Kategori: Livet

Har varit förkyld nu i några dagar. Idag var första dagen som jag kunde dricka kaffe. Tagit det lugnt under förmiddagen och enda fram till eftermiddagen faktiskt. Sedan blev det en långpromenad med hundarna. Det var riktigt skönt och komma ut igen och gå. Jag som inte älskar vintern med all snö och is tyckte det var så vackert.

Sally är ju tokig i snö så hon kan ibland lägga sig helt plötsligt för att dra sig I det. Hon blir som en liten valp när man kastar snöboll mot henne. Hon hoppar upp i luften för att fånga den. Men när vi kastar en tennisboll mot henne sitter hon bara still och stirrar på oss. Hon är rolig hon.

Det är skönt att ta en promenad när man vill rensa tankarna. Jag skulle behöva det nu. Hade min kropp inte sagt emot så hade jag gjort det. Ibland blir bara allt för mycket. Jag känner mig så totalt värdelös många gånger. Det jag gör uppskattas inte. Det gör så klart jäkligt ont då allt jag i stort sett gör...gör jag oftast för andras skull. Jag gör ingenting för mig själv i stort sett. Dom gånger jag gör det är när jag åker till någon av mina döttrar och bara försöker varva ner och tänka på vad jag behöver. Mer än så blir det sällan.

Jag behandlas för PTSD och jag har gått där i 3 1/2 år nu. Via den så har jag börjat förstå mer och mer hur mitt liv har varit. Våga ta steget och nosa på hur jag vill ha mitt liv. Ställa mig frågan: Vad gör mig lycklig?

Ja vad gör mig lycklig? Jag vet inte. Jag får börja med att ställa mig frågan: Är jag lycklig? Nej det är jag inte. Jag är faktiskt inte det. Det händer rent för mycket i mitt liv för att jag ska kunna känna mig lycklig. Är man två ska man kunna vara enade men när man inte är det då är det svårt. Att hela tiden känna att man kämpar själv. Eller måste ensam försvara sig. Att alltid vara den som stöttar men känna att man inte får det tillbaka då känns det väldigt tungt.

Dessa tankar är jobbiga att ha och dom försvinner inte. Det är svårt när en går undan och låter den andra stå ensam kvar i skottlinjen. Ingen har jag att prata med för den jag skulle kunna förlita mig på finns inte där. Det får mig att undra vad det är för fel på mig?! Är det något som jag gör som är så fel? Har jag för höga krav? När jag ser tillbaka på hur jag har haft det i mitt liv så jämfört med tidigare så har jag det bra, men jag känner mig inte lycklig. Jag orkar inte kämpa med något som ändå kommer raseras igen. Det slätas över. Går till det normala tills det blir dags igen. Det sker ingen förändring och slutsatsen blir att det ligger på mig men jag vet inte vad jag kan göra annorlunda.

Jag har levt mer än halva mitt liv. Flesta av åren har jag haft ett helvete rent ut sagt. Är det inte dags för mig att få livet att kännas värt att uppleva? Nu menar jag inte enbart livet i sig utan det som förgyller ens liv.

Det skrämmer mig lite grann att tänka att jag inte har så många år kvar av mitt liv jämfört med de år som redan har gått. Jag vill inte förlora fler år. Jag vet att förändringen ligger hos mig. Det är jag som måste komma fram till ett beslut om hur jag ska göra framöver. Men det är svårt. Ska jag nöja mig med hur jag har det och tycka att det kunde varit mycket värre eller ska jag våga pröva mina vingar och flyga fritt?

Kanske hade jag gjort en del glada? En del till och med lyckliga! Kanske hade jag känt mig mindre värdelös? Jag finns inte. Mina känslor räknas inte. Det påminner mig om min före detta som tystade ut mig totalt. Han gick där hemma och betedde sig som jag inte fanns. Då hoppades jag innerligt att jag inte skulle göra det. Idag vill jag i alla fall det men är det lönt om jag ändå inte ska få känna att jag faktiskt betyder någonting och att jag har ett värde. Mer än att finnas till för andra! Är det kanske det som jag är till för? Ja...Jag skulle verkligen behöva den där promenaden! Helt klart.

Avslutar som jag började. Här har vi mina hundar. Förutom två av dom. Även det sticker i ögonen på folk. Antalet hundar jag har. Tänk så skönt det är för dom som inte behöver ta hand om dom. Avundsjuka kan vara en grund. Dom måste ha ett tråkigt liv då de måste lägga sig i mitt.

God natt och sov gott.

Man kan tycka att en socialförvaltningen ska utgår från vad som är för barnets bästa men det är inte alltid så. Oftast så bedömer dom att mamman är den mest lämpliga att ta hand om barnet. Men varför? Det finns många fädrar som faktiskt är bättre än vad barnens mödrar är!

Det är för mig skrämmande när en socialförvaltning bedömer efter ett hembesök att barnet ska flytta från bostaden meddetsamma. Utan förklaring till varför. Hemmet är städat och fint. Barnet har sin säng, sina leksaker och framförallt så har barnet en närvarande pappa som gör allt för sitt barn. Allt som han gör...gör han för sitt barn! Men ändå så är det fel? Barnets pappa brister i sitt föräldraskap tydligen...men hur?

Så vad är då det bästa för ett barn? Är det verkligen att rycka upp barnet från sin trygga bostad? Beröva barnets rätt till sin pappa? I mina öron låter det helt sjukt!

Jag har själv varit ensamstående med barn så jag vet hur tufft det är. Min största mardröm under dom åren var att få anmälningar till socialförvaltningen om att jag inte kunde ta hand om mina barn. Då som nu är man i skottlinjen om man är ensamstående. Man blir väldigt sårbar. Framför allt om man blir orättvist behandlad.

Ett par som är sambos med ett litet barn. Dom får hjälp med en bostad från socialförvaltningen. Den gamla lägenheten är uppsagd. Innan flytten bär av så väljer mamman att separera. Socialen ger lägenheten till mamman. Vart pappan ska ta vägen anser socialen att det är hans problem. Han får ingen hjälp. Till sist får han en lägenhet på fastlandet och han flyttar in med sitt barn som är boendes varannan vecka hos honom. Barnet är även skriven hos honom. Då han är det så måste barnet flytta sin barnomsorgsplats till fastlandet men mamman motsätter sig det. Anmälningar kommer helt plötsligt in där det står att pappan brister i barnets omsorg. Vilket han faktiskt inte gör. Det som sägs stämmer inte överens med verkligheten men tydligen så vet socialförvaltningen mer än vad de egentligen inte kan göra. Än en gång lyssnas det bara på vad mamman säger.

En mamma är bättre än en pappa. I alla fall är det så det verkar vara via socialförvaltningens ögon. Jag anser inte att det är så. Båda föräldrarna är lika viktiga för ett barn! Barnet har rätt till båda föräldrarna! Att ta ifrån en förälder är inte alltid det bästa för barnet! Brister någon av dom varför inte hjälpa dom och vägleda dom då istället?

Pappan får jobb. Sköter det. Jobbar för att kunna försörja sitt barn. Vilket han gör bra. När det är pappans vecka så jobbar han så lite som möjligt för att kunna spendera så mycket tid med barnet som möjligt. Sedan jobbar han på dom andra veckorna. Hur kan det vara fel?

Jag förstår varför många har en negativ syn på socialförvaltningen! Varför inte lägga tid och personal på dom barn som verkligen behöver deras hjälp??? Skamligt!

Idag för 30 år sedan blev jag mamma för första gången. Jag var 21 år gammal och blev lämnad av barnets pappa veckan innan. Dagen innan ((den 9:e) så hörde jag porten öppnas och jag hörde rösten av min före detta sambo. Jag blev rädd och skyndade mig till min ytterdörr för att se vart han skulle gå. Han gick in till grannen. Jag pustade ut. Samtidigt som det var obehagligt att han fanns en vägg bort.

Men under trippen till min ytterdörr så hörde jag ett ploppljud. Jag tyckte det kändes lite obehagligt. Jag gick och lade mig för jag var så trött. Kände att jag skulle sova som en stock, men vaknade tidigt på morgonen. Det var blött i sängen. Tänkte aldrig att det var vattnet som höll på att gå. Jag hade inga sammandragningar, och sedan var barnet inte beräknad att komma förrän den 5 januari.

Jag pratade med kvinnan på BVC som fanns på området. Hon rådde mig att åka in. Så jag gjorde mig i ordning och pappa körde mig in till BB. När jag kom dit så sa dom att vattnet gick och att det snart skulle bli en bebis. Dock så hade jag inga värkar. Kom dom inte igång så skulle dom sätta igång dagen efter. Vilket blev den 10 december.

Jag blev igångsatt och från det dom satte igång det hela tills han var född så tog det 4,5 timmar. Jag födde ett vackert gossebarn. Han vägde 2400 gram och var 44 cm lång. Han födde 4 veckor för tidigt men ändå kunde jag åka hem tre dagar senare.

Jag var en stolt mamma. Jag ÄR en stolt mamma! Till alla mina barn!

Min 30-åriga son har levt ett tufft liv. Med tanke på hans bakgrund och erfarenheter så trodde jag inte att han skulle bli 30 år. Ångest! På hög nivå. Mitt livs värsta mardröm! Men nu är han 30 år och lever ett bra liv tillsammans med sin sambo. Äntligen så har han hittat hem. Det känns så.

Ett stort GRATTIS till dig min älskade son ❤️ Jag hoppas att du har fått en fin dag. Önskar dig en fortsatt fin dag/kväll. Älskar dig ❤️

Vi var där igår och gratulerade honom. Så roligt och komma dit. Man känner sig välkommen. Är så glad över att sonen har träffat en sådan fin tjej. Det är dom båda unnat att vara lyckliga.

Nej, nu ska jag mysa med mina barnbarn. Ha en underbar kväll mina vänner. Kram kram.

Så dramatiskt, jag vet, men det är så det känns när jag ser snöflingorna falla från skyn. Gräsmattan är vit och snöflingorna fortsätter att falla och jag känner att vintern kommer bli oändligt lång. Det kommer dröja så otroligt länge innan våren kommer. Ändå så är det bara några månader dit men det känns som om det vore en evighet tills dess. Men! Innan dess så är det jul och nyår.det ser jag dock fram emot. Idag har jag påbörjat julstämningen i vardagsrummet. Julpynt har tagits fram.

I vanliga fall så hade jag fortsatt att städa. Tagit slut på mig själv. Men efter dom senaste två terapisessionrna så har jag försökt att ta pauser under dagarna. Inte springa med kaffekoppen under tiden som jag plockar undan och städar här hemma utan jag försöker sätta mig ner och dricka mitt kaffe. Inte det lättaste när man inte är van.

En helt vanlig familj. Det är en titel på en svensk serie som går på Netflix. Den fick mig att stanna upp och tänka på det min terapeutbrukar säga. Hon säger ofta: Det är inte ditt fel. Vad kunde du ha gjort? Jag svarar: Jag kunde ha sagt nej, jag kunde ha skrikit. Gått därifrån. Sagt ifrån. Men jag bara låg där och gjorde ingenting! Min terapeut säger: Det var inte ditt fel! Du var paralyserad! Du kunde inte gjort något annorlunda! Jag sitter tyst. I mina tankar så ser jag på det annorlunda. En del i mig säger att hon har rätt. En del i mig säger att jag har rätt. Där och då måste jag bestämma mig för vem jag ska lita på. Henne eller mig själv. Den scenen utspelar sig ofta i rummet hos min terapeut. Samma scen utspelade sig i denna serie. Den gick mig att stanna upp ett ögonblick. Luften gick liksom ur mig på något sätt. Helt plötsligt så blev jag det lilla skrämda barnet som jag så ofta kände mig som barn.

Nu känner jag mig så otroligt trött och klockan är inte så mycket. Det är många timmar kvar tills kvällen kommer och jag längtar verkligen tills middagen är över. Det är då jag brukar göra mig i ordning för sängen. Det rar sin lilla tid. Jag behöver varva ner innan det är dags att sova. Idag är det nog viktigare än vanligt.

Jag hoppas att ni har en fin dag i alla fall. Sköt om er. Kram kram.

Jag var nära att bli hundmat i måndags kväll. Tänkte ta en promenad till affären. Från Stéphanies lägenhet till ICA tar det ca 10 minuter att gå. Det var mörkt men tänkte att det är upplyst där jag ska gå. Är annars mörkrädd. Man vet ju aldrig vad som kan hända. Samma som på dagtid men risken är större när mörkret faller.

Jag går där på gångbanan. Framför mig ser jag en man med en stor hund komma gåendes mot mig. Han går på sin vänstra kant och jag flyttar mig till min vänstra kant. Gångbanan är inte bred men tillräckligt för att vi tre skulle få plats. Sekunderna innan vi kommer jämte varandra så gör hunden ett utfall mot mig. Han drar in hunden samtidigt som han går men när dom kommer bakom mig så i ren reflex vänder jag mig bakåt och ser hunden dra sig i emot mig och morrar högt. Svårt och förklara egentligen. Hunden ryckte sig och ville verkligen klippa mig i nacken. Det var mer än morrning. Inget skall utan ett mycket aggressivt högt morrande oljud. Kan inte förklara det på annat sätt.

Tack och lov så hade jag reflexer och hoppade undan. Mannen (en kille i ca 25-års åldern) försöker dra in hunden mot sig. Ser då att han har ett flexikoppel. Han har jobb med att hålla hunden tillbaka. Hade kanske gått bättre om han inte pratade i telefon samtidigt.

Ja jag blev chockad. Hundrasen var american bulldog. Rätt så stor och välbyggd. Tack och lov så blev jag inte hundmat men det var inte långt ifrån. Hädanefter kommer man nog vara vaksam. Speciellt när man möter stora hundar och har de dessutom flexikoppel så drar jag nog öronen åt mig. Jag har själv hundar. Dock inte så stora men när jag möter andra människor håller jag ändå in dom.

Ja det finns dom som inte ska ha hund!

Idag är det onsdag. Känner mig låg idag. Kanske beror det på det som hände måndags eller så hinner vardagen komma ikapp helt enkelt. Det är grått och trist ute. Det regnar mellan varven och det är kallt. Jag hinner inte få allt gjort som jag vill ha gjort. Jag gör det jag kan men det är inte tillräckling. Inte hjälper det att få hopplöshetskänslor. Med dom kommer tankar som att man inte är värd något. Sedan tycker man att dom tankar och känslor som detta ger bekräftas. Då sänks humöret ytterligare. Är trött på att inte orka mer än vad jag gör. Det finns dom som tycker jag är lat. Sedan börjar jag tycka det själv med...och sedan känns det som fakta. Det jag gör på en dag kan göra att jag ligger pall Sedan i en vecka. Är det värt det? Min terapeut säger åt mig att ta lite i taget. Det är svårt när jag känner att det ligger osagda krav på mina axlar.

Jag är så trött idag. Inte bara kroppsligt utan även psykiskt. Har plockat lite i köket och sedan tvättat två maskiner tvätt. Nu är jag helt slut och då är det flera timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Det blir en lång kväll.

Jag hoppas ni har en fin dag i alla fall. Önskar er en trevlig kväll. Kram kram.

I helgen var vi nere i Skåne. Min lillebror som blev 40 år i somras hade sin fest tillsammans med sin sambo som snart blir 35 år. Tänk att min "lille påg" har blivit 40 år! Vart har dessa åren tagit vägen? Det var inte så längesedan som han var liten och sprang runt mina ben. Det var "Effet" för hela slanten. Han och vår lillasyster kunde inte säga Elisabeth så det blev Effet.

Att åren har gått märkte jag även på resten av gänget som var med. Vissa av dom har jag inte sett på 18 år. 18 år?! Jag förstår inte att tiden har gått så fort iväg. Känns som om det vore i går. Nu har man inte bara egna barn utan även flera barnbarn.

Det var roligt att träffa dom alla. Jag dansade med min lillebror och kände en stor saknad efter min pappa. Men det är så livet är.

Idag har jag varit på terapin. Det känns. Jag är så trött. Har samtidigt ont i mina leder i händer och armar. Men jag gör mitt bästa för att klara av det jag måste klara av. Ska snart hem och ta hand om mina hundar. Sedan blir det kväll för mig. Efter en terapisession så kommer det alltid en massa tankar. Ska reflektera över dom och försöka få in I huvudet om det vi pratade om idag.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin helg. Önskar er alla en fin vecka. Kram kram.

Sitter här i min ensamhet ännu en kväll. Den tredje på raken denna veckan. Jag surfade runt och hamnade på en sida som delade en artikel som handlade om att vara ensam i tvåsamhet. Att läsa den gjorde mig inte direkt munter för det var mycket som jag själv kände igen. Den artikeln fick mig att tänka. Både på gott och ont.

Det kan vara skönt att vara ensam. Då vet man vad som väntar en. Jag bestämmer själv och tar egna beslut. Att vara två så delar man på allt. Ja...eller det är väl så det ska vara. Att vara ensam I tvåsamhet är fruktansvärt. Jag tror inte att man kan känna sig mer ensam än vad man gör då.

När tystnaden tar över i ett hem...Då är det kanske dags att ta beslut om framtiden?? När man i stort sett inte delar med sig av sig själv till den andra halvan... är det kanske svaret på en av frågorna man bär på?

Jag har så många frågor i mitt huvud just nu och inga svar har jag. Övertänker jag? Förmodligen! Det är inte mycket jag vet men jag vet att jag är trött på hur det är idag!

Kan det vara höstens mörker som får mig att tänka som jag gör? Jag blir så trött av mörkret. Ont av kylan. Att gå mot vintertiden är inget jag ser fram emot men den kommer vare sig jag vill eller ej. Idag har jag inte mått så bra. Haft ångest. Haft lågt socker som sedan blev högt. Min kropp tar stryk, inte bara av det utan även av onda leder och muskler.

Nej, nu ska jag sluta och gnälla. Det är kväll och jsg ska försöka och bara vara. Jag hoppas att ni har det bra I alla fall. Ni får sköta om er. Kram kram!

När jag var barn och ungdom så fanns det ingen mobiltelefon. Skulle man lyssna på musik så var det via en kassettbandspelare och ljudet var inte det bästa. Idag har alla en mobiltelefon. Musiken strömmar ut till hörlurar och sedan är det bara att njuta för fullt av musiken. I alla fall för den som har hörlurarna på sig.

Ibland undrar jag varför vissa ens har hörlurar i öronen. Många av dom verkar vara döva. Inte så konstigt med tanke på att jag kan sitta tre meter ifrån och ändå höra hur bra som helst. Ska påpeka att jag inte har en superbra hörsel ändå. Just nu sitter jag på en buss. Jag hör ljudet från bussens motor. Ljud som blir när däcken rullar på asfalten. Ändå så hör jag den förbannade musiken! Ja musik och musik. I mina öron är det skrän! Vad är syftet med att ha hörlurar i öronen???

Idag är det måndag. Dags för terapi igen. Sitter sim sagt på bussen och är på väg hem. Det var längesedan som jag åkte buss. Brukar åka med Fredrik in. Efter terapin är jag med Stéphanie och sedan hämtar Fredrik upp mig när han har slutat. Nu är Stéphanie i Thailand så då är det lika bra att åka hem. Har hundar som behöver tas om hand med.

I flera nätter nu så har jag sovit dåligt. Vaknar på nätterna och har svårt att somna om. Vaknar kallsvettig och det är så vidrigt! Man kan ju tro art jag badar i sängen om nätterna. Nej jag hoppas det blir bättre med sömnen snart!

Kylan har slagit till ordentligt. Det är så kallt om dagarna nu så igår tog jag fram min vinterjacka. Jag hatar att frysa. Mina leder tar stryk av kylan och kroppen arbetar dubbelt upp känns det som. Jag måste ta hand om min tvätt när jag kommer hem och jag måste städa hemma. Mina leder måste hålla sig i schack.

Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag. Kram kram.

Det är mitt i veckan och nu går vi mot helg. Ja det är några dagar dit men vi är på väg. Jag har inga planer alls egentligen. I skrivande stund så går tanken på att gå till pappas grav och göra i ordning där. Det är 12 år sedan han dog. Tiden springer iväg.

Pappa bodde i Skåne tidigare. På hans 74-års dag så tog han sina saker och flyttade till Öland. Han hade sagt till mig flera gånger att han ville flytta upp. Han frågade mig om jag ville kolla upp boende i Borgholm. Jag trodde det var en fix idé så jag tog inte det på allvar. Jag lovade att kolla upp det men först gjorde jag ingenting. På den tiden åkte vi ner en gång i månaden och varje gång vi kom ner så frågade han om jag hade kollat upp det. Jag bestämde mig för att ta tag i det. Tänkte att fick han boende så kan han bestämma sig då.

Det gick några månader och sedan kom ett boende upp. Han valde att ta den pch vi flyttade upp pappa till ön. Han ville komma närmare mig och sina barnbarn. Attflytta pappa till Borgholm var det bästa jag valde att göra. Jag är helt säker på att de år han fick här på ön hade han aldrig fått om han hade bott kvar i Eslöv. Han var felmedicinerad och han mådde inte bra där nere. När han kom hit så hade jag möten med både personal på boendet och kontaktade läkare här. De kom fram till att han hade mediciner som inte var bra samt så kunde vissa av dom inte kombineras med varandra. Pappa blev som en annan människa. Det var skönt att se.

Jag tog hand om pappa. Hela min familj fanns där för honom. Vi träffades nästan varje dag under de år han bodde här. Han var aldrig ensam. Det som glädjer mig mest är att han inte var ensam dagen han dog. Jag satt hos honom i 33 timmar. Han fick somnade in i min famn. Han var inte ensam!

Det närmar sig skördefest här på ön. Varje år åker vi ner till Eriksöre och där köper vi en pumpa för att sätta på pappas grav. Han urnsattes när det var skördefest. Vi valde den helgen då pappa älskade skördefesten.

Jag ska göra gravdekorationer som jag ska sätta på gravarna. Har några stycken här på ön. Jag brukar även sätta i minneslunden då jag har nära och kära som gått bort och som vilar någon annanstans.

Denna gjorde jag för 8 år sedan till pappa. Kanske blir det en liknande. Jag får se.

Nu ska jag ta hand om min tvätt. Jag önskar er alla en fin dag ❤️

Vilken dag det har varit. Har hunnit med så mycket på kort tid. Inte konstigt att man är trött.

Dagen började med terapi. Kommer ärligt talat inte ihåg vad vi pratade om. Men det är djupt innehåll i alla fall. Det vet jag. Hon frågar, jag svarar. Försöker i alla fall. Ibland låter det så logiskt det jag tänker. Tills jag uttalar det. Då helt plötsligt så hörs det annorlunda. Då kan man känna sig rätt så korkad.

Efter terapin så hämtade Stéphanie upp mig. Vi handlade och gjorde några ärenden i olika butiker. Körde hem det och sedan tog färden oss till Pontus skola där jag ville ha ett möte angående Pontus skolgång. Mötet gick bra. Dom är helt suveräna där. Efteråt for vi till Lager 157 så Pontus kunde köpa lite kläder. Han behövde både jeans, långärmade tröjor och t-shirts. Det var riktigt vidrigt när vi skulle välja ut t-shirten. Det var så mycket damm på dom svarta t-shirten. Jag kallade till butiksbiträdet som var några meter bort och visade hur mycket damm som det låg på kläderna och på bänken dom låg på. Det var tydligen fullt normalt. Så är det i allabutiker sa hon. Nej det är det inte sa jag. Jag har aldrig sett det så tidigare någonstans.

Det är väl en sak att tycka så som hon gjorde men det är en annan sak att låta det vara kvar. Hade det varit jag så hade jag bett om ursäkt och sedan dammat bort det. Men det är jag det!

Efter där så åkte vi hem till Stéphanie igen. Jag var helt slut så jag vilade bort en stund på soffan.

Nu är vi påväg hem. Middag ska ordnas. Jag köpte kroppkakor i Kalmar så det ska killarna få. Sen blir det kväll för mig. Huvudet behöver vila. Jag hoppas att ni har haft en fin dag. Önskar er alla en fin fortsättning på dagen. Kram kram.