web analytics
Gå till innehåll

Det är 13 dagar till jul och jag har ingen julkänsla alls. Jag har slagit in julklappR, lyssnat på julmusik och sett julfilmer men julkänslan vill inte infinna sig. Hoppas jag får den till själva juldagen i alla fall.

I år har jag helt och hållet beställt julklappar. Har undvikit att vara ute och trängas i butikerna. Jag får dock gå en sväng i Kalmar strax innan jul för att komplettera. Jag och Stéphanie ska julbaka tillsammans med en dag innan jul. Fast jag inte har någon julkänsla så längtar jag ändå till själva julafton. Ska umgås med barn och barnbarn.

Hur ska ni fira jul?

Jag tänker på alla dom som inte har någon att fira med. Dom så får sitta ensamma. Skulle vilja ha möjligheten att ha ett stort ställe som jag kunde öppna upp vid dessa årstider och ta en dom som inte vill sitta själv. Fira med dom med god mat och ett trevligt umgänge. Det finns många hemlösa som behöver någonstans att gå. Få mat och värme. Mina tankar går till dom ❤

Önskar er alla en fin dag!

Julen närmar sig och det är nog första julen som jag inte har ordnat med alla julklappar. Jag hinner inte med. Trots att tiden springer iväg så känns mina dagar väldigt långa. Det känns som att jag sitter i en luftbubbla och världen utanför passerar.

Igår funderade jag faktiskt på om jag skulle kontakta psykakuten. Jag vill inte hamna där jag var för två år sedan, men tänkte att det kanske hade varit det bästa?! Idag känner jag mig nollställd. Sitter i mitt sovrum i mörkret och försöker andas in tystnaden. Så skönt men samtidigt så ensamt.

Det jag saknar i mitt liv är någon som jag kan prata med. Om allt. Inte bara om tråkigheter utan även dela glädjen med. Framförallt det sistnämnda. Jag skulle kunna göra allt för att ha någon som jag kan skratta med. Göra roliga saker tillsammans. Se världen utanför.

Ju äldre man blir ju svårare är det. Speciellt här på Öland. Ibland önskar jag mig bort härifrån. Här finns ingen och ärligt talat så den trygghet jag en gång kände här är borta. Hade jag inte haft mina barn så hade jag inte haft någon, men dom har sina egna liv. Sina egna familjer.

Ja jag känner mig inte bara ensam utan jag är det. Jag känner mig mer ensam idag än vad jag gjorde när jag var ensamstående med mina fem barn. Det var inte denna bilden jag såg framför mig för 16 år sedan.

Att vara förälder är bland det svåraste man kan vara. Ju fler barn man har ju större utmaning är det. Det finns stunder då man funderar om man är en bra mamma eller världens sämsta. Jag har alltid försökt att göra det som jag tror är det bästa för barnen men ibland undrar jag om vad det egentligen är. Hur ska man kunna veta?

Ja livet är inte alltid så enkelt att leva.

Under många år har jag fått höra att jag till exempel är en hora. Varför? Många gånger så är det för att jag har flera barn med olika pappor. Att jag sedan hade förhållanden med dom spelade ingen roll. Jag var en hora oavsett. Det var då. Hur är det nu? Förmodligen samma. Inget jag lägger ner någon större tankeverksamhet på, men när ett barn skriker det åt mig så gör det ont.

Är man två föräldrar närvarande så är det viktigt att båda har samma regler. När den ena ger kan den andra inte ta. Säger den ena nej så kan den andra inte säga ja.

Jag kan ibland känna mig vilsen. Är trött på allt. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. Det känns som att ju mer jag kämpar ju längre ner under ytan kommer jag.

Jag kan ibland kännas mig så besviken. Det var inte det här livet som jag kunde se framför mig. Trodde att jag hittade hem men nu är jag osäker.

Jag går på behandling för ptsd och den är ingen dans på rosor. Den tar mycket energi. På måndagen när jag gar varit där så bearbetar jag det som blivit sagt. På tisdagen är jag i regel totalt slut. När onsdagen kommer så börjar veckan för mig. Orken kommer sakta tillbaka. Måste stoppa mig själv för att inte ta slut på mig själv. Ska orka några dagar till innan veckan tar slut. Blir det konflikter med något barn och det är bara jag som är tvungen att gå in i dom så blir jag trött. Jag står på mig men efteråt så börjar jag ångra att jag var konsekvent för jag får sota för det. Allt slutar inte där utan sedan börjar konflikterna med mannen som ska backa upp mig. Eller det ska han kanske inte? Kräver jag för mycket?

Jag känner mig deprimerad. Det är i och för sig vinter vilket betyder att jag redan är sårbar för tråkiga händelser som livet ger. Det närmar sig jul och jag vill ha en fridfull jul. Hur får man det? Ska jag strunta i regler för att det ska bli fridfullt eller ska jag sätta ner foten och göra det som jag egentligen känner är det bästa? Ska jag vara en förälder0 med andra ord? Allt för en fridfull jul?

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Men det är vad livet ville ge mig. Tack så mycket!

Älskade pappa ❤

Idag är det din dag. Ett stort GRATTIS på din födelsedag ❤

Du skulle idag fyllt 87 år. Hade du varit i livet så hade vi kommit till dig och gratulerat dig, men gör 10 år sedan ville livet något annat. Dina plågor lindrande men priset var att du fick komma till andra sidan. Ibland så känns det som att det var igår det hände och ibland känns det som evigheter sedan.

Idag går mina tankar till dig ❤

Ja livet är som livet är. Vi ska alla den vägen vandra. Det är väl det enda som vi alla människor har gemensamt. Jag är själv rädd för döden. Men den rädslan lindrande ändå lite den dagen jag satt vid min pappas dödsbädd. Han somnade in fridfullt i min famn. Min rädsla är väl mest om hur det ska gå till. Man vet ju inte om man kommer plågas eller inte. Försöker dock inte tänka så mycket på det.

Livet har inte varit lätt i övrigt. Man har prövats på många olika sätt. Man har försökt och hantera olika situationer på bästa sätt. Ibland har det gått bra, Ibland har det varit jobbigare. Men det är väl så livet ska vara. En del glider på ett bananskal genom livet medan andra får jobba häcken av sig för att försöka gått ett normalt liv.

Men vad är egentligen värst? Den som glider eller den som får jobba för det? Jag tror faktiskt att det är för dom som glider. Varför? Jag tror inte att de kan föreställa sig hur det är att kämpa för själva livet. Låter det konstigt? Ja kanske, men den tanken får ändå mig att tänka att det finns hopp även för mig. Kanske så kan jag också få glida en vacker dag?!

Nåja, så är det. Idag ska det inte handlar om mig utan om min pappa som fyller år idag. Skickar massor med tankar till dig pappa. Tänder ett ljus för dig ❤ Du är saknad ❤

När jag var 30 år gammal då jag var mitt i livet och borde varit lycklig, så levde jag i rena helvetet. Jag skulle gifta mig med mannen som jag hade varit tillsammans med i nästan 9 månader. Ja ni läste rätt. Vi hade enbart varit tillsammans i de korta månaderna. Jag ville inte gifta mig egentligen. Det var påtryckningar från andra och sedan mitt i allt så trodde jag att det skulle bli bättre om jag sa ja. Ett problem mindre tänkte jag. Så dumt!

Jag hade 3 veckor på mig att hitta kläder till barnen och en brudklänning till mig. Hitta en präst som ville viga oss på min 30-årsfest. Jag fick tag på en höggravid präst som jag hoppades skulle föda när det var dags för det stora JA:ett. Hon kom som planerat (fan också). Jag grät. Alla trodde nog att det var av lycka men jag grät av ren förtvivlan, rädsla och allt som man kan tänka sig. Mitt liv var över kändes det som.

Pappa förde in mig i lokalen. Ingen förstod vad som skulle hända för jag hade inte berättat för någon om att jag skulle gifta mig. Det var bara mina föräldrar som visste. Jag ville inte ha några presenter som skulle påminna mig om mitt livs största misstag! Jag grät!...men jag gick in i lokalen med min pappa vid min sida. Alla stod där med förvånande leenden medan mina tårar svämmade över.

Detta var mitt första äktenskap. Det höll inte så länge. Två månader senare stack han. Eller jag fick modet och säga att han skulle försvinna. Han gick men han försvann inte. Nästa helvete skulle börja. Jag var gravid och skulle ta det lugnt. Istället fick jag kolla bakom mina axlar för det var alltid någon som körde efter mig i stan. Jag blev jagad, hotad till livet och psykad. Samtidigt hade jag tre barn att ta hand om. Den dagen han stack så grät jag...av ren lycka. Fast jag hade ett helvete rent ut sagt under de nio månader som gått så var skilsmässan ett paradis. Då hade jag ändå ett helvete.

Jag var 30 år gammal när jag började få grått hår. Doktorn sa att det var på grund av stress och dåligt mående. När min man stack så började jag få tillbaka min rätta hårfärg. Det varade dock inte länge...tror jag. Jag färgade mitt hår så jag märkte inte av när hela mitt hår blev grått. För två år sedan så sa jag att nu är det slut med att färga håret. Nu är hela mitt hår grått men jag trivs faktisk i det. Ja det är ju stor skillnad mot det röda som jag färgade det till.

Jag har långt hår. Jag vet inte om jag ska klippa upp det. Är sugen på det ibland men sedan så känner jag mig naken när håret är borta. Dock så slänger jag ändå upp det i en hårboll. Ja tiden får utvisa det.

Det var lite om mig. Önskar er en fin dag. Kram på er!

Jag har funderat i evigheter nu om jag ska börja på yoga. Har läst och hört mycket om yoga och jag tror att det skulle vara bra för min stela kropp. Dock så har jag ju svårt att gå på sådant då jag måste träffa folk. Jag vet att dom struntar i mig men bara tanken på att vara en av alla där skrämmer mig. Så jag tänkte att jag kan göra yoga på hemmaplan. Min dotter köpte en yogamatta till mig så det var bara att sätta igång. Men det blev inte så. Det var mycket annat som kom emellan och energin har inte infunnit sig. Bortförklaringar!

Men nu ska jag banne jag sätta igång. Jag vill! Jag ska!!!

Låter lätt men det är inte det, men det är jag som bestämmer!!!

Varje vecka har jag sagt: På måndag! Då börjar jag. Det är slut på kakor och chips. Sedan kommer måndagen och löftet till själv är som bortblåst. Men nu. NU!!! Ska det vara slut. Efter helgen ska jag "försöka" börja mitt sunda liv. Det är bara jag själv som kan göra förändring.

Jag har ju slutat med godis. Det var visserligen några år sedan och jag håller det än. Ja...Ibland har jag smakat och det var inte gott kan jag säga. Jag har kommit ifrån det. Chips är inte gott i heller egentligen tycker jag så det borde vara lätt att sluta. Så varför gör jag inte det då? Ja det kan man ju fråga sig.

Jag vill ju leva hälsosamt så varför gör jag inte det då? Vad det som får mig att strunta i det? Det ska bli mitt nya mål i alla fall. Äta mer sunt, tänka på min hälsa och göra det som jag vill göra och mår bra av. För tillfället så känns det som att målet ligger långt långt där framme, men med ett steg i taget så kommer jag väl fram till sist.

Önskar er alla en fin fredag ❤ Sköt om er ❤

Underbara djur. Så ståtliga och fina ❤

Sitter och lyssnar på ljuden utanför min dotters fönster. Bilar som kör, dörrar som öppnas och stängs. Det finns liv i Kalmar med andra ord. En del kommer, andra går.

Medan jag lyssnar på det så börjar jag sakta men säkert tänka på hur jag själv har det. Otroligt tråkigt! Jag vill så mycket men hämmas av mitt mående. Kan jag komma ifrån det dåliga måendet? Ja det är jag helt övertygad om. Men vägen dit är ju lång ibland. Livet är som en berg och dalbana. Jag försöker leva här och nu men samtidigt så känner jag mig inte lycklig i livet här och nu. Då är det svårt att leva här och nu (Mycket tjat om här och nu märker jag 😉

Jag vet hur jag har haft det i mitt liv. Så vill jag definitivt inte ha det igen. Jag vet hur jag vill ha det i framtiden men det känns inte som att det är nåbart. Inte som livet ser ut just nu...och med den facit i hand som jag har så känns det som att det inte kommer bli bättre.

Ärligt talat. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med, ingen att umgås med, inga vänner som finns här. Det hade varit roligt att ha någon som man träffade lite då och då. Någon som man kunde ringa till ibland, kanske gå och luncha med, se en film, ja listan kan göras lång!

Jag har ju faktiskt haft det en gång i tiden men mitt förflutna har kastat in mig i en hörna och satt mig i en trygghet som fängslade mig. Under många år i fångenskap av den tryggheten som faktiskt får mig idag att känna mig ensam och otrygg har orsakat att jag idag inte har någon vid min sida. Jag ska inte lägga skulden på någon annan men det var inga val som jag egentligen ville göra.

Du har ju din man tänker en del kanske...och det kan man ju tro. Ja jag har honom i vårt hus. Han ligger bredvid mig om nätterna, vi vaknar upp till morgnarna men trots det så är jag ändå ensam. Vi har inget gemensamt känns det som. Det är mycket sällan vi gör något tillsammans och när vi väl har möjligheten så umgås vi inte. Vi pratar inte. Jag saknar det. Tänker på hur det har varit. För har det alltid varit så? Jag vet inte. Under årens gång så hade jag fullt upp med hem och barn. Nu är barnen stora och det är nu jag lägger märke till all den ensamma tiden som jag har. För den kan jag känna fast Fredrik är hemma.

Jag närmar mig 50 år och jag känner att det är svårt att skapa vänskapsband med andra. Visst ska man kunna få vänner även i denna åldern men det skrämmer mig samtidigt. Vad har jag att prata om? Allt var så mycket lättare förr, när man var yngre.

Jag kan känna att livet är fruktansvärt orättvist, men vad hjälper det att känna det så?! Men jag känner det så i alla fall. Jag valde inte att bli ett offer till flera olika förövare. Jag valde inte att växa upp i en otrygg miljö. Dock så gör jag allt för att vända det idag i form av terapin jag får. Den är tuff, jobbigt och krävande men den ger resultat. Jag kämpar och kämpar. Ångesten kommer ofta på besök när jag är där. Min terapeut kommer med råd om andning och det hjälper. Men ångesten sitter och lurar hela tiden. Jag är inte van att prata med någon på det sättet som jag gör där. Kan inte alltid rå för att jag skäms, vilket min terapeut säger åt mig är obefogad. Det hjälper inte alltid. För vad ska hon tänka om mig? Är en fråga som dyker upp! Innerst inne så förstår jag att den frågan inte behöver ställas för jag vet svaret, men jag kan ju ha fel!

Jag är glad över att ha mina hundar. Utan dom hade livet inte varit densamma. Här sitter jag med min äldsta tik Sally ❤

Alla behöver vi skratta och det var precis vad jag fick göra igårkväll. Det var längesedan som jag hade så roligt och glömde bort mina problem. Det var fullt med folk och det var jobbigt men när Katrin Sundberg kom ut på scen så var det som att alla andra bara försvann. Jag tänkte inte mer på dom.

Föreställningen var kanon. Hon är ju bara för härlig. Har alltid älskat hennes humor och vem kan glömma bort hennes serie Häxan surtant?! Hahaha...Ja hon är en stor favorit!

Jag har fått umgåtts med min yngsta dotter. Det har varit så mysigt. Som jag har saknat henne! Hon är så duktig. Hon och hennes pojkvän flyttade tvärs över hela landet. Pojkvännen går i skolan och jobbar samtidigt och min dotter har fått ett arbete som hon trivs med. Dom är jätteduktiga!

Idag händer det inte så mycket. Vi ska ta det lugnt och ta dagen som den kommer. Jag hoppas ni alla har en fin dag så här långt. Kram kram.

När jag var 11-12 år så fanns det en liten pojke som hette Mikael. Han bodde tillsammans med sina föräldrar två hus bort. Vi bodde i en lägenhetslänga. Vi i nr 17 och Mikael i nr 19. Jag älskade denna lille pojk. Det var ofta som jag ringde på deras dörr för att fråga om jag fick ta Mikael till lekplatsen och det fick jag. Två av mina kompisar lånade två andra barn och tillsammans gick vi till lekplatsen och lekte.

Idag när jag tänker tillbaka på min barndom så är det just detta minne jag sätter fram i ljuset för deta är ett av de väldigt få minnen som jag har som är glada och positiva. Jag älskade att ha någon som jag kunde få ta hand om. Det gjorde att mina egna problem försvann för en stund. Det fick mig att tänka på annat.

Det var stunderna med Mikael som fick mig att orka lite till. Under denna tid så gick jag i skolan där jag ofta blev mobbad, men trots att jag både blev fysisk och psykiskt misshandlad så längtade jag till skolan. Det blev en fristad för mig. Men gudarna ska veta att det ändå var en plåga att gå dit varje morgon!

Ibland undrar jag hur det har gått för lille Mikael. Jag hoppas att han har fått ett bra liv och att han är lycklig.

Jag har alltid älskat barn. Det kanske märks med tanke på att jag har sju stycken 😉 Jag har kämpat för att dom alla skulle få det bra. Finnas där för dom och hjälpt dom framåt. Tycker att det är väl det enda som jag har lyckats med här i livet. Att få duktiga barn som står mig varmt om hjärtat. Dom vet att jag älskar dom över allt annat. Skulle göra allt för dom!

Jag har vackra barn som har lyckats bra här i livet. Några av dom har gett mig barnbarn som verkligen är livets gåva. De är underbara ❤

Tisdag morgon med allt vad det innebär. Jag har bestämt mig för att tisdagar ska bli den dagen då allt står stilla här hemma förutom middagen och allt jobb med hundarna. Jag behöver denna dagen till att bara vara. Terapin tar en hel del energi.

Det börjar bli allt kyligare om dagarna nu. Det är riktigt kallt ibland. Vintern är långt ifrån min favoritårstid det bara går att komma. Jag fasar för snön! Dock så kan jag ändå tycka att det kan vara vackert. När hösten är i full "blomning" så bjuder den på många vackra färger.

Ja träden är nästa helt nakna. Det är inte många löv man ser. Oftast så är marken täckt med dom istället. Men fast det kan vara vackert så här års så längtar jag till våren då allt blommar upp igen. Där allt får nytt liv.

Det är 2 1/2 månad kvar tills jag fyller 50 år. Jag har levt mer än halva mitt liv. Tiden som har varit har sprungit iväg men ändå så känns det som att jag levt ett helt liv i vissa situationer. När jag tänker på livet framöver så känns det som evigheter, ändå så vet jag att tiden i evigheten går otroligt fort.

Det gäller att fylla livet med det jag vill med andra ord. Vad önskar jag mig av livet? Vad vill jag fylla min vardag med? Hur ska jag uppnå mina mål? Vilka mål har jag? Ska kanske börja där? Kan ju vara bra i och för sig. Ja det är frågor som jag funderar ut svaren på.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Önskar er en fin dag.