Kategori: Livet

Idag var alla iväg utom jag så jag var ensam hemma. Jag gick ner en runda till stan. Inte för att det var vackert väder utan för att jag måste komma ut och gå lite. Det var rätt så skönt trots all snö som ligger i vägen. Jag gick inom Netto. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag kom ut med en ny dammsugare och en ångmopp. Men sen o andra sidan så var det billigt och jag har alltid velat ha en sådan där ångmopp. Den fungerade hur bra som helst kan jag säga.

Fredrik kom tack och lov och hämtade mig. Vi hämtade barnen på dagis och sedan tog vi in på pizzaplaneten här i stan och åt en smaskig pizza. Sen for jag hem och städade.

Fredriks bror skulle ha fyllt år idag om han hade fått leva. Vi åkte till graven och satte tulpaner och tände ett ljus för honom. Sedan gick vi vidare till minneslunden och satte ett ljus där för alla andra nära och kära som har gått bort. Min faster Saga skulle fyllt åt igår så mina tankar gick till henne med. Vi satte även en bukett med tulpaner. Sedan gick vi bort till pappas grav. Det var lika fint hos honom. VI satte tulpaner där med och tände ett ljus.

Idag när jag städade här hemma så högg det till i bröstkorgen på mig bara så där. Jag fick en enorm saknad efter pappa så det gjorde riktigt ont. Saknaden är verkligen stor. Det går inte en dag som jag inte tänker på honom. Jag har ljuset tänt vid vårt minnesbord varje dag.

God natt och sov gott!

Intressant?

Idag skulle min älskade faster Saga fyllt år om hon hade fått vara kvar i livet. Tyvärr så gick hon bort för två år sedan. Saknaden är stor. Jag sa alltid att jag ville träffa henne och hennes man när vi var nere i Skåne men tiden räckte aldrig till. Vi har ju i stort sett bara lördagen när vi väl är nere. Men min sambo hann och träffa henne och han tyckte oxå om henne. Grattis min älskade faster och gudmor. Jag vet att du har det bra. Hälsa pappa att jag saknar och älskar honom.

Många tycker nog att jag är knäpp som ibland skriveri min blogg till de som inte längre finns. Men det är skönt att kunna rikta orden till dom det verkligen gäller. De finns för mig fast inte kroppsligt, men i mitt hjärta finns de för alltid.

Jag skulle ha gått till kyrkogården och satt en blomma och tänt ett ljus för min faster men jag får göra det i morgon. Mina tankar har varit hos henne iaf idag.

Barnen var på dagis idag och det har gått jättebra. Pontus är pigg och igen så det är skönt. Vi har en liten kulle här utanför vårt hus som barnen åkte pulka på efter vi hade hämtat hem dom. De hade det roligt. Under tiden som de var ute och lekte så städade jag min hall. Vi har köpt en matta på 5 meter som vi lade i hallen. Förhoppningsvis så ska den ta det mesta av gruset och det våta när barnen stormar in.

Jag har ändrat om i mitt kök med. Vi har bara ändrat bordet. Vi har inte så stort kök så det finns bara två sätt för oss att ändra på i köket. Antingen har vi bordet från fönstret och ut eller så har vi det längs fönstret. Vi hade det från fönstret innan men nu har vi det längs fönstret fast vi har en kökssoffa mellan fönstret och bordet.

Jag skulle egentligen åkt på möte i morgon men det blev inställt. Synd på ett sätt för jag hade gärna velat träffa min son, men vi ska snart åka ner hoppas jag. Det är lite planering när det gäller att åka så långt. Det är ändå 69 mil fram och tillbaka.

Kvällen går mot sitt slut och det är dags för mig att lägga mig. Jag är trött som bara den. Jag känner mig förkyld med. Nyser och små fryser ibland. Men men...det går väl över.

Ha en fin kväll alla vänner och sköt om er!

Intressant?

Sitter här och tar det allmänt lugnt. Sonen fyller år idag och det ska firas. Min svärmor kommer idag och i morgon är vi bort-bjudna och även där ska sonen firas. Det ska bli trevligt och roligt.

Jag skrev ett inlägg i går om att det det var det sista inlägget. Det var så jag kände det just när jag skrev det. Att det var slut på bloggandet för jag har inte så intressant liv för andra att ta del av.

Alla bloggare skriver av en anledning. Jag skriver för att jag tycker det är roligt att skriva och jag skriver för att ventilera mina tankar och funderingar. Sätta ord på mina känslor och det är för att inte må dåligt. Vilket faktiskt är lätt annars. När jag har skrivit ett inlägg om vad jag tänker och känner så mår jag snart bättre. Jag skriver inte som några tror för att folk ska tycka synd om mig. Det finns inget att tycka synd om och jag har aldrig påstått det.

Jag fick även höra att jag var överallt och att personen har tröttnat på det. Då under ju jag: Varför finns denna person där jag är då? Jag befinner mig bara på tre ställen här på Internet. Det är på FB. Skriver mycket sällan där faktiskt men jag finns där ibland. Jag skriver recensioner på ett annat ställe och de behöver människan inte ens läsa. Sedan är det min blogg. Min blogg som jag själv har gjort och som jag själv har byggt upp till det den är idag. Inte mycket kanske men hur liten den är så har jag själv gjorde den till vad den är idag.

Jag skriver inget stort i min blogg. Jag visar inte upp min outfit och jag bloggar inte om mode eller hälsa. Inte inriktat iaf. Jag bloggar om min vardag. Mina tankar och funderingar och jag skriver mina åsikter om saker och ting. Jag skriver om ytliga saker och jag skriver om personliga saker. Jag tvingar ingen att läsa min blogg. Så varför går denna människa då in här om denna person inte vill det?

Denna person får gärna tycka att jag är för mycket. Det rör inte mig i ryggen. Jag kan inte vara älskad av alla. Men att hoppa på andra människor och anklaga dom för än det ena och än det andra är för mycket för mig. Sedan rinner bägaren över när människan inte förstår att den faktiskt har anklagat. Personer som gör saker utan de vet vad de gör kan vara farliga människor. Människor som tycker så synd om sig själva och som gör allt för att försöka få andra att göra det kan bli farliga. Kanske inte för andra men för sig själv. Det borde ringa en varningsklocka.

Hur som helst så skriver jag i min blogg de tankar jag har för tillfället när jag skriver. Har jag lust att sluta blogga en dag så kan jag mycket möjligt skriva det. Jag är öppen när det gäller mina känslor, tankar och funderingar. Det är därför som jag skriver det jag gör i min blogg.

Någon blev tydligen besviken när det kom ett inlägg till efter det inlägg där jag skrev att jag förmodligen skulle sluta blogga. Personen lär bli besviken igen nu när jag säger att jag lär aldrig sluta att blogga. Att skriva är terapi för mig oavsett om det är tråkiga saker eller roliga saker. Med det vill jag inte säga att jag ljuger när jag skriver att jag ska sluta och blogga för det är vad jag känner just när jag skriver. ÄR det inte så man ska göra? Skriva ögonblickets sanning? Eller ska man ljuga ihop en blogg för att passa Internetvärlden?

Intressant?

En liten summering om året som har gått. För oss har det inte hänt så mycket egentligen. Robin blev 14 år och blev helt plötsligt ännu mer tonåring. Min minsting blev hela 3 åt. Tänk vad tiden går va? Själv blev jag 39 i februari och Hampus blev hela 5 år i mars. Någon vecka senare så fyllde min lillasyster år. April gick och sedan kom maj då Fredrik och Stéphanie fyllde år. Juli kom och min lillebror fyllde år. Sen var det lugnt ett tag med födelsedagsfirande. Min svärmor firades några dagar innan oktober slut och min äldsta son blev helt plötsligt vuxen. Han blev 18 år. Mamma fyllde också år i december.

När jag sitter här och tänker tillbaka på det gångna året så har jag faktiskt svårt att summera det. Det hände en hel del och det mesta var inte roligt. Det roliga var att bli blev erbjudna att vara med i TV. Både Familjen Annorlunda och sen var det ett program där man skulle bo på landet och leva på det man hade där. Familjen Annorlunda har frågat oss en gång tidigare men även då sa vi nej. Det var roligt att bli tillfrågad. Jag har alltid undrat vad man skulle säga om man blev tillfrågad. Nu vet jag. Visst låter det intressant men allt har en baksida. Sedan ville inte min sambo samt min ena dotter heller. Hade hon och sambon velat så hade jag kanske sagt ja. Nja...jag vet inte ärligt talat. Det andra programmet sa jag nej till och det var mycket på grund av att Fredrik jobbar. Han hade helt omöjligt kunnat vara hemma på heltid och odla grönsaker på heltid.

Den första perioden på förra året var bra och trevligt. Det mesta flöt på och allt verkade så bra. Tills maj månad kom. Den tredje maj fick jag veta att jag var diabetiker. Mitt socker låg farligt högt. Det var ett nederlag och mycket hemskt. Man såg inga fördelar och ärligt talat så kändes det som att jag inte hade något liv kvar. Men det hade jag ju. Jag har lärt mig att leva med sjukdomen och idag ligger mina värden rätt så bra tycker jag. Det pendlar ibland men ändå så är det bra.

Veckan efter så kom nästa slag. Pappa blev sjuk. Han var sjuk innan men det blev värre och han fick åka på flera undersökningar. Jag var rädd för att han hade cancer och jag var med på alla mötet med läkare och sköterskor. En sköterska ringde och berättade att de hade hittat något som inte skulle vara i kroppen på pappa. Dagen efter ringer telefonen igen och då är det doktorn. Jag fick beskedet över telefonen av en läkare och min värld rasade i samma ögonblick. Idag kan jag inte förstå hur en läkare kunde lämna ett sådant besked över en telefon. Pappa hade cancer. De hade sett något på en röntgenplåt. De hade inte fått exakta svar men de sa ändå att han var cancersjuk.

Dagarna gick och men jag levde i blindo. Jag var rädd och ledsen. Man försökte ta in det som man precis hade fått veta. Inget kunde göras. Juni gick och sedan kom juli. Den 20 juli skulle vi träffa en doktor i Kalmar för att få ett riktigt besked. Den dagen var hemsk. Pappa fick åka in med bår och han hade ont. Han ville sitta upp men de ville inte flytta honom för han skulle ju snart åka hem igen. Liggande på båren får han besked om sin sjukdom. Han var döende i cancer och det fanns inget att göra. Pappa hade ont och han blev ledsen naturligtvis.

Vi fick vänta i över två timmar på taxin och äntligen satte dom pappa i en rullstol. Vi satt och pratade om livet och pappa berättade för mig hur han ville ha det. Han sa vem som inte skulle få veta om hans tillstånd och vilka som skulle få veta. Det kändes så overkligt. Dagarna innan så satt jag på avdelningen och var med och planerar för pappas dödsdag. Overkligt, overkligt. Min pappa levde och jag, hans dotter skulle sitta och planera hans död. Hur den skulle vara och hur det skulle bli på allra bästa sätt. Det var inte jag som bestämde utan allt utgick från pappas önskemål. Men det var jobbigt.

Det behövde inte gå fort och det kunde gå väldigt långsamt, men 4 dagar senare så fanns inte pappa längre. Vi var där på fredagen och allt var bra. Han var frisk i de sjuka och vi hade så trevligt. Vi pratade länge och väl med varandra och han såg mina barn leka i gräset. Någon timma senare så var det något som hände. Pappa blev sämre och hamnade i ett tillstånd som var som medvetslöshet, men han vaknade upp på lördagen. Men på söndagen orkade hans kropp inte längre. Han somnade in i min famn.

Pappa dog den 24 juli och den 8 augusti hade vi begravningsceremonin. Den var vacker. Allt var utifrån pappas favoritmusik och färger. Det var också en jobbig period då några av syskonen bestred begravningen. Pappa skulle inte få ligga i denna stad där vi bor. Där han själv ville ligga. Han skulle inte få en egen grav som han så gärna ville ha. Nu gav syskonen med sig och det var skönt. Jag hade aldrig gett mig. Pappas sista vilja borde tala för sig själv. Sedan blev det dags för urn sättning och jag bar pappa ut till gravplatsen och pussade på urnan innan jag sakta sänkte ner urnan i marken. Bäddade platsen med blommor och tårarna rann nerför mina kinder. Jag hade lovat pappa att vara med hela vägen och det var jag.

Månaderna har flugit iväg och helt plötsligt så var det december månad. Pappa skulle fyllt år om han hade levt. Min äldsta son fyllde 18 år. Så nu är jag mamma till ett vuxet barn. Det känns lite konstigt faktiskt. Julen kom och den firade vi hemma. Så även nyår. Svärmor var med och firade med oss och vi hade en trevlig kväll tillsammans.

Det var min summering på året som gått. Kanske tråkigt för en del att läsa och förmodligen tjatigt för en del andra. Jag hoppas att året 2012 blir ett bra år för oss alla. Det kan inte bli sämre än 2011 i alla fall. Bara det är en tröst.

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Det är sista dagen på året och ingen snö har vi på marken. Jag klagar inte men visst känns det konstigt. Solen skiner ute och det är inte heller mig emot men det känns som sagt lite konstigt. Det är slutet på år 2011 och jag måste säga att jag kommer inte att fira året som har gått för det finns inget för mig att fira. För mig var det ett tragiskt år. Min älskade pappa gick bort. Det känns fruktansvärt tomt och det går inte en dag eller kväll som jag gråter av saknad.

Det känns ofattbart. Jag vet att pappa är alltid med mig men jag saknar de samtal vi hade. Jag saknar att höra hans historia om hans barndom, ungdom och hur det blev i hans vuxna liv. Pappa hade ett mcyket intressant liv och som han fick som barnsben, men det var en hel del tragiska saker med, men det gjorde pappa till den han var. Han älskade oss barn utan gränser. Det finns säkert många som inte tycker att han gjorde det, men det gjorde han med gester och på sitt sätt att vara.

Han kallade alltid mig för snäckan. Han kunde ringa vilket han gjorde varje dag, men ibland så ringde han och var glad och sa Hej snäckan. Hur är det idag. Vi hade ändå pratats vid kvällen innan. Vi hade daglig kontakt. Var vi inte uppe hos honom så ringde vi. Pappa ringde dagligen oavsett om vi kom upp till honom eller ej. Det var roligt. Han ringde till mig så fort det var något och hans ord som han sa till mig flera gånger tar jag med mig och gömmer långt in i hjärtat: Du är den enda jag litar på Lisa. Den meningen känns skönt. Han visste att jag gjorde allt för honom. Kanske var det därför som han kände sig trygg de sista timmarna han hade i livet.

Nej något firande för år 2011 gör inte jag. Jag firar inte ens för att det har varit för år 2011 är som sagt sorgens år. Däremot så kan jag se fram emot år 2012 för jag vet att det bara kan bli bättre. Men det är med stor sorg i mitt hjärta som jag inte kan fira in det nya året tillsammans med min pappa.

Vi ska åka till graven sen och sätta en bukett blommor och tända ett ljus. Vi får fira på det sättet tillsammans.

Jag önskar alla mina läsare ett Gott Slut på detta året i alla fall och av hela mitt hjärta så önskar jag er alla Ett Gott Nytt År! Jag önskar er mycket glädje och kärlek. Sköt om er.

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Denna dagen har sprungit iväg. Min dotter Beatrice sjöng i luciatåget idag i kyrkan. Det var jättefint. Det var både stora och små barn. De stora hade levande ljus och de små hade elektriska. Kyrkan var fullsatt och jag kom med andan i halsen så jag fick stå upp allra längst ner. Jag brukar vara där ändå så det spelade ingen roll.

Min dotter står som andra person efter den lilla lucian. Efter gudstjänsten så blev det fika där ute och dans runt granen. Jag gick dock hem för vi skulle till gravarna, men Stéphanie var kvar och dansade runt granen. Sedan skulle de på ett annat luciatåg.

Vi åkte ut på gravarna och satte blommor och tände ljus. Först ut var Thomas. Vi satte en jättefin bukett och ett ljus var redan tänt där. Vi åkte även ut till Fredriks pappa och tände ett ljus.

jag blev något chockad när jag kom till pappas grav. Det var på väg att bli mörkt men det finns ju lampor på kyrkogården. i skymningen såg jag att det stod någonting på pappas grav och såg något guldfärgat. jag sa till Fredrik att det är en gravsten, men den skulle inte komma förrän i maj. det hade vi ju bestämt. Marken är hård nu och när våren kommer så är det lätt att stenen sjunker och det var ju det jag ville förhindra. Men stenen stod på plats idag. den måste ha kommit i veckan.

Innan vi kom fram till graven så sa jag till Fredrik att jag inte kan fatta det än att pappa inte finns mer. Jag brukar titta på kortet som jag har framme där vi har ett ljus stående och jag kan inte förstå att han inte finns mer då han ser så levande ut på det kortet. Jag sa det till Fredrik och så får jag se gravstenen. Det blev så verkligt med en enda gång. Stenen är jättefin. Den är bland och fin. Inga kanter utan den har rundade kanter. Svart med guld i text och bild. Duvan valde jag för att pappa älskade fåglar. Han brukade sitta och titta på dom där han bodde.

Vi gjorde fint runt graven. Vi hade vatten med oss för de har ju stängt vattnet i kranarna. Vi hade en jättefin röd bukett med oss som vi satte. Så här blev resultatet.

Det känns bra ändå att det finns en gravsten. Han är värd en fin sten och det tyckte jag att han fick. Guldet i texten symboliserar all guld som han är värd.

Vila i frid min älskade pappa. Du är guld värd!

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Idag är det saknadens dag. Jag saknar min stora son som blir 18 år idag. Vi firade honom i veckan på Cinderella men jag saknar honom iaf. Hade varit roligt att få uppleva denna dagen när den är tillsammans med honom. Jag saknar min andra son. Min snart 15 åriga son. Det är inte klokt vad tiden går fort! Min dotter Stéphanie är hos en kompis och det är även Beatrice. Jag har alltså bara 3 barn hemma. Det är lugnt och det är tyst. Inte för att de andra barnen håller låda men det märks när 4 är borta. Det blir verkligen tomt.

Jag saknar min pappa. Han fick inte uppleva sitt första barnbarns 18 årsdag.Ja han har barnbarn som föddes innan min son men vad jag menar med första barnbarn är att min son var det första barnbarn som han fick följa sedan födseln. Jag kommer ihåg hur stolt pappa var när han fick se sitt barnbarn för första gången. När vi hade kommit hem så dagarna efter var det torgmarknad i stan och jag såg en sådan söt dress till en bebis pojke. Jag sa att jag tänkte köpa den.

Vi går åt vars ett håll och gör våra respektive ärende, jag och mamma och pappa. När jag sedan kommer till torget så ser jag att den söta babydressen är borta. Lite besviken gick jag mot bilen och satte mig i den. Väl där så ger pappa mig en påse som jag fick sa han. Det var samma babydress som jag hade sett på torgmarknaden. Pappa hade alltså köpt den för han visste att jag ville ha den till André. Det tyckte jag var gulligt gjort.

Det blir även första julen utan pappa. Vi brukade hämta hit honom om det gick. Gjorde det inte det så gick vi till honom. Förra året så ställde alla taxi bilar in för det gick inte att köra för all snö som kommit. Vi fixade mat och tog barn och mat i pulkor och gick till pappa. Vi firade hos honom i stället med hemma lagad julmat. Det var faktiskt riktigt mysigt.

Kan pappa se hos därifrån han är just nu så kan han se en familj som saknar sin pappa, morfar och svärfar.

Kvällen har sakta men säkert kommit och jag tycker att dagen har känts mycket lång. Inget finns det på tv heller. Jo Så mycket bättre och det ska jag se men sedan är det väl inte så mycket mer. Jag tycker att tv kunde ha ansträngt sig mer och sänt fler bra program nu när det nalkas jul. Fina julfilmer hade inte varit fel. Jag hoppas Sound of music sänds i år. Det gick alltid förr. Varje år den 25 december så visste man att den fina långfilmen kom. Nu har jag den på både video och dvd så vi kan se den ändå, men med de avgifter man betalar för att ha tv så tycker jag att något borde ingå i den summan.

Det fattar inte jag egentligen. Man måste ha box för att se på tv. Man betalar tv avgift och boxavgift. Räcker det inte med en avgift? Om man nu måste ha box så borde tv-innehavet vara inräknat i det priset anser jag.

Men men. Så är livet. Önskar er alla en fin kväll!

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Denna helgen har sprungit iväg. Stéphanie hade en kompis här hela helgen men hon har åkt hem nu. Det gick så bra och smidigt. De hade roligt och det är huvudsaken. Igår åt vi tacos och idag blev det hamburgare till middag. Perfekt mat för en helg. Jag skulle satt in bilder men det är segt idag med uppladdning av bilder så jag lovar att sätta in dom när det går lite snabbare.

Det är pappas födelsedag idag så vi åkte ut till graven. Ja vi hade åkt ut iaf naturligtvis. Vilket vi brukar göra. Minst en gång i veckan är jag där och tittar till. Det känns tomt och saknaden är stor. Vissa dagar går det bra och vissa dagar mindre bra. Idag gick jag med tårarna rinnande nedför kinderna när jag gick ifrån graven. Han skulle ha blivit 77 år idag. I normala fall så hade vi suttit på avdelningen och fikat. Druckit kaffe och ätit tårta. Han hade öppnat sina paket och han hade fått en mobil telefon som han så gärna ville ha. Annars hade vi tagit hem pappa här för han älskade att komma hem till oss. Pappa hade fått välja.

Nu blev det inte så och det kommer aldrig mer att bli så. Kommer man vänja sig vid det någonsin?

Grattis min älskade pappa. Det finns ingen som du och det kommer aldrig att finnas. Du var min klippa genom min uppväxt och du fanns alltid hemma när man kom från skolan. Det var en skön trygghet.

Nu ska jag snart lägga mig. Vi ska på mini semester jag och Fredrik. Vi är borta några dagar men jag försöker uppdatera om det går. Annars så vet ni varför det är dött på min blogg.

Ha en fin vecka!

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag har hunnit med en hel del idag. Stéphanie sjöng i kyrkans kör idag så jag och Robin samt Beatrice gick dit för att lyssna och titta på henne. Det var högmässa så det tog lite längre tid än vad det brukar ta. Efteråt så tog vi kyrkokaffe.

Jag började att storstäda vardagsrummet. Hade fram möblerna och städade under och bakom dom sedan putsade jag fänster och satte upp nya gardiner i både vardagsrummet och köket. Mitt i städandet så åkte vi till kyrkogården för att sätta blommor och tända ett ljus. Robin skulle iväg på fotbollsträning så det var lika bra att ta det så det tajmade med hans fotboll.

Vi åkte sedan hem och jag fortsatte min storstädning. Jag har ett storstädat vardagsrum och kök. Jag har även putsade fönster i vardagsrum, kök och hall. Nu är jag rätt så slut.

Jag såg fram emot miniresan som jag och Fredrik ska göra om en vecka men glädjen försvann rätt så fort. Vi ska åka båt till Åland från Stockholm. Resan är bara ett dygn men det är lagom. Min son fyller 18 år och vi ska fira honom på båten.

Jag och Fredrik passar på att åka ner en dag innan och åker hem en dag efter ankomsten från Stockholm för jag har ju släktingar och vänner nere i Skåne. Det är sällan jag träffar dom och kan man passa på att ta två flugor i en smäll så tycker jag att man ska ta den chansen.

Vi hade bestämt att åka ner den 5 december och åka hem igen den 8 december. Det går ju resor härifrån till Stockholm med och vi fick en hint om att vi kunde ta bussen härifrån, men då kan jag inte träffa släktingar och vänner i Skåne, men jag träffar ju aldrig dom ändå fick jag höra.

Nej det gör jag inte. Inte så ofta som jag skulle velat för det finns nästan aldrig möjlighet till det. När vi åker ner en helg så går hela fredagen till skola och jobb. Vi kommer ner sent. Lördagen är allt vi har att träffa släktingar och vänner på för på söndagen så måste vi åka inom rimlig tid för det tar ändå 4 timmar att åka.

Nu har vi chansen jag och Fredrik att ta en liten minisemester och det blev för mycket av det goda. Är det mening att man ska ha ångest för att man vill åka iväg några dagar och bara vara tillsammans eller med mina släktingar?

Jag bor 30 mil ifrån min familj och släkt och vänner. Fast jag flyttade till Öland så vill jag ha kontakt med vissa av mina släktingar och vänner. För att ha det så måste jag åka ner ibland. Vi hinner inte ta alla på en och samma gång.

Ska jag behöva flytta tillbaka till Skåne för att få ha den kontakten? (det är inte mina barn som säger något)

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Det är så tråkigt väder ute. Det är grått och kallt och man vill bara hålla sig inne, så det är det jag har gjort idag. Jag har fortfarande de små killarna hemma. Pontus var ju hostig i går natt och lite idag. Han är fortfarande hostig men är ändå bättre tycker jag. Därför håller vi oss inne så han slipper få en dunder förkylning på sig.

Själv känner jag mig rivig i halsen så det blir nog halstabletter idag iaf. Jag vaknade häromdagen på natten och det kändes precis som om jag hade något i halsen som inte ville försvinna. Obehagligt.

Jag har slagit in julklappar idag. Pontus såg mina julklappar och han längtade till jul sa han när tomten kommer. Jag tänkte på det där med tomten. Vi säger till de små barnen att tomten kommer med paket om man har varit snäll, ändå så ser barnen paketen innan tomten kommer och förstår inte att det är samma paket. Eller? Ja barn är härliga.

Det är 29 dagar kvar till jul. Igår var det 4 månader sedan pappa gick bort. Tiden går verkligen fort. Jag drömde om pappa i natt. Han befann sig på ett hem och låg döende. Jag kom till hemmet och försökte hitta honom men fann inte honom. Inte personalen heller. Efter ett tag så kommer jag till rätt rum och ser att en person är närvarande i rummet och det ska föreställa min ena stora syster. Pappa är orolig och jag frågar honom om man vill ha något speciellt. Då svarar pappa: Jag vill träffa alla mina barn innan jag dör.

Jag vaknade upp där och kände mig så maktlös. Under pappas levnadstid så hade han inte så stor kontakt med flera av barnen och det var något som pappa led i tysthet med. Ja i tysthet och tysthet. Han pratade med mig och jag förstod och läste mellan raderna. Det var ingen rolig dröm och den kändes så verklig. Man kunde nästan ta på den.

Lille Pontus kom igår och sa för första gången att han saknade morfar. Jag vet att han har saknat morfar innan men det är först nu som han kunde sätta ord på det. Jag har planerat att besöka graven idag. Jag är där minst en gång i veckan och jag tänkte tända ett ljus för honom.

Jag saknar min pappa så det gör riktigt ont i själen. Jag saknar våra samtal, våra kaffepauser och bara tystnaden som talade för sig själv när vi pratade. Pappa och jag hade en hel del gemensamt och vi visste precis vart vi hade varandra. Han kunde ringa mig mitt i natten om han ville och han visste att jag skulle finnas där för honom. Han sa flera gånger att jag var den ende han litade på och det visade han.

Jag kommer ihåg vid ett tillfälle som vi var i stan och gick. Jag körde han i rullstolen på Storgatan och pappa sa att han ville köpa en blomma. Pappa älskade blommor så det var inget konstigt med det. Jag frågade vad han ville ha för någon och han sa att jag kunde välja en som jag tyckte var fin. Det gick inte att ta in pappa i affären för den var så liten och en rullstol hade inte fått plats.

Jag gick in och köpte en jättefin blomma som jag sedan gav till pappa därute. Då gav han mig den och sa att jag fick den. Men ska du inte själv ha den frågade jag. Jag vill att du ska ha den för tack för hjälpen sa han. Den blomman har jag fortfarande kvar och den vårdar jag ömt.

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare