor. Godis har jag redan slutat med sedan 18 månader sedan, men inte kakorna. Men nu var det slut med det. Jag sa även att jag skulle börja gå varje dag. Minst 10 000 steg skulle jag ta dagligen. Det har jag hållit. Mitt arbeta gav betalning.

Nu har jag och mina döttrar sagt att vi släpper det där med kakorna. Vi äter om vi vill, men idag efter jag träffade dietistsköterskan så ska jag sluta med kakorna helt. Man behöver inte äta dom. Men det är svårt att hålla sig ifrån det då alla äter det, men jag ska verkligen försöka.

Så det är mycket grönsaker, motion och mindre kakor som gäller hädanefter!

Jag har gått ner lite i vikt med. Nu väger jag precis lagom. Det känns riktigt skönt att mina värden verkligen såg bra ut!

Idag är det inte nådigt. Jag städade huset igår och idag får jag sota för det. Min rygg säger ifrån. Har svårt att resa på  mig och när jag väl sitter så måste jag sitta i samma ställning hela tiden.

Jag ska till diabetessköterskan med idag. Får höra vad hon har att säga. Förhoppningsvis så tar de ett blodprov så jag kan se hur långtidssockret ligger. Det hade ju höjt sig rätt så bra sist. Efter det mötet så har jag ändrat mina vanor lite. Det har blivit mycket mindre kakor och mycket mer rörelse.

Jag har slopat potatis helt. Istället för potatis så har jag grönsaker till. Oftast med broccoli. Men även ärtor, morötter och andra goda grönsaker som man kan koka. Ibland så blir det tomater och slanggurka. Oavsett så är de mer nyttiga än vad potatisen är.

Nu ska jag göra mig i ordning. Ha det så bra och sköt om er!

22

Har ni läst mitt inlägg om Frågor och svar? Jag fick en fråga där om min son som sitter i fängelset. Jag svarade och fick sedan en följdfråga. Jag ska försöka svara så gott jag kan. Har ni frågor så ställ dom så lovar jag att svara. Nedan kommer några frågor med mina svar.

Min följdfråga är ifall du kunde beskriva hur du har kunnat gå vidare? 

Det har varit svårt och det är fortfarande svårt. Jag visste att denna dagen skulle komma förr eller senare. Det var bara en tidsfråga innan han skulle få sitt straff. Så har det känts i flera år men det var inte förrän förra rået som det stod klart att det skulle bli så.

Vi fick veta förra våren att han skulle få fängelse men vi visste inte när han skulle ställa in sig. Det var en process som man fick gå igenom. Jag har en samtalskontakt som jag har pratat med och som jag fortfarande pratar med. Två gånger i veckan har jag gått. Numera en gång i månaden.

Vi pratar även mycket om det här hemma. Jag, min man och våra barn. Vi är öppna om det och förskönar ingenting. Vi ser på det för det det är och är ärliga. Inget sopas under mattan. Det är viktigt att inte göra det för jag anser att det alltid är viktigast att se på det hela med ärliga ögon.

Jag kontaktade skolorna och pratade med barnens mentorer så att de skulle veta vad som hänt. Jag ville att de skulle förstå för allt som hänt påverkar oss alla så även barnen. Skulle det vara något i skolan som gör att barnen kanske inte är koncentrerade, eller säger saker, mår dåligt så vet de varför och kan hjälpa mina barn innan de sjunker. Rektorerna är informerade och jag har en öppen kontakt med mentorerna. Det känns bra.

Det finns dagar jag är ledsen för vad som hänt men jag är en människa som försöker ta fram det positiva i det negativa och det positiva i detta är att min son får hjälp. Det blir till något gott i slutändan.

Hur har du gjort för att hantera hela situationen?

Jag har alltid älskat att skriva och det har hjälpt mig mycket genom åren. Jag har varit med om så mycket i mitt liv så man börjar jämföra olika händelser. Då tänker man att "detta är inte så farligt" jämfört med det. Kanske inte den bästa lösningen men det får mig att gå framåt. Jag har varit utsatt av sexuella övergrepp under flera flera år och jämfört med  min sons fall så känns det lättare att bära

Det är ju som så att det som händer mig själv har jag till en viss del kontroll över. (Fast jag egentligen inte hade det med tanke på min ålder) Med min son hade och har jag ingen kontroll alls över och det får mig mer sårbar, rädd och förtvivlad.

Då har jag skrivit. Att skriva ner de känslor som jag bär och burit på hjälper mig. Att få utlopp från de tankar jag bär på. Det känns som att när jag väl har skrivit dom så försvinner dom för ett ögonblick. Och det får mig att gå framåt.

Har du några tips på hur man kan hantera svåra situationer som du har lärt dig efter det här?

Det är svårt men mitt viktigaste råd är att inte försköna det som händer. Det är väldigt lätt att göra det. Jag gjorde det i början. Men jag försökte göra det bästa av det hela. Inte så lätt alltid för man vet inte vad det bästa är. Man fumlar i blindo.

Sök hjälp i tid. Mår du dåligt så skaffa dig en samtalskontakt. Prata av dig med någon som du litar på. Det kan vara så otroligt skönt att bara prata. Inget förminskas av det man säger. Inget förstoras upp. Inga känslor är fel. Känns det bra av att skriva av dig så gör. Snubblar du över någon som har samma erfarenheter som du så ta kontakt. Tillsammans kan man komma långt!

Undvik inte det som gör det svårt för dig. Jag har haft problem med att gå ut bland folk till exempel för jag har känt mig dömd. Folk vet vad som har hänt och dömer ut en hel familj. Det gör att man vill ligga under täcket och stanna där. Jag har inte stannat under täcket men jag har stannat innanför mina väggar. Social fobi har utvecklats.

Jag har börjat gå ut men inte ensam. Jag har någon med mig. En början i alla fall. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker egentligen för en person som dömer en annan människa utan att ens känna dom är egentligen inte så viktiga för mig. Men det har tagit tid innan jag kunde tänka så.

Jag har mycket att tacka min samtalskontakt för. Jag har pratat i många år. Jag är på  mitt 16:e år. Men jag har "bara" gått i 13 år hos henne jag har nu. Och hon går i pension nästa vår/sommar.

Livet är inte så lätt alltid

Nej det ska gudarna veta men vem sa att livet skulle vara enkelt? Jag försöker ta lärdom av allt som hänt och händer i mitt liv. Jag blir starkare för varje gång och det som har varit har gett mig verktyg för att klara av nästa fall.

Fokusera på det som kommer bli bra av allt som hänt.

Jag tänker  ofta: Det som har varit, har varit. Det kan jag inte göra något åt. Men framtiden kan jag. För att kontrollera min framtid någorlunda så försöker jag ta lärdom av det som redan har hänt. Låter invecklat. Låter kanske lättare än vad det är men ibland så är det dom små halmstråna som får en att hänga kvar!

Tack för att ni läser...och tack till er andra med 🙂 Har du kommit enda ner hit så har ni varit duktiga. Kram på er!

%d bloggare gillar detta: