web analytics
Gå till innehåll

Jag skulle varit på arbetsträning idag en fick sjukanmäla mig för min rygg är totalt förstörd. Igår kväll skulle jag resa på mig och gå ut i köket. Jag kom halvvägs upp och sedan fick jag sätta mig igen. Sedan fick min dotter hjälpa mig upp. I natt har jag vaknat till varje gång jag skulle vända mig för det gjorde så ont i min rygg. I morse när jag skulle gå upp så kände jag mig som en pigg 90-åring. Jag fick ont i ryggen på höger sida när jag rörde min högra arm.

Ibland kan det gå flera dagar innan jag känner något sen kommer det som en blixt från en klarblå himmel. Nja...jag ljög lite där faktiskt. Jag har alltid ont i min rygg men vissa dagar så är det bättre än andra och idag är ingen sådan dag.

Jag ska på arbetsträning imorgon med. Jag hoppas på att kunna gå för jag har sett fram emot att börja där faktiskt. Det är skönt och komma ut lite och se lite folk samt så känner man att man gör någonting.

Jag är trött så jag ska snart lägga mig. Är så tråkig men det är rätt så skönt och få släcka de blå tidigt någon gång. Ha en fin kväll mina vänner!

2

En bloggpost blev delad på facebook och jag kunde inte låta bli att gå in och läsa. Det handlade om utmattningsdepression. För 11 år sedan fick jag den diagnosen själv och allt som stod i den bloggposten kände jag igen mig i. Det tar sin lilla tid att komma tillbaka och ibland så kommer man inte tillbaka helt och hållet. Jag kan än idag inte känna igen mig själv från förr...innan jag blev deprimerad.

Jag åkte in på Sankt Lars i Lund. En kompis åkte med mig in. Jag förstod inte varför för jag var inte sjuk. När jag fick diagnosen djup depression så grät jag. Först för att de sa att jag var sjuk och sedan för att jag inte visste vad det var.

Jag blev inlagd. Det var ingen enkel lek det där. Panikångestattacker tillhörde min vardag och jag hade svårt att vara bland folk. Vad händer? Jo jag får dela rum med en annan kvinna. Den äldre mannen som hade det sista rummet som var precis efter mitt trodde han var Gunvald Larsson och han skulle in i mitt sovrum. Varför vet jag inte men det var mycket obehagligt. Det fick sitta en vårdare utanför hans rum och vakta.

Jag skulle få permission på helgen, men den blev indragen. Var jag inte deprimerad innan så blev jag det än mer nu. Jag kände mig totalt värdelös som inte ens orkade ta hand om mig själv.

Efter någon vecka som kändes som år så fick jag komma hem. Då skulle jag helt plötsligt vara frisk nog att ta hand om fem barn. Jag hade ett hem som skulle tas om hand och barnen skulle till skola och dagis. Ensamstående som man var så kände man sig rätt så slut. Det var kämpigt innan jag blev sjuk och kämpigt blev det än mer efter jag kom hem från sjukhuset.

Jag fick panikångest oftast när jag lämnade min bostad. Det slutade med att jag fick panikångest när jag närmade mig kiosken på området och kiosken låg bara 50 meter därifrån. Att se folk och ta in så många intryck var mer än vad jag klarade av. Folk pratade och det gick runt i huvudet på mig. Det närmsta sociala liv jag orkade med var över datorn för där bestämde jag själv när jag kunde svara och framför allt OM jag ville svara.

Folk runtomkring mig förväntade sig nästan att allt skulle vara som vanligt. Det var så det kändes i alla fall. Själv visste jag inte hur jag skulle orka ta mig upp ur sängen, När jag väl orkade göra det så skulle jag dessutom klä på mig och sedan få upp ungarna och ta dom till skolan. När jag väl kom hem igen efter jag lämnat dom så var jag totalt slut. Det kändes som att jag hade jobbat i 8 timmar non stop. Då hade det bara gått 1 1/2 timme. Dagen hade alltså precis börjat. Hur skulle jag orka resten av dagen?

Idag är det inte så tack och lov. Det är för att jag har lärt mig att känna min kropp. Ibland så tror jag att jag klarar mer än vad jag gör och då blir jag däckad . Att jag hamnar i dessa situationer är delvis mitt eget fel men jag vågar även säga att det är samhällets.

Jag som mamma får inte lov att ha leksaker på golvet, disk på bänken, tvätt i tvättkorgen. Mina fönster måste vara putsade och helst skina så pass så att man inte tror att det finns några fönster i. Dammsugaren måste vara igång varje dag och gud nåde om jag glömmer bort att sätta i en ny toalettrulle i hållaren.

För orkar jag inte göra allt detta varje dag så är jag en dålig mamma. Skulle jag dessutom sitta här vid datorn så har jag vunnit första pris i lathet. Folk ser det dom vill se. De ser inte allt man faktiskt gör utan folk påpekar gärna det man inte gör i stället.

Så jag bestämde mig för en sak en dag och det var att försöka skita i vad andra tycker. Det händer att jag dalar ner och då gör jag absolut enbart det jag måste göra. Så enkelt är det. Ingen tjänar på att ha en mamma som kör slut på sig själv bara för att man måste passa in. Orkar man inte så orkar man inte.

Jag lider av depression med utmattningssyndrom, panikångest tillhör fortfarande min vardag men jag kan lättare hantera det idag än då. Det är jobbigt men jag har verktyg idag som jag kan ta till som lindrar det. Jag finns till för barnen och familjen i övrigt.

Tycker folk att jag är lat som inte orkar vara social eller för att jag inte arbetar 8 timmar om dagen så får de väl tycka det. Jag försöker inte bry mig. Då jag inte mår så bra så mår jag sämre av att höra hur lat jag är eller vilken dålig mamma jag är. Därför skärmar jag av mig lite. Jag stannar hemma i min egen vrå. Försöker ta hand om mig så jag kan ta hand om mina barn.

Med detta säger jag god natt och sov gott!

Depression och utmattningssyndrom

1

Jag har varit så trött idag, men jag tog en promenad med Sally till Fredrik och tog en kopp kaffe ändå. Vädret har varit så underbart idag. Sol och fågelkvitter. Härligt. Våren är på väg. Dock så är det fortfarande lite kallt på kvällarna, men värmen kommer nog dit med en dag.

Fast det har varit fint väder idag så har det varit en jobbig dag. Den har varit otroligt lång. Jag går med ångest mestadels under dagen och det är otroligt jobbigt ibland. Jag känner att depressionen ligger nära till hands och jag försöker verkligen hålla den borta, men det är svårt.

Med känslor som att man är värdelös har rotat sig och jag försöker övertala mig själv att jag faktiskt är lika mycket värd som alla andra. Jag gör så gott jag kan och har gjort det hela tiden. Jag försöker finnas där för så många andra och det enda jag kräver tillbaka är lite respekt.

 

Den låten gick varm hemma hos mig på 90-talet. Jag älskade den låten och jag tyckte att de fyra gotlänningarna i Ainbusk Singers var så bra. Då tänkte man inte på hur gamla de var men idag när Aftonbladet skrev att Josefin Nilsson hade avlidit i sitt hem bara 46 år gammal så ar åldern det första jag tänkte på. Hon var inte så gammal.  Två år äldre än jag bara. Det är så att man blir rädd för man vet aldrig vad som väntar en runt hörnan.

R.I.P Josefin. Må änglarna sjunga för dig!

Att gå upp på morgonen är inte alltid så enkelt. Vissa mornar är lättare än andra. Idag var det tungt. Tröttheten sitter som inbiten i kroppen på mig och jag kan riktigt känna tyngden som vilar på mina axlar.

Ibland undrar jag över livet och vad den har att ge. Jag vet vad den har gett så jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Är jag inte värd mer än så?

Kanske, Kanske inte

Alla har vi våra krokiga vägar att gå men jag trodde att någonstans i djungeln så skulle det finnas en raksträcka. Det är inte så lätt att räta ut svängarna precis. Man måste vara två för att kunna göra det.

När jag var tillsammans med ett av mina barns pappa så levde jag ensam i ett samboförhållande och det är ledsamt och frustrerande. Man tar för givet att ens partner ska finnas där och ställa upp och hjälpa till. Speciellt när det gäller ens egna barn. Jag tänkte att tiden räckte till för vi var ju två. Men när inte den andra hjälpte till så blev det ju stressigt då man skulle hinna i tid.

Lever man med någon så måste man hjälpas åt.

Idag är jag trött. Har sovit 5 timmar i natt. Har svårt för att somna och sedan vaknar jag tidigt på morgonen och kan inte somna om. Tur är väl det egentligen för man blir tröttare då.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Ha en fin dag!

Vilken trevlig Alla hjärtans dag. Man känner sig verkligen älskad. Tänk om alla hade haft det som jag!

Dagen har jag spenderat med flera av mina barn. Min man firade sin dag i Långlöt. Vi gick upp till graven och tände ljus både hos min svåger och hos min pappa.

Här hemma bakade vi en sockerkaka i form av ett hjärta som vi tog med oss till min svärmor. Hon bjöd på mat idag. Det var jättetrevligt och gott. Min svärmor är mycket duktig på att laga mat. Det blev kött med potatis och sås. Till efterrätt blev det glass. Till kaffet bjöd hon på hemmagjorda semlor. Hon blev glad för sockerkakan så det var ju roligt.

Väl hemma så tog jag och Stéphanie hand om tvätten som skulle vikas. Tvillingarna tog hand om den tvätt som ska ner till tvättstugan. De små duschade och i blev klara lagom till att se farmen. Jag och Stéphanie skulle sett på filmen som gick efteråt men det blev inte så. Kvällen slutade inte alls som jag hade tänkt mig.

Min åttaåriga son trillade över Fredriks dator och slog sig. Han ligger nu i min säng. Det gick bra men det var klart att han blev ledsen.  Jag tröstade honom så nu är det bra.

Själv sitter jag här och funderar på hur man bäst kan läka sitt hjärta. Jag funderar på beslut som måste tas. En sak är säker i alla fall att denna Alla hjärtans dag kommer jag aldrig att glömma.

Jag har två sjuka barn hemma idag. Ringde till skolan för att sjukanmäla dom och fick prata in på en telefonsvarare. Innan telefonsvararen går igång så går jag igenom i mitt inre vilket barn som går i vilken klass för att inte säga fel. När dom lyssnar av telefonsvararen och hör mig prata så undrar dom nog hur det är ställt.

Det ringer och telefonsvararen går igång.

Tystnad
Lite mer tystnad
- Eh Hampus Anderson  Nilsson i 1 B.....nej Pontus Anderson Nilsson i 3 A
- Ehh nej! Hampus Anderson Nilsson i 3 A och Pontus Anderson Nilsson i 1 B är hemma och är sjuka.

 

Yes!!! Där satt den!

Detta är jag i ett nötskal.

Det har varit många tankar i mitt huvud idag. Många minnen som har kommit fram. Min älskade faster och gudmor Saga skulle blivit 75 år idag. Men tyvärr så finns hon inte längre bland oss. Det är 6 år sedan hon gick bort och saknaden är stor. Jag var mycket hos Saga och Gilbert (hennes man) under helger och lov. Jag tyckte det var roligt och komma dit. Dom hade en svart hund som ofta låg på golvet vid sängen där jag låg. Hon älskade att bli kliad på magen.

Saknad

Idag är det precis 4 1/2 år sedan som pappa gick bort. Saga stod pappa varmt om hjärtat. Jag tror nog att de tar en svängom däruppe. Jag hoppas de båda har det bra. Ja övrig släkt med som inte längre finns bland oss.

Saknad

Jag, Fredrik och barnen åkte till rinken där de kunde åka skridskor. De var duktiga på att åka. Vi hade fika med oss. lite släta bullar, kakor och varm chokladmjölk. Maria kom ner med lite fika hon med. Kaffe bland annat som var gott att få i magen denna kyliga vinterdag.

Utedag

Utedag

Utedag

Jag och Stéphanie gick upp till pappas grav en stund. Slängde blommorna som inte var så fina längre. Tråkig årstid för man kan inte göra någonting däruppe. Jag längtar till våren så jag kan göra i ordning på graven. Sätta nya blommor och lägga ny jord. Putsa av stenen och fågeln som sitter på den.

Ser ni på Farmen? Vi gör det här hemma. Idag är det kamp mellan två farmare. Vi får väl se vem som vinner. Jag hoppas det blir en ny storbonde bara för han som är det nu går ju bara med händerna i byxfickan. Jag hade önskat att Yvonne som kvinnan heter skulle bli vald som kämpe för hon är så dryg. Hon tror hon kan allt och är bäst på allt.

Nu ska jag spela lite kort med barnen. Ni får ha en trevlig kväll!

1

Aktiv dödshjälp

Det finns sjuka människor i vår värld som aldrig kommer att bli friska. De blir bara sämre och sämre och deras livskvalité minskas för varje minut som går. Vem ska bestämma över dessa människors liv? Är det du? Eller är det jurymedlemmar? Vem ska avgöra hur sjuk en människa är och om den vill leva som ett kolli? Ska en sjuk människa verkligen tvingas leva till varje pris fast den plågas varje dag?

Aktiv dödshjälp finns i vissa länder och jag har läst lite var stans att många åker till dessa länder för att få sin sista vila. De vill leva men inte till vilket pris som helst. Naturligtvis så finns det många åsikter om aktiv dödshjälp ska vara lagligt eller om den sjuka människan ska bli tvingad att leva. 

Min personliga åsikt är att jag tycker varje människa borde få bestämma över sitt egna liv. Jag har svårt för att tro att en sjuk människa vill ha dödshjälp bara för att den tycker det är roligt. Är personen vid sitt sinnes fulla bruk så tycker jag att den ska ha rätten att själv bestämma!

Jag tycker att det är fel att okända människor ska sitta där med klubban i hand och slå den i bordet och säga att DU ska minsann inte få dödshjälp. DU ska få lida tills dina sista dagar är komna. 

Jag vet att de inte säger så men de skulle lika gärna kunna gjort det. 

Det är ett svårt ämne att prata om egentligen men jag tycker det är ett viktigt ämne för det handlar om oss människor. Våra rättigheter! Vad anser du om aktiv dödshjälp? Skriv gärna och ge din åsikt om ämnet. 

aktiv dodshjalp

En legend har gått ur tiden. David Bowie är död. Han blev endast 69 år gammal. Han kämpade mot cancer i 18 månader. Det känns som att vi människor går längre nr i åldern när det gäller döden. Ska det inte vara tvärtom? Cancer är en sjukdom som har eskalerat de sista 10-15 åren. Förr hörde man inte så mycket om det men nu har var och varannan människa någon sorts av cancer. Hur kan det vara? Vad är det som har hänt de senaste åren för att cancern ska ha fått fäste i våra kroppar?

Min pappa fick cancer. Hur länge han hade haft det i kroppen vet jag inte men det tog 3 veckor sedan jag fick veta och 3 dagar efter bekräftad sjukdom av läkaren i Kalmar. Sen dog han. Under en röntgen såg de två fläckar på lungan. Två veckor senare hade han fem fläckar. En var ca 5 cm stor. När han dog veckan efter så hade cancern gått vidare till lymfkörtlarna och modertumören satt i tarmen.

Cancer är en helvetes sjukdom rent ut sagt. Den skördar liv och den vinner de flesta kamper den ger sig in på. Jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag satt hos pappa efter han hade gått bort: Du vann inte din jävel tänkte jag. Ja om cancern alltså. Men sen tänkte jag igen och kom fram till att det gjorde den ju. Den tog livet ur min far. Det var målet.

Ja jag pratar som om cancern vore någon och ingen sjukdom. Det var så det kändes. Den var något som sög livet ur min far sakta men säkert och vi kunde inget göra. Jag är bara glad över att pappa slapp lida. Han slapp tyna bort. Min älskade pappa var värd så mycket mer!

Idag är det 6 år sedan en älskad faster gick bort. Inte av cancer men hon förlorade kampen mot livet ändå. Jag var glad över att pappa hann prata med henne innan hon gick bort. December för 7 år sedan så hjälpte jag pappa att slå numret till henne. De pratade en bra stund och det kändes så skönt för min faster betydde oerhört mycket för min pappa. Några veckor senare så ringde min kusin och sa att min faster och gudmor hade gått bort dagen innan. Gud vad jag grät.

Många gånger hade jag tänkt att åka ner och hälsa på, men det blev aldrig av. Jo en gång. Hon och hennes man hann träffa min man en gång. Sen gick tiden och man fick inte den tiden att räcka till riktigt. Vi åkte ner till begravningen men jag hade önskat att det var för att åka och hälsa på dom i livet i stället. Jag brukar tända ett ljus både för henne och övriga släkt som gått vidare. De finns i mina tankar.

Det här med tiden. Man säger ofta att tiden går fort. Då borde man vara mer aktsam mot vad man gör med den tid man har. Jag hade önskat att jag hade prioriterat annorlunda gällande min faster. Att vi hade åkt och hälsat på när vi ändå var nere. Dock å har jag inget dåligt samvete gällande min far. Jag vet att jag fanns där när min far gick bort och det är tröstande i alla fall.

Ja det var mina tankar om liv och död. Ha en fin kväll.

Tända ljus