Kategori: Livet

I mitt förra inlägg så skrev jag om Fredrik som adopterade André och Stéphanie. Det har gått  några dagar nu sedan beslutet kom hem i brevlådan och man har hunnit tänka på det hela mer och mer med andra ögon. Som mamma till barn vars fäder aldrig brytt sig så känns detta otroligt skönt att barnen äntligen fått en pappa som inte bara har en titel på ett papper.

Fredrik har funnits med i bilden sedan 2005 och varit en del av barnens liv sedan dess. Min stora son har strulat till det en hel del men Fredrik har ändå stått tillsammans med mig och backat upp honom och stöttat och hjälpt.

Det kändes lite magiskt när jag läste tingsrättens beslut. Barnen anses vara mina och Fredriks gemensamma barn. Just de orden gemensamma barn får mig att må så bra inombords. Jag hade så klart gemensamma barn med barnens biologiska fäder med men de har aldrig funnits där. Jag har stått ensam och försökt göra det bästa av de situationer som uppstod. Nu känner jag mig inte ensam längre. Idag har jag fyra barn tillsammans med Fredrik och det känns så otroligt skönt.

Nu efter adoptionen så har Fredriks släkt fått två släktmedlemmar till. Dock så tror jag inte att de är lika glada som jag och Fredrik är men vi är i alla fall glada för det och det är det enda som betyder något i mina ögon just nu!

När jag ser på nedanstående beslutsrader så mår jag så fruktansvärt bra!

Det är Skördefest på ön och vi har sett så fina hantverk. Förstår inte hur kreativ vissa människor kan vara. Tänk om jag hade varit en bland dom? Men jag får nöja mig med att njuta av dom. Och njuta har jag fått göra. Igår åkte vi till Eriksöre och kikade. Det är så vackert och mysigt att gå där men det är lite kyligt. Man får klä sig varmt.

Idag åkte vi till Stora rör och tittade på räddningstjänsten när de visade hur de gick till väga efter en krock då en människa sitter fast i bilen. De visade hur ett räddningsarbete gick till. Det var intressant. Efteråt så blev det flyguppvisning. Så otroligt duktiga.

Nu ikväll kom vi hem efter att ha åkt till Gärdslösa och fyndade på loppis där. Det var roligt att prata bort en stund med mannen som bor där. Han bjöd på kaffe och bulle.

Nu väntar jag på att stora dottern ska komma hem. Ska kanske se en film och bara njuta av resten av lördagen. Jag hoppas ni alla har haft en fin helg så här långt. Sköt om er och en varm kram till er alla.

Hösten har börjat komma och med den kommer alla funderingar kring livet...i allmänhet. Man vill så mycket med sitt liv men det är inte alltid man vet hur man ska gå till väga. Kanske är man rädd för det okända? För man vet ju inte hur framtiden kommer att se ut, eller hur? Det är kanske det som skrämmer?

Jag tänker på det jag har idag och funderar på hur det kan se ut om 10 år. Mitt yngsta barn är då 20 år och studerar förhoppningsvis i gymnasiet då. Vid den tidpunkten så har jag inga barn som behöver någon tillsyn. Inga barn som kräver sin mammas totala uppmärksamhet.

Det känns lite som att man förlorar lite av sin identitet. Vem är jag då? Ja jag är mamma till mina barn och farmor och mormor till mina barnbarn men vem är jag innerst inne? Det är knappt man vet det idag. Hur kommer det då vara om 10 år?

Ja det är ingen som vet. Det är tiden som får utvisa det men visst skrämmer tanken om att förlora sin identitet en smula.

Jag fick ett sms idag där det stod: Ditt barn har sen ankomst till lektion idag.
Jag mejlade hans mentor: -När? Vilken lektion? Hur länge?
Fick till svar: Hmm, tydligen 3 minuter kl. 10.35 till SO-lektion

Annat var det på min tid! De dagar jag åkte till skolan så satt jag antingen hos sjuksystern, skolvärdinnan eller på en av skolans toaletter och det var hela lektioner det handlade om. Då fanns det varken mejl eller mobiler så det blev lapp med hem till föräldrarna.

Ja om de fick någon lapp vill jag ha osagt. Kommer inte ihåg det, men borta under lektioner var jag. Inget jag är stolt över. Det är rätt så tragiskt egentligen. Om man nu kan kalla det för tragiskt. Jag var mobbad i skolan och det fanns gånger då till och med läraren tyckte att mina klasskamrater gjorde rätt så i stället för att slänga ut den som var dum så åkte jag ut från klassrummet i stället.

Ja ut med den som blir mobbad bara!!!

Dock så var jag inte kvar i skolgången när han behagade komma ut och hämta mig utan jag var förmodligen redan halvvägs hem. Sedan fick mina föräldrar inte dit mig igen!

Jag var inte borta alltid som det kanske låter men tillräckligt ofta ändå. De gånger jag var på lektionerna så gjorde jag inte så mycket. Inte för att jag egentligen inte ville utan för att jag faktiskt var rädd för att säga fel eller göra fel. När jag fick frågan så var det lättast att bara säga: Jag vet inte!

Men nog visste jag.

Min son kom hem. Jag frågade honom om varför han var försenad till lektionen. Han visste inte ens att han var försenad.

??????????

Men skönt det för då har han i alla fall inte gjort det med flit. Sonen trivs i skolan och det är otroligt skönt. Vi får väl se om det kommer komma fler försenade ankomster framöver!

Ett stort GRATTIS på födelsedagen min älskling. Må änglarna sjunga för dig där uppe ovan molnen. Jag är otroligt glad över att du har det bra där du är nu, men gudarna ska veta att jag saknar dig så det gör ont.

Då jag inte kan ringa dig så har jag tänt ett ljus för dig här hemma. Det står vid presenten som jag och Fredrik fick av dig på vårt bröllop: Ovan molnen finns det alltid en sol. Du är min sol på himlen Carina. Saknar och älskar dig <3

Livet är inte rättvist. Jag vet att det inte är det men ibland önskar man att det var det mer än vad det är. Det finns människor som glider runt på en räkmacka hela livet och gör hemska saker med andra människor och djur. De lever och mår gott, men de människor som har haft det jobbigt med sig själv eller har sjukdomar som de inte kan besegra, de ska ryckas bort.

Då var man uppe med tuppen idag med. Har varit vaken sedan 04:00 och kunde inte somna om. Det kommer bli en lång dag. Det är värdelöst att vakna så tidigt för man kan inte göra någonting. Risken är ju att man väcker resten av befolkningen här hemma och alla sover så gott. Ja jag är lite avundsjuk kan jag säga hahahaha.

Igår var jag i Kalmar med stora dottern. Min näst äldsta son ringde och frågade vart jag var. Han var i Kommen till Kalmar. Han har ju varit i Uppsala och jobbat i några veckor. Det blev en stor kram när han kom. Man saknar ju ungarna när de inte är hemma. Vi lunchade tillsammans på Ikea. Det var mysigt.

På kvällen var det dags för föräldramöte på tvillingarnas skola. Vi delade upp oss jag och Fredrik. Han gick med min sons lärare och jag gick med Beatrice lärare. Vi var rätt många föräldrar faktiskt. Runt 15 stycken var vi nog. Det tog en timme först då alla lärarna presenterade sig, sedan tog det cirka en timme enbart med mentorerna. Jag fick vänta på Fredrik. Han kom cirka 20-30 minuter senare. Jag frågade hur många föräldrar de var i klassrummet. Tänkte att de kanske var fler än vi som ställde en massa frågor. Men de var bara fyra stycken. Hmmmm.....det måste varit lärare som pratade på hahahaha.

Det känns bra i alla fall. Jag kände ju till Beatrice mentor för min äldsta dotter hade henne när hon gick på skolan. Det är ingen stor skola och det tycker jag är positivt. Det känns bra i alla fall.

Ikväll är det dags för nästa föräldramöte. Men det blir här i Borgholm. Det är Pontus skola denna gång. I morgon är det Hampus skola. Sedan är det klart för denna gång. Sedan väntar vi bara in utvecklingssamtalen 🙂

Jag önskar er en fin dag mina vänner!

Då var det en ny vecka med nya möjligheter. Så hur kommer denna dagen se ut då? Jo jag ska in till Kalmar med äldsta dottern och göra staden lite osäker. Sedan blir det föräldramöte på näst äldsta dotterns skola. Jag kommer inte ihåg om mina två andra barn som gick på samma gymnasium hade föräldramöte, men mitt minne är ju inte det bästa i heller ibland.

Sitter här och lyssnar på musik. Det är avkopplande och det får en att hålla tankarna samlade. Det kan behövas ibland det med. Förr lyssnade jag mest på dansband men numera är det country som gäller. Men sen o andra sidan så går det att dansa till countrymusiken med. Det är en annan klang bara i musiken.

Mina drömma när jag var yngre var att jag skulle bli dansare fast då inom pop, men den drömmen gick i kras när jag gick i gymnasiet då jag blev grovt misshandlad på skolgården. Min rygg höll inte för dans efter den misshandeln. Tråkigt för jag var faktiskt rätt så duktig om jag får säga det själv. Det kan bero på att jag la ner hela min själ i dansen.

Det var i dansen jag flydde till när jag började må dåligt. När jag nosade depressionen i svansen. Det var ett sätt som jag tog mig till när tankarna började leva sitt eget liv.

Jag älskar dans men idag men tyvärr så älskar inte min kropp dansen lika mycket som min själ. Den håller inte kan jag säga.

Men för att se det positiva i det hela: Hade inte allt det tråkiga hänt så hade jag förmodligen inte suttit där jag sitter idag. Med 7 underbara barn och 3 små älsklingar till barnbarn.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och fortsätta att njuta av det jag har idag. Kram på er och ha en fin dag!

Klockan är nu 05:16 i skrivande stund och jag har varit uppe i två timmar. Jag kunde inte sova så jag gick upp. Det är värdelöst att ligga kvar i sängen när man ändå inte kan somna om.Det kommer bli en lång lördag!

Jag ska ta hand om tvätten i helgen tänkte jag. Tvätta, vika och in med det i skåpen. Jag hoppas min kropp orkar för det. Den vill inte som jag vill och den har levt sitt eget liv nu i flera dagar.

Just nu känns det ändå bättre i kroppen. Dock är jag lite stel i lederna men det tillhör kylan. Sitter just nu med ullstrumpor på mig. Det är ju bara så skönt! Jag har så dålig blodcirkulation så det är skönt med riktigt varma strumpor.

Jag var hos min samtalskontakt i torsdags. Det är rätt så skönt att prata med henne. Tyvärr så går hon i pension nästa år 🙁

Jag pratade om min saknad efter Carina. Tänker på henne varje dag och har så svårt att acceptera att hon inte längre finns med bland oss. Saknar hennes röst. Hon var en pusselbit i mitt liv och jag kan aldrig mer känna mig hel för det finns ett stort tomrum efter henne. Den kan aldrig fyllas. Dock så kan man lära sig att leva med den men hur?

Bara tanken på henne får mina ögon att tåras. Det är snart 8 månader sedan hon dog och det är 8 månader av stor saknad! Jag är en person som ofta försöker se på saker och ting som lärorikt och jag vill tro att allt som händer har en mening men gudarna ska veta att  jag börjar inse att det inte alls är så. För vilken mening skulle det vara med att ta en 46-årings liv?

Det kommer man aldrig få svar på!

Nu ska jag dricka lite kaffe och läsa lite nyheter. Ha en fin lördag mina vänner. Sköt om er!

Jag kreverar snart. Jag får inte sova en hel natt ordentligt utan jag vaknar flera gånger varje natt och sedan har jag svårt att somna om. Jag brukar inte klaga på detta sättet men det känns rent förjävligt just nu ärligt talat. Jag har sådana sår på mina händer på grund av eksemen. Sedan denna förbannade smärta som pulserar i min kropp.

Jag duschade i morse vilket inte är den bästa lösningen för mig då vatten torkar ut huden. Mina eksem blir värre då. Sedan har vi då vattenstrålarna som går mot huden. De får mig att känna som om jag hade pulserande ström genom kroppen. Det gör riktigt ont på sina ställen.

Sedan kommer vi till då man ska svepa om en handduk runt kroppen. Det kan kännas som om jag hade tusen nålar som levde sitt eget liv.

Jag vet att jag låter gnällig men det känns alltid lite bättre efteråt fast det onda finns kvar.

Idag ska jag till min samtalskontakt och det blir att ta bussen in. Min äldsta dotter följer med in och där inne möter vi upp min yngsta dotter. Så ser min dag ut. Hur ser din ut?