Kategori: Livet

Vi har lite snöoväder här på ön. Just nu så längtar jag efter sommar och sol. Jag och min näst äldsta son gick till stan där jag mötte upp mina fyra yngsta barn. Ville inte de minste skulle gå hem själva i detta vädret. Man såg inte så långt fram när man gick. De har lovat mer snö sägs det Jag hoppas på att det är ett falskt alarm.

Sitter och lyssnar på musik. Det är rogivande och man känner lugnet sprida sig. Man behöver det ibland. Har gått med ångest nu sedan Carina gick bort. Jag har gått med ångest innan med från och till men nu har jag känt det mer. Inte så konstigt kanske, men det är jobbigt. Det gör ont inom en man kan inte ta på det!

Jag saknar min vän. Ibland så kommer tanken att jag ska ringa henne ch höra hur hon mår. I samma sekund som tanken dyker upp så slår det mig att jag kan ju inte det. För hon finns inte mer. Jag visste att jag skulle sakna henne och att det skulle göra ont när den dagen skulle komma att hon gick bort. Men denna smärta som jag bär på känns som stora bergsblock i bröstet ibland.

Nu ska jag fortsätta att lyssna på musik och ta mig en kopp kaffe. Jag hoppas ni alla har det gott. Stor varm kram till er!

Snön bara vräker ner. Det enda som är positivt med det är att efter en kall vinter så brukar det bli en varm sommar. Det är kallt ute och fotspåren som man lämnar efter sig fylls snabbt igen.

Mina leder mår inte bra av detta kalla väder men det är bara att gilla läget. Vad mer kan man göra? Än att gnälla men det hjälper ju inte så mycket....men ibland så är det skönt och bara få ur sig all negativitet.

Barnen har haft sportlov denna veckan som gått. Skönt för dom för de behöver ladda sina batterier dom med. André och Angelica med lillflickan var hemma så det har blivit lite mys med henne. Har dock inte vågat bära henne för mycket för lederna skull.

Jag blir så fumlig ibland. Har svårt att hålla mina saker i händerna. Tappar krafterna och har svårt för att greppa runt saker ibland. Haft huvudvärk i flera dagar med. Kanske beror det på alla tankar som kommer och virvlar runt.

Igår var det en vecka sedan Carina blev begravd. Jag får inte in det i huvudet riktigt. Vill inte ta till mig det riktigt. Kan inte förstå att hon faktiskt inte finns där i den andra sidan luren.

Var på kyrkogråden idag och tittade till gravarna här hemma. Det var inte mycket man kunde se för snön har begravt gravarna men man vill ju ändå titta till så allt är som det ska. Längtar till våren så jag kan göra i ordnng pappas grav. Det känns som att det är långt borta men våren är ju trots allt på väg.

Ikväll är det delfinalen i melodifestivalen. Ska ni se den? Vi kommer förmodligen bänka oss framför TV:n Rolandz ska ju vara med 🙂 Mariette med. Jag har inte hört deras bidrag men med tanke på att det är dom så kommer dom framföra bra bidrag tror jag.

Det blir att mysa med familjen i alla fall. Jag hoppas ni får en bra dag. Kram på er!

Det går inte en dag som jag inte tänker på dig Carina. Du är otroligt saknad. Så saknad så jag knappt kan finna några ord ibland. Bara tanken att veta att jag inte kan prata med dig, höra din röst. Känna din närhet fast du bodde flera timmar härifrån. Det känns otroligt jobbigt.

Vi bodde nästan 30 mil ifrån varandra men du var mig alltid så nära ändå. Vi träffades ibland och hade telefonkontakt ofta. Visst ville jag träffa dig oftare än vad vi gjorde men vi fanns där för varandra ändå trots allt. Du visade dig vara en av de bästa vännerna man kunde få.

Jag var ensamstående med fem barn. Du blev fadder till mina tvillingar. Du tog dig an dom och hade dom visa helger. Det var underlättande för mig som var helt ensam med ansvaret för mina barn. Samtliga barn var under 10 år så det var kämpigt ibland.

Hej älskling var ditt svar när du ringde till mig eller när du svarade när jag ringde. Puss och kram hjärtat. Älskar dig! avslutade vi med. Jag kommer sakna dom orden från dig.

Vist visste man att denna dagen skulle komma men man lever ju på hoppet. Jag hoppades innerligt att vi skulle få bli gamla tillsammans. Oavsett om vi blev det på var sitt håll...vi skulle bli gamla och prata om våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Försöka minnas tillbaka och skratta åt allt som hänt under åren. Känna oss stolta för vad vi har åstadkommit.

Cina min älskade Cina. Ditt minne lever vidare. Jag bär med mig dig i mitt hjärta. Vi kommer ses igen en dag. Då kommer vi fortsätta där vi avslutades i detta livet. Du trodde på ett liv efter döden. Det gör jag med. Vi sa ofta att vi skulle gå på en seans tillsammans. Det blev aldrig av. Tyvärr.

Carina mitt underbara hjärta. Du är för alltid älskad och för aldrig glömd <3

Har försökt att landa i verkligheten. Det är inte s lätt för du är så levande för mig ändå trots allt. Kanske beror det på att du finns kvar inom mig. I mitt hjärta. Där du fick en egen liten plats första gången jag träffade dig. Du var 25 år gammal. Jag ett år yngre. Du väntade din yngsta dotter och jag min näst äldsta son. Du hade tre vackra barn sedan tidigare och vi fann varandra direkt.

Du var släkt med mig på den tiden för du var gift med min äldsta dotters kusin. Hon var inte ens född då 🙂 Vi träffades ofta och när vi inte sågs så ringde vi till varandra. Du var ärlig och hade nära till skratt hela tiden. En mer positiv människa än du får man leta efter.

Jag har ett motto som jag alltid försöker leva efter. Det lyder: Det finns alltid något positivt i det negativa. Var det någon som levde så, så var det du. Det fanns inte många moln på himlen som inte du kunde skingra. Du fick motgångar i livet men du var stark men du fick verkligen jobba ibland.

Innan du fick din första diagnos om din cancer så hade du flera andra motgångar och vi pratade mycket om dom. Jag försökte finnas där för dig. Stötta dig och ge dig styrka.

När du fick första diagnosen på din cancer så bodde jag i Eslöv. Inte så långt ifrån dig men det kändes som tusentals mil då. Hade jag kunnat så hade jag tagit halva din smärta. Det hade jag inte fått sa du. Men jag hade gjort det om jag hade kunnat. Det sa jag senast i januari. Men jag fick samma svar då.

Jag kommer aldrig träffa på någon sådan människa som var så genuint snäll och omtänksam igen. Du var verkligen fantastisk på alla sätt och vis. Du var en vän som man kunde luta sig emot. Få styrka av och aldrig kände jag mig som en börda fast jag själv blev sjuk i depression. Vi fanns där för varandra som de bästa vänner vi var.

Igår var vi på din begravning. Dina barn ordnade en sådan fin och ljus begravning. Det blev en vacker stund i det sorgliga. Jag tyckte så synd om dina barn och dina föräldrar. Det var en tung dag för dom.
Älskade Cina. Jag försöker förstå att du inte längre finns kvar hos oss. Kroppsligt. Men själsligt känner jag din närhet. Jag skulle vilja krama dig. Säga att det ordnar sig. Du har inte ont längre i alla fall. Det är huvudsaken.

Jag är glad att du fick bli både mormor och farmor. Du fick se livets efterrätt och känna kärlek till de små liv som har ditt blod i sina ådror. Du lever vidare Cina. Du finns i dom!

Älskade älskade vän. Jag har ditt telefonnummer kvar i min mobil. Det kommer finnas kvar där. Jag är inte människa att ta bort det. Finns det en telefon i himlen så hörs vi snart. Puss och kram min älskling <3

Jag och Fredrik tog en lunch tillsammans igår. Det var både gott och trevligt. Efter han slutat jobba så kom han hem med tre röda rosor. Så jättegulligt!

Jag är så glad över att fått träffa en sådan underbar man som Fredrik. Visst har vi haft våra duster och ordentliga gräl genom våra 13 år tillsammans men vår kärlek har inte dött för det. Vi har gått igenom mycket under dessa år. Både roliga och mindre roliga. Men det har bara fört oss samman.
Den senaste striden som belastade vår lycka var fajten som hans mamma utförde. Oavsett vad hon gjorde och vad hon sa orsakade ingen separation mellan mig och Fredrik. Det förde oss ännu mer samman.

Vi lever med våran "lilla" familj som bara blir större och större och vi stormtrivs. Vi vill inte ha det annorlunda. Vi har våra barn och barnbarn. Fina svärdöttrar och svärson. Vi älskar att vara tillsammans och hitta på roliga saker. Vi spelar spel, åker skridskor och går till pulkabacken när det är snö. Vi tar skogspromenader och ibland så kryper vi upp i soffan och ser en film tillsammans.

Vi har det inte kliniskt rent här hemma. Det står massor med skor i hallen och det hänger jackor längs väggen i hallen. Det är sällan som vi inte har disk på diskbänken. Diskmaskinen går 2–3 gånger per dag. Tvätten läggs på hög och tvättmaskinen går minst 3 gånger per dag. Det är mycket jobb men som sagt...jag vill inte ha det annorlunda.

Jag vill att mina barn ska kunna röra sig utan att vara rädd för att de smutsar ner. Vad har man en dammsugare till? Mina barnbarn ska kunna leka och busa. Det kan dom inte om jag ska springa och plocka undan dagarna i enda. Det funkar inte. Den tiden sätter jag hellre till att vara med familjen.

Jag älskar min stora familj! Det är bara så! Jag är en stolt sjubarnsmamma och farmor! Ingen kan ta det ifrån mig! Många har försökt men de har inte lyckats. De kommer aldrig att lyckas! Jag älskar min stora familj <3

 

Min minsting har varit hemma i flera dagar från skolan men gick idag. Det började redan förra veckan. En dag med feber. Till synses frisk nästa. Sedan kom febern igen. När han fick feber i torsdags kväll så skrev jag till hans lärare att nu fick han bli hemma en extra dag och det var han.

Han fick hem böcker som han kunde jobba i under dessa dagar så han inte blev back i sina ämnen. Det tyckte han nog var skönt för att bli back är jobbigt.

Fredrik var hemma en dag med för han hade också feber. Beatrice med. Det är förmodligen något skit som går runt nu. Influensa av något slag.

Då är det snart begravning. Det är jobbigt för det blir som en bekräftelse av vad som har hänt. I morgon ska jag göra dekorationerna. Jag hoppas bara att de blir fina. Jag har ju aldrig gjort sådana tidigare så det gäller att börja i tid i morgon för det kommer nog ta sin tid.

Men det känns viktigt för mig att göra dom själv för det känns mer personligt på så sätt. Carina kommer finnas imina tankar under hela processen. Ja då med för jag tänker på henne dagligen. Vilket jag även gjorde när hon levde.

Det känns konstigt att skriva, medan hon levde. Att prata eller skriva i tåtid. Att veta att det inte finns någon framtid tillsammans med denna personen känns fruktansvärt tomt. Ja saknaden är verkligen mycket stor. Det har snart gått 3 månader sedan hon dog. Jag kan fortfarande inte förstå.

Måendet går upp och ner. Ena stunden är man glad. I nästa är man ledsen. Ja livet är verkligen en berg och dalbana.

Nu ska jag göra lite nytta här hemma. Ha en fin dag!

Satt här i min ensamhet och lyssnade på tystnaden. Mina tankar gick fram och tillbaka. Satte på lite musik för att koncentrera mig på nuet. Så nu har jag lugn musik som kommer ut från mina högtalare. Men mina tankar går ändå till det som en gång var. Det är minnen som jag gömmer i mitt hjärta. Minnena är det enda jag har kvar.

Älskade Carina!

Jag kommer ihåg första gången som vi träffade varandra. Det har jag min äldsta dotters biologiska pappa att tacka för. Du var gift med hans systerson så vi blev släkt. Jag tyckte om dig från första början. Vi hade barn i samma ålder nästan så vi hade mycket gemensamt. Vi pratade om allt möjligt. En sann vänskap växte sig sakta men säkert fram.

Vi träffades i stort sett varje dag och vi tröttnade aldrig på varandra. Vi fikade, pratade, lagade mat och åkte till stan tillsammans. Vi var oskiljaktiga. När vi inte sågs så pratade vi i telefon. Jagvar så glad över att jag fått en sådan fin och sann vän som dig.

Jag minns än idag den dagen du fick veta att du hade en hjärntumör. På lördagen innan så var vi på fest. Du hämtade mig och barnen och du hade så ont i huvudet. Inga huvudvärkstabletter hjälpte och du åkte hem tidigare. Jag sa att du fick åka till doktorn så de kunde se om det var något som inte stod rätt till.

Dagen efter så var jag och min mamma i affären för att handla. Jag pratade om din huvudvärk och helt plötsligt så sa jag: Bara det inte är en tumör! Varför jag sa det vet jag inte för vi hade inte pratat om det men rädslan fanns där att det kunde vara det.

En stund efter vi kom hem så ringde du och bad mig sitta ner. Du berättade att det var en tumör som satt i huvudet. Den var lika stor som ett ägg sa du. Jag gick ut i hallen och satte mig på golvet och jag ville bara skrika rakt ut! Jag hade sett min farmor tyna bort i Cancer och det tog bara två månader från det vi fick beskedet om hennes cancer till att hon gick bort.

Jag blev rädd. Jag blev förbannad på världen. Men det hjälpte inte för du hade fortfarande din cancer i huvudet. Jag som trodde att vi skulle bli gamla tillsammans. Att vi en dag skulle sitta på något hem och prata om våra barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn. Vi skulle prata om allt som varit. Av det vi kom ihåg i alla fall. Men så blev det inte.

Du kämpade på under flera år med dina tumörer. De vann till slut...

Det känns tomt Carina. Att veta att du inte längre finns kvar här hos oss. Vi kan aldrig mer pratas vid i telefon. Aldrig kommer jag kunna krama dig igen och säga att: Jag finns här om det är något! Ring om det är något. Jag kommer på studs!

En del av mitt hjärta blev bortryckt den dagen du dog. Jag känner mig inte hel för det fattas mig något...och det är du! Visst så finns du inom mig, men det känns tomt ändå. Det känns som att jag har ett tomt hål i min själ och det hålet gör fruktansvärt ont. Det gör så ont!

Det enda som glädjer mig är att jag vet att du inte längre har ont. Du mår bra idag! Ingen smärta som tar över din kropp.  saknar dig mitt hjärta. Vi ses igen en dag. Puss och kram. Älskar dig!

Siter och lyssnar på kikki Danielsson. Hon är en av de bästa inom sin genre tycker jag. Har gillat henne sedan barnsben. Hennes röst med de texter som hon sjunger passar så bra ihop. Lite musik i mina öron får mig att koncentrera mig.

Igår var vi i pulkabacken med barnen. De åkte lite grann och jag fick gå en sväng för mina leder blev så stela. Sedan under dagen så blev värken värre. Ibland blir jag så fumlig. Kan inte hålla i det aghar i händerna och så var det igår. Jag vågade inte ha mina barnbarn en längre stund i famnen. Idag känns det lite bättre. Hoppas det håller i sig så. Ont har jag men inte som igår.

Jag har inte bara ont imin kropp utan även i mitt hjärta. Saknaden är frktansvärt stor efter Carina. Jag kan fortfarande inte förstå att hon inte längre finns kvar här bland oss. Mina tankar går tillbaks till för ett år sedan. Då vi träffades för sista gången. Hade jag visst att det skulle vara sista gången så hade jag aldrig åkt därifrån. Hon hade fått slänga ut mig. Vi skulle träffas fler gånger under det gångna året men det var hela tiden något som satte stopp för det. Tyvärr!

Vi tappade kontakten ett tag för flera år sedan. Det var innan tvillingarna föddes så det är 15 år sedan. Detvar en tuff tid det för jag saknade henne när vi inte pratades vid. Jag glömmer aldrig när jag stod i mitt kök och det ringde på dörren. In kommer Carina. Jag visste inte att hon visste vart jag bodde men det hade hon tagit reda på. Jag hade inte bott där så länge. Hon saknade vår vänskap och vi pratade ut om de missförstånd som hade uppstått.

Jag blev med tvillingarna och Carina blev fadder till dom. Jag är otroligt glad för den tid jag fick med Carina. Ett missförstånd är till för att redas ut och är vänskapen äkta så går dom att övervinna.

Semmeldagen är snart. Den 13 februari. När jag ser en semla eller tänker på semlor så tänker jag på min älskade Carina. När vi bodde i Billinge så köpte vi semlor där en dag i veckan och fikade på. När jag gick till henne så gick jag förbi fiket där och sprang in och köpte några semlor. Eller så kunde Carina ringa och säga att hon hade varit där och väntade på att jag skulle komma.

Så den 13 februari ska en och en annan semla ätas och mina tankar kommer tillägnas till världens bästa vän!

Igår så fyllde jag år och jag blv uppvaktad som aldrig förr. Det hela började med en kopp kaffe på sängen. Det blev blommor och paket med. Jag och Fredrik tog en lumch under dagen och sedan hade Tove gjort maten till kvällen. Även desserten.

Jag fick många fina saker. Detvar rent för mycket men jag blev oerhört glad. Det var många presenter med en personlig touch. Alla mina barn var hemma. Det innebar att mina äldstas bättre hälft med barn fanns på plats. Det är så mysigt att få ha hela familjen samlad.

För mig är familjen otroligt viktig. Det är viktigt för mig att mina barn får ha sina mor och farföräldrar för det är ju dom som har historien bakom sig så att säga. När mina tvillingar föddes så försökte få kontakt med deras farmor och farfar men deras biologiska pappa förbjöd mig. Skulle vi komma så skulle de köra iväg oss.

Jag är glad över att få ha mina barnbarn i min närhet. Mitt yngsta barnbarn ska snart flytta till Gotland och jag hoppas kunna hålla en nära kontakt med henne fast hon bor där. Det får bli facetime ofta. Jag är glad över att få ha den kontakten jag har med mina barn oavsett om de är vuxna eller inte. Älskar min stora familj!

Igår kom det massor med snö. Så typiskt då jag inte alls är road av att plumsa runt i snö. Trots detta så försöker jag se det positivt för barnen vill gärna åka pulkla så det ska vi göra idag.

Nu ska vi göra oss i ordning. Ha en fin dag!

Kommit hem från Kalmar. Varit hos min samtalskontakt. Fick frågan om vad som får mig att ladda mina batterier. Jag vet inte blev mitt svar. Jag brukar i och för sig skriva en del men det har blivit svårare och svårare med åren tycker jag. Inte för att det är svårt att skriva i sig utan för att man vet att det finns folk där ute som njuter av andras dåliga mående. Det vill man ju inte ge dom.

En annan sak är att prata om det man bär på. Det är ju det jag gör hos min samtalskontakt. Så frågan är: Hur blir det när jag slutar att gå där?

Men det blir nog bra. Vad kan gå fel liksom?

Igår var jag och Stéphanie i blomsteraffären för att fråga lite om begravningsdekorationer. Jag är inne på att göra min egen till Carina. Dom i blomsteraffären sa: Det kostar ungefär lika mycket att göra dom själv som om vi gör den.

Jag ville svara: Ursäkta mig men för mig handlar det inte om pengarna utan jag vill ha en sådan personlig dekoration som möjligt!!!
Men jag svarade: Det gör det säkert, men jag vill göra den själv.

Det är en bearbetning bara det. Dom i affären gör sådana här blommor hela tiden. De är vana. De vet inget om människan som ska få blommorna. Jag känner Carina. Blommorna till henne sätter jag med omsorg och kärlek. Sedan hopas jag bara att den blir fin och att jag slipper skämmas.