web analytics
Gå till innehåll

37

Då var vi inne den andra dagen denna första månad detta år. Om en månad fyller jag år. Jag närmar mig de 50 med stormsteg. Men det är om tre år. Jag vet inte hur ni andra tänker men jag tänker ibland på vad man har åstadkommit här i livet och vad man mer skulle kunna göra. Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på vad livet har gett och vad det ger.

Det som har gett är ju livserfarenhet och oavsett om det är positivt eller negativt så har man ju lärt sig något. Den lärdomen tar man med sig in i framtiden och gör det bästa utav det.

Jag ska bli 47 år och vad har jag gjort under dessa år? Inte så mycket. Jag har fått 7 barn i och för sig. Jobbat inom vården i den mån jag har kunnat. Lever med värk i kroppen och jag försöker verkligen göra det bästa utav det, men känner ibland att det är inte tillräckligt.

Jag har fibromyalgi. Har ont i leder och muskler men försöker ändå ta tag i hemmet med allt vad det innebär. Jag tvättar fast mina axel ibland skriker att den inte orkar mer. Jag går och handlar fast mina höfter och rygg säger att det är för tungt. Jag går upp på morgonen fast mitt huvud säger att det gör ont.

Jag försöker hålla igång och fast jag bara ska bli 47 år gammal så känner jag mig som en 70-åring ibland. Har haft det så här sedan jag väntade mitt andra barn. Han blir i år 22 år gammal. Att ha ont i leder är ingen lek alltid. Jag blir stel och har svårt ibland att greppa om saker.

Ibland önskar jag att jag hade haft ett arbete och gå till för när jag kom hem från det så hade jag gjort min arbetsdag. Går man hemma så tar arbetet aldrig slut.

Ibland så undrar jag hur livet kommer se ut om tio år. Står jag kvar på samma punkt som jag gör idag? Jag hoppas verkligen inte det. Många säger att det avgör man själv och kanske så är det så. Man styr livet i den riktning som man vill ha det men sedan kommer det en massa hinder på vägen som testar en. Det gäller att tänka till ordentligt hur man vill att sitt liv ska se ut. Kanske är det dags att ta en annan riktning?

11

Jag brukar göra gravdekorationer vid speciella högtider som jul och nyår till exempel. Nu gjorde jag dekorationerna till julen och då det är så kallt som det är så står blommorna rätt så länge. Jag gjorde en dekoration till min svärsons mamma som skulle ha den till en grav. Sedan gjorde jag en till min pappa, Tomas och Ingemar. Tomas är Fredriks bror och Ingemar är hans morbror.

Igår gick till gravarna för att titta till dom. Tända ljus i minneslunden för Carina och sedan ett ljus hos pappa. Vi gick till Tomas först och där var dekorationen som jag gjorde borta. Men Ingemar hade sin kvar, så även min far. De var lika fina fortfarande hos både pappa och Ingemar så det innebär att blomman hos Tomas skulle också ha varit lika fin. Men någon IQ-befriad idiot har tagit och slängt den. Förmodligen för att de vet att det är jag som gjort den.

Detta är inte första gången. Vi köpte ett led-ljus till Tomas i januari förra året som vi satte på hans gravsten. Den hittade vi slängd i en soptunna. Fortfarande med lyse i. Det är så sjukt att en närstående människa kan skända en grav på detta sätt. Att våra blommor som vi sätter hos Tomas försvinner är som sagt inte första gången det i heller. Det är många gånger som vi har gått upp dagen efter för att se om blommorna har fått stå kvar, men då har de varit borta.

Hur ska man tolka det hela egentligen? Är Tomas verkligen inte värd att ha ett ljus eller levande blommor på sin grav? Men jag tror att det är för att det kommer härifrån, men de som tar bort det borde förstå att det kommer från Fredrik med fast det är jag som står och gör dekorationerna! Tycker det är så skamligt av dessa människor. Jag har mina aningar om vem som ligger bakom det och jag säger bara karma!

Här har vi dekorationerna som jag gjorde. Tomas finns längst upp till vänster. Pappas är till höger och Ingemars längst ner till vänster.
Dekoration
Så här fin stod pappas blomma igår. Lika fin som den var när vi satte den för en vecka sedan. Alltså så borde Tomas dekoration var lika fin. För det var Ingemars!

Så hur ska man göra? Ska jag sluta att bry mig och sätta blommor på Fredriks anhöriga som lämnat jordelivet? Eller ska jag fortsätta att göra dekorationerna med vetenskapen om att de inte får stå kvar? Det värsta är att oavsett vad jag kommer göra så är det Fredriks anhöriga som inte finns kvar i livet som blir drabbad. Tragiskt!

53

När jag var yngre så dansade jag gammeldans. Minst en gång i månaden så åkte vi ut och dansade. Med tiden så blev det oftare än så. Jag älskade att dansa. Min mamma lärde mig att dansa gammeldans när jag var 14 år det var inte så många i min ålder som lyssnade och dansade till dansmusik. I alla fall inte öppet i vår lilla by där jag bodde.

I garderoben på dansstället så jobbade en kille som gick i min parallellklass och det var ingen höjdare för när jag kom till skolan på måndagen så visste de flesta att jag dansade gammeldans och med tanke på att jag dansade detta frivilligt så låg jag med alla gamla gubbar sa dom. Är det vad de trodde att man gjorde när man dansade så vill jag inte veta vad de gör när dom dansar!

Men jag fortsatte att dansa ändå för jag älskade att dansa helt enkelt. Jag hade hellre inga kompisar och dansade för glatta livet än att sluta med det jag älskade att göra och ha falska kompisar!

Jag hade mina dansbandsfavoriter. Vikingarna var ju helt klart bland dom. Sven-Ingvars och Sten och Stanley. Sedan hade vi Leifs Bloms och Kikki Danielsson. Sedan fanns det Tommy´s med Hans Martin. En man med en ängels röst brukade jag tänka. Hans röst gick hela vägen in i hjärtat på mig. Idag är jag 46 år gammal och jag lyssnar fortfarande på Hans Martins ljuva stämma.

En sång som jag älskar med honom är Jag har hört om en stad ovan molnen. Den sången hade jag på pappas begravning och den lyssnar jag på ibland när saknaden blir stor. Han gör den så bra och han får mig att gå tillbaka i minnet.

Lyssna och njut av den vackra rösten!

Jag har varit vaken några timmar nu. Alla andra sover. Det är rätt så skönt och gå upp ibland så tidigt och lyssna på lugnet.

Min äldsta son André var hemma på permission och firade jul med oss i familjen. Hans flickvän och dotter var också med. Det var så mysigt och så roligt att äntligen få ha hela min barnaskara samlade. Extra roligt att mina barnbarn var samlade under samma tak.

Det var många julklappar som delades ut och fast det var roligt att få så älskade jag att ge. Eller älskar att ge rättare sagt. Det är roligt att ge andra.

Vårt julfirande får en att tänka på hur saker och ting hade kunnat vara i stället som det är idag. Jag ska inte säga att jag saknar det som varit för det gör jag inte men vissa saker vill man ändå skulle haft ett annat slut än vad det har fått. Jag pratar om min svärmor.

Ni som följer min blogg vet ju att vi inte umgås med henne längre och det har sina skäl. Men vad vi vuxna än anser om varandra så ska man aldrig blanda in barnen anser jag.

Mina yngsta som är hennes biologiska barnbarn fick julklappar av henne och det var ju gulligt men det blev lite orättvist fördelat. Man ska aldrig göra någon orättvisa mellan syskon! Det är vad jag tycker. Båda mina yngsta barn fick en chokladask och en rubiks kub, men Hampus min näst yngsta fick utöver det lego. Det innebar att Pontus fick två paket och Hampus tre. Man behöver inte var professor för att förstå att det blev lite orättvist fördelat.

Det var även så olyckligt att det stod fel namn på paketen om det inte var meningen att Pontus skulle ha två rubiks kub, men jag tror att den ena var ämnad för Hampus för inte ger man bort likadana saker till en och samma person?! Så när jag ger barnen sina paket så frågar Hampus varför han fick två paket medan Pontus fick tre. Sedan öppnar de paketen och Pontus har fått två Rubiks kub och får ge sin storebror ett av de paket som han trodde var till honom.

Mina barn är inte otacksamma och de sa ingenting men jag som mamma kunde se besvikelsen lite grann i barnen. Först i Hampus och sedan i Pontus. De blev glada för vad de fick men gav bort chokladaskarna då de inte äter dom. Det hade barnens farmor visst om hon hade pratat med dom någon gång. Hon hade även visst att Pontus redan hade Rubiks kub sedan innan. Det jag vill ha sagt är att hon hade kunnat frågat barnen personligen om vad de önskade sig för att få ett hum om vad de redan hade.

Jag är inte otacksam, absolut inte men jag tror att barnen hade blivit mer glada över att deras farmor kanske ibland ville träffa dom än att få saker som bara är köpta bara för att ge bort något.

Jag undrar vad mina yngsta barnbarns farmor tänker nu när hon fick två extra barnbarn i julklapp. För vare sig hon vill ha det eller ej så är det precis det hon fick. André och Stéphanie är faktiskt även hennes barnbarn idag. Det innebär att Fredriks äldsta dotter har både fått en storebror och en lillasyster. God Jul på er!

44

Säga vad man vill om Carola så sjunga kan hon. Så otroligt fin röst. Älskar hennes version om Jag har hört om en stad ovan molnen. Hade den på min pappas begravning. Jag lyssnar på den ibland och tänker tillbaka på när jag satt hos pappa och vakade över honom. Satt där i 33 timmar och höll honom i handen. baddade hans panna och pratade. Ja jag pratade för pappa var inte vid medvetande den första dagen. Men på söndagen vaknade han till. Dock så kunde han inte prata men jag gjorde det för oss båda.

Det är sjunde året som pappa inte firar jul med oss. Ett år så skulle pappa ta taxin hit men det var så mycket snö så inga bilar kunde köra på gatorna. Pappa skulle få fira ensam såg det ut som. Men vad gjorde vi? Jo jag fixade till maten här hemma. Satte den på pulkor och sedan tog jag och Fredrik barnen och gick till hemmet där han bodde och firade jul hos honom i stället. Det var mysigt.

Jag saknar honom. I år så har jag så otroligt dåligt samvete. Jag har alltid gått till hans grav vid alla speciella tillfällen utöver de vanliga besöken. Men i år så var jag varken där där när det var fars dag eller på hans födelsedag. På fars dag så kom jag hem sent från Ullared och på hans födelsedag så låg jag på operationsbordet. Kunde inte göra så mycket åt det men ändå. Min man och barn var uppe i alla fall och tände ett ljus. Tack och lov. 

I år är det första året som jag inte får ett litet sött sms från Carina. Hon skickade alltid en God Jul kram. Tänker på henne varje dag. Går mot året nu som hon gick bort. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Ska upp till gravarna i helgen och kommer tända ett ljus och sätta en blomma i minneslunden.

Ibland hade man önskat att det fanns en trappa som gick upp mot himlen. Där man kunde ta sina steg upp för att hälsa på. 

Livet ger och livet tar. Det är så. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan fortsätta mina bestyr här hemma. Hörs vi inte innan så önskar jag er alla en Riktig God Jul. Sköt om er!

God jul

12

Det har gått två veckor sedan jag fick min buköverskotts operation. Jag kan känna att jag sväller upp ibland. Har lite vätska som kroppen själv ska ta hand om. Men jag mår jättebra. Har svårt att röra mig som jag vill tack vare gördeln som man ska ha på sig men nu är det bara två veckor till, sedan åker den. 

Igår tog jag bort tejpen som läkaren hade satt dit och allt såg bra ut. Det är så klart inte helt läkt än så en ny tejp fick sättas på. Men allt såg bra ut tack och lov. Det är helt sjukt att de kan göra en sådan här operation där de tar bort en del av skinnet och drar ner det som är över och slätar ut huden och det utan större ärr. Visserligen har jag ett långt snitt från ena höftbenet till det andra men det kommer att bli ljusare och inte synas på samma sätt som det gör idag.

Jag tycker att det är så skönt att slippa hänget jag hade innan. Jag såg ju för 17 gravid ut och den magen jag hade var långt ifrån vacker. Nu bryr jag inte mig så mycket om det egentligen men den var inte fin. Att jag såg gravid ut var mycket för muskeln som sitter framtill var delad till en viss del. Mycket vanligt efter flera graviditeter och jag har ju genomgått några stycken. Vissa av dom var dessutom tunga. 

Den muskeln har nu doktorn sytt ihop och det slog mig igår att jag faktiskt har känt smärta efter den behandlingen. Doktorn frågade mig förra veckan om jag hade känt av att han varit och sytt på muskeln och jag sa nej för jag trodde att den smärta jag känt är för själva bukoperationen. Men jag har ju känt att det har stramat och spänt ovanför där han opererade och igår så slog det mig alltså att det är ju det jag har känt så visst har jag haft ont efter det ingreppen. Men det är det värt. 

Jag ska träna magmusklerna men det får bli efter nyår. Ska även försöka på att börja springa. Eller gå långa promenader. Sedan efter min Gastric Bypassoperation så har jag ju sluppit både tabletter och insulin. Jag vill fortsätta med att slippa det så det ska bli en hälsosammare livsstil med andra ord från och med nästa år!

Nedan kan ni se före och efter bilder. Ingen vacker syn men det är inget som jag skäms över i heller. (fast jag borde kanske hahaha) Den mage jag hade är från en sjuk tid och nu kan det alltså bara bli bättre. 

Ja jag är alltså inte med barn vilket man kan tro på den högra bilden. Man ser klart och tydligt att man har fått en förvandling. Jag är så glad över att fått denna chansen att få må bättre.
Magen framifrån. Ingen vacker syn det i heller. Den navel jag hade på bilden till höger är numera ett minne blott. Den är borta. En ny fixade doktorn till och gjorde ny plats för den. På den rätta platsen på magen där en navel borde sitta.
Kan bara säga det igen. Är så otroligt tacksam över att fått bort det hänget för jag fixk sådana eksem. Nu är det bara muskelträning som gäller!

53

Jag har en son som haft beroende av droger. Han hamnade i det träsket i en rätt så tidig ålder. Med drogberoende så tillkommer det oftast kriminalitet. Han har gjort massor med saker som inte varit lagligt och det är inget han är stolt över. Han har försökt i flera omgångar att ändra sitt leverne men har inte fått den hjälp som han behöver. Alla behöver stöd och ibland så räcker det inte med att vi i familjen ger honom det.

Idag sitter han och avtjänar ett 18 månaders fängelsestraff. Av dessa så ska han sitta i ett år om han sköter sig. Han har suttit i 9 månader och har 3 månader kvar. Dessa tre månader kunde han få sitta av på ett behandlingshem men kravet var att kommunen där han är skriven i skulle betala för en extra månad. De tre andra månaderna skulle fängelset stå för. Min son ansökte både till ett behandlingshem som var perfekt för hans behov och sedan ansökte han till Borgholms kommun. 

Behandlingshemmet träffade min son och sa att de håller en plats för honom. Nu gällde det bara att Borgholms kommun skulle ställa upp för en av sina medborgare. Men de valde att neka hans ansökan. De ansåg att det var bättre för honom att gå till öppenvården. Hur i hela fridens namn kan de säga något sådant? De känner inte min son tillräckligt bra för att inte ens överväga beslutet! Han har suttit inspärrad i fängelset i 9 månader och personalen där säger att det bästa för André är att komma till ett behandlingshem. De om någon borde väl veta vad min son verkligen behöver?

Nej Borgholms kommun tycker att det är bättre att skicka ut en kille som haft drogproblem och gjort en massa inbrott för att kunna betala för sina droger. Släng ut honom bara och låt honom klara sig bäst han kan!

Borgholms kommun gav avslag

Förstår ni inte att ni har slängt ut en ungdom till ett samhälle som han inte kan leva i om han inte får hjälp och stöd? Han kan inget annat liv än det han har levat och det är ju för sjutton det han behöver komma ifrån! Idag har han en familj som han lever för och han vill komma ut till ett samhälle där han kan stå emot alla frestelser men hur ska han kunna göra det när han slängs ut till vargarna på det sättet och helt utan skyddsnät?! Fy fan vad dåligt säger jag! Det är inte konstigt att vi har så många återfallsförbrytare!

Hur i hela fridens namn kan Borgholms kommun välja att sätta en ungdom på gatan utan att hjälpa honom? Min son sträcker ut sin hand och ber om hjälp och Borgholms kommun säger nej utan att blinka. 

Som sagt, det är inte konstigt att många blir återfallsförbrytare eller går tillbaka till att ta droger. Hade många av dom fått rätt hjälp och stöd så hade många haft andra liv än det dom blev tvingade till att ta. Ja jag säger tvingade för har de inget annat så tar de det dom kan och får!

Det kostar för mycket pengar sägs det. Men vad kostar det inte kommunen om de väljer att inte hjälpa till? Jo betydligt mer! Ibland får man tänka längre än vad näsan räcker till!

1

I mitt förra inlägg så skrev jag om Fredrik som adopterade André och Stéphanie. Det har gått  några dagar nu sedan beslutet kom hem i brevlådan och man har hunnit tänka på det hela mer och mer med andra ögon. Som mamma till barn vars fäder aldrig brytt sig så känns detta otroligt skönt att barnen äntligen fått en pappa som inte bara har en titel på ett papper.

Fredrik har funnits med i bilden sedan 2005 och varit en del av barnens liv sedan dess. Min stora son har strulat till det en hel del men Fredrik har ändå stått tillsammans med mig och backat upp honom och stöttat och hjälpt.

Det kändes lite magiskt när jag läste tingsrättens beslut. Barnen anses vara mina och Fredriks gemensamma barn. Just de orden gemensamma barn får mig att må så bra inombords. Jag hade så klart gemensamma barn med barnens biologiska fäder med men de har aldrig funnits där. Jag har stått ensam och försökt göra det bästa av de situationer som uppstod. Nu känner jag mig inte ensam längre. Idag har jag fyra barn tillsammans med Fredrik och det känns så otroligt skönt.

Nu efter adoptionen så har Fredriks släkt fått två släktmedlemmar till. Dock så tror jag inte att de är lika glada som jag och Fredrik är men vi är i alla fall glada för det och det är det enda som betyder något i mina ögon just nu!

När jag ser på nedanstående beslutsrader så mår jag så fruktansvärt bra!

Adoption Adoption

2

Det är Skördefest på ön och vi har sett så fina hantverk. Förstår inte hur kreativ vissa människor kan vara. Tänk om jag hade varit en bland dom? Men jag får nöja mig med att njuta av dom. Och njuta har jag fått göra. Igår åkte vi till Eriksöre och kikade. Det är så vackert och mysigt att gå där men det är lite kyligt. Man får klä sig varmt.

Idag åkte vi till Stora rör och tittade på räddningstjänsten när de visade hur de gick till väga efter en krock då en människa sitter fast i bilen. De visade hur ett räddningsarbete gick till. Det var intressant. Efteråt så blev det flyguppvisning. Så otroligt duktiga.

Nu ikväll kom vi hem efter att ha åkt till Gärdslösa och fyndade på loppis där. Det var roligt att prata bort en stund med mannen som bor där. Han bjöd på kaffe och bulle.

Nu väntar jag på att stora dottern ska komma hem. Ska kanske se en film och bara njuta av resten av lördagen. Jag hoppas ni alla har haft en fin helg så här långt. Sköt om er och en varm kram till er alla.

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

Skördefest

20

Hösten har börjat komma och med den kommer alla funderingar kring livet...i allmänhet. Man vill så mycket med sitt liv men det är inte alltid man vet hur man ska gå till väga. Kanske är man rädd för det okända? För man vet ju inte hur framtiden kommer att se ut, eller hur? Det är kanske det som skrämmer?

Jag tänker på det jag har idag och funderar på hur det kan se ut om 10 år. Mitt yngsta barn är då 20 år och studerar förhoppningsvis i gymnasiet då. Vid den tidpunkten så har jag inga barn som behöver någon tillsyn. Inga barn som kräver sin mammas totala uppmärksamhet.

Det känns lite som att man förlorar lite av sin identitet. Vem är jag då? Ja jag är mamma till mina barn och farmor och mormor till mina barnbarn men vem är jag innerst inne? Det är knappt man vet det idag. Hur kommer det då vara om 10 år?

Ja det är ingen som vet. Det är tiden som får utvisa det men visst skrämmer tanken om att förlora sin identitet en smula.

%d bloggare gillar detta: