web analytics
Gå till innehåll

4

Jag finner inga ord utan jag känner mig totalt mållös. Ändå så har jag så mycket som jag skulle vilja skriva ner och få ur mig. Frågan är om det är lämpligt för det som jag egentligen känner kan jag inte beskriva med ord.

Igår begravdes min pappa och begravningen var mycket vacker. Pappa låg nerbäddad i en blå kista, i en färg som jag visste att pappa tyckte om. Urnan han ska läggas i efter kremeringen är i samma blåa färg. Det var tre vackra psalmer som sjöngs, Blott en dag, Amasing Grace och Härlig är jorden. Det var tre psalmer som pappa själv tyckte mycket om.

Pappa har 8 barn men det kan man inte tro att han hade för det var inte många som hälsade på honom när han levde. Det var inte många av dessa 8 barn som ringde och frågade honom hur han mådde eller hur han hade det där han bodde. Här på Öland bodde han i 2 år 7 månader och 20 dagar. Var fanns dessa barn under denna tiden? Var åkte de på sina semestrar? De hade inte tid sa de att höra av sig till pappa men de kunde åka längre bort än till Öland för att semestra.

Jag stod min pappa nära och vi pratade mycket om denna dag som skulle komma, hans begravning. Han berättade att han ville ligga här i Borgholm där vi bodde och det var här han trivdes. Han älskade naturen här på Öland och Borgholm stod honom varmt om hjärtat. Pappas favoritfärg var blått och han älskade havet. Jag, Diana och Peter valde ut en gravplats tillsammans och det blev en öppen plats där utsikten går mot havet. Precis så som pappa ville ha det.

Utsikten bakom kapellet

Några av mina andra syskon har blivit arga för att de inte fick vara med och ordna begravningen. Var de har fått det ifrån att de inte fick vet jag inte för det de valde att inte höra av sig. De valde att hålla sig borta. Var och en gör sina val och det får de stå för själva. Det kan de inte lägga på mig.

Men om man nu ska se det från pappas synvinkel. Hur skulle begravningen sett ut och blivit utförd om de skulle ordnat den själv? De kände inte pappa och visste inte vad han gillade och inte gillade. Det hade blivit val av färger och teman på psalmer som de själva tyckte om och inte vad pappa faktiskt tyckte om och ville ha.

Jag väntade en dag efter pappas död att gå ner till begravningsbyrån. Alla syskonen fick veta om dödsfallet samma dag som han dog, men i stället för att kontakta den som bodde honom nära så satt de och tyckte synd om sig själva för att de inte fick veta att pappa var sjuk i cancer. Pappa ville inte att dessa barn skulle få veta om hans sjukdomsbild. Varför? Ja det kan man ju fråga sig men oavsett anledning så förstår jag pappa. För som han sa så många gånger: De bryr sig inte om mig.

Jag måste tyvärr hålla med honom för hade de brytt sig det minsta lilla om sin pappa så hade de tagit reda på hur pappa mådde genom att ringa till honom eller ringa boendet eller fråga mig som träffade pappa så gott som dagligen. Nej de höll sig borta helt och hållet. Deras val och ingen annans!

Några av syskonen bestred begravningen. De ville ha ner honom till Skåne. Varför? De brydde sig ju inte om honom när han levde sitt liv här på Öland. Vad är det som säger att de skulle bry sig om honom efter hans död? Frågor, frågor och frågor. Vem sitter inne med svaren? Jo de personer som inte är vuxna nog att ta sitt eget ansvar över sina egna handlingar.

När dessa syskon väl gav efter pappas sista önskan och lät honom få vila här i Borgholm så hade de möjligheten att lägga fram sina önskemål om hur de ville ha begravningen men de valde att vara tysta. Det ringdes ner till begravningsbyrån och det ringdes till prästen. Varför sa de inte där och då vad de ville ha på begravningen och hur de ville lägga upp det? De hade hur många möjligheter som helst att framföra sina önskemål men de valde att vara tysta.

Jag är långt ifrån egoistisk för allt jag har gjort så har det varit för pappas skull och inte för någon annan. Jag kämpar för pappas sista vilja och det kommer jag fortsätta med. Jag älskade min pappa för mycket för att gå emot honom. Det är hans sista vila och det ska ingen annan bestämma över än pappa själv.

Övriga syskon kan säga vad de vill, de kan tycka vad de vill. De får gärna tycka att jag är en egoistisk idiot som bara tänker på sig själv. Jag bryr mig inte om det för jag vet att jag handlade efter pappas önskemål.

Jag satt i kapellet igår med äkta känslor och med ett gott samvete. Det är jag verkligen glad över. Jag kan hälsa på pappa vid hans grav och ha ett rent samvete och framför allt ett gott samvete för jag gjorde verkligen allt för pappa under hans levnadstid. De minnen jag har tillsammans med pappa har ingen annan i min syskonskara.

Alla gör vi våra val som sagt. Stå för dom och ta hand om ert dåliga samvete själv. Lägg inte det på mig. Ni hade all tid i världen att ta upp en kontakt med pappa. Om ni bara hade velat. Ni var alla vuxna och fast pappa var den äldsta så låg inte bara ansvaret hos honom. Inte efter det ni blev 18 år, myndiga och vuxna.

Jaghar fått bevis på att det inte är åldern som gör en människa vuxen. Det finns dom som är runt 50 års åldern som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar. Medan det finns ungdomar i 15-20 års åldern som gör sitt bästa för att stå för sina val.

Har ni något att säga om mig så säg det till mig. Det är ärligast men framför allt så visar den personen att den har en ryggrad.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4

Det har varit en mycket lång dag idag och denna dagen är just en sådan dag som jag kommer att bära med mig i mitt hjärta så länge jag lever. Idag den 5 augusti så begravdes min pappa. Ja inte bara min pappa utan han hade flera barn. Alla barn var samlade men tyvärr inte i en samlad trupp.  Men mig gjorde inte det något egentligen för denna dagen var min pappas dag och ingen annans.

Morgonen var underbart vacker. Vi började med att promenera till S:t Elavi kapell här i Borgholm. VI var några stycken. Jag och Fredrik samt André, Robin, Stéphanie och Benjamin. Mina brödrar Peter och Peter med familjer, Jenni, Markus och Erik samt Anneli och Sara. Min syster Diana och min mamma med hennes sambo Lars-Erik var också med. Mina två minste barn valde jag och Fredrik att inte ta med oss för att vi tyckte det var bättre att de mindes sin älskade morfar så glad fredagen den 22 juli. Två dagar innan han dog. Beatrice ville inte och det respekterar jag. Framför allt så förstår jag det.

Vi var framme vid kapellet redan 09:10 och vi hann inte stå många minuter där ute förrän begravningsentreprenören sa att vi kunde gå in om vi ville vilket vi gjorde. Det var en underbar stund som vi fick där inne tillsammans. Jag kände att jag behövde den stunden för att samla mig för det har varit många dagar som varit mycket långa och jobbiga. Det är mycket som ska ordnas och det är mycket man ska gå igenom med sig själv en stund som denna.

Det var fler som kom innan det var dags för klockorna att slå och klockorna ljöd kl 10:00 och strax efter klockringningen så tände jag de tre ljusen som stod på kistan. Prästen heter Birgitta Friberg, en äldre kvinna som talade från hjärtat. Jag tyckte hon sa många fina ord. Framför allt sanna ord som stämmer så bra. Speciellt dom orden: Man har ett eget ansvar.

Det är så lätt att lägga det ansvaret på någon annan och framför allt att lägga skulden på någon annan.

Begravningen öppnade med Öppna landskap. en helt underbar låt med en mycket vacker text. Efter det så pratade prästen. Tre psalmer hade vi med och det var Blott en dag, Amacing Grace (fast på svenska) och Härlig är jorden. Kantorn sjöng även en solosång som var mycket vacker. Den hette Jag har hört om en stad ovan molnen.

Det var en mycket vacker begravning och det hela gick i ett tema som stod pappa varmt om hjärtat. De som kände pappa visste att han älskade djur och natur. Varma vindar och hav. Hans favoritfärg var blått och han älskade musik. Speciellt country och dansband. Patsy Cline var en stor favorit.

Jag valde en blå kista med handtag. Jag tyckte den var mycket fin och det var en färg som pappa tyckte om. En urna i samma färg valdes med för pappa ska brännas vilket han själv önskade. Vita blommor med tre vita ljus blev vald för att pryda den blå kistan.

I detta kapell så finns det två stora fönster som går mot havet. Det är en mycket vacker tavla och idag så var havet verkligen vacker. Havet mötte himlen medan fåglarna flög fritt i skyn.

Han fick underbart fina blommor som de sedan lade på hans gravplats.

Mina barn hade ritat en teckning och de hade skrivit en hälsning till sin morfar. Några av dom skrev brev. Själv skrev jag ett personligt brev till pappa och jag skrev ut ett kort där jag och barnen samt Fredrik står runt pappa. Det kortet är taget i julen förra året. Det kortet skrev vi ut som sagt och det kortet tillsammans med de personliga breven lade vi ner i kistan hos pappa. Vi lade även ner en kudde som är formad som ett hjärta och så står det Världens bästa morfar på det. Pappa köpte en riktig cowboy hatt på High Chaparall för många år sen som han tyckte mycket om. Han brukade ha den på sig när han kom hem till oss eller om han åkte ner till stan. Den hatten lade vi oxå ner i kistan till honom. Allt det fick han med sig på sin sista resa. Vi följer med pappa hela vägen och han är aldrig ensam.

Detta har varit en underbar dag men mycket sorglig. Det har verkligen varit en sorgens dag, men jag vet att pappa har det bra idag men jag kan ändå inte förstå att han inte finns kvar hos oss längre, kroppsligt. Jag har ingen att ringa till och jag har ingen som ringer till mig. Jo det finns det men ingen pappa som vill prata bort en stund eller som vill ha lite sällskap.

Sov gott älskade pappa. Du ska veta att du är saknad. Du är så mycket saknad så det gör ont.
Puss och en stor varm kram. Jag älskar dig, nu och för alltid.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag har en plats på ett runt bord i mitt vardagsrum där jag har foto på pappa och det finns ett foto på Fredriks bror Tomas. Jag ska se om jag kan ordna ett kort på några av mina andra släktingar som inte finns kvar här på jorden längre för då sätter jag dom där bredvid pappa och Tomas. Framför korten har jag ett tänt ljus och några små fina änglar. Några av änglarna spelar och några står och sjunger. Det är en fin plats som skänker så mycket ljus och kärlek.

Dagen går rätt så bra. Visst finns tankarna där och vart jag än går i stan så finns det minnen som väcks till liv, men när kvällen kommer då är jag helt slut och saknaden kommer. Vissa tidpunkter på dagen är extra jobbiga för det är vid speciella tider som pappa brukade ringa och ringde inte han så ringde jag. Sen fanns det tider som vi tog en sväng ner till stan eller tider då vi gick upp till honom.

När kvällen närmar sig 7 på kvällen då känns det extra i min mage. Speciellt vid tidpunkten för det är vid den tiden som vi brukade höra av oss till varandra om vi inte har hörts av under dagen. Då var pappa antingen i sängen eller på väg att lägga sig att sova. Ibland ville han ha sällskap eller så ville han bara prata lite. Ibland var han orolig och då cyklade jag upp och satt en stund hos honom.

Nu är det ingen som ringer och jag har ingen att ringa heller. När klockan närmar sig 7 och visarna passerar tiden så kommer tomheten för då får jag ännu en bekräftelse på att pappa inte finns bland oss längre, kroppsligt. Jag är 39 år gammal men jag saknar min pappa något så fruktansvärt mycket så det gör ont i hela kroppen. Jag vet att det inte har med åldern att göra men jag tänkte att jag kanske skulle förstå på ett helt annat sätt och vis när jag är i den åldern men jag har lika många frågetecken om livet som barnen har. Ja om inte mer.

Idag har vi städat ur pappas rum. Peter och Stéphanie var med och det tog inte mer än en timma. Det var jobbigt att städa bort hans saker för när vi stängde rummet så fanns det inte ett enda spår kvar av pappa. Allt var borta. Jag tackade personalen så mycket för de har verkligen varit så underbara. De gjorde allt för pappa och det finns bara gott att säga om dom. Jag hade en fläta med till dom som de kunde ha till fikat. De var värd så mycket mer men det var vad jag fick tag på idag. Under tiden vi städade så hade Diana och Jenny barnen. Det är skönt att ha syskon som bryr sig.

När vi kom hem så for jag och Peter på källaren. Vi sorterade bort det som skulle slängas och det var verkligen skönt för det har hängt över huvudet länge nu. Sen så for vi på hemmet. Vi storstädade på båda våningarna och sedan åkte vi hem till Iris och åt middag. Det är skönt att kunna sätta sig till ett dukat bord och njuta av maten. Efter den måltiden så for jag och några av barnen ner till stan och lyssnade på Wisex. Resten av barnen kom med Peter, Jenny och Diana.

Nu är det kväll och jag ska försöka att släcka mina blå ögon. Jag är trött och det inte bara i kroppen utan även i själen. Det går mot fredag och det blir en jobbig dag och det på många olika sätt. Många säger farväl men det gör inte jag. Jag säger Vi ses igen i stället.

God natt och sov gott

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag vet att jag borde vara tyst men jag kan inte låta bli att ventilera mina tankar och framför allt känslor. Pappa har 8 barn + 2 bonusbarn som har funnits med i bilden sedan de var mycket små. Pappas 8 barn är från 3 kullar kan man säga. De 3 äldsta har en mamma, sen kommer det en son som har en mamma och sedan kommer 4 barn som han har tillsammans med min mamma. Jag är den äldsta i den kullen.

Fyra barn av i skaran har haft ytterst lite kontakt med pappa och det har dröjt mellan gångerna med. Vem det beror på spelar ingen roll för alla är de vuxna och ansvaret ligger då hos alla. Sen har han ett barn som är min helsyster och som inte har funnits vid pappas sida. Hon har tänkt på sig själv i alla år och gör så fortfarande.

Pappa dog den 24 juli och ingen hörde av sig så jag ordnade begravningen, men då bestred hon den. Hon ville ha ner pappa till Skåne till samma kyrkogård där hans släktingar redan ligger. Han skulle då läggas hos sin bror tyckte dom. Sen helt plötsligt skulle dom lägga honom hos min faster. Nu är det som så att min farbror har barn och min farmor hade medel efter sig som betalar för gravplatsen. Farmor vilar hos sina föräldrar och där ligger även farmors dotter, min faster Saga. Där ska hennes man även ligga en dag.

Man kan inte bara ta en grav i högen och lägga sin anhörig där som vissa av syskon skaran vill. De som redan ligger där har anhöriga i livet och de har något att säga till om med. Varför ska han inte få en egen gravplats? Är det för att andra ska ta hand om den och de ska slippa det ansvaret? Pappa ville faktiskt ligga här i Borgholm. Jag kan förstå att det är jobbigt att ta till sig att han valde att läggas där jag finns men nu är det så.

Jag fick ett telefonsamtal i slutet på förra veckan av en annan syster och enligt henne så hade dom förlikat sig med tanken på att han ska begravas här i Borgholm. Hon hade pratat med min helsyster om detta och allt skulle vara ok. Ändå så ringer denna syster till vårdhemmet och tjatar om samma sak hela tiden. Hon var sur och arg för att hon inte fått veta att pappa hade cancer till exempel.

Herregud säger jag bara. Hade hon överhuvudtaget varit intresserad av pappas välmående så hade hon tingt pappa själv och frågat honom hur han mådde. Hon hade ringt personalen och frågat dom hur det stod till med hennes pappa, men inte ett enda samtal kom till avdelningen och de få gånger hon ringde pappa så var det bara hon själv som stod i centrum.

Det var faktiskt så att pappa ville inte att några av hans barn skulle få veta om hans välmående och speciellt inte att han hade fått cancer. Det var pappas egen vilja. Han sa att de har inte brytt sig innan och de hör aldrig av sig. Och jag måste säga att jag håller med honom. Hur många gånger hälsade dom på honom här under dessa 2 år 7 månade och 20 dagar?

När pappa bodde i Eslöv och min syster med familj åkte hit på semester och bodde gratis hemma hos oss så blev pappa väldigt dålig och mamma ringde och sa att han var illa däran. Min systers sambo sa att han kunde köra oss samma kväll ner till Skåne men min syster ville inte det för hon ville vara i Borgholm för hon var ju faktiskt på semester. Bryr man sig då?

Pappa har inte ens blivit begravd och min syster ringer till vårdavdelningen och frågar om bouppteckningen. Hon frågar om tavlor och vill ha reda på saker som de inte kan svara på. Vilket hon borde förstå för de vårdade bara pappa. Men att kunna ringa dit och fråga om bouppteckning kunde hon men hon kunde inte ringa och fråga hur det var med pappa under hans levnadstid. Hon frågade inte ens hur det var för pappa under hans sista timmar i livet. Det intresserade henne inte utan hon ville bara ha tag i papperna.

Jag är som ett stort frågetecken. Jag an inte förstå hur något barn kan göra så. Strunta i sin pappa under hans levnadstid. Var fanns hon när sakerna skulle packas och vart fanns hon när rummet skulle städas? Då lös hon med sin frånvaro. Men jag har ryggen fri och jag har ett gott samvete. Däremot så vet jag några som inte borde ha det.

Denna syster har pratat så mycket skit om andra släktingar och tyvärr så finns det dom som tror på henne. Jag tackar dom som har skapat sig en egen uppfattning.

Av dessa 8 barn han har så är det bara jag som varit hos honom och mina två yngre syskon kom på sommaren när de hade semester och de försökte komma upp på helger och så under årets gång med. Den syster som är så duktig nu i efterhand har varit hos pappa en gång under denna tid han bodde här i Borgholm och hon har ringt några ggr under året. Pappa var inte ens bjuden på hennes bröllop. Hon ringde till pappa en timme innan hon skulle säga JA i kyrkan. Hur jag vet det? Jo det var jag som svarade i pappas telefon.

Först terroirserade hon begravningsbyrån och nu gör hon det med vårdhemmet. Jag skäms på hennes bekostnad!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Sitter här med en kopp kaffe och känner mig lite bortskämd. Min bror Peter och hans sambo har tagit med barnen på en promenad. Tvillingarna ska till fritids så de lämnas där. Här sitter jag i lugn och ro och smuttar på mitt kaffe. Jag har Diana som sällskap men det känns ändå en stor tomhet inom mig. Den tomheten går inte att beskriva och den går inte att fylla ut heller. Puzzelbiten är borta för alltid. Var det så här det skulle kännas att bli ensam kvar?

Nej jag är inte ensam. Jag har min familj som står vid min sida men de kan inte fylla ut den puzzelbiten som saknas men de står där och tar emot mig när jag faller.

pappa har varit sjuk den mesta delen av sin levnadstid. Vissa tillfällen har det varit bra och vissa tillfällen så har det varit hårfint att han har klarat sig. Det har varit många turer och pappa har verkligen varit stark. När han bodde i Eslöv var han mycket sjuk i flera omgångar. Det var infektioner efter infektioner och ovanpå allt så orkade hans hjärta inte längre. Han var tvungen att få en pacemaker inopererad men han var för svag för en operation. Till sist så var de tvungna att chansa och pappa klarade det tack och lov.

Sedan han flyttade till Öland så har han inte varit så sjuk som han var i Eslöv. Vad det berodde på vet jag inte men jag såg att pappa blommade upp. Speciellt när han kom in till Borgholm och hade oss ännu närmare. Vi hade större möjlighet att ta med honom ut. Visst blev han sjuk och fick åka iväg men inte så ofta som det var när han bodde i Eslöv.

När man satt här hemma i ensamhet de gånger han var i Kalmar på sjukhuset så funderade man mycket. Naturligtvis var man orolig och man undrade vilken dag på året det tragiska skulle ske. Man har gått igenom alla dagar tidigare och man visste att en av de dagar så skulle man få känna världen rasa. Att det skulle bli den 24 juli 2011 blev en chock med tanke på att han var så pigg två dagar tidigare.

Det kan verkligen gå fort. Jag tycker att man ska ta det till sig och tänka över vad man prioriterar här i livet. Jag vet att jag prioriterade rätt och jag vet att jag har ett rent samvete. Jag gjorde verkligen allt för pappa och han visste det. Han litade på mig 100 %. Han sa flera gånger att jag var den enda han litade på. Det kändes bra då och det känns bra idag.

Pappa ska snart begravas och det kommer att bli en mycket tuff och jobbig dag. Jag har varit med på hela hans resa och det är jag glad för. Jag satt vid hans sida när han tog sitt sista andetag och det gjorde han vilande i min famn. Jag fanns där när han skulle få på sig sina egna kläder och jag valde ut kläderna med omsorg. Jag tog de kläder jag visste att han trivdes i. När det var dags att lägga honom till ro i sin kista var jag med och såg så att han fick det bekvämt i sin bädd och jag rättade till hans kläder och kammade hans hår.

Robin ville se sin morfar en sista gång och det fick han göra med mig vid sin sida. Ännu en gång fick jag se min älskade pappa och ännu en gång kunde jag inte förstå att han inte längre finns vid min sida kroppsligt. Vi satt en stund och pratade och vi hade pappa närvarande och jag såg på pappa att han hade fått ro. Han hade fått sin vila.

Vi vandrade på kyrkogården igår. Jag och mina barn samt Diana, Peter och Jenny med barn. Vi gick runt och tittade och man var medveten om att pappa ska snart ligga där han med. Att jag skulle känna en stor tomhet det visste jag men att det skulle göra så här ont kunde jag aldrig föreställa mig. Visst visste jag att det skulle göra ont men detta är oändligt.

Det sägs att när ett barn föds så dör en annan och det sägs att det går tre åt gången. Det kom en liten gosse in i familjen för ca 2 månader sedan och min moster och min faster dog med ett halvår efter varandra. Räknar man med pappa där så har vi haft tre som har gått bort på ett år.

Jag är iaf säker på att pappa blev mycket väl omhändertagen i himlen.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Helgen har gått fort. Vi har varit 19 personer i huset under helgen och det har varit mycket trevligt och mysigt. Alla mina barn har varit samlade under samma tak och det är inte så ofta det händer numera. Mina syskon är här samt mamma och hennes sambo. André, Ingrid och Lasse åkte hem i eftermiddags. Känns lite tomt nu faktiskt.

Idag gick vi till kyrkan då de sa vem som hade gått bort under veckan och pappas namn blev sagt. Det kändes konstigt och saknaden är fruktansvärt stor. Jag tröstar mig med att pappa har det bättre nu och han slapp att lida samt att han slapp gå igenom den jobbiga förändring som det blir då en människa ha cancer. Men det hjälper inte fullt ut iaf. Jag är glad att han slapp lida men jag saknar honom fruktansvärt mycket.

Jag säger inte att jag saknar honom mest för alla saknar vi honom lika mycket men det är nog enklare för dom som inte hade kontakt med honom eller som träffade honom sällan. De lever som vanlig. Går upp på morgonen och gör det dom brukar och där ingår inte att ringa pappa eller träffa honom. För mig som gjorde det så känns det konstigt dom tiderna som han brukade ringa mig eller när jag ringde honom. Sen när vi gick hem till honom eller när han kom hem till oss. Tiden går varje dag men nog så tittar man på klockan de tider som man brukade höras av. Det slår aldrig fel.

Dödsannonsen och min minnes text kom ut i tidningen i lördags och jag visste vad det skulle stå men att se det i tryck fick en att förstå ännu en gång att det är på riktigt. När jag var yngre så var det min värsta mardröm att få vara med om mina föräldrars död, men det kände ändå så långt ifrån. De hade många år framför sig tänkte man och pappa var bara 76 år gammal. Visst skulle han kunna ha en 10 år till? Han var så levande på fredagen då vi pratade och hade jättemysigt. Några timmar senare så hände något och han föll i djup sömn.

Vad det var som hände vet jag inte. Jag misstänker stroke eller så var det cancern som tog över totalt. Det var konstigt att se honom ligga i sängen som han gjorde och man förstod att det inte skulle sluta bra. Det är svårt att förstå att det kan gå så fort. Pang bom sedan är allt förbi. Att se livet rinna iväg sakta men säkert är något som jag alltid kommer att ha svårt att förstå.

När jag var yngre så tänkte jag hur jag skulle klara mig om mina föräldrar dog. Då var jag ju barn och idag är jag vuxen, men det spelar ingen roll för samma tankar kommer idag. Hur ska mitt liv bli utan min pappa? Nej jag är ingen liten pappagris men vi hade en jättefin kontakt och den kontakten hade jag önskat att alla barnen hade, men för att få en sådan kontakt så gäller det att båda parter hjälper till och går halva vägen.

Idag när jag var i kyrkan så sa prästen några sanna ord. Hon sa faktiskt som jag brukade göra men det hördes annorlunda när man hörde någon annan säga dom orden. Kanske för att man får en bekräftelse på det man själv tycker. Hon sa att man gör sina val här i livet. Man säger ibland att man inte har tid. Man hinner inte för att man har så mycket annat att göra. Det finns en morgondag. Man skjuter gärna fram saker för att man tycker att man kan ta det senare. Det är hur man prioriterar saker och ting. 


Dom meningarna är så sanna!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Idag är det första dagen sedan pappa dog i söndags som jag inte ska gå någonstans och ordna med något som har med pappa att göra. Det känns konstigt och det känns tomt.

Jag kämpar för att pappa ska få sin sista önskan uppfylld. Den önskan som delgav mig fredagen den 22 juli. Dagen innan han blev riktigt sjuk. Jag gör det inte för min egen skull utan enbart för min älskade pappas. Jag hade klätt honom i går och var med och såg till att han fick ligga bekvämt i sin kista. Jag åkte med upp till kapellet och där stod Robin. Han skulle se honom en sista gång.

Jag var så glad när jag såg pappa för han såg verkligen ut som han gjorde när han var i livet. Bara lite blekare. Han hade sina egna kläder på sig och när jag såg på hans ansikte och lät blicken fall mot hans mun så såg jag ett leende på läpparna. Jag kände ett lugn som inföll och jag visste att pappa hade fått frid. Strax efter får jag veta att en syster till mig har bestridit både begravning, plats och tid och jag bara kände att hon gick emot pappas sista vilja.

Hade pappa velat ligga i Kina då hade jag gjort allt för att han skulle få ligga där. Detta handlar inte om mig. Det är inte jag som skadas utan det är pappa som inte får vila i frid i den grav som han så gärna ville ha. En grav på Elavi Kapell här i Borgholm där han fick havet som utsikt. Kanske så ser det ut som att han ändå får sin vilja igenom och jag hoppas verkligen det för pappas skull. Han var värd mer än detta strul som skulle bli om han inte fick sin sista vilja genomförd.

Jag ska försöka få något gjort här hemma nu. Det har tyvärr blivit lite lidande under denna tiden då jag har stöttat pappa. Men som jag sa. Det har jag alltid kvar men min pappa har jag tyvärr inte det. Jo har honom har jag men inte i livet men han kommer alltid att finnas hos mig vart jag än går.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Ja då sitter man här igen. Dagarna går fort. Det är redan 3 dagar sedan pappa dog. Jag har ibland svårt för att ta de orden i mun. Att min pappa är död för han är så levande för mig ändå. Han finns i mitt hjärta och jag bär honom med mig vart jag än går.

Jag och pappa hade en jättefin relation och det fanns eller rättare sagt finns syskon som är avundsjuka för det. Men jag och pappa har alltid kunnat prata med varandra och det är oavsett vad det handlade om. Jag har alltid haft ett stort förtroende för pappa och jag har stöttat honom i allt som jag bara har kunnat och han har alltid funnits för mig i den mån han har kunnat. Inte bara för mig faktiskt utan för alla dom som ville ta emot hans givmildhet.

Han ville alla väl och han försökte vara så rättvis som möjligt. Han har haft ett tufft liv genom åren på grund av olika anledningar. Vilka tar jag inte upp för det är ett förtroende han gav mig. Men han har alltid fått kämpa i alla åren mot något. Han har haft många olika sjukdomar som han har fått rida igenom stormen på. Han har lyckats och det beror på den kämparglöd han hade i sig.

Tyvärr så fanns inte den glöden fullt ut vid tillfällen när han bodde i Skåne och han ville så gärna flytta till mig och min familj här på Öland. Han bodde i ett boende i Eslöv och ville komma till liknande här i Borgholm. Vi fixar det och när pappa har flyttat hit så märker vi en förändring på pappa. Han blev gladare och han levde upp. När han bodde i Eslöv så var han ofta sjuk men här har han inte varit så sjuk under sina 3 sista år i livet som han var under de åren han bodde i Eslöv.

När pappa blev sjuk i cancer så berättade han för mig vem han ville skulle veta och vem han inte ville skulle veta om hans tillstånd. Han berättade för mig hur han ville ha sin begravning och vi skulle tillsammans se ut en gravplats men vi hann aldrig det. Vi skulle gått nu i tisdags men tyvärr så gick han bort i söndags. Jag ångrar så att vi inte gick och såg ut en gravplats tidigare som vi hade pratat om och att vi inte fick det på papper för nu bestrider ett av pappas barn begravningen, tid och plats. Hon går emot min pappas sista vilja.

Jag är förtvivlad och jag är så ledsen för pappas skull. Ska han inte få vila i frid? Han har kämpat i alla åren och han har dåliga minnen från den ort där kyrkogården som de vill pappa ska ligga på. Pappa ville ligga här hos oss och han kände sig trygg här. Jag kommer att kämpa för pappas vilja och nu blir förmodligen inte begravningen av. Pappa kommer att få ligga i ett krematorium upp till ett års tid om inte det andra barnet ger med sig. Hade det inte varit för att det var min pappas sista vilja hade jag inte sagt något. Men nu är det ju det.

Var fanns dom under dessa åren pappa bodde här på Öland? Under dessa 3 år har detta barn varit här en gång och hälsat på och det var under ca 1 timme och under den tiden satt dom andra och pratade med sig själva. Några enstaka gånger kunde hon ringa men under dessa åren så är det lätträknat.

Var fanns dom när pappa blev dålig och där jag ensam vakade över pappa? Var var dom när han dog i mina armar? Var är dom nu när rummet ska tömmas och vart är dom när rummet ska städas? Vart befann dom sig idag när pappa skulle kläs och läggas i sin kista?

Jag vet vart jag var. Jag befann mig vid min pappas sida hela tiden och jag gick enbart ifrån pappa när personalen skulle vända honom och sedan en gång under ca 10 minuter och det var när jag ringde mamma och informerade situationen. Mamma ringde sedan runt till dom andra.

Varför får min pappa inte få vila i frid?

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Jag är dödstrött i mitt huvud nu. Jag åkte med Fredrik i morse och lämnade de små barnen sen åkte jag ner till begravningsbyrån. Sedan åkte jag därifrån med killen som har hand om detta med pappa till Ekbacka där han bodde, fast han låg nere i källaren nu i kylrummet. Jag hade samlat ihop kläder som jag visste att pappa tyckte om samt så  hade jag tagit med hans älsklingsskor. Ett par varma morgontofflor som han fick av oss i födelsedagspresent förra året.

Sen hjälptes vi åt att klä honom och jag var med och fick se att pappa låg bekvämt och skönt i kistan. Pappa var så fin. Han smålog när där han låg och han såg ut som att han verkligen hade fått frid. Sen åkte vi till kapellet där Robin väntade för han ville ta ett farväl. Vi stod där och mindes allt det fina gav oss i livet. Hans kärlek och all gemenskap vi hade. Alla förtroliga samtal och all glädje som verkligen strålade om honom sedan han kom till Öland.

Han var så fin där han låg. Man kunde se ett leende på hans läppar och jag bara kände att han har fått frid. Men det varade inte så länge tyvärr. Han har inte fått hinna svalna förrän några satte sig emot hans sista vilja.

Klockan 11 idag så ringde kyrkoklockorna och då gick jag ner en runda mot stan och hörde klockorna slå. Pappa älskade att komma ner till Borgholm som han alltid sa. Vi brukade gå en runda på Storgatan och sedan tog vi en glass på torget. Idag var det kanonväder vid den tiden och hade pappa levt idag så hade vi alla gånger varit i stan och gjort den osäker.

Jag har hämtat barnen från dagis och fritids och i kväll är det sista kvällen för Allsång i Borgholm. Jag tror dock att jag blir hemma. Orkar inte att vara social just nu. Jag är verkligen dödstrött. Allt kommer ikapp sakta men säkert men jag är oerhört glad över att jag har kunnat hålla mitt löfte till pappa och jag kommer göra allt för att det ska bli som han så väl önskade. Kosta vad det kosta vill!

Jag älskar min pappa över allt annat och jag gör allt jag bara kan för honom. Han ska få vila i frid och ha en fin och underbar sista resa. I en sådan här stund kan man inte tänka egoistiskt utan man måste faktiskt se och ta till sig vad pappa själv ville. De som inte fanns i närheten av pappa kan helt omöjligt veta vad den viljan var. Fredagen den  22 juli satt jag och barnen hos pappa och medan barnen lekte hade jag och pappa ännu en gång ett förtroligt samtal. Han berättade än en gång hur han ville ha det och jag lovade honom att så skulle det förbli. Jag lovade honom att vi skulle kämpa tillsammans och jag lovade att finnas där för honom hela vägen. Det löftet tänker jag hålla!

Det blir mycket om min pappa numera som jag skriver om men jag skriver om min vardag och detta är min vardag för tillfället.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Idag har det varit en tuff dag. Dagen började med att jag och Fredrik lämnade de små barnen på dagis och sedan åkte jag hem och åt frukost. Kl 9 satt jag sedan på begravningsbyrån och valde ut kista, urna och blomsterdekoration samt dödsannonserna. Det tog några timmar där och efteråt så kände jag mig helt tom. Robin kom medan jag satt på begravningsbyrån och vi gick sedan till pappas avdelning för att börja packa hans saker. Robin ville gärna hjälpa till och det är en del av sorgarbetet det med.

Jag gjorde som jag brukar göra när jag går upp dit. Jag går in och tittar bort mot pappas bord för att se om han sitter där. Gör han inte det så tittar jag ut på altanen och när jag inte ser honom där så styr jag benen mot hans rum. Precis där så slår det mig att pappa finns ju inte där. Jag går med tunga steg på hans rum och gråten kommer när jag går in i hans rum. Sist jag var där var i söndags när pappa dog i mina armar.

Jag tittar runt och minnen dyker upp och vid tillfällen så skratta jag och Robin för vi kom i håg saker som pappa sa ibland på skämt eller andra saker som pappa tyckte var roligt. Vi tittar på varandra och skrattar och sedan så tystnar man igen och bara känner sorgen ta över. Vi är där några timmar och går sedan till personalen och meddelar att vi går för idag och återkommer i morgon.

Personalen där är helt underbara. De vårdade min pappa mycket kärleksfullt. De gick inte bara till sitt jobb för att arbeta av sina timmar utan de gjorde verkligen mer än bara sitt jobb. Pappa blev mycket fint omhändertagen där och det är jag verkligen glad för.

Efteråt så hämtade vi de små på dagis och sedan tvillingarna på fritids. Sen gick vi och köpte glass på torget. Mutade barnen så de kunde sitta fint när vi var inne på Ölandsbladet 😉 Pratade med dom om några rader om minnesord om pappa och det kommer i tidningen på lördag.

I morgon ska jag vara med och klä pappa. Jag var och hämtade hans kläder som han ska ha på sig. Jag valde kläder som jag vet att han tyckte om att ha på sig. Det kommer bli mycket tungt i morgon men jag lovade pappa att vara med hela vägen och det löftet ska jag hålla. Tror samtidigt att det kan göra mig gott med faktiskt. Jag vill vara med och se så att han får ligga bra och bekvämt med. Visst vet jag att han inte känner något men det spelar ingen roll. Det var som när jag var på avdelningen och frågade efter ett par strumpor till pappa. När jag fick dom så frågade jag om de satt löst om hans ben så att de inte satt åt. Jag vet att pappa inte hade känt något men han ska ligga bekvämt på sin sista färd. Efter detta ska jag sätta mig någonstans för då ringer de med kyrkoklockorna för pappa.

Ska natta mig snart så jag säger redan god natt och sov gott.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

%d bloggare gillar detta: