web analytics
Gå till innehåll

4

Sitter här med en kopp kaffe och försöker samla krafter. Ska snart ner till begravningsbyrån och det blir ett tungt besök. Igår hadejag två pojkar som bröt ihop fullständigt.  Allt kom i fatt Benjamin och Hampus i går kväll och de var så ledsna och förtvivlade. Då får man lägga undan sin egen sorg och försöka prata så förståndigt som möjligt.

Jag sa till mina barn att morfar finns i himlen och att han tittar ner och ser på sina älskade barnbarn. Han älskade att se barnen leka och det sa jag till barnen att morfar sitter där uppe i himlen och tittar ner på er när ni leker. Man kan inte se honom och man kan inte höra honom men man kan prata med honom. Sen finns han i era hjärtan och följer med er vart ni än går.

Tycker så synd om barnen och man känner att man räcker inte till. Jag kan inte fylla ut det stora tomrummet de känner efter morfar. Jag vet med mig själv. Ena stunden så tänker man logiskt och tänker att det var skönt för pappa att han inte fick känna något. Att det inte hann så mycket längre med tanke på hans cancer sjukdom. Han fick en lugn och fridfull död och han var i trygga händer hela vägen. Sen i nästa stund så blir jag så förtvivlad och saknaden är otroligt stor.

Pappa var den enda jag hade här om man bortser från Fredriks familj och släktingar. Pappa ringde varje dag nästan och gjorde han inte det en dag så ringde jag. Jag var ofta uppe hos honom och vi gick ner till stan och tittade lite. I söndags när han dog så skulle han egentligen ha kommit hem till oss på middag och idag skulle vi ha gått till kyrkogården och lagt blommor på minneslunden till alla bortgångna nära och kära. Sen skulle vi tillbaka till stan och köpa hibiscus blommor. Han ville ha fler gula sådana om det fanns att få tag på. Nu blir det jag som får gå till begravningsbyrån i stället. Sorgligt och fruktansvärt tomt.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

5

Jag är trött. Helt slut men ville ändå skriva ner det jag känner då det är färskt i kroppen. Jag var hos pappa i fredags med barnen och vi hade det jättemysigt. Vi började med att fika med kaffe och jordgubbar. Vi pratade och barnen lekte. Vi gick ut på den stora öppna altanen och satte oss. Medan pappa och jag pratade om livet så sprang barnen och lekte i gräsmattan. pappa tyckte det var så roligt att se barnen leka. Han sa det flera gånger och han var så glad i barnen och mina barn älskade honom över allt annat. Vi satt hos pappa lite över en timme och sedan skulle vi hem och laga mat och pappa skulle äta kvällsmat på avdelningen.

Barnen kramar sin morfar hej då som de brukar göra och han får en kram av mig och jag säger som jag brukar till honom: Är det något så ringer du. Ja säger han och säger hej då. Vi går hem och allt känns så lugnt och skönt för pappa och jag hade väldigt förtroliga samtal om viktiga saker och om saker som gäller livet i allmänhet. Jag och pappa kunde prata om allt. Kvällen kommer och jag går och lägger mig men vaknar av att telefonen ringer 06:34. Det är sköterskan som säger att pappa har blivit sämre. Jag förstår inte vad hon menar med sämre för han var ju bra dagen innan. Jag sticker dit och är där 07:54 och ser min älskade pappa ligga och rossla. Han sover djupt men han känner att jag är där. Jag märker det då han kramar min hand.

Jag vakar över min älskade pappa och förstår att det inte finns någon återvändo och jag har lovat honom att finnas vid hans sida hela vägen. Vi skulle kämpa tillsammans sa vi och det var det vi gjorde. Jag satt och höll pappa i handen i alla timmarna jag satt där vilket blev 32 timmar. Jag baddade honom och vårdade honom. Jag gjorde det som han en gång gjorde med mig som barn.

Han sov tungt hela dagen i går men han rosslade jättemycket. Natten kom och det var ingen större förändring. Jag trodde att det skulle bli långdragetför honom vilket jag inte önskade att det skulle bli för hans skull.Morgonen kom och jag satt där. Det hade inte blivit någon sömn för min del. Pappa vaknade till vid 11:00 och han öppnade sina fina blå ögon. Han tittade på mig och jag frågade om han hade ont. Han tryckte min hand. Det var bara att få in morfin till honom för ont skulle han inte ha. Jag satte igång musiken till honom. Pappa älskade musik och han blev lugn av det. Jag pratade med honom och hälsade så gott från alla mina barn. Jag var noga med att säga namnen så han förstod vem det var. Han blev så glad. Jag hälsade från Fredrik, mamma, Lasse, Diana och Peter med samt våra kusiner Åsa och Marie. Det hade jag lovat. Man såg på honom att han förstod men han kunde inte prata själv.

Jag satt och höll honom i handen och berättade hur mycket älskad han var och jag lovade att följa honom hela vägen. Vi ska kämpa tillsammans sa jag och han tryckte min hand. Han fick upp vätska från lungorna som inte ville hela vägen upp helt och hållet, men det som kom upp tog jag bort med någon sort tuss som man kunde ta i munnen. Jag baddade dom i vichyvatten och tog in dom i munnen på honom och det tyckte han om. Han blev ju torr i munnen så det var skönt att få i sig lite vätska.

Jag lånade personalens dusch för jag var genomsvettig vid ett tillfälle men jag vågade inte vara borta för länge så det blev en snabbdusch. Sprang tillbaka med en turban på huvudet och såg när jag kom tillbaka att pappa fortfarande var vaken. Jag fortsatte att prata med honom och berättade vilken kämpe han var. Timmarna sprang iväg fast tiden var lång samtidigt. Det känns som evigheter sen jag åkte dit lördags morse fast det bara är i går. Hur som helst så skulle personalen vända på honom vilket de gjorde varannan timme. Jag tyckte det var synd för det verkade som att han hade fått ro i sin sömn men för risk för liggsår så måste de ju naturligtvis.

De vände honom och jag kommer in och sätter mig. Jag hade inte sovit på 32 timmar och var jättetrött men jag ville inte lägga mig och vila i den säng de hade tagit in till mig. Jag ville inte missa en enda minut av tiden jag fick med min pappa. Jag märker på pappas andning att något har förändrats. Den är inte så djup och inte så långa andetag heller. Jag tänkte om jag skulle ringa på klockan men tänkte nej. Det går bara åt ett håll och pappa ska ha det så lugnt och skönt som möjligt så jag baddade honom med handduken på hans panna och kinder och höll honom i handen. Hade personalen kommit in så hade de bökat med honom och då hade han inte fått den vila som han behövde. Personalen gör ju bara sitt jobb så inget ont i det men de kunde inte göra något ändå.

Jag satt en stund med pappa så. Sen kommer personalen med kaffe som jag verkligen behövde. Hon lyssnade på pappa och sa att han kände sig så lugn. Hon går och jag sätter mig till ro och tittar på pappa som sover lugnt. Jag tar en klunk av mitt kaffe och ser pappa titta upp mot mig och jag säger: Men är du vaken till honom och baddar av hans panna. Då händer det något. Det kommer ut slem från munnen på honom och jag torkar bort det och det kommer ännu mer. Jag förstår att något inte stämmer och ringer på klockan. Jag ser på pappa hur hans ansiktsfärg ändras till blå och jag tar honom i min famn. Klappar honom över huvudet och pussar honom på kinden flera gånger. Jag förstår vad som händer men jag är chockad. Man tror att man är för beredd men det är man aldrig. Då när han andades lugnare och jag förstod var det var på väg så tänkte jag att denna stunden ska jag ha med min pappa. Min värld rasade samman när pappa somnade in för gott i min famn idag.

Jag trodde inte att en människa kunde ha så många tårar att fälla. Jag kan nog mäta mig med Kalmar Sund. Jag åkte hem efteråt och lugnade ner mig lite. Åkte sedan tillbaka och tog farväl av honom. De hade tvättat honom och han var så fin. Han var jättefin, min goa älskade pappa.

Älskade pappa

Du kommer att vara saknad av många och det är fruktansvärt tomt efter dig. Ingen annan människa kan fylla det tomrummet. Jag kallade dig ofta för mannen och du sa en gång till mig att du var ingen man. Jag svarade dig att det var du visst. I mina ögon är du det sa jag. Har alltid varit och kommer alltid att bli. Det är inte benen som gör en människa till man sa jag och du tackade så mycket. Är det någon som kan säga att han var en man så är det verkligen du pappa. Du var en stor man som ville så väl i ditt liv. Du tänkte på dig själv sist och du fann dig i det mesta fast du var värd så mycket mer.

Jag är otroligt glad över att jag kunde uppfylla löftet till dig. Jag kunde finnas vid din sida tills du somnade in. Du somnade inte bara in lugnt och fridfullt utan du gjorde det i min famn medan du kände min kärlek till dig. Du är en kämpe och en stor hjälte i mina ögon. Ja inte bara i mina utan även i mina barns ögon samt i Fredriks. Du gav oss så otroligt mycket och då menar jag inte materiella saker utan du gav av dig själv. Vi hade jätteroligt tillsammans och vi stod verkligen nära. Det har vi alltid gjort och jag har alltid pratat med dig. Det kommer jag fortfarande att göra, det är bara det att du finns inte närvarande här kroppsligt men du finns i mitt hjärta. Vart jag än går där finns du.

Jag skriver är i mina meningar för det är just så det är. Du är närvarande i oss som älskade dig och det ska du veta att du var mycket älskad av mig, din dotter, din svärson Fredrik och alla dina barnbarn André, Robin, Stéphanie, Benjamin, Beatrice, Hampus och Pontus. Jag vet att du vet det och det är så otroligt skönt att veta att du faktiskt visste hur mycket vi älskade dig och fanns där för dig. Du kunde ringa mig när som helst och vi pratade. Ibland behövde du sällskap innan John Blund kom och då kom jag och höll dig sällskap. Vi pratade och du kände dig harmonisk igen och kunde somna. Sedan träffades vi dagen efter och pratade om allt mellan himmel och jord.

Vi kämpade tillsammans och du somnade in i en trygg famn och jag är så glad över att vi fick den tiden tillsammans som vi fick. Jag hade önskat massor med fler år men Gud ville ha hem sin ängel.

Sov så gott älskade pappa. Du är älskad och saknad!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Vi har många som fyller år i december i familjen och släkten. Pappa firade vi den 4:e december. Då blev han 76år. Den 10 December var det dags för min äldsta son André. Han blev 17 år.

17år????????   Vem har stulit dom andra åren????

Ja tiden springer verkligen i väg. Den 10 December för 17 år sedan var jag 21 år gammal och väntade mitt första barn. Jag var ensamstående för pappan till barnet stack så lägligt en vecka innan min son föddes. Min son kom iofs 4 veckor för tidigt men tack o lov så mådde han bra efter förlossningen.

Jag åkte in dagen innan för jag fick vattenavgång. Jag förstod aldrig att jag snart skulle bli mamma för min son skulle inte komma förrän den 5:e januari. Det var då det förlossningsdatumet var satt. Jag var försökskanin på BB den dagen för de hade fått in något nytt som gick ut på att de satte elektroner på fostrets huvud så kunde de via den vägen få ett diagram om helheten på hur barnet bodde.

Inget hände den dagen. Jag fick en sömntablett på natten så jag kunde sova för dagen efter skulle de sätta i gång mig. Sätta i gång mig tänkte naiva jag. Vadå sätta igång mig? Vad är det jag ska sätta i gång med?

Jag var bara 21 år gammal och hade inga erfarenheter om att föda barn eller hur det gick till att föda barn. Man har ju sett på tv men det är inte samma sak för ingen förlossning är den andra lik. Jag läste böcker och försökte förstå hur jag skulle göra. Hur jag skulle känna, men det kunde jag ju aldrig göra och veta i förväg.

Jag blev väckt kl 8 på morgonen och jag ringde då hem till mamma och berättade vad läkaren hade sagt, att de skulle sätta i gång mig. Jag vågade inte säga det för högt ifall jag hade hört fel. Det fanns ju personal runt mig.

Jag fick droppinsatt kl 12 och de kom var kvart och kände och klämde överallt. Mamma, pappa och Diana kom in. Kl var runt 15 när mamma o pappa kom. De stannade kvar tills mamma såg på maskinen att det snart var dags. Jag kommer i håg att jag tänkte: Hur kan hon veta när det är dags? Jag vet inte det själv.

Det var meningen att dom skulle vara med men Diana var lite överkänslig så hon klarade inte av att vara där så de åkte hem. Jag var dum och oklok på den tiden. Jag rökte. Jag rullade min cigg själv. Jag gick upp och rullade och tog min droppstång och skulle gå ut. Det tog lite tid för jag fick värkar väldigt ofta.

Efter långt om länge kom jag ut och skulle precis tända min cigg när jag får en sådan värk så jag trodde jag skulle dö. Där står jag ut i sjukhusets fina och sexiga klänning med en droppstång som stöd dubbelvikt och försöker andas. En tant som kom på trottoaren kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Smarta jag får bara fra: Jag ska ha barn.

Jag kommer in och får hjälp att komma till sängen. Barnmorskan tittar för att se hur pass öppen jag är. Det är inte konstigt att du har krystvärkar. Du är fullt öppen säger den. Hur kan jag vara det sa jag. Jag var ju inte det för 10 minuter sen.

Ja det gick fort iaf. Strax efter så kom min son. Det tog tre krystvärkar att få ut honom. En liten vacker gosse på 2400g och en längd på 44cm. Han fick plats i min hand nästan. Det komiska var när jag fick min sista värk. Jag hörde telefonen ringa ute receptionen. Den låg precis utanför mitt rum. Telefonen ringde och jag hör en barnmorska säga: Hon är upptagen just nu men hon kan ringa om en stund.

Var jag upptagen? Oj då 😉

I samma veva som hon säger det så föder jag fram min son. Barnmorskan kommer in och säger att mamma hade precis ringt. Jag ringer upp henne efter en stund och säger: Jag fick en Sebastian. Mamma ringde direkt när de hade kommit hem och just då kändes det som timmar sedan, fast det inte var det.

Jag kom upp på avdelningen och låg där i tre dagar. Jag gick där stolt med min nyfödda son och kunde knappt förstå att denna lilla parvel var min. Han var så liten, så söt och helt underbar. Det fanns ingen som hade ett sådant vackert barn som jag!

Denna lilla parvel är alltså 17 år idag. Jag förstår inte vart alla år har tagit vägen.

Min mor fyllde år i söndags. Den 12 december blev hon 61 år gammal. Henne minns jag inte när hon föddes och tur är väl det. För då skulle jag varit äldre än henne och det går ju inte 😉 Däremot så minns jag olika födelsedagsfiranden som hon har gett under årens gång. När hon har jämnat eller femmat som vi säger. Då har hon bjudit alla sina nära o kära till fest med god mat och fin musik.

I går, den 13:e december skulle min moster blivit 59 år, men hon blev aldrig så gammal. Hon blev 58 år gammal och ska snart få vila i frid tillsammans med mormor o morfar. Hon begravdes i går på sin födelsedag. Hon kom ur jorden på den dagen och kommer i jorden samma dag. Nja, inte riktigt kanske för de sätter väl inte ner urnan samma dag.

Idag fyller min kusin Britt-Marie år. Hon blir hela 25 år idag. Eller hur Bitte? 😉 Nja...kanske inte, men man är väl inte äldre än vad man känner sig? Hur som helst så säger jag ett stort GRATTIS!

Halva månaden har snart gått. Helt otroligt. Vi är snart inne på år 2011. Jag ska inte ljuga o säga att jag inte längtar till nästa år, för det gör jag. Jag önskar mig bort från hela januari och sedan kan månaderna komma sakta men säkert. Varför jag längtar bort? Jo när vi är innan på år 2011 så känns det inte som att det dröjer innan våren kommer. Januari är dne tråkigaste månad som finns tycker jag. Den är som November. Låååååååååång och dyster. Jag har dock två barn som fyller år i januari och deras födelsedagar ser jag naturligvis fram emot.

Nej! Dags att göra lite nytta. Ha en bra dag alla vänner.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

En nyskriven dikt tillägnad min älskade moster som skulle blivit 59 år idag. I stället för att fira hennes födelsedag så blev hon begraven.

Jag säger inte ett sista farväl. Jag säger på återseende.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Idag är det din dag. Din resa tar snar slut
Rosor jag smyckar för dig på din väg ut

Du är snart tillsammans med dina nära
De nära som både du och jag håller kära

Hälsa morfar och mormor så gott
Vandra på blommorna som jag för dig har sått

Du inte är inte kvar här i livet
Och jag har lärt mig att inget ta för givet

Du i mitt hjärta för evigt kommer bo
Sorgen är stor, större än du någonsin kan tro

Min kära moster, vila nu i frid.
Må änglarna sjunga för dig du vackra människa.

Stor kram från din systerdotter.
Du kommer för evigt vara saknad!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4

Den 13 December förföljer mig känns det som. För fyra år sedan gick min äldsta son i 6:e klass och sexorna skulle gå lucia i skolan. Min son var stjärngosse. Jag såg fram emot denna dagen men när det var dags så kunde jag inte gå. Jag mådde så dåligt och det var pga andra människor som gjorde allt för att trycka ner en i skiten. De lyckades kan man säga. Jag har dåligt samvete för det än idag. Kommer förmodligen alltid att ha det.

Jag försöker vara med på allt som mina barn gör men man kan inte det alltid. Idag gick min dotter tärna och medan jag tittade på henne så såg jag inte så många andra föräldrar där. De var lätträknade. Jag tänkte att det finns andra barn som aldrig får se sina föräldrar närvara pga arbete tex. Mina barn är inte de enda som inte ser sin förälder där. Jag försöker som sagt vara med men ibland så går det bara inte. Jag har för höga krav på mig själv.

Idag är det den 13:e December och min moster skulle ha fyllt 59 år idag, men i stället för att kunna säga ett stort grattis på hennes födelsedag så får jag säga farväl. Hon begravs idag. Jag kan tyvärr inte åka ner. Vi har snöoväder. Det blåser och snöar som bara den. Jag har dessutom ingen barnvakt.

Jag skulle gärna vilja åka ner och ta ett sista farväl av min moster men jag får leva med det dåliga samvetet att jag inte kunde. Däremot så säger jag inte farväl i heller utan på återseende. Vi ses igen i framtiden, och under tiden så har jag henne sittandes på sin egen lilla plats i mitt hjärta.

Ing-Britt var en mycket fin människa. Mycket snäll som många tyvärr utnyttjade. Hon hjälpte mig otroligt mycket av att bara finnas där. När jag fick tvillingarna så var jag ensamstående med fem barn. Ibland så åkte jag med mamma och min bror och dansade och då stannade Ing-Britt hos mig och hade barnen. När jag började må dåligt i min depression så fanns Ing-Britt där. Det kunde vara bestämt att jag skulle ut och dansa men när det blev dags att åka i väg så klarade jag inte av det pga hur jag mådde. Då stannade Ing-Britt kvar iaf till dagen efter och höll mig sällskap.

Jag saknar henne och kommer alltid att göra det. Hon finns hos mig fast inte synbar. Mina tankar går till hennes tre pojkar. Det är en tung dag för dom. Jag tänder ett ljus här hemma och mina tankar går till killarna och deras mamma. Kl 14 är det dags för andra att säga farväl. Under tiden kommer jag sitta här hemma med mitt tända ljus och tänka på allt fint som har med Ing.Britt att göra.

Vila i frid min älskade moster. Må änglarna sjunga för dig!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

5

Det står om diabetes i aftonbladet. Det kan finnas människor som har diabetes utan att veta om det stod det. Nja...så är det ju oftast. Vi vet aldrig när vi har en sjukdom förrän den blir bekräftad 😉

Skämt o sido. Det ligger nära till hands att jag får det. Mina föräldrar har diabetes och jag har själv haft det under mina två sista graviditeter. Det ville inte försvinna riktigt efter min sista barn. Mina värden pendlar ibland men jag försöker ha koll på det.

Jag ska försöka ta mig tid att gå minst en promenad om dagen. Har möjlighet när barnen går i skolan, men oftast så är det annat praktiskt som tar ens uppmärksamhet.

Diabetes är ingen hälsosam sjukdom. Nej det är väl ingen ingen sjukdom, men diabetes kan döda. Det är ju så fast man tänker inte så långt alltid.

Mamma har fått hjärtinfarkt och är bypass-opererad. Pappa har fått stroke. Inte en gång utan flera ggr. Samt flera tio-attacker. Man får vara mer rädd om hälsan än vad man är. Har man föräldrar som har fått det dom har så måste man tänka mer än en gång. Varför gör man inte det?

Man tänker att det händer aldrig mig, men det kan faktiskt göra det. Man måste se sanningen i vitögat fast det kan vara svårt.

Det blev ett helt annat blogginlägg än vad jag hade tänkt mig. Jag skulle nog inte gått in på aftonbladet ;-). Jag hade tänkt o skriva om kvällen men det har inte hänt något speciellt.

Jag såg på så mycket bättre och det var ju kanon idag. Lill-Babs är ju bara för härlig o höra någon som tex Petter o Thomas Di leva tolka hennes låtar var otroligt. Man märker vilka fina och duktiga musiker dom faktiskt är. Lasse Berghagen var oxå duktig. Ja alla var det men jag tyckte de tre var bäst i kväll.

Nu ska jag natta min kudde. Är trött nu så jag säger natti natti!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag är trött! Otroligt trött. Jag funderar skarpt på att gå o lägga mig. Har smått ont i huvudet så det blir nog en alvedon och ett glas vatten.

Mina twins ville att jag skulle komma o hälsa på dom en stund på skolan. Det är så skönt att kunna gå hemma o faktiskt kunna göra barnen glada o göra som de vill. Jag gick dit och var med i skolan 2 timmar. Jag fick äta med dom. Pizza idag så det var ju inte helt fel.

Sen var jag med ute på lunchrasten. Beatrice gjorde sina berömda armband av garn. Hon stod o gjorde dom ute på gården.

Jag fick ett jättefint som hon gjorde. Stolt har jag det runt min handled just nu. Hon flätade med tre fina färger.

Garntrådarna var säkert en meter långa. Men hon gav sig inte utan hon flätade på 😉

Den gick några varv runt min handled 😉

Jag var med under deras nästa lektion som var musik. Det var roligt o vara med. Så duktiga barnen är. De sjöng även en låt på engelska. Efter musiklektionen så var det dags för post o läxa. Sen var det dags för rast igen.

Benjamin hade fullt upp med att spela kula. Innan spelade dom så att den som träffade motståndarens kula vann den direkt.

Nu är det först till 5. Smart tycker jag för de förlorar inte så många kulor då o blir mindre besvikna. Det blir lite mer sport i det hela med.

Ett tag var det bara fotboll som gällde, men nu är det kulor. Iaf för killarna. Tjejerna hoppade alltid hopprep men det har de tagit en paus på nu. Nu är det sandlådan som gäller.

Beatrice gick runt med mig lite på skolgården. Hon berättade att alla i barnen har vars ett träd på o runt skolan. De ska ha koll på det trädet varje årstid. De har mätt trädet de har och skrivit upp det. Sen mäter dom varje årstid för att se hur mycket större trädet har blivit under perioden.

Här har vi Beatrice träd. Hon har mätt omkretsen på den. Hon fick den till 72 cm. De har livlig fantasi barnen. De skulle skriva om vad de trodde trädet tänkte.

Beatrice skrev att hennes träd såg huset som står på andra sidan vägen och att trädet kände frihet. Det längtade kanske att gå ut o gå.

En promenad i stan var kanske trädets önskan.

Hon visade även sina klasskamraters träd som dom har. De är 15 st i klassen o hon visste vilket träd alla de andra hade.

Sen kom vi till Benjamins träd. Det var inte lika stor i omkrets utan enligt Beatrice var den bara 22. Jag tror att den var lite större men jag sa inget 😉

Det var en mycket givande dag faktiskt o jag fick möjligheten att få göra något som många skulle vilja göra men inte kan - få några timmar med några av barnen i skolan!

Tycker det är så skönt att få denna möjligheten. Det är guld värt!

Jag hämtade de små från dagis. Naturligtvis så skulle det regna då. Antagligen bara för att jag gick. Jag frågade som vanligt de små vad de fick för lunch idag.

Pontus: Jag fick ingen ost iaf.
Jag: Ok. Vad fick du för lunch då (frågade jag igen)
Pontus: Jag fick ingen macka heller.
Jag: Ok. Vad fick du då? Vad hade ni till lunch då?
Pontus: Jag fick batelsin iaf.

Batelsin? Vad är det för lunch? Ja det var ju naturligtvis apelsin. Men det får dom efter maten. Vad det var fick jag inte veta. Jag frågade Hampus men han säger alltid kött och potatis. När Pontus är lite mer talför så sägen han alltid kyckling.

Jag vet att de har samma mat som de stora barnen o då jag var på skolan o åt lunch med tvillingarna så visste jag ju att det var pizza, men att få de två små att säga det!!!...det gick inte så bra 😉

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

7

Jag har skrivit inlägg tidigare om idioter som måste gå på oss med många barn. De kan ni läsa HÄR Jag skrev oxå ett inlägg om hur tiden räcker till.

Jag vet att Mirka - Tobarnsmamman själv kan försvara sig men jag blev så arg när jag fick se en kommentar som hon fick i sin blogg i går. I ett inlägg där Mirka skriver om tröttheten. Hon är nämligen gravid igen och är glad o stolt över det. Jag har inte frågat Mirka om jag fick låna kommentaren men jag hoppas hon inte tar illa upp. Annars får du säga till Mirka. För då tar jag bort den.

Postat av: Lisa
Grattis eller inte!!!
Har du inte fått nog nu du är så jävla ego,tänk lite på dina barn !
Vad tycker din övriga släkt om att du föder en massa ungar... Har de inte tröttnat??

2010-11-11 @ 21:01:38

Fan jag blir så förbannad på sådana idioter. Vadå ego? Mirka är väl långt ifrån ego! Hon sätter ett underbart liv till världen och sätter bort sin egentid som många andra får och är bortskämda med.

Vad har släkten med att göra om hur många ungar man sätter till världen? De är väl inte med o försörjer dom. Vilken inställning! Människan som kallar sig för Lisa har inte mycket innan för pannbenet. Ni får ursäkta men något fel är det.

Jag har i flera år fått höra om amma sak om min egen situation o jag har bara 7 barn. Hade jag kunnat hade jag alla ggr skaffat fler! Nu vet jag att jag inte kan bära fler men det är upp till varje vuxen människa att ta ställning till hur många barn man skaffar sig. Så länge man vet att man kan ta hand om dom!

Tänk på dina barn skrev den här Lisa. Det finns dom som har ett eller två barn o som inte kan ta hand om dom. Är det inte stackars barn då? Men visst. Det är ju bara ett eller två barn och det är alltså antalet som är viktigt för många.

Tycker många borde växa upp och det ordentligt.

Mirka! Du är en underbar mamma och jag avundas dig på ett positivt sätt. Jag önskar dig all lycka till med nytillskottet. Stor kram till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Man har hört talas om assistenter som utsätter handikappade för övergrepp, men jag har aldrig läst att en handikappad kräver sex av assistenter. Det är säkert vanligt det med. Som allt annat. Jag kan däremot inte förstå hur en handikappad kunde tvinga sina assistenter till att utföra både det ena o det andra. Vad gjorde att de kände sig tvingade till det?

Ja man vet ju aldrig. Man ska aldrig slutas att förvånas egentligen.

Idag är det verkligen slappdag här hemma. Vi satte i gång en film mitt på ljusan dag o myste med barnen. Gott gott. Vad som händer härnäst vet jag inte. Har inget planerat. Vad jag skulle behöva göra är en annan sak 😉

Det är en typisk söndag tycker jag. Grå och tråkig. I morgon ska jag åka 30 mil för att vara med på ett möte. Ett möte som ska bli väldigt intressant att vara med i. Ser verkligen fram emot mötet så jag var ta timmarna som det tar att åka fram o tillbaka med ro.

Slutet på denna månade får jag kanske reda på om jag kommit med i skrivarkursen som är till våren. Hoppas hoppas, men med min vanliga otur så har jag förmodligen inte det. Kanske lika bra att sätta in mig på ett nej, för då blir man inte så besviken som man blir då man tror att man får ett ja?!

Nu ska jag fortsätta med att göra ingenting. Ha en bra dag!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Grattis mina älsklingar!
Dagen går mot sitt slut och tvillingarna har lagt sig glada och nöjda.
De fick vad de önskade sig. Roligt när man har möjlighet till det, men jag vet att barnen hade varit glada och nöjda iaf.
Av morfar, mig, Fredrik o sina syskon fick Benjamin en fotboll, Bakugan och en skateboard. Beatrice fick målarbok med färgpennor samt tuschpennor. Ett block. Ett paket med hårband och en borste med spegel i. Sen önskade hon sig ett gosedjur. Hon älskar katter så det fick hon.
Fredrik och André hämtade morfar/pappa så att han fick vara med och fira barnbarnen. Beatrice var bara minuten gammal när han höll henne för första gången.
Iris kom oxå och gratulerade. Av henne fick dom vars en armbands klocka som de blev väldigt glada över. Nu kan de själva se vad klockan är om dagarna 🙂
Av mormor och Lasse fick dom vars en mobil med ett kontantkort som de fyllde med 100kr. Behöver jag säga att de blev lyckliga över dom? 😉
De kunde inte vara med idag men de firade tvillingarna när de var här då det var skördefest.
Tårtan gjorde jag idag. Det står BB 8 år. Det syns inte så där jättebra men det står det iaf 🙂
Nu ska jag natta kudden så jag säger god natt o sov gott!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

%d bloggare gillar detta: