Kategori: Livet

Nu är det inte många dagar kvar av detta året. Snart dags för en summering av år 2022. I skrivande stund så frågar jag mig själv: Har jag något att skriva om? Det står still i mitt huvud just nu.

Det är arbetsdag för många. Så även för Fredrik. Det är jullov så jag har två pojkar hemma. Det är tyst och stilla i huset. Det märks att vi inte är så många hemma nuförtiden. Förr var det fullt hus. Barnen blir stora och flera har flyttat hemifrån. Det är så livet är.

Jag älskar tystnaden men samtidigt så saknar jag stöket och pratet runtomkring mig. Men jag är en människa som försöker se det positiva i allt. Det positiva med att vi är så få i huset är att jag får tid för dom som bor hemma. Barnen kan prata utan att bli avbrutna. Jag kan lyssna utan att bli störd. Vi ser på film i tysthet och bara det är lugnande.

Jag har läst och lyssnat på andra mammor som har många barn. Det är nästan alltid roliga saker man kan läsa om. Allt verkar så bra. Dom hinner med såååååå mycket. Härligt att läsa men allt är inte vara en rosa himmel. Jag har 7 barn. Hade jag hunnit med allt det som jag läst att dom har gjort så hade jag varit lycklig. Att dela dygnets timmar på antalet barn så blir det inte mycket tid till var och en. Jag skulle vilja ha hunnit med så mycket mer, men jag är inte mer än människa med två händer.

Jag har barn med speciella behov. Några av barnen har behövt mer tid. De barn som inte har speciella behov behöver tid ändå. Tyvärr så har dessa barn inte fått den tid som de har behövt. Det är så sanningen ser ut. Men det innebär inte att jag älskar dom barnen mindre. Absolut inte! Det innebär inte att jag inte har sett deras behov och det innebär inte att jag har struntat i dom. Tiden har inte funnits där. Ibland inte orken. Skäms för att skriva det men det är så det är.

Jag har haft ett kämpigt liv sedan barnsben. Jag har kämpat sedan jag blev med mina barn och sedan mina barn föddes. Jag har gjort det bästa av de situationer som kommit upp. Mer har jag inte kunnat göra. Finns det saker jag kunnat gjort annorlunda? Absolut är det så. Ångrar jag saker jag gjort och sagt? Helt klart! Men kan jag göra det ogjort? Nej! Men däremot så har jag lärt mig en del av det som hänt. Tar till mig det och gör annorlunda i framtiden.

Som barn drömmer man sig bort. Många drömmer om att få träffa prinsen. Själv drömde jag om att överleva. Som ungdom drömmer många om att få träffa den rätta. Själv drömde jag om att överleva. I vuxen ålder drömde många om att få ett stillsamt liv. Träffa den rätta och bygga en framtid men man och barn. Själv drömde jag om att överleva. Mitt liv har sett likadant ut sedan barnsben. Jag ser den röda tråden som gått genom mitt liv.

Idag försöker jag att leva. Inte bara att överleva utan även att leva. Det är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag försöker att förstå. Jag försöker förstå hur livet har varit. Vad som är rätt och vad som är fel. Jag försöker.

Under tiden som jag försöker överleva så tar jag hand om barn och hus. Det är tufft att att återta livet. Det liv som jag är värd. Jag gör misstag...som många andra. Jag försöker ta lärdom av dom. Se det för vad det är. Inte lätt, men jag försöker!

Oj...Det blev en svammelblogg idag med.

Hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag!

Vi närmar oss julafton. Den bästa dagen på hela året! Älskar julen. Älskar att ge bort presenter! Jag fick ett brev från Jehovas Vittne för någon dag sedan. Dom vill "värva" folk. Det är inget för mig. Jag som älskar att se när andra öppnar sina julklappar och födelsedagspresenter, det går inte!

Fredrik har jouren hela helgen så vi blir hemma på Öland. Ska bort en stund till min svärmor med, men annars blir det att vara hemma. Ska dock till gravarna med.

Vi har legat sjuka allihop men nu är vi på benen igen. Skönt! Ska till min dotter I morgon. Vi ska fixa och dona. På fredag ska vi julhandla. Det tar väl hela dagen skulle jag tro. Jag ska komplettera mina julklappar till barnen. Maten ska handlas in så jag måste skriva en lista på vad vi ska ha hem. Har köpt lite men inte allt.

Igår tvättade jag hela dagen. Ska fortsätta idag. Ska ta dagen som den kommer och göra det bästa av den. Jag är fortfarande under behandling för min PTSD och de råd jag får från min terapeut har jag god nytta av i min vardag. Jag lyssnar och jobbar hårt på att det ska bli bättre. Jag tänker mycket på hur andra har det och sätter ofta mig själv åt sidan. Nu har jag bestämt mig för att faktiskt börja tänka lite grann på mig själv. Göra det som jag mår bra utav. Jag har bestämt mig för att försöka blicka framåt och fortsätta med mitt liv.

Jag tänkte häromdagen att jag skulle stänga ner min blogg. Känner mig låst ibland när jag skriver. Då jag ofta skriver ner mina tankar, funderingar, reflektioner och känslor så utsätter jag mig själv för andras tolkningar. Tänkte igenom det hela och kom fram till att det är faktiskt min blogg och jag skriver alltid utifrån mig själv. Det är I min blogg som jag skriver av mig. Kan jag inte göra det så finns alla tankar och känslor kvar i min kropp och det är genom mitt skrivande som jag får ur mig det. Låter det konstigt?

Jag hoppas att ni alla har en fin dag. Kram kram ❤️

Vaknade tidigt idag. Som de flesta mornar. Gick och la mig igår med många tankar i mitt huvud. Trött efter gårdagens terapi. Det tar en del på en att bearbeta allt som har hänt. Bland det värsta är nog att jag inte förstår allt som hänt, eller varför det har hänt rättare sagt. Pratade med min terapeut igår...så klart...Det är ju det vi gör varje måndag. Reflekterar över vissa saker och händelser.

Ja det var mycket om sorg idag. Jobbigt att prata om men samtidigt var det skönt och befriande på något sätt att prata om vissa saker. Känslan att vara en värdelös människa försvann bakom dimman. Skönt och befriande.

Efter terapin så hämtade min dotter Stéphanie upp mig. Vi handlade till julen bland annat och efter det hämtade vi upp två av mina älskade barnbarn Nellie och Sebastian. Vi tog en liten shoppingrunda där de bland annat visade oss vad dom önskade sig i julklapp. Vi åt middag på IKEA och barnen fick även fika. De gick mätta därifrån. De hade nog roligt för dom ville inte hem 🥰 ett gott betyg!

Kom hem på kvällen och stupade i säng nästan direkt.

Idag ska jag tvätta och göra i ordning vardagsrummet. Har julklappar där inne som ska packas undan och julklappar som ska slås in och läggas under granen. Jag ser fram emot julen. Vi blir 6 st. Ska åka ut en sväng till min svärmor med. Annars är det att vara hemma i husets lugna vrå ☺️

Ja inte är det pengar i alla fall. Pengar kan inte köpa lycka! Dock så är pengar behövligt för att kunna ta sig framåt.

Jag jobbar för fullt med att ta reda på vad jag vill ha ut av mitt liv. Att vara 50 år och inte veta det kan kanske många tycka är konstigt. Jag vet hur jag inte vill ha det. Alltid en början. Borde vara lätt att veta vad man vill då kan en del tycka. Tänk om det hade varit så enkelt. Det gäller många gånger att våga. Att våga ta sig ur sin trygghetszon. Man är rädd för att misslyckas. Vad finns det där borta? Vågar man ta steget ut som det känns idag: Ut i det tomma intet?

Vilket håll ska jag gå? Vem blir man tvungen att såra? Är gräset grönare på andra sidan? Vilken sida det nu är!? Finns det mer syre där?

Många frågor. Inga svar.

Ibland kan jag känna mig kvävd. Jag får inte luft. Jag kan tänka mig att min terapi tar in mig på dessa tankebanor då man börja öppna ögonen på ett helt annat sätt än tidigare. Man vågar öppna dörren lite på glänt idag. Kika ut utan att smälla igen den med en enda gång.

Jag har ändå lite planer för framtiden. I alla fall i mitt huvud. Planer som jag och min ena dotter ska genomföra. Inte nu utan om några år. Låter som lång tid men vissa saker måste planeras noga. Jag ser fram emot det äventyret! Hur livet ser ut just då vet jag inte än. Mina barn kommer i stort sett vara vuxna så jag har inget ansvar över mer än mig själv egentligen.

Ibland när jag tänker på de planer jag har så får jag dåligt samvete. Är jag värd det? Jag längtar dit i alla fall och jag har gett mig katten på att planen ska genomföras och jag ska njuta av varje sekund!

Jag ser ljuset i tunneln. Min förkylning lägger sig. Så skönt. Har svårt att andas genom näsan fortfarande ibland men jag lever i alla fall. Har börjat julpynta och snart åker julgranen upp. Härligt. Kan börja dofta jul trots allt!

Skulle följt med Fredrik igår till Strand hotell och njuta av årets första julbord men jag fick bli hemma. Fredrik gick och njöt av julbordet själv tillsammans med sina arbetskamrater. Själv fick jag njuta av lite pasta med köttfärssås.

Dagarna springer iväg. Åren likaså. Mitt äldsta barn fyller 29 år idag.

Minns dagen som om det vore idag. Vissa händelser glömmer man aldrig. De dagar jag fick mina barn är dom bästa som hänt i mitt liv. Jag älskar att vara mamma. Mina barn är orsaken till att jag andas. Det är dom som ger mig styrka! Älskar mina barn över allt annat!

Jag hoppas att ni alla har haft en fin dag så här långt. Hoppas att er dag fortsätter att vara fin och mysig ❤️

Ligger här i mörkret och kan inte somna om. Vaknade runt 01:30 och har varit vaken i över 3 timmar. Jag kommer känna mig halvt död resten av torsdagen! Förkylningen håller i sig men har väl ändå lättat lite grann. Jag har fortfarande lite ont i halsen men inte som det var för två dagar sedan.

Jag fick upp mina adventsljusstakar i fönstret igår. Några små tomtar hittade sina hen för denna jul. Ska förhoppningsvis kunna fortsätta senare under dagen. Har fixat alla julklappar med. Nu ska dom bara komma hem med. Har beställt över internet men företagen har lovat att det ska komma hem innan jul. Sedan ska dom bara slås in.

Ja...Det går sakta framåt här hemma. Inte så fort men som sagt...Det går I alla fall framåt.

Jag har hamnat I en svacka...igen. Gör inget annat känns det som, men jag tycker att det mesta känns tungt. Sedan är det kanske inte konstigt. Det är vinter. Kylan förstör min kropp. Det var under denna tiden som jag pratade med Carina för sista gången. Fan vad jag saknar henne! Det är mycket som pågår i mitt huvud. Det är terapins fel! Den får mig att tänka och reflektera. Positivt så klart men fan så jobbigt. Jag närmar mig tankar som skrämmer mig ibland. Skäms över vissa och är rädd för andra. Låter ju inte klokt! Men så är det. Jag har börjat se andra vägar. Ja...början på dom. Jag måste bara välja vilken väg jag ska ta. Dock så vet jag inte vad som väntar i slitet av vägen.

Ja...livet är som det är. Man får göra det bästa utav det.

Ha det gott! Kram kram!

Har legat halvt om halvt nerbäddad. Känt mig allmänt död. Förutom att huvudet har haft inre hackspettar. Jag tog mig i alla till affären. Måste ha mat på bordet till familjen. När jag kom ut så började det att snöa. Någon där uppe tycker inte om mig. Jag är helt säker på det. Hatar snö! Speciellt om jag måste gå i skiten. Men visst kan jag tycka att det är vackert när det lägger sig men jag föredrar sommaren. Jag vill ha värme! Min kropp med! Den strejkar när det blir för kallt.

Ja...Jag har fortfarande inte julpyntat. Jag skäms. Det brukar vara uppe så här dags. Denna julen påminner mig om en annan jul jag hade. Eller skulle ha rättare sagt. Jag var 27 år gammal så året måste ha varit 1999. Jag var trött på julen innan den ens hade börjat. Julpyntet uteblev nästan. Jag hade det som barnen kom hem med från skola och dagis. Små jultomtar fanns på plats men det var nog allt.

Jag var på väg ner i en depression. Eller ja...Jag var i den redan. Jag var så utmattad så jag fick gå med en cykel som jag kunde hänga över för att kunna ta mig fram. Då kände jag mig så lat. Det var vad jag fick höra av andra med, men min läkare sa att jag hade gått in i väggen. Vilken vägg tänkte jag...men jag förstod vad hon menade efteråt. Ja jag var nere i en depression och orkade bara att ta hand om mina barn. Min läkare sjukskrev mig från mitt arbete. Jag var ensamstående med 3 barn som var 1, 2 och 6 år gamla. Det var under denna tiden som min äldsta sons pappa kom in i sonens liv igen. Det varade inte så länge för två månader senare så hade han slängt ut barnen på gatan en kall februarimånad. Närmare bestämt fredagen den 11 februari. Efter han slängt ut barnen så stal han barnens nya julklappar som dom fått, samt en massa cd-skivor och våran gemensamma sons pengar som jag skulle ha till hans astmamedicin. Barnens sparpengar var borta samt mina hyrespengar.

Yeah! Underbart! Där satt jag med 3 små barn som fått varit med om denna händelse. Ja mitt dåliga samvete var inte lätt att leva med. Han fick lov att ha mina barn själv i två timmar! Då hände allt detta. Välplanerat!

Jag hade återgått till mitt arbete. Jobbade 2 timmar per dag. Nu var jag dock hemma för att mina två yngsta hade ögoninflammation. Jobbet ringde o frågade om jag hade möjlighet att ta två timmar denna fredag. Sonens pappa sa att han kunde ha barnen. Jag velade men sa till sist ja. Det rörde sig om två timmar! Jag kände mig som en idiot!

Ja vissa dagar glömmer man aldrig. Den dagen är en av dom. Jag kom gåendes med min cykel och såg pojkarna vara ute. Robins overall var inte knäppt. Inga vantar eller mössor hade dom. Det var snö och is och det var så kallt! Jag förstod inte vad dom gjorde ute. Min äldsta son försökte förklara men jag förstod inte. Dom kan väl inte bara ha blivit lämnade där?! Vi gick hem. Ytterdörren är låst. Min dotter saknas. Efter långt om länge kom en kompis med mig. Stéphanie var lämnad där, men varför inte pojkarna? Det har jag aldrig fått svar på.

Det blev en helg som jag aldrig glömmer! Jag har aldrig velat lämna mina barn till någon. I den mån jag har kunnat så har jag haft dom. Det är inte många jag litade på när det gällde att ha mina barn. Carina avlastade mig ibland. Speciellt när jag hade fått tvillingarna. Jag var ensamstående även då.

Ja man har haft ett tufft liv men jag har överlevt. Hörs det dramatiskt? Men det är precis så jag tänker ibland. Jag har överlevt! För det har känt så många gånger att jag inte ska göra det!

Nu blev det ännu ett inlägg med en massa svammel. Blir lätt så när jag skriver det jag tänker. Ha en fin kväll ❤️

Jag satte mig för att slå in julklapparna och satte igång julmusik. Tänkte att det skulle göra så att jag fick julkänslan men icke. Det är inte som det brukar. Förr satt jag med mina döttrar och slog in paketen. Vi lyssnade på julmusik och planerade julaftonen. Men så är det inte i år. Min stora dotter jobbar i Kalmar och min yngsta dotter bor och jobbar i Göteborg. Då när det var vi tre kontra idag när jag är ensam...Ja...vad ska jag säga?! Ensam är ju det jag faktiskt är. Fast det inte borde vara så.

Jag är ensam om att planera julen, fixa julmaten så att den kommer till bordet. Ensam att fixa julklappar och slå in dom. Ensam, ensam, ensam, ensam!

Pontus har en liten plan i alla fall och det uppskattar jag så otroligt mycket. Vi ska gå till hundrastgården med hundarna. Det ska bli filmmys och god mat (förhoppningsvis). På kvällen kommer nog Stéphanie med hit. Lagom till julklappsutdelningen, men hon jobbar innan så det är därför.

Ja...Jag sitter här och tycker att livet är allmänt tråkigt. Beror kanske på at jag inte riktigt är kry. Har ont I halsen och känner mig orkeslös. Det och diverse olika tankar som böcker känslor är kanske inte en bra kombination. Jag försöker släppa tankarna. Möta upp domboch låta dom passera. Svårt faktiskt, men jag försöker.

Det är rätt skönt och sätta sig här och skriva av sig med. Få ur sig det som tynger...men på något sätt så blir det bara halvdant för jag kan inte skriva vad som helst. Fast jag skulle vilja ibland.

Svammel, svammel, svammel!

Jag och min yngsta dotter planerar en resetripp om två år. Åh så långt dit tänker ni kanske men ska man åka som vi planerar så krävs det planering...och pengar. Planeringen är halva nöjet. Det ska bli roligt och det ser jag verkligen fram emot. Bara Beatrice och jag mot nya äventyr. Man måste ha något som håller fast en ibland. Man har mycket egentligen men man ser det inte alltid. Nu har jag i alla fall mitt kollegieblock och mina drömmar.

Jag hoppas att julkänslan infinner sig till jul. Idag känns bara allt så hopplöst, grått och tråkigt. Jag har inte ens satt upp mina tomtar än. Bara att göra tänker en del kanske!...Ja...Det är det kanske, men ändå känns det som ett stort hinder. Jag tycker inte om att hamna i dom här tankefällorna för jag känner mig så tjatig och värdelös. Beror kanske på att det är just det jag är?!

Nej...Jag ska försöka göra lite nytta. Det behövs. Ska försöka finna orken. Några Alvedon så löser det sig. Värken blir mindre och jag kan röra mig obehindrat!...kanske.

Ha det gott mina vänner. Jag hoppas att ni har det bra. Kram kram!

Idag skulle min pappa ha blivit 88 år gammal. Han finns i mina tankar väldigt väldigt ofta men idag än lite mer. Pappa var skåning liksom jag. Han flyttade från Skåne samma dag som han fyllde 74 år och vad jag vet så ångrade han aldrig sig. Idag ligger han begravd i Borgholm och har gjort det sedan 2011.

Åren går fort iväg och kvar finns våra minnen. Det gäller att ta tillvara på allt det positiva som händer för en dag så finns inget kvar mer än våra minnen.

Grattis pappa på din födelsedag ❤️ Jag hoppas du har det bra där du är. Hälsa alla nära o kära så gott ❤️

I helgen har vi varit hos min dotter i Göteborg. Igår handlade vi in julklappar under dagen och på kvällen såg vi på Pirates Of Carribean. Sett den några gånger innan men den är värd att se en gång till. Idag så var det julmarknad på Liseberg i Göteborg. Gick in en stund och kikade runt innan vi åkte hemåt mot Borgholm idag.

Jag hoppas att ni alla har haft en trevlig helg.

Känslor kan vara det värsta som finns. Vissa känslor stannar gärna kvar längre. Vissa känslor är svåra att vända. Förklaringar kan ges men känslan en handling har gett vägrar att försvinna. Det gäller både känslor man kan ge och känslor man kan få.

Bland det värsta som kan hända är när något händer och blir sagt på ett sådant sätt som det inte var tänkt. Förklaringar till det kan bero på många olika saker. I mitt fall kan stress vara ett svar, bemötande ett annat, kränkningar genom ett tredje osv osv.

Jag är mänsklig som alla andra. Det är mänskligt att fela. Jag kan säga saker i en situation där jag känner mig trängd och kränkt. Jag blir framförallt ledsen. Speciellt när allt ska landa på mina axlar, där det känns som att det bara är jag som har gjort fel...när det egentligen inte är så.

Jag kan känna mig som världens sämsta människa som säger saker i en situation där jag egentligen känner mig påhoppad av olika slag. Jag är inte den elaka personen som målas upp. Tvärtom. Jag vill hjälpa till och jag vill underlätta för andra. Allt för att andra ska ha det bra...men den bilden är lite skev just nu. För det är den personen som andra inte alltid ser. Det gör ont.

Jag har trampat över men bett om ursäkt. Mer än så kan jag inte göra. Jag har tänkt på hur jag har uppfört mig men även på hur andra har uppfört sig framför mig...utan att fått en ursäkt. Det sårar det med.

Ja...Jag är inte mer än mänsklig...men ibland hade det varit skönt och vara en fluga. Dom dör fort när den smälls till. En människa med ett sårat hjärta och hack i sin själ dör sakta...men säkert.