Kategori: Livet

”Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.”

KOPIERA OCH SÄTT IN PÅ DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
STOPPA VÅLDET !

Måndag och veckan har börjat. Lagom trött efter helgens bravader. Det har inte hänt så mycket egentligen mer än spenderat tid på akuten i Kalmar. Stéphanie har fått gallstensanfall och fick hem recept på smärtstillande medel. Det har blivit lite bättre med hennes smärta men hon får ont lite då och då under dagen så hon är sjukskriven denna veckan från skolan. Hon har svårt att koncentrera sig när hon har ont och det är ju förståeligt.

Igår var vi i affären och handlade. Stéphanie fick så ont så hon kunde inte gå. Hon satte sig ner i en gång för hon kunde inte stå upp. Hon blev så yr i huvudet. Det var många i affären och flera gick förbi gången hon satt i. Tårarna rann längs hennes kinder och man såg på långt håll att hon inte mådde så bra. Av alla de människor som gick förbi denna gång och som såg Stéphanie sitta där och må dåligt så var det bara en som frågade henne hur det var med henne och om han kunde hjälpa henne. Han erbjöd sig till och med att köra henne in till sjukhuset i Kalmar.

En enda människa av alla! Är det klokt? Det är otroligt egentligen. Folk är fruktansvärt nyfikna av sig men väldigt dåliga på att känna empati. Det svåraste av allt är att fråga en sjuk människa hur det är fatt och om de kan hjälpa till.

Jag har inte varit så aktiv på bloggen så jag har glömt bort att skriva att vår ena katt har blivit överkörd. Han hittades av min näst äldsta son när han var ute och gick tidigt en morgon. Han låg vid vägrenen död. Jag mötte upp min son för att se om det verkligen var vår Lurvas och det var det. Han var inte så skadad vilket jag blev förvånad över för han hade inte överlevt så han måste ju fått en ordentlig smäll. Stackaren.

Kände mig så taskig och jag fick sådant dåligt samvete. Kvällen innan så hade jag gett honom mat och medan jag skulle ta upp maten så var han där hela tiden med huvudet. Han var i vägen hela tiden och höll på att få mat på huvudet flera gånger. Man kunde nästan tro att han inte hade fått mat förr men det hade han naturligtvis. Jag fick fösa undan han hela tiden men det hjälpte inte. Till sist röt jag till för att han skulle förstå och då lugnade han ner sig.

När jag var klar så var det fritt fram för honom att äta och det gjorde han med. Han t för glatta livet och sedan efteråt så släppte jag ut honom för han vill alltid ut på kvällen. Han brukade göra sina behov ute och sedan la han sig i barnvagnen som står på vår trappa. Denna gången hann han bara ta en kort promenad tills någon körde över honom. Han var lämnad där för att dö om han inte dog direkt. Var han inte mer värd än så? Varför ska det vara så förbannat svårt att stanna bilen, kliva ur och se hur det gick med katten. Ta honom till veterinären eller i värsta fall lyfta upp honom och lägga honom på muren som fanns bredvid?

Jag saknar min katt. Trodde inte att jag skulle sakna honom så mycket som jag faktiskt gör, men han var en familjemedlem. Han var inte bara en katt för oss med andra ord. Han var så mycket mer än så. Nu blir det inte fler katter här i alla fall. Vi har två kvar nu och när de inte finns mer så blir det inga fler. Att vi fick Lurvas var inte ens meningen. Han skulle egentligen min lillasyster ha men det visade sig att han var en pojke så då fick vi behålla honom. Men han var så söt så det gjorde oss ingenting.

Våran Sally blir snart två år. Jag har fått frågan hur gammal hon är och jag har svarat  1 1/2 år men kom på att vi faktiskt är inne i september månad. Hon blir två den 28 så hon är lite äldre än vad jag trodde. Vart har tiden tagit vägen? Tvår? Det känns inte som så länge faktiskt.

Nej nu är klockan mycket så det är dags för mig att natta min kudde. God natt och sov gott med er!

Igår var det sista ledighetsdagen som mina två minsta barn fick. idag väntade första skoldagen. De tyckte det skulle bli spännande för de går ju upp en årskurs. Pontus berättade att han skulle få en spruta och trodde att han skulle få den idag för man skulle ju få den i andra klass. Jag fick förklara för honom att det kommer hända någon g¨ng under årskursen och att vi föräldrar får veta det först. Jag måste u vara med. Kan ju inte låta lillkillen vara där själv nr han ska få en spruta!

Det är varmt ute idag. Det blev shorts och linne idag.  Man måste ta vara på solen nu för den försvinner på ett ögonblick. Fast det är sol och skönt väder så kan jag inte vara ute hela tiden. Fast det hade varit skönt. Jag tvättar och jag har rensat ut från Hampus och Pontus garderob. En del kläder har blivit för små. Eller så sitter dom precis.  Nu får jag komplettera det som fattas. Vissa kläder får de aldrig för lite av, så som underkläder och strumpor. Just det sistnämnda har dm ju aldrig. Skulle dom ha det så är det aldrig av samma sort. Det är tur att det är mode med olika strumpor på sig. Vår maskin äter strumpor.

Pontus har alltid varit killen som älskar jeans och Hampus har älskat joggingbyxor. Men nu är det slut med joggingbyxor för Hampus för nu vill han också ha Jeans. Det märks att barnen börjar bli stora. Snacka om stora barn. Mitt älskade barnbarn är 13 månader nu och ska snart börja på dagis. Vart har detta gångna året tagit vägen? Jag förstår inte det. Hon springer för fullt och busar på som bara den. Man kan inget annat än att älska denna lilla tjej.

Nu ska jag ner och ta tvätten igen. Ha en fin kväll mina vänner!

Ja då var det tisdag. Jobbade några timmar idag och efter det så gick jag till banken med tvillingarna. Det var dags för ett all konto UNG till dom. Till det kontot så ska de få ett uttagskort. Vi gick ner och när det var vår tur så såg jag att vi skulle få den sura kvinnan. Ett leende från henne har man aldrig fått.

Jag pratade på om att vi skulle ha ett uttagskort och hon frågade om vi hade lämnat in en bekräftelse. Hmmm...bekräftelse på vad? frågade jag. Hon tittar på mig precis som om jag var ett ufo. Hon såg väldigt förvånad ut. "Ja ursäkta mig för att jag inte förstår vad du inte säger" hade jag lust att säga till henne men frågar vänligt "Vad för bekräftelse"

Ja det fick jag aldrig veta för i den vevan så ville hon ha tvillingarnas leg och Benjamin hade inte sitt med sig. Vi skulle få gå hem och hämta det och sedan komma tillbaka. Jag sa att då kunde hon fixa till Beatrice som hade sitt leg med sig men jag fick då veta att det var bättre att ta båda samtidigt. Varför det skulle vara det vet jag inte. Kanske ville hon inte hjälpa mig eller så var det för att hon var hungrig. När vi kom tillbaka så var hon nämligen på lunch. Det passade mig alldeles utmärkt för då fick vi en ny som skulle hjälpa oss.

När det blir vår tur igen så går vi fram och jag säger samma sak till henne som till den andra. Jag får samma svar tillbaka sm den förra kvinnan gav mig "Har ni lämnat in en bekräftelse?" "Vad är det för bekräftelse" frågade jag. "Det är en bekräftelse att förmyndaren bekräftar att de får öppna ett UNG konto"

Jag vet inte om jag var osynlig eller om hon inte förstod att det var mina barn, men det sa jag i början men hon missade kanske det. "Jag är här" sa jag. "Jag är deras förmyndare. Jag ger dom bekräftelse" Sedan fick jag en hel hög papper som jag skulle skriva på. På en sida skulle jag skriva personnummer, stad och datum flera gånger. Det räckte inte med en gång utan två, tre.

Ja efter många om och men så fick dom ett UNG konto och ett uttagskort väntas komma hem i brevlådan denna vecka. Kruxet är att vi måste ner ännu en gång för aktivera korten samt göra så att de får swish och bank-id. Jag hoppas att vi inte får den sura damen som tror att ett leende kostar en förmögenhet!

Denna veckan har varit stressig. Min näst äldsta tog studenten igår. Vi åt hemmagjord smörgåstårta i trädgården. och senare på kvällen gick vi till pappa blå och åt lite mat. Det var mycket gott och trevligt. Jag fotade en hel del men jag vet inte hur jag ska överföra bilderna från min systemkamera. Min man får titta på det i kväll. Lovar att sätta ut bilder från gårdagen så småningom. Vi ar unte så många här hemma. Det var vi i familjen och min svärmor samt min sons svärfar och Nellies två kusiner.

Vi hade tur med vädret. Ett tag såg det ut som att det skulle börja regna men det var varmt i vinden. Vi hade tur. Det hade varit lite jobbigt och trångt om vi skulle sitta i vårt lilla kök allihop.

Idag slutar min äldsta dotter. I morgon går tvillingarna ut och på fredag är det mina små killars tur. Sen är det ett efterlängtad sommarlov. Nu ska jag ner till tvättstugan. Jag lovar bilder från gårdagen. Ha en fin dag!

Dagarna går och vi med dom. Har inte varit här inne på några dagar men det är mycket nu. Har haft sjuka barn och det närmar sig student och skolavslutningar. Har dock inte hunnit planera så mycket men det får jag ta igen nu i helgen. Jag ska försöka ta igen med tvättandet med men det ser inte ut som att jag ska kunna hänga tvätten ute för det regnar. Ska inte klaga för vi behöver regnet men jag hinner med mer om jag hade kunnat hänga ut min tvätt på tork.

Pontus var ju dålig i veckan men är pigg nu och ikväll var han på disco på Lundegårds lekhall. Hampus ville inte gå och jag tror det var klokt av honom. Det var mycket barn där och ljudnivån var hög och det var rätt så stimmigt. Inget som Hampus klarar av för länge. När vi  kom för att hämta Pontus så satt han och var ledsen. Han hade hoppas på en studsmatta och skulle göra en volt. Han hade hamnat lite snett och landat på huvudet. Inte bra. Jag tycker inte om att de gör volter. Det kan ta så fel. Han mår bra nu i alla fall. Berättade för honom ännu en gång vad som kan hända. Det är viktigt att han tänker på det.

Jag vaknade i natt, eller tidigt i morse rättare sagt och kände att det stack till vid min vänstra skuldra. Jag kände efter och kände att något satt där helt plötsligt. Jag försökte ta bort det men det var svårt för jag nådde inte riktigt. Men jag försökte och fick till sist bort det. Jag somnade och när jag vaknade så frågade jag Fredrik om han kunde se om det satt något där men det gjorde det inte. Senare under dagen så var det en vit prick där och Fredrik tryckte och ut kom var. Det var inflammerat. Efteråt så var det ett hål där. Jag tror att jag fick en fästing i natt. Nu är jag lite svullen och röd. Får hålla koll på det. Min första fästing. Fan vad äckligt!!!

Nu ska jag göra mig i ordning för sängen. Ha en fin kväll alla. God natt och sov gott!

Hur det var förr

På jobbet idag pratade vi om hur det var förr och hur det är idag. Mycket intressant. När jag var barn så lekte vi ute. Det var lekar där vi lekte i lag. Röda och vita rosen. Röda och vita. Indianer och vita. Ja det var allt möjligt. Vi anordnade tävlingar där vi sprang. Skulle man leka med en kompis så sprang man hem till denne och frågade om han eller hon kom ut. Kunde inte kompisen så fick man antingen g till någon annan eller så gick man hem. Väl hemma så var man ute och lekte. antingen i den stora backen vi hade eller i parken som fanns nästan mitt emot.

På vintrarna var man ute och byggde fort. Sen hade man snöbollskrig. Vi åkte skidor och skridskor och lekte allmänt i snön. Det fanns inget som hette dåligt väder på den tiden och då är det ändå inte så lång tid tillbaka. Vi fick veckopeng varje lördag och då köpte man godis. Det gjorde vi oftast i bowlinghallen. De hade salt godis där som inte fanns i affären. Eller så köpte man ostbågar. På den tiden kostade dom bara 10 kr. På den tiden...det hörs som att det skulle vara evigheter sedan men det är bara ca 35 år sedan.

Skulle man se på TV så gjorde man det på kvällen. Vi hade bara ettan, tvåan och Danmark så det fanns inte så mycket att välja på. När fyran kom s kunde man sig rik. En helt ny värld öppnade sig. Andra TV program att titta på. Det var tider det 🙂

Hur det är idag

Så hur är det idag då? Ja inte som det var förr i alla fall Barnen vill helst sitta inne framför datorn, TV:n eller surfplattan. Säger man åt barnen att gå ut så frågar dom om de får ta med surfplattan ut. Jag brukar titta på ungen och fråga: Vad tror du??? Barnet suckar och säger att det finns inget att göra ute. Jag rabblar upp allt som jag gjorde som barn. Jag lekte i träden. Man klättrade och hade roligt. På sin höjd så hoppar barnen på studsmattan. Jag brukar säga åt dom att ta fotbollen och gå till scouterna som är mitt emot oss. Spela lite boll, men nejd. Det är jobbigt att röra på sig.

Ibland när ena sonen kommer och säger att han ska umgås med sin kompis så blir jag glad. ja...äntligen s ska de göra något kreativt. Röra på sig, prata och ha roligt. Vad gör dom? Jo de sitter bredvid varandra med vars en surfplatta och spelar spel. Samma spel där de befinner sig i samma värld.

Ja jag vet att det är vårt eget fel. Man ska inte tillåta barnen att sitta så mycket vid datorn, surfplattan eller mobilen. Framför allt inte framför TV:n för idag finns det massor med olika kanaler som man kan välja mellan. Har man börjat och bläddra så tar det aldrig slut!

Är det fint väder så åker ungarna ut. De kan gott hitta på med något roligt ute samtidigt som de får lite sol och värme. Än har ingen dött för att få vara utomhus.

Underbar helg med familj och vänner. Turen gick till Skåne. Det var marknad i stan. Det blev karuseller och lite fynd. Träffade bästa vännen Carina och såg hennes fina hundvalpar. Pratade bort tiden en stund. Sen var denna lördag borta.

På söndagen var det att gå upp tidigt. Vi tog bussen som tog oss till Stockholm där vi sedan tog färjan till Åland. Stod på finsk mark ett kort ögonblick. På färjan var det god mat, bra underhållning och trevligt sällskap. Det blev även lite dans.

Då det var mors dag så blev jag firad på bussen av mina barn. Jag fick en kortlek och ett fint kort. Jag samlar ju på kortlekar så presenten kom väl till pass. Jag fick även ett bokmärke som jag kan ha till min bok som jag läser. Av Robin fick jag en resväska. Har velat köpa en länge men det har aldrig blivit av. Tack så mycket mina älskade ungar!

När jag gick i tredje klass i Höör så blev jag kallad till tandläkaren. Jag gick dit och satt i väntrummet och väntade. Det gick en timma innan en sköterska kom ut och frågade vad jag gjorde där. Jag sa som det var att jag väntade på att bli inkallad. Jag hade ingen tid hos dom sa dom. Jag sa att jag hade det och fick till sist prata med tandläkaren som hette Karin. Hon var en av de otrevligaste människor jag någonsin hade stött på. Jag hade minsann ingen tid där hos henne denna dag sa hon.

Jag skulle ta upp min lapp där hon skrivit datum och tid men hittade inte den men hon sa att jag kunde komma in ändå. Dock så kunde jag inte få någon bedövning för det fanns ingen tid till det med tanke på att jag var en timme försenad vilket inte var mitt fel och sedan var det problem med någon av deras maskiner. Oavsett så fick jag min tand lagad men det var ingen dans på rosor. Hon pratade otrevligt och det gjorde fruktansvärt ont.

Jag gick därifrån när allt var klart och fick en ny tid för kontroll lite längre fram. Det slutade med att jag inte gick dit av rädsla. Jag vågade inte helt enkelt. Denna tandläkare Karin hade etsat tandläkarskräck i mig.

Idag satt jag hos min tandläkare här i Borgholm och tog bort en tand. Det hade bildat en varbildning och tanden var inflammerad så det fanns inte så mycket att göra mer än att ta bort den. Fast det är en bra tandläkare så ligger jag stel som en pinne och skakar av rädsla.  Det gick bra i alla fall. Men där ser man vad en enda människa kan göra för en annan bara för att den är otrevlig och inte gör sitt jobb ordentligt!