web analytics
Gå till innehåll

Det sa min terapeut till mig i måndags. Det första jag tänker är en fråga: Har jag? Varför har jag det?

Ja...Varför? Den frågan har kommit till mig så många gånger under mitt liv. Varför jag?...är framför allt den fråga som jag ofta har ställt mig själv. Vad stod det i min panna som barn? Som ungdom?...och som vuxen?

Stod det -ja utnyttja mig bara! Det är fritt fram! Slå mig, psyka mig gärna, våldta mig och använd mig som din personliga trasa. Stod det så? Står det så?

Det som har varit har varit men tyvärr så stannar inte känslorna där utan dom finns kvar. Känslan hur det kändes då kommer tillbaka idag. Dåtiden krockar med verkligheten. Jag kan bli så kluven. Osäkerheten är stor ibland.

Jag kan känna mig så innestängd i mig själv. En av drömmarna som jag bär på att få kunna gå upp en morgon efter en god natts sömn och må bra en hel dag. Känna att jag inte är en för mycket. Att känna att även jag är värd något. Jag vill inte känna mig som brickan i ett spel.

Jag önskar er alla en fin och trevlig helg!

Jag ska börja ta egna små promenader. Min terapeut frågade mig om jag ville utmana mig själv o göra det. Lätt för många att bara gå ut, men för mig är det otroligt tufft att bara gå ut genom ytterdörren ibland.

Varför är det så? Hur kunde det bli så här?

Förr så älskade jag att vara ute och gå. Det gör jag fortfarande men någonstans inom mig så protesteras det. Förmodligen så grundar sig allt detta i efter då en före detta till mig hotade mig till livet och lovade att jag varken skulle ha kropp och själ kvar när han var klar med mig. Han körde och jagade mig i stan. Var inte han där så fanns det andra. Obehagligt var det!

Ja han har verkligen lyckats, men jag har bestämt att det är min tid nu och återta min "frihet".

Idag har jag tagit några små promenader idag. Det gick bra men jag måste påminna mig om att inte kika på bilarna som kör förbi mig.

Kvällen är kommen och det är dags för mig att bädda ner mig. Skönt och försöka varva ner innan det är dags att sova.

Ha det gott och sköt om er!

Det har varit en tuff dag idag och jag känner mig totalt slut i både kropp och själ. Terapin idag var fruktansvärt tuff. Känslorna som jag hade då när traumat hände fick jag tillbaka idag. Klumpen i halsen som satt som klistrad och som jag inte kunde svälja bort.

Ibland så känns livet meningslöst för oavsett vad jag gör så springer jag i motvind känns det som. Men tittar jag tillbaka sedan terapins första dag i juni förra året så har jag kommit långt.

Jag är 49 år gammal och har fått kämpa mig fram för att stå där jag är idag och ibland så tänker jag på vilket liv jag har haft, vad jag har och funderingar på hur det kan se ut. Hur vill jag ha mitt liv? Vad är viktigt för mig?

Jag försöker se mig själv om fem år och den sträckan känns otroligt lång. Vart står jag någonstans? Mitt yngsta barn har i stort sett precis blivit vuxen. Förmodligen så är mitt näst yngsta barn på väg ut ut hemmet för att finna lyckan på sitt håll.

Ibland känner jag mig så otroligt hopplös. Oavsett vad jag gör så blir det inte rätt. Jag vet att det är tankar som ligger på mig. Dom plus en massa andra tankar ska jag försöka ändra. Försöka se mitt eget värde. Att jag är värd lika mycket som alla andra.

Js...det blev en svammelblog även idag. Det är skönt ibland och bara få sätta ord på några av de tankar och funderingar som jag har.

Jag har i stort sett alltid mitt hår uppsatt. Mest för att det är lättast så. Men det finns de gånger som jag har håret nere och det är när jag har duschat. Häromdagen gick jag in till yngsta barnbarnet och skulle säga god natt. Stackaren tittade på mig och började bli ledsen. Det var första gången han fick se mig med håret utsläppt. Det gör jag nog inte om hahaha...dom andra gångerna som jag har lyckats fotografera mig tillsammans med honom då jag har haft håret nere så har han inte inte sett mig 😉

Eller så såg jag förskräcklig ut bara...hahaha...

Jag funderar på att klippa mig. Förr, då jag färgade mitt hår så satte jag ny färg i håret varje gång som jag kände att jag ville ha förändring. Då jag kände att jag var trött på livet i allmänhet. Nu färgar jag inte håret mer så då blir det att klippa det istället.

Ibland så är jag så trött på håret. Jag slänger ju bara upp det ändå, men sen vet jag inte om jag skulle trivas i kort hår i heller. Ja jag får se hur det blir.

Våren har kommit. Så otroligt skönt. Jag överlevde denna vintern med. Det är roligare att gå ut nu. Med våren kommer dock fler folk till ön. Roligt kanske i sig men jag hade klarat mig utan dom. Det kommer trängas i affärerna...mer än vanligt. Även det hade jag klarat mig utan. Men men, man kan ju inte få allt här i livet.

Snack om livet, det är åter dags för en ny terapisession i morgon och vi ska fortsätta med det stora traumaminnet. Haft uppehåll från det minnet nu i 14 dagar så det känns lite jobbigt faktiskt. Ibland undrar jag om det kommer hjälpa i slutändan, men någonstans inom mig så vet jag att det kommer göra det. Ibland känns det extra jobbigt bara.

Terapin har fått mig att tänka på saker jag inte tidigare ägnat en tanke på. Eller så har det funnits där ändå men som jag har stängt ute. Jag försöker för en gång skull tänka på mig själv. Tänka på vad jag behöver göra för att jag ska må bra. Sätta mig själv främst för att orka kunna finnas där för dom som står mig närmast, mina barn och barnbarn. Jag försöker tänka på vad jag värdesätter i livet. Under alla år har jag alltid tänkt på alla andra. Tänkt på vad som gör dom glada och lyckliga. Gjort allt jag har kunnat för alla andra fast jag egentligen kände att jag inte orkade.

Jag vill inte såra människor. Jag får så lätt dåligt samvete. Dock så är det många som också vet hur dom ska få mig att må dåligt och ge mig dåligt samvete. Allt för egen vinning skull. Visst har jag det bättre utan dessa människor i mitt liv?! Ja den frågan ställer jag mig ofta och får även dåligt samvete för det. Vem tror du att du är? Ja det är ännu en fråga jag kan ställa mig själv. Oftast tillsammans med den första frågan.

Jag har gått en bra bit på vägen till ett bättre mående ändå. Allt har sin tid och jag får ta lite i taget. Rom byggdes inte på en dag. Eller hur?

Nu ska jag in till min dotter. Går därifrån i morgon till min terapeut. På så sätt slipper jag jäkta i morgon. Stress för mig är ingen höjdare.

Ni får ha det bra. Sköt om er!

Idag gick jag till behandlingen med tunga steg. Jag gick och gick men kom aldrig fram kändes det som. Ett steg fram och två bak. Tröttheten satt i kroppen och jag kände mig så tung och ledsen. En känsla jag borde vara bekant med men det är en känsla som jag aldrig har velat stanna upp och känna. Har aldrig fått bekräftelse för att det var en känsla som var riktig och känna.

Jag blev glad i alla fall när jag fick se resultatet av hur symtomen har sjunkit. Nu var det flest treor istället för flest fyror. Så det är klart att jag känner mig än mer motiverad till att fortsätta. Fast jag ibland bara vill lägga mig under täcket och stanna där.

Idag är det inte lika kallt ute. Tack och lov. Om en vecka går vi in i den första vårmånaden, helt underbart. Jag längtar till värmen.

Vi pratade lite om hur jag vill ha mitt liv. Jag har börjat fundera över mina värderingar. Var står jag i livet och trampar och hur vill jag ha det i framtiden?! Vad är viktigt för mig?

Frågor som är svåra att besvara. Jag vet hur mitt liv har varit. Ibland känns det lättare att ta samma steg i samma riktning som man alltid har tagit. Det är lättast så. Men vill jag ha det så framöver? Vad måste jag göra för att förändra?

Ibland känns det som att jag sitter i en luftbubbla och ser världen utanför. Den är så nära men ändå så långt borta. Man träffar människor genom livets gång. En del av dom bleknar bort medan andra har betytt och betyder en hel del. Vissa människor kommer jag vara evigt tacksam över att fått mött i mitt liv. Människor som hjälpt mig på vägen. Andra som stjälpt mig ska jag försöka hålla mig ifrån.

Mina barn börjar bli stora. Min minsting är 13 år. Jag har inga små barn längre som jag måste passa och lägga fokus på. Jag tror att allt har sin tid och nu är tiden inne att jag ska tänka på mig själv. Jag vill må bra och jag vill ta mig till mål. Kämpa mig fram. Gudarna ska veta att det är en kamp men hur jobbig den än är så kommer jag aldrig mer tillåta någon trampa på mig. Ibland dalar jag i mitt självförtroende och har svårt att hålla det löftet till mig själv men jag försöker.

Hur mycket ångest jag än har när jag går till min terapeut på måndags morgonen och hur mycket ångest jag än får där så ser jag fram emot mitt möte med henne för jag vet att för varje gång jag tar mig dit ju närmare målet i mitt mående kommer jag. Jävligt tufft men det är värt det.

Livet har inte varit en dans på rosor. Jag trampar fortfarande på törnen men kanske så kommer det en dag då bladen lindrar mina fall.

Idag ska jag till min son och vara där i några dagar. Det är skönt med dom här dagarna efter min behandling där jag bara får vara. Varva ner och andas. Jag behöver det. Stänga av mobilen och bara finnas i nuet utan att bli störd.

Nu blir det en kopp kaffe för min del. Jag hoppas ni alla har en fin dag. Kram på er!

Jag älskar apor ❤ Helt underbara djur. Denna lilla knatting är ju bara för söt ❤

Terapi i morgon. Dagarna springer iväg. Det går bra på behandlingen men den är jobbig faktiskt. Ibland så får jag en sådan lust att ringa och säga: Tack och hej....och struntar sen och gå dit. Men naturligtvis gör jag inte det. Har gått där sedan 1 juni förra året och har jobbat som ett svin med mig själv sedan dess och det känns lite taskigt mot mig själv att slänga bort det. Speciellt med tanke på att jag vet att jag behöver det.

Förra måndagen var otroligt jobbig faktiskt. Vi pratade bland annat om känslor. Om den sorg som sköljde över mig. Att verbalisera kan vara så otroligt svårt. Det är som en mur brakar ner och jag får inte fram någonting men däremot så skriker det i kroppen på mig.

Jag ska dessutom lyssna på sessionen under veckans gång. Det har jag gjort och det har skapat ångest och oro. Fått fram tankar som hur värdelös jag känner mig, tankar om att jag kräver för mycket av andra, att jag inte är värd något.

I måndags så fick jag frågan om sorgen har någon längtan. Det första som slog mig var att få känna mig fri. Ibland så känner jag mig så innestängd i mig själv. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam mitt i allt.

Hör jag andra berätta saker som jag själv har varit utsatt för så kan jag känna hur dom har haft det, bli ledsen för deras skull. Men när det gäller mig själv så har jag svårt för att känna samma sak. För jag har mig själv att skylla. Så kan jag tänka ibland. Varför anser jag att jag själv inte är värd att ha det bra? Eller ha rätt att känna som jag gör?!

Idag ska jag göra ännu en av mina hemuppgifter. Jag ska till hamnen. Ta en promenad till kyrkogården och tända ett ljus på pappas grav.

Jag hoppas ni andra har det gott. Sköt om er!

Jag med mitt yngsta barnbarn Liam ❤

Har sovit dåligt i natt. Hade en konstig dröm. En pojke var besatt av något och jag röjde runt i mitt sovrum. Hittade inte mina saker och hade denna "varelse" efter mig. Drömmarna kan se olika ut men samtliga har något gemensamt. Jag blir jagad av skuggor och hur jag än springer så kommer jag ingen vart. Mardrömmar är långt ifrån roliga att ha för drömmen slutar inte när man vaknar utan känslan den ger sitter kvar ett bra tag.

En av mina hemuppgifter som jag fick från terapin är att bemöta mig själv med värme. Jag ska tänka på tonläget jag riktar till mig själv. Det är jag fruktansvärt dålig på. Vända värmen mot mig själv när man anser att man inte är värd den värmen är inte så lätt.

Inte så lätt är dessutom ord jag inte ska använda. Helst i alla fall. - Säg som det. Hur var det? Ja den meningen får jag höra lite då och då. Mitt svar blir: - Det var/är för jävligt.

När jag säger det så känns det som att jag förstorar upp hur det var. Hur det är. Ingen annan såg det jag såg.

Sedan jämför man. Var en händelse värre än den andra så bleknar den första bott och man tänker att det inte var så farligt då. Men känslan i kroppen säger annat.

Jag använder tydligen ordet man en hel del istället för att säga jag. När man/jag använder ordet man så blir det som det gäller en i mängden. Jag är så personligt.

Ja det var lite svammel för dagen. Skönt och få skriva av sig ibland.

Vi har spelat lite spel här hemma. Jag och några av barnen. Nu blir det att ta det lugnt och lyssna på tystnaden. Ha en fin dag!

Jag älskar apor. Djur från naturen. Vilda och härliga.

Det är inte ofta som jag får sova på nätterna men i natt sov jag som en...ja inte som en stock men som en liten gren kan man väl säga. Det var skönt. Dock så hjälpte det inte min ångest. Den bär jag på och har fått göra det sedan helgen. Det går i perioder det där med min ångest. Nu är jag inne i den tråkiga perioden. Jag får ont i mage, mellangärde och bröstkorg. Pulsen blir hög och hjärtat bankar på som om det ska hoppa ur min bröstkorg. Jag försöker andas igenom det men det är inte alltid så lätt, men jag försöker.

Idag har jag varit på akupunktur. Jenny som sätter nålarna sa: Välkommen till tortyrkammaren. Hon vet att jag är rädd för nålar. Dock så vet jag att det hjälper så därför går jag dit. Att ligga där i 40 minuter och lyssna på lugn musik samtidigt som jag får möjlighet att andas och bara vara för en stund. Det är min egen stund.

Jag var hos min samtalskontakt igår. Pratade om livet från förr. Jobbigt men skönt samtidigt. Det har gått 19 år men det känns ändå ibland som om det är nu. Så fruktansvärt jobbigt ibland. Men det blir nog bra till slut.

Jag ska varva ner för kvällen nu så jag säger god natt och sov gott ❤

Det har varit en händelserik måndag. Hade svårt att somna igårkväll och när jag väl gjorde det så sov jag inte så länge. Fasade lite för terapin idag. Jag hade inte gjort alla hemuppgifter jag hade samt så var det många tankar som cirkulerade efter förra sessionen. Jag lyssnar ju på den. Det var i alla fall en hemuppgift som jag gjorde. Medan jag lyssnar på den så väcks många andra tankar till liv. Känslor kommer upp till ytan. Det har jag svårt för.

Jag är långt ifrån en kall människa. Jag har känslor men har svårt att visa dom. Gentemot mig själv. Att visa sig själv medkänsla, förståelse och värme är inte det lättaste. Jag är inte värd det. Det är en av tankarna som dyker upp. Skulle däremot min historia berättas av någon annan hade jag kunnat trösta, visa medkänsla och förståelse. Varför anser jag att andra är värd allt det där men inte jag?

Jag har svårt för att gråta. Jag kan känna mig fruktansvärt ledsen, illa behandlad ibland men ändå så tillåter jag inte mig själv att gråta. Under dagens session så kom funderingar upp om gråt kan vara en triggers. Min terapeut är duktig på sitt arbete och ser och hör det jag själv inte gör. Hon får mig att fundera på saker som jag egentligen har gjort allt för att hålla mig ifrån.

Idag var en jobbig dag. Det är ingen lek att gå dit och sätta sig och visa sig sårbar. Jag har svårt att ta plats. Idag är en dag som jag skulle vilja lägga mig under täcket och stanna där men det har jag inte gjort. Jag åkte bussen från Kalmar till Färjestaden och mötte upp Fredrik och min yngsta son Pontus. Det var dags att titta på skolan som han ska börja på till hösten. Det är en friskola och att vi sökte dit var för att Pontus bästa kompis ska börja där. Vi tog reda på lite om skolan. Pratade med ägaren och Idag träffade vi rektorn. Allt kändes så bra. Det är en liten skola som bara har 160 elever sammanlagt och jag tror det är bra. Det kändes bra i alla fall.

När jag satte mig på bussen som körde till kalmar så ringde min dotter. Det har tydligen skett en olycka på bron så nu sitter jag fast här och väntar på att bussen ska röra sig.

Jag hoppas allt är bra med er alla i övrigt. Vintern står fortfarande i sig. Jag hoppas våren snart får ge sig till känna. Tänk att få ligga i en hängmatta och lyssna på fåglarnas sång. Läsa en bra bok eller bara ligga och lyssna på allt vad vår vackra natur har att ge.

Sköt om er!

Igår kom två av mina troll hem till mig. Vi tittade på Toy Story och några avsnitt av Musse Pigg. Vi var lata med andra ord!

Det märks att man inte är ung längre. Antingen är det åldern som är orsaken eller så är det för mitt psyke skull. Tror det är en blandning. Jag klarar inte av stress och med livliga barn kan jag känna mig stressad.

Idag kommer min dotter hem och hälsar på. Robin är redan här med sina barn. Vi ska äta gott och sedan se nya Trolls på tv:n tillsammans. Det ska bli mysigt.

I morgon åker jag med barnen till Kalmar. Ska till behandlingen på måndag. Jag har inte gjort min ena hemuppgift. Varför? Ja för att gå till hamnen så måste man ju gå ut. Det är väl där det stora hindret har legat. För 14 dagar sedan gick det bra, men sedan gick det bara utför.

Många tänker att det är väl bara att gå ut, men det är inte det. Jag har inga ursäkter utan jag har svårt att bara gå ut och gå. Speciellt i vintertid. Jag ska försöka "skärpa"till mig. Ingen mer än jag hade blivit glad över att bara kunna öppna ytterdörren och gå ut utan att känna en sådan tyngd i min kropp. Tvinga mig att gå. Jag är långt ifrån lat, men just nu känner jag mig som det.

Vi är på rätt sida av året i alla fall. Om en månad börjar våren ge sig till känna. Med våren kommer folket till ön. Jag hoppas bara att folk tänker till innan de stormar ön. Covid-19 finns fortfarande kvar.

Nellie med Sally ❤
Sebastian med Cindy och Mimmi ❤
Corall ❤

%d bloggare gillar detta: