Kategori: Livet

Fibromyalgi tar över ens kropp. Så känns det ibland!

Det är tredje natten som jag inte får sova som jag ska. Vaknar flera gånger och har svårt att somna om. Att ha ont i lederna hjälper ju  inte i heller. Har så svårt att greppa om något med mina händer ibland. Mina fingrar vill inte som jag vill alltid. Jag hatar denna årstiden för jag har alltid som värst under höst och vinter. Problem har jag redan och då har säsongen bara börjat. Hur ska det sluta?

Fibromyalgi är ingen sjukdom sig önskar min värsta fiende ens. Den drar ner mitt humör med så det är att kämpa dagarna igenom. Det finns en hel del att göra i ett hem med och göra det med mina leder är ingen lek. Sedan har jag mina eksem som också lever sitt eget liv. Ibland får jag sådana sår på mina händer så det gör riktigt ont. Öppna sår som har svårt att läka. Här hjälper det inte i heller att jag är diabetiker!

Så! Nu har jag fått skriva av mig lite. Det hjälper ibland.

Jag ska bara ta det lugnt idag. Göra det jag kan utan att överanstränga mig. Ja det säger jag varje dag och det blir sällan så. Men jag försöker i alla fall 🙂

Igår mådde jag bra. Tove fyllde år i förrgår och det var firande både då och igår. Angelica kom med lilla Alizia och Jonatan kom. Det var bara mina två äldsta söner som fattades. Det var härligt att ha alla runt bordet. Dock så vågade jag inte hålla Alizia på grund av mina leder men jag pussade på henne.

Alla mina barnbarn var under samma tak för några timmar. Livet kunde inte kännas bättre igår! Jag älskar de små liven!

Har två pojkar som är förkylda och hostiga. Det märks att hösten har kommit för det brukar alltid bli så här efter solens varma strålars bortgång. Men visst kan det fortfarande vara varmt ute men man lurar egentligen bar kroppen för man jämför hur det var dagen innan. Var det blåsigt ena dagen och uppehåll dagen efter så känns det varmare så klart.

Det har gått några dagar sedan det var val här i Sverige. Det var så mycket skriverier och uttalanden innan valet, men efter valnatten så har det varit rätt så tyst både från höger och vänster. Bådar det gott?

Det ska bli intressant och se hur det hela kommer att sluta, se vem det är som kommer styra vårt land. Det finns röster som inte har kommit hem där de ska vara än. Min svärdotter förtidsröstade här på ön då hon inte är hemma där hon själv bor under valdagen. Hennes röst skulle komma hem på onsdag sa dom. I morgon med andra ord.

Jag hoppas att tystnaden bryts efter det!

Igår var jag på valvaka i stan med Socialdemokraterna. Det undgår nog ingen att jag är socialdemokrat tror jag. Jag var 14 år gammal när Olof Palme blev mördad och det var en sorgens dag för hela Sverige. En stor man fick lämna jordelivet. Olof Palme var en man som värnade om alla sjuka, barn och äldre. Alla som hade det svårt. Han arbetade för ett samhälle där alla människor var lika värda.

Det pratas idag om alla människors lika värde i sammanhang med Sverigedemokraterna. Jag förstår inte deras resonemang där men det är jag rätt så glad för. Hade jag förstått så hade jag själv varit Sverigedemokrat förmodligen.

Jag respekterar allas val. Alla får rösta på det parti dom vill men jag behöver inte förstå varför. Lika mycket som andra inte behöver förstå mitt val, men det skrämmer mig lite om de inte gör det. För mig står Socialdemokraterna för allas rätt i samhället. Jag röstar inte på Socialdemokraterna för enbart min egen del utan för det samhälle mina barn och barnbarn ska växa upp i. 

Alla röster är ännu inte räknade men som det ser ut just nu så blir det Socialdemokraterna som får fortsätta regera och det blir jag glad för i sådana fall. Här i kommunen blev det ännu en gång Socialdemokraterna och även det är jag glad för. Stefan Löfven är en man som axlar Olof Palmes mantel på ett bra sätt. Han är den bästa som hänt Sverige sedan Olof Palme. Alla röster är ännu inte räknade men jag hoppas verkligen att de röster som finns kvar är till Socialdemokraternas fördel.

Ja vi får se hur det går helt enkelt. Det blir att få vänta några veckor för att se om Stefan får lov att sitta kvar, vilket jag hoppas att han får. För mig låter det helt orimligt att ett parti som inte är satt som det största partiet skulle få lov att regera. Det borde vara det parti som fått flest röster vilket är Socialdemokraterna!

Jag sätter mig i bilen och väntar på att min man ska sätta sig så vi kan köra iväg. Han kommer och vi åker. Tankar bilen och sitter förväntansfulla i bilen medan vi kör. När vi har kommit till brofästet som går till Kalmar så slog det mig: Jag hade glömt min sons saker som jag skulle lämna in. Korsordstidningar, kortlekar, frimärken och skor. Det var bara att vända tillbaka och köra de milen igen. Hämta sakerna och vända och köra för att komma vidare.

Vi hämtade upp Angelica och Alizia. Packade ut i bilen och åkte timmar bort för att åka och hälsa på min son som sitter i fängelset.

Vi kommer fram timmar senare och går in på fängelsets område. Vi måste visa våra legitimationer. Bli godkända innan vi kommer innanför den låsta inhägnaden. Vi kommer in i en liten kal hall där en stor glasruta finns. Där innanför sitter vakter. De skjuter igenom en "skål" eller vad man nu kan kalla det för. I där ska vi lägga våra legitimationer. I utbyte får vi några lås som vi ska använda på till skåpen där vi ska ha våra saker i.

Vi får lägga in allt som man inte får ha med sig in till besöket. Mobiltelefoner bland annat. Sedan får en och en gå igenom en metalldetektor. Du kommer inte in om du inte tar av behån om det finns metall i den. Dina saker lägger du i behållare som genomgår en detektor för säkerhet. Sedan är det inte säkert ändå att du får ta med dig sakerna in. Min bok fick jag vackert låsa in. Vad jag nu kunde göra med den mer än att läsa den?! Ett ombyte fick vi ha med oss in. Angelica fick inte ens ha in sin dotters blöjor eller mat utan det fick hon av vakterna. Till och med bindor och tamponger får man där för det får man inte ha in själv.

Väl inne i lägenheten som ligger i samma hall där vakter sitter dygnet runt så fick vi träffa min son. Han hade kaffet klart när vi kom in. Det blev en lång kram och sedan synade vi den lilla tvåan. Den var relativt mysigt ändå faktiskt. Där man kom in så kom man direkt till köksbänken där man lagade mat och diskade disken. Till vänster en stor toalett med dusch. Dock utan lås på dörren.

Till höger så hade man vardagsrummet samt matplats. Rakt fram ett litet rum med våningssäng där jag och Fredrik sov. Till höger i vardagsrummet fanns ett litet större sovrum ed dubbelsäng, spjälsäng och en växasäng. Där låg André, Angelica och Alizia. Jag tyckte det var bättre att de fick mysa tillsammans de tre.

Vi spelade kort. André lärde mig två nya kortspel som jag ska försöka lära ut till mina barn här hemma. Det blev lite TV-tittande med. Vi pratade och hade det jättemysigt. För några timmar försökte vi göra det umgänget så normalt som möjligt. Det är ingen vanlig situation så att säga. Men vi fick det riktigt mysigt. i gick ut på altanen de hade. Vakterna fick komma och öppna för i kunde inte gå ut när i ville eller gå in när vi ville.

Där ute fanns det ett staket av trä. Cirka en meter bakom det så fanns ett nytt staket som var gjort av vanligt stängsel. Längst upp så var det taggtråd som var virad runt överst. Utanför det staketet så var det ny mark som tillhörde fängelset. Så man kan säga att jag har varit oskyldigt inburad i fängelset 🙂 Så nu vet jag hur det känns. Men denna tvårumslägenhet är betydligt större än rummet som min son bor i. Jag har inte sett rummet men han har förklarat hur det ser ut. Dock så är han inlåst i sitt rum mellan 18:45-07:00 varje dygn. Det var han inte nu.

Timmarna gick fort på kvällen. Vaknade morgonen därefter av att lilla Alizia var glad. Hon pratade på som bara den det lilla trollet. Klockan var ändå runt 9 på morgonen så det var dags att gå upp i alla fall. André lagade maten. Spagetti med köttfärssås blev det. Det blev mycket mat över. Maten slängs för det som vakterna har satt in i kylskåpen slängs om det inte äts upp. Där spills mycket mat varje gång den lägenheten är bokad förmodligen. Vi blev mätta i alla fall.

Vi spelade kort och hade roligt. Jag diskade upp så André slapp och ta det sen när vi åkt. Jag tyckte att han skulle passa på att umgås med Angelica och Alizia lite med. Vi plockade bort all tvätt med så det enda André behövde göra när vi åkt var att dammsuga och torka golven. Sedan satt vi och tittade lite på TV under tiden vi väntade in att vakterna skulle komma. Tiden gick fort och fast vi visste att vakterna skulle komma närsomhelst så blev det ändå¨så hastigt.

Det kändes så tomt inombords när vi gick och det var fruktansvärt jobbigt att se och höra vakterna låsa om André ännu en gång. Att lämna honom där var jobbigt. Vi gick ut och hämtade våra saker i våra skåp. Lämnade in nycklarna till skåpen och fick våra legitimationer tillbaka. Medan vi gick igenom inhägnaden ut till den låsta grinden så andades jag in den fria luften. Till och med den fria luften kändes som en välsignelse.

Vi satte oss i bilen och körde därifrån. Medan fängelset blev mer avlägset så kom tröttheten som ett brev på posten. Ångesten satt i bröstet. Nu får man längta tills nästa gång vi kan träffas igen. Det krävs en hel del pusselarbete för att få umgänge med sonen några timmar. Men det är det värt!

God morgon. Hoppas ni har sovit bättre än vad jag har gjort. I tå dagar nu så har jag sovit så dåligt. Vaknat, somnat om, vaknat och somnat om. Det har inte blivit många timmars sömn. Igår så var jag helt off. Kände av värken i min axel samt i båda mina handleder. Då värken sätter sig där så kan jag inte göra så mycket. Jag ar dessutom så trött så jag fick gå och lägga mig och vila innan barnen kom hem.

Pratade med min äldsta son häromdagen och i kom fram till att han har redan suttit 6 månader i fängelset. Då har han "bara" ett år kar. När man tänker på ett år så känns det väldigt långt fram vilket det är men samtidigt så springer ju iden iväg så helt plötsligt så har det gått ett år. Har han sen tur så kommer han ut om sex månader. Vi får se vad tiden har att ge med andra ord.

Det går bra för honom. Han jobba på och kämpar varje dag. Han har varit drogfri nu i sex månader som sagt och han börjar få tillbaka sitt närminne. Det har varit borta tidigare. Han tycker det känns så skönt.

Han lagar maten där inne på helgerna. Han tycker ju om att laga mat och han gör god mat. Saknar det lite här hemma faktiskt. Ibland när jag lagade mat så kunde han komma ner och ta över matlagningen.

Ja saknaden är stor efter honom. Han ringer ofta i alla fall så fast vi inte träffas så värst ofta så pratar vi i alla fall. Jag har sett honom mer en gång under dessa sex månaderna. Det är bara en gång som vi inte haft kontakt med varandra. Det var efter jag hade slängt ut han och hans dåvarande flickvän för några år sedan. Då pratade vi inte på sju månader.

Ja vi har haft våra turer. Jag har anmält honom så många gånger själv och det har jag gjort för att jag älskar honom. Vilket jag sa så många gånger. Han vet om det idag.

Nu ska jag dricka lite kaffe och försöka vakna till. Ha en fin dag mina vänner!

Brukar ni hänga på Youtube? Det kan jag göra men oftast så lyssnar jag på musik där eller tittar på klipp från Britain got talent. Nu när jag gick ut på nyhetssidan på internet så läste jag att en ung kvinna dog efter en lungtransplantation. Hon hade fått en stroke. Kvinnan var en känd Youtube-profil vid namn Claire Wineland.

Jag visste inte vem hon var om jag ska vara ärlig. Har aldrig sett henne på Youtube men hon hade över 250 000 prenumeranter. Det som fick mig att heja till när jag läste artikeln var att hon bara var 21 år gammal. En ung kvinna som egentligen borde haft hela livet framför sig.

Så tragiskt och så ledsamt.

R.I.P Claire Wineland. Må änglarna sjunga för dig!

Skaffa aldrig barn med en man som bosätter sig i Norge. Jag har suttit i telefon nu i snart 3 timmar. Jag ringer NAV i Norge som har hand om ärendet. De får inte fram något vilket är konstigt med tanke på att det finns ett utslag på att han ska betala underhåll till våra barn. De frågade om hans norska personnummer. Och HUR ska jag kunna veta vad han har fått för personnummer i Norge???

Jo jag skulle ringa den svenska försäkringskassan. Vilket jag gjorde, men det enda jag fick fram var hans svenska personnummer. Ja det hade jag ju inte innan eller så!

Jag ringer tillbaka till NAV. Blir omkopplad 3 gånger. Ingen får fram någonting. Till sist kommer jag till en norsk man som faktiskt får fram både hans norska personnummer och att han är bidragsskyldig. Något som jag visste tidigare. Men han kunde inte göra mer för mig än så utan jag fick ännu ett telefonnummer som jag skulle ringa. Nu hade jag dock Saknumret samt personnumret så nu skulle det kanske gå lite lättare.

Jag ringer det nummer jag senast fick. Får prata med en kvinna som knappar in saknumret som jag gav henne. Fick beskedet att det är under bevakning. Det har alltså inte hänt mer än vad det gjorde förra året. Resultatet blev att jag satt i 3 timmar i telefon för något som jag redan hade fått veta ett år tidigare.

Det hjälper inte att vara en skåning i heller när man ska prata med en norsk person. Men nu vet jag. Det är under bevakning och han kommer aldrig att komma undan betalning. Det låter ju lovande. För visst ska man betala för sina barn?

Igår var en lång dag. Saknaden efter min bästa vän var otroligt stor igår. Ibland undrar jag om man någonsin kommer kunna gå acceptera. Ibland blir man så arg på livet för det är fan inte rättvist. Idag regnar det som bara den ute. Det är ungefär så jag känner det i själen så det går hand i hand.
Idag var mina planer att jag skulle tvätta men det öser ner här som sagt. Igår kunde man gå i shorts och linne och idag blir det varma byxor och långärmad tröja. Jag hann dock tvätta tre maskiner tvätt igår så helgen är räddad, men i alla fall. Jag hoppas det blir bättre väder i helgen. Jag skulle vilja ta en promenad i skogen. Ha min kamera med mig och ta några fina naturfoton. Vi får väl se hur det blir.

Ska upp till gravarna och se hur det ser ut där. Ja om vädret tillåter det. Vattna hos pappa behöver jag dock inte göra men jag vill gärna pusta av gravstenen och ta bort lite ogräs.

Det närmar sig skördefest. En månad dit cirka. Jag hoppas det blir fint väder då. Sist min bästa vän var här och sov över några dagar är för tre år sedan då Nellie döptes. Det var under skördefesthelgen. Men vi har ju träffats efter det, men jag hade önskat att det kunde blivit oftare.
Snart dags för val med. Jag ser fram emot detta valet. Det ska bli både spännande och intressant. Det känns som ett avgörande på något sätt och jag hoppas vid Gud att det blir rätt parti som tar hem det hela.

Alla partier har något bra och något dåligt. Så är det ju- Men det som vi människor måste börja tänka på är att inte enbart tänka på sig själv utan vad som gynnar oss ALLA. Jag tänker som så här att det är i denna världen mina barnbarn ska växa upp i. En värld som jag är med och skapar.

Önskar er alla en fin dag och en mysig helg!

Carina. Tänker på dig. Minns våra dagar i Billinge när vi båda bodde där. Vi sågs dagligen. Drack kaffe, åt våra semlor och pratade om allt mellan himmel och jord. Du fick mig att må bra. Vi delade så mycket tillsammans. En äkta själsvän. Bara tanken på dig får mina ögon att tåras. Saknar dig så otroligt mycket. Känner mig så ensam fast jag har människor runt mig.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Det är precis så. Jag har ett blödande sår i mitt hjärta och jag undrar om det någonsin kommer att läka. Du har fått en egen liten plats på min hylla i mitt vardagsrum. Där jag befinner mig dagligen. Du är med mig alla dagar. I mitt hjärta kommer du alltid få bo.

Saknar din röst. Din positiva anda. Du var så stark ända in i slutet. Älskar dig för den du var <3 Saknar dig <3

Jag skriver en hel del och har börjat att skriva om mitt liv. Jag skriver i Word. Är det någon som vet vilket format som är det bästa att skriva i?

Jag tänker så här ibland att jag har så mycket som jag kan dela med mig av andra, men sedan tänker jag med och ställer mig själv frågan: Vem skulle vilja läsa det jag skriver?

En bra fråga. Men med andra kan man ventilera sina tankar och funderingar med. När jag var yngre kände jag mig ensammast i världen. Men idag vet jag ju att det är så många fler som varit i samma situationer och fast jag tycker det är hemskt att de råkat ut för det så känns det skönt för de förstår vad man pratar om. De förstår känslorna man bär.

Vi får väl se hur det blir med den här boken som jag skriver på. Jag vet inget om hur man gör för att få den utgiven och frågan återstår: Skulle någon vilja läsa den?

Ja den som lever får se som man brukar säga. Nu ska jag sluta med mina funderingar kring det för stunden. Har en del annat som jag måste ta itu med. Ni får ha det så bra och sköt om er mina vänner!