web analytics
Gå till innehåll

1

Vissa dagar är stressigare än andra. Det är väckning, dukning, äta, avdukning, tvättning. Skorna ska på. Fel sko. Rätt sko. På med dom. Jackan ska på. Den får vändas för den är ut o in. Knäppas. Barnet är trött och måste bara sitta ner. Upp med barnet. Barnet gnäller. Väskan ska med. Mössan ska på. Rätt mössa på rätt barn. Så där ja. Barnet färdig. Nu återstår det bara 6 till.

Nja. Nu har jag ju några stora som fixar sig själva men man måste ändå tjata på dom mössor o att jackan ska vara knäppt. De två minste äter frukost på dagis. Iväg till dagis o skola. Man ser övriga barn som att sig till bords på dagis. Stressar in fint. Av med skorna o jackan. Hänga upp det o sen in med barnet på avdelningen. Sätta han på sin plats o verka ostressad. Säga hejdå mamma hämtar dig sen. Puss o kram.

Ut i bilen. Vänta in Fredrik som lämnat det andra barnet på den andra avdelningen. Fredrik kommer. Iväg till skolan. Gå r bilen och gå med barnen in. Prata med fröken och höra hur gårdagen var. Säga hejdå och sen hem. Äta egen frukost. Dricka kaffe och försöka varva ner innan arbetsdagen börjar.

Nu sitter jag här. Precis i detta moment. Varvar ner så jag kan stressa upp mig på jobbet sen. Det är skördefest på ön. Folket strömma in idag. I morgon är det förmodligen som mest. Skönt o vara ledig o kunna gå själv o titta. Bara andas in och pusta ut.

Detta är livet för en 7 barns mamma på Öland. Jag älskar det. Det kanske låter som att jag klagar ibland men jag skulle inte vilja byta ut mitt liv med någon annans. Barn är livet. Det är dom som får livet värt att levas.

Ikväll kommer jag ha alla mina 7 barn samlade. Helt underbart.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4

Jag har världens finaste barn. Det är bara så.

Jag var ensamstående med mina barn under en längre tid i mitt liv. Jag födde min äldsta son när jag var 21 år gammal. Sambon, barnets pappa stack en vecka innan sonen föddes. Sonen kom en månad för tidigt men han var välskapt och jag fick hem honom efter 3 dagar.

Jag levde ensam med honom tills jag träffade en annan man som blev min andra sons pappa. Det tog fort slut men jag beslöt att behålla mitt barn. Det var trots allt inte bara mannens utan det var även mitt.

Under graviditeten träffade jag en annan man. Min äldsta dotters pappa. När min andra son var 16 månader så födde jag dottern och i samma veva så flyttade jag ifrån hennes pappa.

Jag blev ensamstående med 3 barn vid 26 års åldern. Flyttade in till Eslöv. Eller tillbaka kan man säga för jag flyttade därifrån till dotterns pappa.

År 2000 fick jag kontakt med en man och vi träffades. Blev tillsammans och förlovade oss. Vi gifte oss med men det var inte ömsesidigt...egentligen. Hur som helst så blev det två ringar på mitt finger. Jag blev gravid. Mannen stack när jag var i 7:e veckan o jag bestämde mig för att behålla de två jag hade i magen. Ja jag väntade tvillingar o jag ville inte ta bort de två jag bar på. Trots att jag visste att jag skulle bli ensamstående med 5 barn vid 30-års åldern. Det var inte bara min "mans" barn utan det var oxå mina.

Jag var gravid med två små pluttar och jag bodde på 3:dje våningen. Det tog mig 20 min att ta mig upp till min lägenhet. Jag hade foglossning och kunde knappt gå. Barnen behövde aktiveras och jag hade ingen möjlighet att göra det. Så vad skulle jag göra?

Jo jag bad om hjälp. Jag såg inte det som mnågot misslyckande utan jag såg det som något mycket positivt. Tyvärr så gjorde inte omgivningen det utan de såg det som att jag inte kunde ta hand om mina barn.

Då är man inne på olika synsett på samma saker. Folk tyckte inte att jag kunde ta hand om barnen medan jag tyckte tvärtom. Jag tog hand om barnet på så sätt att jag gav dom det dom behövde trots att det inte var jag egentligen som gav dom det. Jag såg det som att jag gav mina barn möjlighet att utvecklas trots att jag inte kunde springa med dom på gården.

Jag fick mina tvillingar o i samma veva så fick vi en lägenhet på första våningen. Den skulle jag behövt tidigare men bättre sent än aldrig. Jag behöll hjälpen jag bad om o fick. Det tar sin lilla tid att amma och byta blöja på ett barn. Nu hade jag två. Den tid det tar för att ta hand om ett barn hade jag dubbelt av samtidigt som jag hade 3 andra barn att ta hand om. De var då i åldrarna 9, 6, 4 1/2 år gamla. Den näst äldsta sonen samt äldsta dottern räknas som pseudotvillingar då det är högst 18 månaders ålderskillnad mellan dom. Det skiljer bara 16 månader mellan dom.

År 2002 var ett år som jag aldrig glömmer. Det började med att jag hade min 30-års fest där jag gifte mig samtidigt. Jag blev med barn och ca 2 månader från det jag gifte mig stack mannen o jag insåg att jag skulle bli ensamstående med 5 barn. Mamma fick en hjärtinfarkt och blev by-passopererad. Jag födde tvillingarna och de föddes med gulsot. Den farliga gulsoten. Tvilling-sonen var tvungen att få blod 1 månad gammal för att överleva. Min skilsmässa går igenom och två veckor senare får pappa en stroke. På självaste nyårsafton.

Det året hände det som sagt mycket. Både positiva och negativa saker. De mest positiva som hände förutom födseln av mina tvillingar var min skilsmässa. Många tycker att skilsmässor är jobbiga. Tyckte jag oxå till en viss del men inte så som de flesta kanske gör. Jag blev överlycklig ärligt talat. Jag visste vad som väntade mig. Jag visste att det fanns en frihet inom räckhåll och en dag skulle jag få den jag med som så många andra.

Jag levde ensam med mina barn och jag var lycklig med dom. Många sa under graviditeten med tvillingarna att jag inte skulle klara det. De sa det så många ggr så jag började o tro dom. Tills en dag då jag faktiskt insåg att det inte är andra som ska tro en massa när jag vet vad jag klarar av. Vad var det som sa att jag INTE skulle klara det? Nej, ingenting! Inte enligt mig iaf och med facit i handen idag så har jag klarat det helt galant. (om jag får säga det själv)

Men visst ja. Man får inte lov att säga så. Jag har gjort det förr men har då fått veta i klartext att jag skryter. Men jag vet att jag är en bra mamma till mina barn. Jag har alltid försett dom med det dom behöver o har jag inte själv kunnat ge dom det så har jag sett till att dom har fått det oavsett hur mycket hjälp jag har fått bett om.

År 2004 fick jag kontakt med min nuvarande sambo. Vi hade daglig kontakt i ett halvår. Vi träffades och jag bestämde att jag skulle semestra här i Borgholm med barnen. Sagt o gjort. Jag tog barnen o satte oss på tåget där min manlige vän väntade. Vi fick hysa in hos honom och hade i stort sett hela ovan-våningen för oss själva.

Vi träffades hela dagarna och det som man såg i vardagslivet stämde överens med det vi hade delgett varandra i mail, telefon och msn. Vi kände varandra rätt så bra med andra ord. Vi var raka och öppna med varandra vilket är viktigt anser jag.

Många tycker att det gick fort för oss. Vilket jag oxå kan tycka samtidigt som jag inte tycker det. Så mycket kontakt vi hade med varandra de 9 månader vi lärde känna varandra på så tycker jag inte att det var så fort som många andra tycker iaf.

Jag blev med barn och födde en underbar son. Två år senare fick jag ett missfall men året efter födde jag ännu en underbar son.

Nu sitter jag här med mina älskade juveler och jag älskar livet tillsammans med familjen. Sambon hade två barn sedan ett tidigare förhållande så 9 barn har vi tillsammans. En härlig barnaskara. Jag älskar alla barnen lika mycket. I min familj finns inte mina, dina och våra barn utan alla barnen är våra.

Det var nog lättare för mig att ta till mig två barn till än vad det var för Fredrik som skulle ta till sig 5 till men det gick hur bra som helst. Man vänjer sig och älskar man barn som Fredrik gör så är nog barnafötter i huset välkomnande än tystheten.

Barnen är det bästa som finns. De är fina och väluppfostrade. Det säger alla som träffat dom. De är hjälpsamma och kärleksfulla och de ställer upp för varandra. Så som många andra syskonskaror gör. Så nej, jag tycker inte att jag har misslyckat som mamma utan förr tvärtom.

Jag är mycket stolt över mina barn som klarar av att gå med huvudet högt o strunta i dessa negativa människor som gör allt för att se det negativa i det positiva. De människor som gör allt för att trycka ner det som egentligen är bra. Jag är stolt över mina barn som står med båda fötterna på jorden och vet vad som är rätt och fel och gör allt för att leva efter det.

Mina barn är det bästa som finns.

Tycker du om min blogg? Lägg gärna till den i bloglovin eller i följaren till höger 😉

Jaha. Då har snart denna dagen oxå gått. Har jobbat några timmar idag o ska i väg igen på nästa när Fredrik kommer hem.

För en tid sen fick jag erbjudande om att vara med i Familjen annorlunda. I samma veva fick jag ett annat erbjudande om att vara med i ett program som var väldigt populärt i USA-Wife Swap. Man byter mammorna i två familjer.

Jag och familjen avstod. När det gällde Wife Swap så var det jag själv. Man är borta från sin familj i 10 dagar. Första veckan i den nya familjen lever man efter deras regler o andra veckan så lever dom efter min. Jag kände att jag inte kommer att klara vara utan mina barn i 10 dagar. Speciellt inte med en annan kvinna i huset.

Låter det dumt? Min minsting är en riktig mammagris och jag vill att barnen ska känna sig trygga. Det som avgjorde mitt beslut var när min ena dotter sa att hon inte ville.

Däremot när det gällde familjen annorlunda så var det både ock. Man ville men samtidigt inte. Som en flerbarnsförälder till många barn så anses man vara en förälder som inte har tid för sina barn samt att barnen inte får det dom behöver jämfört med de barn som inte har så många syskon. Det lockade väldigt mycket att döda den myten!

Här i stan så är jag känd för att vara mamman till det lilla dagisteamet- mina egna barn. Folk tror sig veta så mycket men egentligen så vet de ingenting. Bara för att man inte är som de flesta så är man annorlunda. Jag ser mig inte själv som annorlunda. Jag är lika normal som alla andra föräldrar. Jag gör likadant med mina barn som de flesta gör.

Nu hade jag chansen att visa Borgholm och många andra vilken mamma jag faktiskt är. Visa folket vilken familj vi är. Att vi är samma som de flesta och gör samma saker med våra barn som många andra gör.

Jag tog inte chansen. Jag valde att inte göra det. För det första så ville inte min äldsta dotter. Hon tyckte det skulle bli pinsamt om hennes kompisar skulle se henne på tv. Sen så tänkte jag att Nej. Varför ska jag visa upp mitt liv o leverne i en tv-ruta för att visa andra hur vi är som familj? Jag struntar blankt i vad folk tycker o tänker om mig! Vill folk prata sitt skit så får dom väl göra det. Jag bryr mig egentligen inte om vad de tycker. Jag vet att det pratas men jag bjuder på det. Roligt att folk har något att prata om över sitt eftermiddagsfika.

Nej. Så det blev ingen familjen annorlunda. Det hade varit roligt om jag enbart ska tänka på mig själv. Det hade varit ett fint minne, men det har vi ju iaf.

Det är så roligt för jag ser ju själv på dessa två program. Ibland har man tänkt hur man själv skulle göra om man fick förfrågan eller om man var med. När man väl får chansen och förfrågan så känns ändå svaren man ger så självklara. Fast dom inte gjorde det innan förfrågan.

Ja ja. Sådant är livet. Hur mitt är vet många. Tror dom, fast de egentligen inte vet som sagt.

Nu ska jag synda med en kopp kaffe. Sen ska jag göra mig i ordning för lite mer jobb. Tänkte sticka så fort Fredrik kommer hem. Ju fortare jag kommer i väg ju fortare kommer jag hem.

Ha en fin kväll!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Vill du rösta på min blogg? Tryck på knappen undertill.

6 av 10 är missnöjda med sin relation. Många mammor är otrogna under barntiden. Jag har aldrig förstått varför folk är otrogna. Varför är det så svårt att gå ur ett förhållande innan de inleder ett annat? Många flörtar som om det tillhör deras vardag. Ja...o det gör det säkert. Jag är mer den svårflörtade typen. Är rädd att mannen inte är den dom säger att dom är. Drar mig gärna undan.

Jag satt här med barnen. Ett av mina barn frågade när h*n skulle träffa sin pappa. Saken är den att jag har inte samma pappa till alla mina barn o de barn jag inte har med min sambo har ingen kontakt med sina barn. Detta barn som idag frågade när h*n skulle träffa sin pappa har haft lite kontakt med sin pappa för några år sedan.

Pappan hade först ingen kontakt. Det slogs fast att pappan skulle ha en viss kontakt med en kontaktperson närvarande. Det sköttes dåligt. När jag flyttade till Öland hade ingen av mina barn kontakt med sina pappor. Men väl här så drogs en process i gång (av pappan).

De träffades och några avtalade möten blev av, medan vissa inte blev av. En dag så fick kontaktpersonen säga till barnen att pappan inte ville träffa barnen mer.

Jag fick försöka trösta ledsna och gråtande barn, vilket var svårt för jag kunde inte ge dom det de ville. Hemskt för ett barn att veta att ens pappa inte vill träffa dom.

Jag fick ge samma svar idag. Klart att barnet blev ledsen, men vad ska jag göra? Jag ska inte ljuga för att skydda pappan. Samtidigt vill jag inte göra mitt barn ledsen.

Jag har ett annat barn där pappan inte ringde o gratulerade sitt barn på födelsedagen för barnet vill inte träffa sin pappa.

Vems fel är det då? jo pappans! Det är inte barnet som hela tiden ska hålla kontakten utan ansvaret ligger faktiskt hos den vuxne. Iaf så ska han föreställa det!

Idag är det de flesta mammor som får vårdnaden på sina barn. Jag har inte sagt att det alltid är det mest lämpliga. Jag tycker även att pappor ska få den möjligheten för visst är det väl så att det inte alltid behöver vara mamman som är den mest ansvarsfulla föräldern?

I mitt fall vågar jag säga att det är så. Däremot så tycker jag synd om många pappor som hamnar i den fällan där mamman tar över barnen precis som att det vore en sak i hemmet. En ägodel.

Barnet har rätt till sina båda föräldrar o när föräldrar skiljer sig så är det inte barnen som gör det.


Sen när mammor låter sitt barn stanna kvar hos pappan efter en skilsmässa så kan man höra folk säga att mamman inte vill finnas vid barnet. Det handlar om att man gör det som är bäst för barnet. Det värsta som finns är när föräldrar står o drar i sina barn o gör det till en tävling!

Ja...mina tankar efter några meningar med mitt barn. Iaf så kan jag säga en sak o det kommer direkt från hjärtat.

-Jag hatar föräldrar som gör barn men sen struntar blankt i dom. Dags för dom att växa upp och börja ta sitt ansvar!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vill du rösta på min blogg? Tryck på knappen undertill.

6

Tioårig flicka fortsatt försvunnen

Ännu ett barn är försvunnen. Jag hoppas vid gud att flickan lever. Man blir så berörd när man läser sådant här. Man ska kunna låta sitt 10-åriga barn gå till en lekplats utan att det barnet ska försvinna. 

När jag bodde i Eslöv (Skåne) för flera år sen så fick jag leta efter min son. Vi gick gård upp och gård ner. Letade i källare och gick ner mot staden. Jag tyckte att Eslöv var litet men när man ska leta efter ett barn så är det mer än tillräckligt stort.

Paniken växte och man började tänka negativt. Väldigt negativt. Det var som om man försökte förbereda sig själv utifall att det värsta skulle hända. Mitt i den tankegången så vände man och tänkte att det är klart att vi hittar honom.

Vi var 14 st som gick o letade och timmarna gick. Mörkret kom och jag var helt förstörd. Det var en stor lättnad när han väl kom tillrätta. Han hade i godan ro suttit hos en kompis och spelat spel och glömt bort tiden. Det var bara det att jag visste inte att han hade gått dit. Han var ute på lekplatsen precis utanför och träffat en kompis och sen drev dom bort.

Jag hoppas att denna flickans föräldrar i Svenljunga har lika stor tur som jag hade. Jag hoppas att flickan sitter någonstans och har glömt bort tiden.

Dagens Nyheter - Göteborg-posten -Svenska Dagbladet - Expressen

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vill du rösta på min blogg? Tryck på knappen undertill.

Follow En 7 barnsmammas vardagsliv

%d bloggare gillar detta: