Kategori: Livet

Det är intressant det här med IP-adresser. De berättar en hel del som många användare inte tänker på. När man sedan kollar upp en iP-adress så kan man få reda på vad personen har surfat med. Om det är en dator, mobil eller surfplatta. Vilken operatör den har och vilken webbläsare som använts och även upplösningen. Det går även att se om det finns någon Javascript aktiverad och naturligtvis så kan man få exakta tiden de har varit inne och läst. Vilka blogposter de har läst med mera.

Jag har en K R som har varit inne i min blogg inte mindre än 201 gånger och denne har surfat in med 11 olika IP-nummer.

En J A har varit inne 109 gånger i min blogg. Men denne har bara använt sig av 4 IP-adresser. Men det kommer förmodligen bli fler. Dessa antalet gånger är utdelade på några månader bara. På en månad så går det 30 dagar så det är några gånger om dagen.
Det är roligt med läsare som fäljer min blogg men dessa två följer inte min blogg för att de är intresserade av att läsa hur min dag har varit utan de har förhoppningar om att hitta något som de kan använda emot mig. Men då får de leta 🙂

När jag ser att de har varit inne på min blogg så kan jag inte göra annat än att skratta för de tror att de är anonyma. De tror att bara för att de sitter bakom en skärm där ingen ser dom så finns dom inte....men ack så fel de har. Man är AlDRIG anonym över internet!

Inte ens jag är det!

Denna bloggposten tillägnar jag K R och J A

Idag har jag och min älskade familj umgåtts och haft det mysigt tillsammans. Dagen började med en kopp kaffe i sängen. Sedan väckte min man våra barn. Vi gjorde oss i ordning och sedan åkte jag med till skolan då Fredriks och mina småpojkar hade talang 2018. Pontus var med och han var såååå duktig. Ja alla var faktiskt duktiga!

Jag pratade med en mamma till Pontus klasskamrat på vägen hem. Det var jättetrevligt. Sedan gick jag hem och pussade på mitt ena barnbarn som var hemma. Det andra var på dagis. Det blev lite prat med min svärdotter och sedan gick jag in för att läsa lite.

Jag har inte gjort ett enda vettigt handtag idag. Ja hör och häpna. Dessa dagar är faktiskt sällsynta. Jag vet att ni vill att det ska vara precis tvärtom och jag vet att ni sprider era lögner vidare med men det kan ni få göra. Blir ni gladare av det så varsågod!

Jag låg i soffan och läste min bok. Drack lite kaffe och fortsatte att läsa. Sedan gick jag och min näst äldsta son till Fredriks jobb och hälsade på honom. Han blev glad som han alltid blir. Sedan tog vi oss en tur till Kalmar. Kom hem för någon timme sedan. Då hade Tove gjort maten och gett barnen så jag slapp att laga middag med idag. Tack Tove!

Det är skönt med en familj som värnar om sina familjemedlemmar. Det skulle fler ha gjort, eller vad säger ni? Det hade väl inte varit dumt. Mycket kan man säga om oss här hemma men vi bryr oss om varandra. Vi finns där för varandra och det oavsett om det finns blodsband eller inte!

Tänk själv! Mina barn ser Fredrik som pappan i huset. Till och med min äldsta son som var 12 år när vi kom till Öland kallar fredrik för pappa. Det är fint och det är framför allt äkta. Inga baktankar finns utan det är äkta känslor som finns där emellan!

Men det är kanske något som ni inte kan relatera till själva? Äkta känslor menar jag! För att kunna känna något för en annan människa så kan man inte vara en stor egoist. För är man egoistiskt så kan det finnas svårigheter att förstå hur andra känner det. Eller hur?!

Men men...nog om det! Nu har ni fått er en liten stund i rampljuset. Mer än så får ni inte!

Tack och hej, leverpastej 🙂

Till alla er andra så önskar jag en riktig trevlig helg. Sköt om er! Stor kram till er!

Härliga fredag. Jag har fått lite gjort idag. Jag tog en svängom med dammsugaren på nederåningen. Hängt ut lite tvätt i det fina vädret. Men det är också allt. Men det tar sin lilla tid. Jag har problem med min högra axel lite då och då. Idag kände jag inget i den men nu så fick jag smärta i vänster axel i stället. Man ska minsann få känna att man lever. Men skam den som ger sig. Jag tänker inte tillåta smärtan ta över mig! Inte i den mån jag kan bestämma det i alla fall!

Min äldsta son har ringt hem ett par gånger. Roligt att få höra hans röst. Min näst äldsta son har ringt hem och jag är så otroligt glad över att få ha denna fina kontakt som jag har med mina barn. Vad vore jag utan dom? Ingenting!

Jag har sagt det innan men det är värt att sägas igen: Jag är otroligt glad över att f ha min familj så nära mig. De behöver inte vara nära som i samma stad utan dom är nära hjärtat. Vi vet vart vi har varandra och ingen kan ta det ifrån oss. Och då menar jag INGEN!

I helgen så blir det att tvätta och umgås med barnen. Blir det fint väder vilket jag hoppas på så blir det kanske en sväng ner till ankdammen och lekplatsen. Vi får väl se vad helgen har att erbjuda. Blir det dåligt väder så blir det massor med spel 🙂

Det är 13 år sedan nu

Tänk, i år är det 13 år sedan som jag blev tillsammans med Fredrik. Många ser nr 13 som ett oturstal men det gör inte vi. För 12 år sedan så åkte jag och Fredrik till Köpenhamn och fick rum nr 13 på Scandic hotell. Vi förlovades oss där. Nu i år har vi varit gifta 4 år.

Det är många som önskade att det skulle gå åt pipsvängen för oss, men skam den som ger sig. Vi har stått emot många hårda vindar och för varje kastvind så har vi blivit starkare och kan stå emot nästa orkan.

Jag undrar vad dessa människor tror sig vinna på allt skit de ställer till med egentligen. De kan inte tänka längre än vad näsan räcker till. Det är helt klart den svenska avundsjukan som står i centrum för dessa människor. Sådana människor kan bli farliga med tiden. Något som de inte har i åtanke är allt de missar i sitt eget liv när de försöker leva och andas in andras!

Nu ska jag fortsätta att ta hand om min tvätt. Ni får ha en underbar helg mina vänner!

Ja det kan man göra. Den meningen är en titel på en låt som Vikingarna sjöng och den passar så bra in när jag tänker på min äldsta son och hans flickvän.

Igår var jag, Fredrik, Angelica och lilla Alizia iväg precis hela dagen. Mina andra barn hade Tove hand om. (Tack för hjälpen!) Vi åkte för att träffa min äldsta son. Det tog några timmar att åka dit och lika många timmar att åka hem så klart. Men dagen gick väldigt fort men man var rätt så trött när vi kom hem.

Idag så fyller min man år och jag ska slå in hans paket. Vi ska fira honom lite senare då han jobbar nu. Det ska bli roligt att få ha familjen samlad under samma tak men alla kan tyvärr inte närvara. Min äldsta son är där han är och Robin jobbar flera flera mil härifrån.

VÄdret ute är ju inte det roligaste precis. Det blåser och är grått och kallt. Regnet kommer emellanåt. Jag som hade hoppats på lite sol så man kunde sitta ute i trädgården och fika ikväll, men det får bli runt köksbordet i stället!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka vila min onda rygg lite. Ni får ha en fin dag mina vänner. Sköt ome r!

Det finns inget värre än när tystnaden har tagit över ett hus. Att prata är ett av det viktigaste man kan göra. Det visar att det finns ett intresse.

När jag var gift med tvillingarnas pappa så blev jag ibland straffad med tystnad. Det var så det kändes. Sa jag något som han ansåg var fel så slutade han att prata med mig. Jag fanns inte. Jag existerade inte. Han kunde gå förbi mig utan att ens titta på mig.

Det var min födelsedag vid ett tillfälle och han kom upp på morgonen och sa: Grattis. Sen var det inte mer. Jag kunde prata men fick inga svar. Han tittade inte ens på mig. Jag började att flytta på de garderober som skulle ut från ett rum och in i nästa. Han hjälpte mig inte.

Jag pratade och han svarade inte. Jag fanns inte. Jag existerade inte. Mamma kom för att gratulera mig och då helt plötsligt så pratade han med mig. Precis som om inget hade hänt tidigare. Men det varade på tills mamma gick. Sedan blev allt som vanligt.

Vi var inte tillsammans eller gifta så länge men den tiden vi var det kändes som en evighet! Dagarna var otroligt långa. Jag fick inte sova om nätterna och på dagen så skulle jag ta hem om barn och hem.

Jag sa aldrig mer när det kom till ämnet äktenskap. När jag träffade Fredrik så sa både han och jag att vi inte skulle gifta oss. Nu sitter jag här med ringar runt mitt finger. Många skulle blivit överlyckliga om jag inte hade burit dom.

Jag är glad att jag har läsare som kommer in för att läsa om mina tankar och funderingar men några av er kommer inte in för att ni är intresserade av det utan ni kommer in för att gotta er i andras olycka. Jag funderar på att sluta blogga helt. Eller att jag gör en ny blogg. En anonym blogg där dessa "människor" inte kan komma in och gotta sig. J-----n ochK------a är dom jag tänker på främst.

Jag är trött på att dessa två ska komma in och snoka. Förstår inte varför de gör det för här finns absolut inget att hämta. Jag får se hur jag gör. En dag så existerar jag inte och då faller bloggen ändå.

Jag börjar bli trött på skitsnacket om att jag inte tillåter mina fem barns pappor att träffa sina barn. Kan det bero på att jag har stått ut med skitsnacket och smutskastningen om just det i snart 25 år??? Jag bara undrar!

Ja.…jag har fem barn som jag tog med mig till detta boet. Fem barn som inte har samma pappa. Inget jag är stolt över men mina barn har varit under samma tak under nästan alla åren och de har växt upp som syskon. Fast det är många som bara måste poängtera att de faktiskt inte är syskon utan halvsyskon! Vad nu skillnaden är för i mina ögon så är de rätt och slätt syskon!

Jag har inte levt tillsammans med alla dessa pappor. Inte alla utan jag var sambo med tre av dom. Gift med en av de tre. Förlovade med de andra. En av papporna bodde jag aldrig tillsammans med. Vi var dock grannar.

Sedan mina barn föddes så har det inte funnits många intressen för barnen från deras pappors sida. Det är inget jag kan råda över. När vi åkte ner till Skåne så frågade jag mina barn om de ville träffa sina pappor men de ville aldrig det. Och vad berodde det på tror ni??? Jo för att papporna aldrig hörde av sig!

Min före detta man träffade tvillingarna via socialförvaltningen. Jag sa ärligt till dom där att hade det varit enbart för min skull så hade jag aldrig låtit han träffa dom men för barnens skull så tycker jag att de ska göra det. Bara jag slapp vara i samma rum som honom och att det fanns en från kommunen med.

Jag stålsatte mig var gång som jag lämnade över dom till kontaktpersonen. Jag var den första som grät när kontaktpersonen från socialförvaltningen berättade för mina då 2 1/2 år gamla barn att deras pappa inte ville träffa dom mer. Jag grät för mina barn skull. Jag visste att detta skulle hända men kunde inte göra något.

Jag har bara nekat en pappa till mina barn att träffa barnet. Det är inte så konstigt. Det fanns skäl till det. Starka skäl. Socialen sa själv att hade inte jag nekat så hade dom! Hade jag inte nekat så hade jag varit en dålig mamma. Och det vet jag att jag INTE är!

Jag kan vara mycket i mångas ögon men i mina ögon så är jag en bra mamma för jag sätter alltid mina barn främst! De kommer ALLTID först och det oavsett vad och oavsett hur gamla de är! Att hjälpa dom när de behöver mig som mest. Att finnas där för dom och råda de på vägen.

Jag kan vara mycket men någon egoist är jag inte. Långt därifrån. Jag har alltid ställt upp för andra fast jag egentligen känner att jag inte alltid okar, men allt för att kunna hjälpa om jag kan.

Så när ointelligenta människor säger att jag inte låter mina barns pappor träffa sina barn så får det mig egentligen bara att skaka på huvudet och tycka synd om dom för mycket innanför pannbenet har dom inte. De tror sig veta och det är ju rätt så ironiskt egentligen. Hur kan de tro att de bara vet sådana saker när de inte känner mig! De vet vem jag är men de känner mig inte! De har lyssnat på andra ointelligenta människor som inte kan tänka längre än vad näsan räcker till!

Varför skriver jag nu detta? Jo dessa ointelligenta människor lusläser min blogg. De hänger här inne i hopp om att få läsa något som de kan använda emot mig.

Så här...Varsågod J-----n! Hoppas detta blogginlägg duger till dig! Läs, kopiera, ring runt…gör vad fan du vill! Det rör inte mig i ryggen! Sitt du på Facebook och sprid dina lögner! Släng dig på luren och ring till din farmor och tyck synd om dig själv! Gråt floder och tyck att du är orättvist behandlad!

Som man sår får man skörda!

Det är ett ordspråk som man oftast fick höra under uppväxten och det är ju lite så. Har man sagt saker eller gjort något så får man konsekvenser för det! Jag tror även på karma. Allt händer av en anledning och tror man på karma så kommer mycket att slå tillbaka.

Jag brukar säga: Gud straffar! Och har inte straffet redan utdelats så kommer det så småningom! Men det är min tro...och den tron har inte övergett mig än!

Har ni sett på Bonusfamiljen? Jag har sett de två säsonger som har gått. Det ska bli en tredje men tyvärr så är ju inte Lill-Babs’ med i den. Man fick många skratt när man såg på den och man kände igen lite grann av handlingen.

Vi är ju själv en bonusfamilj. Jag hade fem barn med mig till ön när jag träffade Fredrik. Det var meningen att vi bara skulle vara här över sommaren men det ena ledde till det andra så vi stannade kvar. Det är nu 13 år sedan.

Fredrik hade två barn sedan tidigare och jag hade fem med mig in i boet som sagt. Det var lite pussel och barnen tog till vara på att få mig och Fredrik att arbeta mot varandra i stället för med varandra. Det blev lite bråk mellan barnen och de spelade ut mig och Fredrik mot varandra.

Vi fick sätta oss ner och sätta nya regler och gränser som gällde alla barnen. Det var inte det lättaste för barnen var lite avundsjuka på varandra. Men jag och Fredrik stod på oss. Men det var helt klart att några av barnen inte gillade detta.

-Men jag har ju fått det innan!

Den meningen fick man höra rätt så ofta. Det gäller att vara konsekvent när det gäller barn!

Jag och Fredrik skapade oss ett liv tillsammans och det var inte så populärt i mångas ögon. Jag kom ju som sagt hit dragandes med fem oäkta barn som de kallades för. De hade ju ingen pappa sa en del. Jag förstår inte vart folk får allt skit ifrån. Klart att de hade en pappa. Hur skulle de annars ha kommit till??? Det var ingen närvarande pappa bara! Men vi gjorde det bästa av det ändå!

Något som jag och Fredrik var väldigt noga med och är fortfarande, det är att inte göra någon skillnad på barnen och det oavsett vilket barn det gäller. Hos oss är det våra barn. Inte dina och mina utan VÅRA! Fredrik ser mina barn som sina egna och det sticker i ögonen på en del.

Fredrik och jag har nio barn sammanlagt, dock så har två valt att inte ha någon kontakt med familjen. Att dom inte vill ha kontakt med mig och mina oäktingar till barn är en sak men de har en pappa och två yngre bröder. Men det är ett val som de har tagit och det har vi accepterat.

Har ni följt min blogg så vet ni vad som hände för snart ett år sedan. På min mans födelsedag. Det var sista gången som vi hade kontakt med Fredriks mamma, min svärmor. Tänk att det har snart gått ett år! Tiden går fort.

Detta låter kanske dumt men det känns skönt faktiskt. Jag slipper höra en massa dumma kommentarer om mina barn, om min barnuppfostran och om mig som person. Jag slipper må dåligt av att känna mig mindre värd. Bli jämförd med andra.

Då sitter man här denna tidiga morgon. Alla sover förutom jag. Fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det känns att våren har kommit.

Det är inte många nätter som jag får sova mina timmar som jag så väl behöver. Jag förstår inte varför. Ena gången kan det vara för att jag har ont i kroppen och andra så vaknar jag med en obehagskänsla och sedan sitter den i resten av dagen. Det är rätt så drygt!

Det har varit så en lång tid men värre blev det när min bästa vän Carina dog och nu sedan min son åkte in. Så...när man tänker på det så är det kanske inte så konstigt att man får ångest.

Tänker tillbaka till tiden då jag lärde känna min bästa vän Carina. Jag hade det rätt så tufft då och den vänskapen jag fann hos Carina var äkta. Vi kunde prata om allt. Det var allt från barn och hem till mående. Jag visste att jag kunde prata med Carina om allt och hon visste att hon kunde prata om allt till mig.

Ibland så slår tanken mig: Jag ska ringa Carina och berätta....om vad det nu var. Men det går ju inte. Det finns ingen telefon i himlen. Carina var en underbar människa. Hon levde med en obotlig cancer i flera år och fast det gick utför för henne så kmpade hon på. Man möttes alltid av ett leende när man tittade på henne. Det blev en klapp på kinden, en puss på munnen och varma kramar. Jag saknar det!

Dricker kaffet nu denna tidiga morgon och den första koppen smakar ju ljuvligt. Lika bra att hålla sig vaken tills barnen ska upp och åka till skolan. Sedan börjar dagen med alla sina bestyr som är ett måste att göras. Ni får ha det så bra. Kram på er!

Jag var 5–6 år gammal när jag gick i Lekskolan (numera förskolan). Jag kom dit på morgonen och som alltid så spelade fröken Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Det var min och en kompis absoluta favoritlåt. Det är nog den låten som jag lärde mig allra först.

Idag har en av våra mest folkkära artister somnat in. Det är en stor sorg som hon lämnar efter sig, men inte bara det. Är det någon som gett så mycket godhet, kärlek, underhållning till svenska folket så är det alla våran Lill-Babs.

Hon fanns där under ens uppväxt. Ja inte personligen men i radio och i TV så spred hon sitt ljus. Hon gav verkligen allt och lite till. Man kunde se och förstå att det hon gjorde var av kärlek både till sitt arbete och till alla som lyssnade på hennes ljuva stämma.

Det som jag själv beundrade Lill-Babs för var att hon var så jordnära och hon glömde aldrig vart hon kom ifrån. Hennes familj kom alltid först och det är hedrande för det är många som glömmer bort allt det där tyvärr.

En stjärna har slocknat här på jorden och en ny har tänts i himlen.
R.I.P kära Lill-Babs. Må änglarna sjunga för dig <3

Gick till gravarna idag och satte blommor. Det blev inga påskliljor men vi köpte vanlig lilja och rosor.

Vi gick till Tomas och Ingemar först. Det var tomt på blommor där. Gick till minneslunden och sstte rosor till alla nära och kära som inte längre finns bland oss längre.

Sist ut var psppas grav. Där var det också tomt och grått. Längtar tills jag kan göra i ordning där. Idag blåser det och det är fruktsnsvärt kallt.

Idag är en sådsn typisk dag då man saknar dom som gått bort och dom som inte finns här av andra anledningar.

Jsg saknar min äldsta son till exempel. Saknar hans spontana kramar. Men jag får en dos av det när han kommer ut igen.

Jag saknar min pappa så klart. Saknar våra samtal vi hade. Vi kunde prata om allt.

Jag skulle vilja träffa honom en sista gång. Jag skulle även vilja träffa mina fastrar. Anki gick bort för många år sedan. Alldeles för tidigt. Saga gick bort för några år sedan. Saknar dom alla otroligt mycket.

Sedan finns det flera släktingar som gått bort som jag saknar. Tyvärr så blir det bara fler och fler. Det är livets gång.

Saknar Carina så det gör ont. Jag hade önskat att det hade funnits en telefon i himlen. Då hade jag suttit där i tid och otid. Saknar våra samtal vi hade. Saknar tystnaden mellan oss. Tystnaden som sa allt om vår vänskap. Vi fick sagt så otroligt mycket då.

Ju äldre man blir ju mer rädd om livet blir man. Man blir varse om hur fort allt kan gå. Ena sekunden så är allt som vanligt. I nästa så befinner man sig i en katastrof.

Man ska vara glad för det man har och inte sörja det man inte får!

Ha en fin dag ❤