Kategori: Livet

Jag har en vuxen son som jag numera inte har någon kontakt med. I flera år har jag försökt att göra det som är det rätta men att veta vad det är är inte så enkelt. Jag är inte född med ett facit i hand. Han är vuxen och gör sina egna val, det enda jag har kunnat göra är att vägleda honom. Då han är vuxen så gör han som han vill i alla fall och då får han stå för konsekvenserna med. Det finns både bra och dåliga konsekvenser och ibland finns det faktiskt en blandning av de båda i en och samma stund.

Min äldsta son är en kille med ett mycket stort hjärta. Han vill så väl men ibland så går det åt pipsvängen i alla fall, så som det går för många andra. Jag släpper taget om honom nu. Han får använda sina egna vingar nu. Jag kan inte få honom att sväva längre. Men för att jag släpper taget om honom är inte för att jag inte älskar honom. Det är precis tvärtom. Jag släpper taget om honom just för att jag älskar honom.

Jag önskar honom allt gott i livet. Jag vet att han kommer att komma på rätt köl så småningom. Han måste bara tro på sig själv. En dag när han kommer skaffa barn så vet jag att han kommer bli en mycket bra pappa. Han är duktig med barn och han är ansvarstagande. Jag har aldrig mött ett barn som inte har fäst sig vid min son. Den kvinna som får honom på fall har vunnit högsta vinsten.

Det känns naturligtvis mycket tråkigt att vi inte har kontakt men ibland så är det det bästa för alla parter. Det låter kanske dumt i mångas öron men för att förstå så måste man veta varför det har blivit så här. Men så är det. Det gör ont i mammahjärtat men det finns inte så mycket att göra. Jag har gjort vad jag har kunnat.

Det är något som jag har gjort i alla år med samtliga barn. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har varit osjälvisk och alltid satt mina barns behov före mina egna vilket jag anser är naturligt gjort. Men det finns dom som faktiskt tar sina egna före sina barns. Det är för mig en gåta men tyvärr så är det verkligheten för många barn.

Ibland undrar man hur folk egentligen tänker...

Vilket är värst? Att berätta vad någon har gjort eller att personen har gjort det? Alla handlingar har konsekvenser så även för dom som tror att de kan komma undan med allt de gör fel. Blir jag bestulen på pengar, hotad eller att någon i min familj bli hotad så håller inte jag tyst. Ljuger sen personen andra rakt upp i ansiktet om mig så försvarar jag mig. Det jag då säger kan låta hårt och kanske skrämmande men det är inte mina handlingar. Vilket skrämmer mest?

Jag älskar mina barn Oerhört mycket. Jag skulle göra allt för dom vilket jag även har gjort. Jag har sjunkit så långt ner att jag har fläkt upp mig själv för att hjälpa mina barn. Har barnen gjort fel så har de fått konsekvenser för det. Har de gjort något bra så har de fått belöningar. Något som jag aldrig har gjort är att försköna situationer som vi har hamnat i för det hjälper ingen. Det stjälper i stället.

Jag såg en dokumentär en gång som handlade om föräldrar som har barn som är kriminella. En mamma sa att man anmäler inte sitt eget barn. Jo det gör man säger jag. Vad tror folk? Att man hjälper sitt barn med att sopa allt under mattan? Vad säger det för något? Jo att barnet kan göra vad den vill för den får inga konsekvenser ändå! Kalla mig sedan dålig mamma för att jag anmäler mitt egna barn, det får inte mig att ändra åsikt!

Jag är ingen perfekt mamma, långt därifrån. Jag har i alla fall ryggrad nog att stå för vad jag tycker och tänker. Allt jag gör gör jag för mina barns bästa. Nu är det som så att jag även har vuxna barn, jag har några tonåringar och några mindre barn. Vad de vuxna barnen väljer att göra med sina liv kan ingen belasta mig för. Gör någon av de vuxna barnen något som jag anser inte vara lämpligt, ja då måste jag säga ifrån att det är inte okej. Mina barn som bor hemma ska kunna känna sig trygga. Jag måste tänka på dom hemmavarande barnen i första hand.

Jag fick höra igår att det var dåligt av mig som inte tog in mitt vuxna barn när han blev hemlös. Med tanke på historiken så tycte jag inte att det var lämpligt och sedan är det ju som så att vi inte har plats. Kommer någon hit på besök och som ska sova över här så måste någon av mina barn låna ut sitt rum och det barnet får sen i sin tur dela med någon annan. Det kan bli så att någon måste dela säng med någon annan. Det går för några dagar men att ha det så alltid fungerar ju inte Det borde vem som helst förstå.

Det hände en sak idag som jag tyckte var obehagligt. Min dotter hade fått en ny magtröja och ett par begagnade leggings. Min dotter hade lagt dom i sin väska och som hon sedan hade lagt under sin säng. Några personer hade rotat igenom hennes saker. Rotat bland hennes underkläder och tagit tillbaka dessa kläder. Det är att sjunka väldigt lågt. Jag tycker det är rentav äckligt att rota bland min dotters underkläder. Var mer har de rotat? Vad mer har de tagit?

Vi satt och pratade jag och två av mina barn. Vi gick igenom lite vad som hänt det senaste året och det är inte klokt för det är bara ett år det gäller men med tanke på allt som hänt under detta året så känns det som flera år. Jag har fått frågan flera gånger: Hur orkar du stå på dina ben? Mitt svar blir: Ja jag  vet inte. Jag måste helt enkelt. 

Ibland blir det för mycket. Ibland orkar man inte Man tvingar sig själv för att man måste.

Jag fick höra att jag skulle ha utsett min äldsta son för svarta fåret i familjen. Ren lögn säger jag. Är det någon som fått stöd, uppmuntran, tid och åter tid så är det han. Han har inte alltid bott hemma hos mig det kan jag skriva öppet för det har han själv gått ut med. Varför han inte har gjort det är inte för att jag inte ville ha honom hemma utan det var för att han behövde hjälp som jag inte kunde ge honom. Jag hade inte dom resurserna. Jag kunde gjort som många andra föräldrar gör. Låtsas att jag klarar av det och sopa det under mattan och hoppas på att allt ska lösa sig. Men ingen löses av sig själv. Det är bara att inse det.

Det blev ett långt blogginlägg idag men jag kände att jag måste få ur mig lite av det jag går och bär på. En liten droppe i havet. Jag ska försöka och simma så jag inte drunknar bara. 

Jag är en stor djurvän men löss är inget djur jag gillar alls. Jag är rädd för spindlar och skriker om de kommer i närheten av mig. Speciellt de stora håriga sakerna. Men hur rädd jag än är för spindlar så dödar jag dom aldrig Fredrik eller Robin får vackert bära ut dom. löss däremot är inget djur som borde finnas anser jag. De är äckliga och gör ingen nytta alls.

Många tror att barn eller vuxna med för den delen får löss pga dålig hygien men det är inte sant. Vem som helst an få de äckliga djuren i håret. Nu är det höst och skolan har börjat och lössen invaderar barnens huvud. Har man otur så får man löss själv. Inte så trevligt men det går att få fort dom. Man ska inte glömma och kamma och kamma och kamma. Många glömmer det efter de har schamponerat in håret med lusmedel. De tror att det räcker med det och glömmer och kamma.

Det största problemet är nog att föräldrar till barn som har löss säger inget till lärarna i skolan för att de skäms. Det ska tystas ner. Men hallå säger jag då. Får andra föräldrar inte veta att lössen har kommit till klassen så kan de andra föräldrarna inte kolla sina barn. För jag vet av egen erfarenhet att man kollar barnen bara om de kliar i håret. Men nu är det som så att det är inte alla som är smittade med löss som får några symtom. Jag har en dotter som det inte kliar på. Inte de gånger hon har haft löss i alla fall. Så nu kammar jag mina barn regelbundet. Efter alla duschar så kammar jag dom. Både före och efter hårtvätt för att vara på den säkra sidan.

Det tar mindre tid att kamma ofta än att kamma när lössen har fått kontrakt på barnets hårbotten. Linicin Prevent är ett medel som man sprayar i håret. Det förebygger att man inte får löss. Skulle en lus hamna i ett hår där man har sprayat så vänder lusen sig om och fortsätter att leta efter ett hem den kan bo på och medlet fungerar. Jag har det själv och sprayar mina barns huvud och inga löss har hamnat i deras hår.

Jag tänkte sätta in en bild på en lus men ändrade mig. De är så äckliga att titta på så jag valde att inte sätta in någon. Ha det gott.

Föräldramöte för tvillingarna. De går ju inte i samma klass så jag hade en snäll son och svärdotter som gick på Benjamins medan jag och Fredrik gick på Beatrice. att vi valde att gå på samma jag och Fredrik var för att Beatrice blivit mobbad i skolan och därav några från klassen. Innan vi dleade på oss i aulan så lyssnade vi på några lärare och på skolans bibliotekarie och hon sa något intressant. Hon sa att hon frågade ibland sina elever om deras föräldrar läser. Några sa att de hade det och andra hade inte.

Hon sa också att de som har föräldrar som läser har oftast barn som läser. Det är här det blev intressant. Jag har alltid läst. Älskar att läsa biografiska böcker. Ju sorgligare ju mer intressant. Visst låter det hemskt men det är inte så illa som det låter. Att jag tycker det är att jag kan känna igen mig i flera av dom samt att jag är intresserad av andras liv. Av andra människor. Sedan läser jag deckare med.

Min mamma läste aldrig då jag växte upp och gör det fortfarande inte. Pappa läste i sin ungdom vet jag men under min uppväxt så var det Året runt och det var oftast för recepten skull. Jag lusläste så mycket jag bara kunde under min barndom. Sen fick jag egna barn och jag har läst sagor för mina barn på kvällarna. Köpt böcker till dom. Gett bort i presenter och julklappar, och det till samtliga barn. Men tror ni att någon av dessa barn läser? Nej! Det gör dom inte.

Nu ska jag inte dra alla över en och samma kam för Hampus läser gärna dinosaurieböcker men det gör nästan alla pojkar i den åldern. Pontus älskar också böcker men det gör barn i hans ålder med. En sak som bibliotekarien sa som jag faktiskt håller med är att när barn kommer i 12-års ålder ca så tunnas det ut det där med att läsa. Beatrice läser lite men hon är nog den enda med som faktiskt öppnar en bok för att börja läsa.

Jag tycker böcker är viktigt. Hjärnan håller sig i trim och man blir mer alert om hjärnan får jobba lite. Ibland kan man inte tro det när det gäller mig då jag kan vara förvirrad enligt mina barn hahaha.

Det är snart läggdags. Jag har tvättat i två dagar nu och jag blev så glad när jag faktiskt fick en tom tvättkorg. Det varade inte länge för den blev full ikväll. Så vad jag ska göra i morgon kan nog de flesta lista ut.

Ha en fin kväll.

Vilka fega kräk det finns. Folk som gömmer sig bakom sina mammors kjolar och spelar tuff bakom en skärm. Jag anklagas för att hänga ut idioter som ger sig på oskyldiga människor och vandaliserar andras trädgårdar. Så tuff man an vara då. Sen skickas det springpojkar till att skriva patetiska kommentarer. Skrattretande.

Allt jag gjorde var att sätta ut ett klipp från Ölandsbladet i min blogg. Är dte någon som hängt ut någon så är det ju dom isf. Personen skrev att handlingar ger konsekvenser. Varför lyssnar dom inte på sig själv? Det hade ju varit lämpligt att göra det.

Nej, sådana människor ger jag inte mycket för!

Vad räknas som psykisk sjuk? Är det dom som är inlagda och har diagnoser eller räknas även dom som är hemma och har ångest, depressioner och annat som hör psykisk ohälsa till?

Det är egentligen en intressant fråga. I alla fall för mig som har djup depression i grunden och som jag medicinerar för. Jag har legat inlagd två gånger i mitt liv och jag hoppas inte att det blir en tredje. Det är nu 10 år sedan så jag tror att chansen är liten. Men sen o andra sidan så vet man aldrig. Det kan hända den bästa att hamna på en psykiatrisk avdelning.

Många tycker att de psykisk sjuka är svaga men egentligen är det tvärtom. Vi har varit starka för länge helt enkelt. Man vill så mycket men man orkar inte fullt ut. Innan jag blev sjuk så jobbade jag på som ett ånglok. Jag kunde vara sjuk men jag gick ändå till jobbet. Min chef var lycklig för det men när jag sedan "gick in i väggen" och ville gå ner i timmar så viftade min chef med mina anställningspapper som jag skulle skriva på framför mig och sa: Jag har det här om du ändrar dig.Jag ändrade mig inte och blev utan jobb.

Jag var så slut i min kropp så jag var tvungen att stödja mig på min cykel för att orka gå. Det var helt sjukt. Jag var ensamstående med tre barn så jag var ju tvungen att vara alert  men det var inte så enkelt.

När jag blev inlagd första gången så blev jag helt förstörd när läkaren inne på psyk sa att jag var djupt deprimerad. Hon sa att jag kunde lägga in mig frivilligt men gjorde jag inte det så tvångsomhändertog de mig i stället. Jag lade in mig frivilligt. Dock så förstod jag inte varför egentligen. Jag trodde inte att jag var deprimerad, men nu med facit i hand så var det tur att min bästa vän tog in mig där för annars vet jag inte vad som hade hänt.

Någon månad senare så var det dags igen. Då hade jag en annan vän som satt med mig i några timmar i telefon och fick mig att ringa själv till psyk. Jag åkte in i hopp om att bli hemskickad men det blev jag inte. Jag var helt slut. Min ork hade tagit slut.

Så kan jag känna nu ibland med. Jag dalar ner i svackor och försöker ta mig upp igen. Ibland så känns det som att jag flyter på vattenytan när jag egentligen borde sväva i det blå. Kroppen orkar inte med så mycket som jag skulle vilja och inte mitt psyke heller. Därför gör jag sådant som jag orkar göra. Försöker inte pusha mig själv till kanten utan stannar upp när jag känner att nu är det nog.

Det är ju dock en sak. Sen har vi människor som tar all energi från en. Man försöker hålla dessa människor på avstånd men det är inte alltid det går. När jag känner så att det är för mycket så går jag gärna här hemma och bara finns. Det är skönt när tystnaden talar för sig själv.

Ja det var lite om mina tankar om detta ämne. Hoppas ni har en bra söndag.

Idag för fyra år sedan satt vi i kapellet i Borgholm. Jag tittade ut genom fönstret och såg havet ligga spegelblank och en fågel svävade förbi. Strax därefter så gick en kvinna förbi med sin hund. Jag kommer ihåg att jag ställde frågan tyst i mitt huvud: Hur kan verkligen fortsätta där ute medan jag sitter här och försöker förstå?

Denna dag så var det dags att bära pappa till hans sista vila. Jag tog den blå urnan och gick ut och vidare bort till hans gravplats. Tårarna rann längs mina kinder. Väl framme på plats så kände jag mig fruktansvärt tom. Ett hål i marken och där skulle jag lägga ner min far. Ofattbart.

Vi bäddade med rosor. Jag satte en puss på urnans kant och sa vila i frid pappa. Jag älskar dig. Sedan så sänkte jag ner urnan. Min far hade kommit hem.

Älskade pappa <3

Du var en man som sa vad du tyckte. Det uppskattades inte av alla men det var dom som inte ville och kunde höra sanningen. Du föddes till en värld som var hård och kall. Jag kommer ihåg dina berättelser om hur det var när du växte upp. Hur du ofta var ensam med din bror. Samma bror som du senare kom till barnhemmet med. Samma bror som delade ditt öde men som dog ung.

Du gav så mycket av dig själv men fick så lite tillbaka. Det var en grym värld du kom till, men det som du själv fick i din barndom ville du inte ge oss barn. Du gav oss det du kunde av dig själv. Visdom och råd. Det som du var med om under din uppväxt präglade ditt liv under alla åren. Såren i din själ läkte aldrig. Du försökte att inte visa oss barn din smärta men jag kunde känna den ändå ibland.

Vi satt många gånger och pratade under årens gång. Mycket den sista tiden. Du var den sista länken till dåtidens historia. Sista gången vi pratade om det som var var två dagar innan du dog. Kvällen innan du insjuknade. Den kvällen var / är värdefull för mig. Vi satt i trädgården där du bodde. Du tittade på barnen när du lekte. Vi två drack kaffe och pratade. Värdefull tid för mig. Det minnet kommer jag alltid att bära med mig.

Jag ska upp idag till din grav. Sätta blommor och rensa bort lite ogräs. Det behövs. Vill att det ska vara så fint som möjligt.

Jag hoppas du har det bra i din himmel. Vi tänker på dig varje dag och jag vet att du ibland är med oss alla. Ditt första barnbarnsbarn döptes i söndags. Den första psalmen var Oändlig nåd. Samma som jag valde till din begravningsceremoni. Sen hade vi det blå ljuset tänd under hela dopet.

Mina tankar går till dig idag <3 Älskar dig <3

Idag åkte mamma, Lasse, Peter och Diana hem. Dopet är över och nu är det inget som händer förrän till jul. Det är idag tre månader dit. Tiden går fort. Rent för fort.

Jag har gått innan med småångest om dagarna men har haft ett uppehåll nu några dagar. Men nu börjar jag känna av det igen. Det är otroligt jobbigt. Dock så tror jag mig veta varför jag går med det idag. Man tänker för mycket ibland. Jag måste lära mig att det som är viktigt för mig skiter nästa fullkomligt i. Dock så vill man ju tro att det viktigaste i livet är för alla är familjen, men det är inte så tyvärr.

Att säga en sak och göra något annat visar en hel del om hur personer tänker. Jag kan säga att en middag är suergod men att sitta och göra miner därefter visar ju vad jag egentligen tycker, eller hur?

För mig har alltid min familj varit viktigast. Varje stund som man kan få av barnen är guld värd för mig. Det kommer en dag då man inte får den stunden mer. De flyger ut ur boet och skaffar sina egna liv. Födelsedagar, högtider, dop, konfirmationer och annat som man ha i livet är viktiga för mig. Jag älskar att fotografera, men det är inte bara för att det är roligt att trycka på knappen så det blir en bild utan ett foto förevigar stunden som precis har varit.

Ja ja. Så är det. Idag har jag varit på utvecklingssamtal i alla fall med Hampus.  Det går framåt för honom. Han läser mycket bättre nu och han räknar bra i matten. Han är duktig på att berätta om sådant som har varit. ge en bild på vad som har hänt. En duktig kille.

André och Sandra har gjort middagen idag. Ska ut och sätta mig och njuta av middagen. Ha det gott.

Lilla Nellie blev döpt idag, 27 september i Borgholms kyrka. Ett vackert flickebarn som jag är en stolt farmor till och numera även fadder. Jag tackar Robin och Tove för förtroendet.

Lilla älskade Nellie

Jag kommer följa dig genom livet och jag kommer alltid att finnas här för dig. Hjälpa dig att bana väg ut i vuxenlivet. Stötta dig och ge dig råd...när du vill ha dom 🙂 Du är en underbar liten flicka som kommer växa upp till en vacker tjej. Med de föräldrar du har så har du bara goda förutsättningar att lyckas här i livet.

Det var en vacker gudstjänst. prästen var mycket trevlig att lyssna på. Det var högmässa så det var både kör och nattvard. Jag älskar kyrkokörer. Det blir så mäktigt på något sätt. Det hela började med psalmen Oändlig nåd. Den psalmen hade jag på pappas begravning. En tanke gick till honom denna dag. Han var med fast på sitt sätt. Vi hade även ett blått ljus tänt under tiden vi åt och drack kaffe.

Timmen i kyrkan gick rätt så fort. Efter kyrkan så var det mat och kaffe på forngården där vi hade dukat upp till lite festligheter. Det var mycket trevligt att träffa Toves släkt. Ja även min egen förstås hahaha.

Nellie fick  många fina presenter. En del som hon har nytta av och kommer få nytta av och en del som hon kan spara som minne från denna dag. Vi hade tur med vädret med. Dock så hade jag inte tur med min mobil för jag tappade den i golvet så displayen gick åt skogen så jag fick också ett minne från dopet 😉 Det blir att lämna in den.

Nu är de stora barnen på bio. Själv så sitter jag barnvakt åt både Milo och Nellie. Jag hoppas ungdomarna har det trevligt. Robin var för söt idag. Han gick ner till stan och skulle kika lite. Hem hade han en fin vindtät jacka med sig till mig som han hade köpt. Så gulligt. Naturligtvis så blev jag glad 🙂

Just nu är jag rätt så trött. Ska lägga mig när ungdomarna kommer hem. Det har varit stressiga dagar nu innan dopet men nu lugnar allt ner sig igen. Jag hoppas ni får en fin kväll.

Jag saknar tiden då datorer och mobiltelefoner inte fanns. Då hjälptes man åt i hemmet. Man umgicks och hade det trevligt. Idag får man nästan bestämma tid för att umgås. Fem minuters prat...(om man har tur) sen går tiden åt tio timmars surf.

Jag har en sådan lust att slänga modemet i golvet. Stänga av internet. Skrika att det finns viktigare saker än den förbannade mobiltelefonen!

Jag går hemma men jag är tamigfan ingen slav för det. Det hade varit lättare att ha ett jobb att gå till. För det hade varit mindre ansträngande. Det är inte konstigt att jag kör slut på mig själv. Att ha ansvar 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, månad efter månad som blir till år är inget lätt jobb.