web analytics
Gå till innehåll

Det känns som att jag är på väg att gå in i en höstdepression. Jag finner inget roligt. Jo ibland kanske men det känns ändå så likgiltigt. Ska till min samtalskontakt idag och tänkte ta upp detta med henne. Först tänkte jag lämna återbud för jag tycker det är jobbigt att åka iväg och se en massa människor när jag mår så här, men jag har bestämt mig för att åka. Jag har en massa jag borde göra men orken tar slut. Jag förstår inte varför livet ska vara så här?!

Jag skulle vilja fly iväg. Sitta på en öde ö någonstans utan dator och telefon. Bara finnas där, ensam. Lika ensam som jag känner mig. Jag kan sitta bland folk men ändå så känner jag mig ensam. Igår var jag på föräldramöte och vi var bara 8 personer där men jag kände ändå mig bortkommen bland dom. Jag iakttar och lyssnar. Försöker att inte synas, bara finnas där. Dock så ställde jag ändå de frågor som jag ville ha svar på. samtidigt som jag gjorde det så tänkte jag: Titta inte på mig.

Ibland undrar jag om andra ser mig med samma ögon som jag själv gör. Hur ser dom mig? Vad ser dom för något? Ser de att jag känner mig obekväm?

Jag är trött. Sover dåligt på nätterna. Vaknar några gånger och har svårt för att somna om sen. Jag skyller på hösten och på vad den ger mig. Mörker och kyla.

Ser ni på Idol? Jag tror det var förra året som Fanny var med. Tjejen som jag tyckte var mycket duktig. Hon stack ut från mängden tyckte jag. Läste nu att hon har blivit näthatad bara för att hon är lesbisk. Ni som ger er på andra människor pga deras läggning, deras utseende eller för deras handikapp, vilka tror ni att ni är egentligen? Spela Gud och tro att ni ska kunna säga och göra det ni vill bara för att ni inte är som de ni mobbar?! Vem har sagt att det är just ni som är de "rätta" och som "passar in" i vårt samhälle? Det är kanske rentav ni som är dom "annorlunda"?!

Min dotter har blivit näthatad. Hon har fått höra mycket. Saker som vi inte ens visste att hon hade mm. Skriva öppet men ändå vara anonym. Det är så fegt. De gick på min äldsta dotter om min yngsta. Jag gjorde ett eget konto bara för att se om de kunde vända sig till mig i stället för att skriva till min dotter. Det gjorde dom. De var anonyma och tror att de verkligen kan gömma sig bakom en datorskärm men det finns något som heter IP adresser. Polis kan få fram vem det är som sitter och skriver, men det är inte alltid nätmobbarna tänker på det.

Fanny har skrivit en låt om näthatare. Den var mycket bra. lyssna gärna på den här.

Det är lågt att gå på en människa bara för att denne inte har samma läggning. Varför bry sig om vad andra är för något? Jag förstår inte varför folk ska lägga ner så mycket tid och energi på det faktiskt. De kan inte ha något eget liv!

När jag fick veta att min dotter mobbades så slog tanken mig att de kanske hade startat en grupp på Facebook om min dotter. Varför tanken slog mig var för att det har varit mycket populärt att göra det bland barn och ungdomar. Men sen slog jag bort tanken. Idag ringde min dotter och berättade att tjejen som pratat om min dotter helt plötsligt var vän med henne igen. För några dagar sedan så fick min dotter veta att samma tjej inte ville vara kompis med min dotter för då var hon mindre cool. Idag så var tydligen min dotter cool då tjejen ville vara kompis igen.

Hon berättade att hon och 4 klasskompisar hade bildat en grupp där de skrev en massa skit om min dotter. Den hette något med Alla som hatar... mer vet jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Det som händer i skolan har jag tagit med skolan. Jag mailade mentor och rektor men kände inte att jag fick någon respons. Det var ingen som mailade tillbaka eller ringde. Jo i början. Då mailade mentorn tillbaka men det hände liksom ingenting. Inget som jag fick veta i alla fall.

Jag tar kontakt med skolinspektionen och gör en anmälan till dom. Dagen efter så mailar jag rektorn och hon mailar tillbaka och ringer sedan upp. Hon berättar att hon har vidtagit åtgärder. Jag hade ingen tanke på skolinspektionen då utan jag blev glad över att skolan tar tag i problemet. Sen går helgen och å måndagen så ringer skolinspektionen till mig. Jag berättar för dom att skolan har tagit tag i det så jag tog tillbaka anmälan för jag kände inte att den behövdes. Hon berättade att jag kunde göra en ny senare om jag inte tyckte att skolan gjorde det dom skulle.

Jag fick dåligt samvete och mailar rektorn och förklarar för henne att jag har gjort en anmälan men att jag tog tillbaka den. Jag ville berätta innan de fick brevet från dom. Jag skrev också att jag hoppades att hon skulle förstå varför jag gjorde den. Jag fick ju inget veta vad skolan gjorde så jag trodde att de inte gjorde något. Jag har inte fått något svar tillbaka. Jag mailade henne i förrgår och ville få en återkoppling men hon har förmodligen haft mycket att göra för jag har inte hört något tillbaka.

Som sagt, det som händer i skolan har jag tagit med skolan, men vad kan jag göra med det som händer utanför skolan? Som nu det här med Facebookgruppen. Jag har fått veta vem som har startat den, men jag vet ju inte om det är sant. Jag har skrivit till mammorna till två av ungdomarna som ska ha varit aktiv i gruppen. Mer kan jag ju inte göra. Det är en jälva häxjakt på min dotter. Jag förstår inte varför dessa ungdomar håller på med det dom gör? De har tydligen fritt till Internet och dator med då de kan skriva och vara aktiv i en sådan grupp. Idag så behöver man inte ens en dator för att vara på Facebook. Det går ju lika bra via surfplatta och mobil.

Jag undrar en sak. Om en grupp raderas från Facebook, kan polisen ändå kunna få fram den på något vänster? Någon som vet?

Idag har jag gjort Kalmar osäker tillsammans med min svärdotter och mitt barnbarn. Träffade Robin och Stéphanie med under dagen. Men dagen började med en tur på sjukhuset. Det tog inte så lång tid där tack och lov. Det blev en sväng på stan. H&M var siktet. Tove skulle handla lite kläder. Sen blev det lunch med Robin och Stéphanie. sen var det dags igen för mig att åka till sjukhuset fast denna gången var det med Stéphanie. Hon hade tid hos Ortopeden. Vi gick en sväng in till försäkringskassan med. Tove och Robin skulle dit så jag följde med.

Det låter inte som vi har gjort så mycket men det tog ändå en hel dag. Jag är helt slut i mina leder just nu. Speciellt i mina ben och höfter. Men man ska väl känna av att man lever?! Det gör jag varje dag men ibland så känns det lite extra. Det blir samma tur i morgon i Kalmar fast utan sjukhusvistelser i dubbel upplaga. Ska dit på morgonen bara men sen är det bra.

Ikväll händer det inte så mycket. Jag ska bara ta det lugnt. Kanske se på TV. Vi får se. Det finns ju aldrig något bra på TV ändå och ibland är det faktiskt rätt så skönt och slippa titta på den. Jag lägger mig hellre med en bra bok i handen i så fall. Just för tillfället har jag ingen ro att läsa men det kommer väl igen.

Ni får ha en fin kväll och sköt om er.

Är inne i en liten svacka. Jag vill så mycket men orkar det inte fullt ut så jag tar dagarna som de kommer. Gör lite nytta och försöker göra det i en lagom takt. Jag har för vana att stressa iväg och jag klarar inte av att stressa alltid. Jag glömmer bort mycket och det är inte alltid så bra. Jag gör det som är viktigast, att komma ihåg vad mina barn behöver och så, resten blir lidande så som jag själv då med andra ord. Men så får det bli.

Idag har jag haft kvalitetstid med mina döttrar. Vi har scrappat. De har gjort kort till Nellies barndop. Jag har fortsatt med boxen som jag ska ha min barnvagn i. Jag är inte riktigt klar än men den lär bli klar i veckan. Förhoppningsvis i alla fall. Förutom att ha scrappat så har vi städat. Jag började faktiskt dagen med det. Vardagsrummet och köket blev det på morgonen. Nu ikväll tog jag toaletten.

Barnen är duschade och ska snart lägga sig. De ser på film nu efter duschningen. Jag, flickorna och Pontus tog Sally på en långpromenad. Med oss hade vi lilla Nellie. Hon somnade så gott i vagnen. Det var skönt och gå. Vi pratar lite om allt möjligt. Det känns som att man samlar på sig mer positiv energi då. Det behövs nu under de mörka kvällarna. Jag går med småångest om dagarna. Speciellt mellan middag och kväll. Sen när familjen är samlad börjar det kännas bra, men då är jag så trött så jag orkar inte göra så mycket. Det tar mycket på krafterna de här ångestattackerna. Men sådant är livet. Det är bara att gilla läget och rida ut stormarna.

När jag mår så här. När jag känner att orken har tagit slut så håller jag mig gömd. Speciellt från de sociala medierna som Facebook till exempel. Jag får upp aviseringar. Jag kan gå in och läsa de kommentarer jag får men jag orkar inte alltid svara. Men det gör jag sen när jag känner mig på topp igen. I morgon ska jag med Tove i Kalmar. Dagen kommer gå åt att promenera en del i staden så då har man tankarna på annat. Ska även in på tisdag så veckan börjar bra med frisk luft. Det är aldrig fel.

Jag hoppas ni har haft en fin helg. Kram på er.

Jag vet att jag skulle ta en paus men jag blev så glad när jag fick se en produkt på Netto idag. Det var en Retro skivspelare. Jag fick en sådan av min pappa när jag var runt 14-15 år. En röd som jag var så rädd om. Den använde jag mycket. Mina LP skivor gick varma i den. Jag skulle vilja ha en sådan. Precis en sådan som jag hade. Ingen ny utan gärna en begagnad. Mest för att likna den jag hade 🙂

Skivspelare

Tänk att en sådan liten produkt kan få en att minnas en massa saker. När jag såg den så såg jag rummet jag hade. Fyrkantigt med stor yta mitt på golvet. Böcker och LP-skivor var jag rik på. Jag älskade att läsa böcker. Förlora mig själv in i en annan värld. Kanske för att glömma min egen för en liten stund. Musik hade en lugnande effekt på mig och har det än. Tyvärr så glömmer jag bort att spela om dagarna.

Böcker står mig lika varmt om hjärtat än idag. Jag älskar att läsa självbiografier. Att få ta del av andras livsöden är intressant. Inte för att gotta mig i andras misslyckande utan för att glädjas av deras prestationer. Många har en lång väg att gå här i livet och alltid lär man sig något.

snart är det 4 år sedan som pappa urnsattes. Fyra år sedan jag hissade ner urnan i jorden. Lät den vila på en bädd av blommor. Det är snart skördefest på Öland och det var under den helgen som jag valde att urnsätta honom. Han älskade skördefesten så det kändes rätt att göra det. Vi var uppe idag och satte lite rosor. Tog från trädgården. Han älskade dom rosorna så jag tror att han log när han fick dom.

Livet är ibland orättvist. Pappa har fått kämpa sig framåt under alla sina år. Han fick den ena motgången efter den andra. Var det för mycket begärt att han skulle få må bra under sina sista år? Ja bra fick han sedan han kom till Borgholm. Han blev inte så ofta sjuk här som när han bodde i Eslöv. Inga infektioner, inga stroke och han var inte så vilsen som han kunde vara i Eslöv. Här var han klar i huvudet men jag ska ärligt erkänna att jag ibland hade önskat att han inte var det. Jag vet att detta låter konstigt i vissas öron men det jag menar är att hade han inte varit klar i sitt huvud så hade han inte förstått vad som hänt och kunde må bra i det dåliga.

Alltså det är väl klart att jag ville att han skulle må bra, men för hans egen skull så hade det ibland varit lättare för honom att inte veta att han var sjuk. Han var så rädd för döden. Jag har visserligen arbetat inom vården och sett döden på nära håll, men nu var det min pappa det gällde. Se honom ha ont, planera för hans dödsdag samtidigt som han satt i sitt rum och väntade på att jag skulle komma. Jag visste hur pappa ville ha det för vi hade pratat om det, men då kändes det så långt borta.

Det var ingen lätt uppgift som jag fick. Resten av syskonskaran fick den lätta biten. De behövde inte se det jag såg. Men de kände inte heller det jag fick känna. Jag är den som har minst dåligt samvete för jag fanns där, men jag är också den som fått och får bearbeta pappas död mest. Alla sörjer vi på olika sätt. En del sörjde inte alls. De som minst hade varit hos pappa hade mest att säga till om. Ja tyckte dom i alla fall. De kunde gnälla om hur begravningen planerades men att vara med och hjälpa till kunde dom inte.

Men men. Så är det. Ville bara skriva av mig lite.

När vi ändå var ute och gick så gick vi till Beatrice skola. Tänkte se om hon hade slutat. Se om hon fick lite lugn och ro. Hon är kvar på skolan nu men är väl snart på väg hem. Själv ska jag påbörja middagen. Fläsk med löksås. Ha en fin kväll.

Jag har kommit in i en period där ag får ångest på eftermiddagarna. Det är otroligt jobbigt och det tar så mycket energi av en. Jag får inget gjort och kan inte få mig att koncentrera mig på något heller. Jag känner att min sinnesstämning dalar och det är inte så enkelt att komma upp därifrån igen. Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig under täcket och bara ligga där. Gå upp när våren kommer. Jag försöker se framåt på roliga saker som ska hända men det är inte så enkelt det heller. Det finns dom som tycker att det bara är att rycka upp sig. Tänk om det hade varit så enkelt?! Men det är ju inte det. Jag väljer inte detta själv.

Jag hade önskat att jag var den där levnadsglada kvinnan som jag egentligen är. Ibland är det svårt att vara just glad. Inte för att jag har något att vara ledsen över men ändå så är det så jag känner mig. Tom och innehållslös. Som ett mörker i dunklet.

Jag funderar på att ta uppehåll med bloggen. Den känns lite meningslös den med just nu. Jag vet inte. Jag får se hur jag gör. I  morgon är en annan dag. Kanske känns det annorlunda i morgon.

Då var det kväll. Skönt för då dröjer det inte länge förrän man kan gå och lägga sig. Visst låter det positivt?! Jag var så trött innan så jag tänkte jag skulle vila en stund. Jag la mig men kände mig orolig i kroppen. Helt plötsligt så kändes det som att jag drunknade. Fick ingen luft och for upp ur sängen. Panikångestattack bara så där. Jag la mig ner igen men fick samma känsla igen. Jag svalde och hostade om vartannat. Det var inget skönt kan jag säga. Jag somnade till sist. Man blir så trött av dessa panikattacker.

Varför jag fick en idag vet jag inte. det är jobbigt när man får dom för man lir så trött. Nu på hösten så brukar jag dala ner lite i sinnesstämningen med. Det är mörkt och grått. Jag behöver ljuse och värme. När första snöflingorna faller så vill jag bara gå i ide. Medan barnen jublar så gråter jag inombords. Jag hatar vintern. Visst kan den vara fin och mysig men jag dalar alltid ner och känner mig deprimerad. Ja jag känner mig inte deprimerad. jag blir det.

Pratade med stora dottern och hon hade också haft en panikattack idag. Hon är på skolläger så det kändes  ju inte så bra. Men hon visste varför hon fick sin. Det var förmodligen på grund av allt folk. Hon mådde bättre i alla fall nu. Saknar henne dock, men jag hoppas hon får det roligt med kamraterna.

Beatrice var hemma från skolan idag. Hon hade ont i huvudet. Hampus kom nu ikväll och sa att han hade ont i magen. Det är väl något skit som går. Pontus är på fotbollsträning. Fredrik är och tittar på. Roligt för Pontus. Själv har jag tvättat halva dagen. Det blev några maskiner så det blev en del kläder tvättade. Vikningen tar jag i morgon.

Nu ska jag dricka lite kaffe och försöka piggna till. Önskar er en fin kväll.

Kärlek

Ingen har väl missat att se bilden på den levnadsfulla pojken som forslades upp på en strand. han blev tre år gammal. Jag pratar naturligtvis om lilla Alan. Pojken som fick världen att förändra sig en smula. Tänk att en liten pojke var tvungen att få sätta sitt liv som insats för att folk skulle hjälpa till. Det finns dom som vill hjälpa till men som inte vet hur. Jag är en bland dom. Man känner sig så fruktansvärt hjälplös. Mitt hjärta gråter för de drabbade.

Vart man än vänder sig så finns det nyheter om flyktingarna. Det är så mycket att ta in så man får inte in hälften av det man läser. Det är inte som jag ignorerar det utan det är för mycket att ta in helt enkelt. Mina tankar går till de drabbade.

Idag är det måndag igen. Dagarna springer iväg och vi har kommit in till höstens kyla. Det är grått och kallt och jag fryser. Det brukar jag inte göra så jag undrar m det inte är någon förkylning på gång. Jag brukar inte behöva ha strumpor på mig men nu så kan jag inte vara utan dom. Beatrice är i skolan. jag hoppas det går bra för henne. hon ringde precis hem och berättade vad hon hade sagt till sin mentor och var hennes svar blev. Jag förstår om min dotter känner att det inte är lönt att hon pratar med tjejen i klassen som är oväns med Beatrice. Vill inte den andra gå vidare då kan det ju kännas lite meningslöst att sätta sig ner och prata ut. För har den andra bestämt sig så har hon.

Men men...jag hoppas det löser sig. Jag är i alla fall glad över att min dotter berättar för mig om vad som händer och sker i skolan. När jag gick i skolan så berättade jag inte mycket hemma. Man gick till skolan otrygg och kom hem otrygg.

Det som händer idag är att jag ska tvätta. Försöka i alla fall. Min rygg är långt ifrån ok. Jag har ont när jag går, sitter och ligger. Jag vet inte vad jag har gjort. något måste det i alla fall vara. Jag har väl något skit i kroppen med som inte har kommit ut än.

Ni får ha en fin måndag. Sköt om er.

Sitter här hemma med ett gäng tonåringar som spelar Wii och sjunger. Härliga torsdagskväll 🙂 Lika mycket som de är pigga är jag trött. I både kropp och själ. Jag känner mig hjälplös och får dåligt samvete över att inte kunna göra mer ön vad jag har gjort för min dotter. Ändå så har jag gjort allt jag kan 🙁 Det som började med två tre stycken emot henne har ökat. Halva klassen är det nu. Alla säger inget men de drar sig undan från henne. Några kommer med onödiga kommentarer. Jag hoppas det snart blir fart i skolan. Jag har suttit hela förmiddagen med att skriva ut fakta, mailat och nu väntar jag bara in svaren.  Om jag får några svar.

Det går så mycket energi om dagarna på saker som egentligen inte borde finnas. Mobbing, näthat och allt annat elände som finns. Jag ska ta det lugnt ikväll. Försöka varva ner. Det är svårt för inom mig så är det kaos. Ni får ha en fin kväll.