web analytics
Gå till innehåll

2

Ja ett stort tack till dig pappa för alla fina minnen som jag har kvar nu när saknaden är som störst. Jag satt här i min ensamhet idag och tänkte på de gånger vi pratade gamla minnen. När vi satt på altanen eller vid ditt bord i matsalen och pratade om när jag var barn. Vi pratade om hästarna som vi hade i Harlösa i Skåne och du berättade för mig att jag red mycket som barn. Jag kom inte ihåg det innan vårt samtal men när du sa det så kom minnet tillbaka. Jag hade en liten ponny som hette Solly och jag kommer ihåg den stora hingsten eller valacken vi hade som hette O´boy. Sen hade vi flickan. Du berättade att du red henne och att du blev avslängd och att ditt långfinger fastnade i tygeln. Jag kommer ihåg att du har berättat det förr med.

Du berättade att jag blev så glad när du och mamma hade handlat för vi brukade få karamellaskar och som barn så var jag väldigt förtjust i dom. Du berättade hur jag var som baby och barn och hur jag alltid hade tytt mig till dig. Det var mycket roligt att höra alla dessa minnen. En del kom jag ihåg och en del var jag för liten för att komma ihåg, men det var underbart att höra för det minnet har jag kvar nu. Det du har berättat och hur du berättade det. Din kärlek i rösten och din stolthet.

Jag har många gånger fått höra att jag har många barn och att jag bara har fött dom till världen för barnbidraget skull och många avundsjuka människor har gnällt över mig och mina barn men du var så stolt över barnen och mig med för den delen. Det sa du ofta. Jag kommer alltid att bära det med mig.

Idag är det 30 dagar sedan telefonen ringde på morgonen och min värld rasade. Vi var till din till-tänkta grav idag och såg att dina blommor var borta. Det var tomt på din plats men det kommer snart att sättas blommor där, men det blir inte innan urnan har blivit nedsatt.

Jag lovar dig att din gravplats kommer vara en av dom som kommer bli välbesökt. I alla fall av mig och min familj och det kommer alltid att finnas fina blommor. Du älskade blommor och genom de blommorna kommer du att leva kvar.

Älskar dig nu och för alltid!

Ja sorgen är mycket stor och jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte längre finns bland oss. Barnen sörjer med och nu är det kanske svårare för dom än när det var sommarlov. Vi gick i stort sett alltid till pappa efter jag hämtade barnen från skolan eller så gick vi dit lite senare på eftermiddagen. Om jag inte hade varit där innan och ibland gick vi dit iaf. Idag när de hämtas från skolan så går vi direkt hem i stället. Rutiner är bra men ibland så kan det bli negativt med. När pappa vilar i jorden så får vi besöka graven i stället för hemmet där han bodde.

Vi hade ljus med oss idag som vi tände på minneslunden.  Barnen ville tända ett ljus för morfar och det är klart att vi gjorde det. Det är en liten tröst i sorgen men den är tung ibland för dom. Kanske hade det varit lite annorlunda om de inte hade träffats så ofta. Inte för att sorgen hade varit mindre men den hade kanske varit lite lättare för dom att hantera. Jag är dock ändå glad att vi var där uppe hos honom så mycket som vi var och att vi tog med honom hem eller gick i stan. Det är guld värt idag i denna situation. Det hade varit hemskt om man ska ha dåligt samvete mitt i all sorg. Nu slipper vi den biten iaf.

Dagarna har gått fort fast det samtidigt känns som att det är så längesedan det hände. Varför det känns så vet jag inte, men det är väl för att livet går ju vidare ändå fast det känns ibland att man stampar på samma ställe.

Nu ska jag fixa lite mat. Det behövs för att orka vidare det med. Ni får ha en fin kväll.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare



Jag kan inte förstå varför vissa folk inte kan ta mig som en egen individ. Jag är EN person och inte två. Det har alltid varit som så att vad än mamma har sagt eller eventuellt gjort, ja även inte sagt och gjort så får jag oxå skulden för det. Har jag sagt något eller gjort något, eller inte sagt och gjort något så får mamma skulden för det med. Varför?

Jag förstår inte det ärligt talat. Det har i alla åren varit så. Jag har haft en moster en gång i tiden som kunde bli oväns med mamma då blev hon det med mig med utan att jag visste varför. Sa mamma något så var jag med i det. Skulle jag råka skriva något i min blogg så helt plötsligt så är mamma med i det med.

Det roliga i det hela är att ibland har man varken sagt eller gjort något utan andra har fått en uppfattning och då helt plötsligt så är det så. Sen får man veta att man skulle ha sagt en massa, eller skrivit en massa som inte stämmer.

Det jag skriver i min blogg är helt och hållet mitt. Jag skriver inte för någon annans räkning utan enbart för mig själv. Mina tankar och funderingar. Framför allt MINA åsikter! Jag behöver inte ha någon annan vid min sida för att skriva det jag tycker utan det klarar jag så bra själv faktiskt. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

Mamma var ju gift med min pappa tidigare och de tog ut skilsmässa efter 37 år, men det finaste av det var att de fortsatte att bli vänner. Pappa var inte bara vän med mamma utan även hennes nya sambo Lasse. När mamma och Lasse kom hit på besök och vi hälsade på pappa så frågade han alltid efter Lasse. När vi hämtade pappa och vi satt här hemma hos oss så pratade alla tre med varandra. Om de kunde acceptera situationen som var varför är det så svårt för vissa andra då att göra det?

Det finns ingen som vill att andra väljer ens livskamrat. Barnen vill välja sina partners själv och då ska väl föräldrarna med få göra det? Oavsett om de har varit gifta i flera år med varandra? Vill barnen att föräldrarna ska acceptera deras val av livspartner så får faktiskt de respektera föräldrarnas!

Alla är vi människor och alla förtjänar vi att leva lyckligt. Ska en människa gå i ett olyckligt äktenskap bara för att några vill att de ska vara tillsammans?

Nu säger jag inte att mammas och pappas äktenskap var olyckligt. Jag kan iofs inte säga vad var och en kände man jag vet vad pappa kände iaf. Han och jag pratade ofta om livet. Hur det var och hur det blev. Negativa och positiva saker. Pappa var lycklig fast han var skild. Han tillrättavisade sig här på Öland och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Han började om på nytt och jag måste säga att jag var / är väldigt stolt över honom för att han vågade ta det stora steget i den åldern. Han var 74 år gammal när han lämnade det gamla för att börja om på nytt. Strongt gjort tycker jag.

Nej! Ingen har bett mig att skriva om detta utan det var mitt eget val. Jag satt här och tänkte på min älskade pappa och fann minnen som jag vårdar ömt. Det ena gav det andra och så blev det detta blogginlägg helt plötsligt.

Jag vet att jag tjatar om min pappa men saknaden är mycket stor. Jag kan inte förstå att han inte längre finns bland oss. Ja kroppsligt då för inom mig kommer han alltid att finnas. I varje barn jag har så finns det en liten del av pappa och jag kan se gester hos barnen som pappa alltid gjorde. De träffade honom så ofta så det är ju inte konstigt att de har de gesterna egentligen.

På begravningen hade jag inte med mig en ros som man brukar ha utan jag hade en ros från varje barn som inte var med samt tre röda rosor från mig. Tre röda rosor betyder jag älskar dig och det är inte bara en symbol för älskande par utan Jag älskar dig kan man säga till alla som man älskar. Två av rosorna tog jag från vår rosenbuske som vi har vid vårt hus. Pappa älskade blommor och han sa ofta när han var hemma hos oss att han tyckte dom blommorna var så fina. På begravningsdagen så fanns det två rosor kvar som var fina så de tog jag samt en köpt ros från butiken.

Ljusets låga det brinner
för livet och dess gång
Ute blåser vinden
till fågelns vackra sång

Älskade pappa
du finns i mitt hjärta
Där du lever nu
finns det ingen smärta


Lyckan är evig
så även livet
vänskapen finns
och kärleken är givet

Du är älskad och saknad!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Vissa dagar är bättre och vissa dagar är sämre. Denna dagen är en mitt emellan. Det småregnar ute. Jag tycker om att vara ute i sådant för då blandas mina tårar med regndropparna. Det känns tomt och jag kan känna av min ångest ibland. Det är något som saknas och jag kan aldrig få igen det. Kanske är det därför?!

Jag har ägnat mig åt tvätt idag och flera maskiner har redan blivit tvättade och några till hinner jag med. Sen blir det en veckas paus med den biten. Ska bli rätt så skönt kan jag säga. Ibland är det toppen att tvätta som bara den för att sedan bara kunna strunta i det.

Jag har inte skrivit så mycket den senaste tiden. Jag skriver recensioner men jag har inte varit upplagd för det riktigt. Började skriva igen för någon dag sedan men det tar sin lilla tid att skriva. Innan flöt orden av sig själv. Jag ska iaf försöka ta mig i kragen och fortsätta med det för en gravsten ska köpas in och den kostar pengar.

Jag är fruktansvärt trött och det är i både kropp och själ. Jag känner mig näst intill deprimerad. Har svårt att se det roliga i något som händer och jag känner mig så likgiltig inför vissa saker. Jag orkar inte ta tag i det. Däremot så vet jag att jag känner mig ledsen. Så fruktansvärt ledsen så jag skulle kunna skrika ut. Men vad hjälper det? Situationen är som den är iaf.

Jag ska försöka ta mig i kragen och dammsuga över hemmet. Det behövs efter att barnen har varit ute.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Vad är fakta och vad är påstående? Vad är lögner och vad är sanning?

Alla bär vi på fakta, påståenden, lögner och sanningar och det som är en lögn för en är en sanning för en annan. Det är likadant med påstående och fakta.Vi uppfattar saker och ting olika och tur är väl det men man måste vara öppen för andras uppfattningar med och inte säga att den personens uppfattning är fel. För fel är den ju inte utan situationen har bara uppfattats på ett annat sätt.

Jag skriver mina tankar och funderingar i min blogg. Min uppfattning om saker och ting samt mina åsikter. Jag vet att jag har starka åsikter om vissa saker men jag är rakryggad nog att stå för dom. Om personer inte har hört av sig till en viss person under flera månader så är det inget påstående när man vet att det är så utan det är ren fakta. Det finns bevis för vem som har hört av sig och inte hört av sig. Om personen inte har hälsat på under flera år så är det inte heller ett påstående utan ren fakta för det finns också bevis på vem som varit var. När jag säger meningar. De som inte har varit på plats eller hört av sig kan enligt mig inte ha brytt sig.

Jag vill inte svarta ner någon men när jag får skit för att jag höll i begravningen och gjorde den på bästa sätt för min pappas skull och enligt pappas önskemål då har det gått långt. Vuxna människor som gjorde sina egna val som de sedan inte kan stå för. Det ska läggas på mig. Var vuxen i stället och ta ansvar för handlingar och val i stället. Ni hade möjlighet att komma med era åsikter och önskemål men ni valde att tiga. I stället för att komma till ön och ordna upp saker och ting så satt vissa hemma medan andra fortsatte att semestra.

Några ringde och terroriserade begravningsbyrån, präst samt vårdboende i stället för att åka hit och ta tag i saker och ting som skulle tas hand om.  Pappa skulle ha kista och urna och en begravningsakt skulle planeras. Pappas rum skulle tömmas och det skulle städas. Vart befann sig dessa människor som påstår idag att jag har gjort något som jag inte skulle ha gjort? Vad skulle jag inte ha gjort för det första? Om inte jag tog hand om det vem skulle då göra det? Den som var på semester eller den som satt hemma och ringde runt och beklagade sig och som skulle göra allt för att få ner pappa till en kyrkogård där han inte ville ligga?

Jag skriver inget skit om någon utan det är fortfarande mina tankar och funderingar. Mina åsikter och mina uppfattningar. Lika mycket som andra skriver sina om mig. Den enda skillnaden mellan oss är att jag vågar möta dessa personer men dessa personer gick i cirklar för att inte möta mig. Varför? Hur ska man tolka det?

Ja jag bryr mig inte egentligen men visst är det konstigt att de som är "oskyldiga" som de påstår sig vara inte vågar möta den som varit närvarande i hela livet. Oavsett mil avstånd så var jag närvarande. Det finns inga ursäkter för det för vill man så kan man. Kunde vi så kan andra.

Något som jag har svårt för att förstå är människor som inte kan ta ansvar för sina handlingar. De gör sina val och lägger sedan skulden på andra eller annat. Dessa personer har tid att läsa min blogg men de hade inte tid att slå en signal till den person de påstår sig värna om. Kanske de värnade om personen och visar det på ett annat sätt, som att hålla sig ifrån personen i fråga. Jag vet inte, men i stället för att lägga ner tid på att läsa min blogg så skulle dom kunnat använda den tiden till att ringa till personen i fråga. ja när han var i livet. Nu är det försent och då måste man lägga sitt dåliga samvete på någon.

Jag vet mer än vad vissa tror. Jag vet vad som sägs bakom min rygg och jag vet vad som sprids. Därför skriver jag i mina blogg. Älskade ni pappa så prata om hans minne i stället för att diskutera mig och mina val, mina tankar och funderingar samt mina åsikter.

Jag hade många timmar som jag delade med pappa under hela min levnadstid. Vi har i alla år stått nära och vi har haft många många förtroliga samtal under årens lopp. Vissa saker han berättade kommer jag aldrig att yppa mig om för det är mellan han och mig, men vissa saker han berättade gör att jag har de åsikter jag har idag. En hel del som han berättade har jag själv sett med egna ögon och då blir det inte bara en känsla utan den blir en mer påtaglig känsla som ger en åsikter. Jag vet att det vissa andra säger inte är hela verkligheten.

Man bearbetar saker och ting olika. Jag bearbetar min sorg med att prata med familjen, nära och kära och sedan skriver jag min blogg. Jag skriver ner mina känslor. Sätter ord på det jag känner. Det är mitt sätt att bearbeta. Det är inget skitsnack utan för mig är det ren fakta.

Jag tänder ett ljus för pappa varje kväll och vi pratar om minnen som jag och barnen samt Fredrik hade tillsammans med pappa. Vi pratar om sådant vi har gjort tillsammans och det är en hel del saker. Vi har roliga minnen och några av dom är lite tunga. Det är dom minnena som pappa delade med sig om sin barndom och om de frånvarande barnen under de senaste 20 åren.

Medan vi tänker gott om pappa under den tända ljusets låga så sitter andra runt köksbordet och pratar skit om mig. Inte bara runt köksbordet utan även på internet. De skriver ut sina påståenden, åsikter och deras fakta. Inget fel i det för jag gör ju likadant. Jag är öppen för andras smärta men jag lägger inte mina egna val på andra i alla fall. Jag tar ansvar för dom och jag kan påstå att jag inte har dåligt samvete för vad jag har gjort med pappa eller för pappa. Jag gjorde vad jag kunde under hans levnadstid och till 99% som personalen på vårdboendet sa så fanns det alltid någon från vår familj hos honom. Det var inte många dagar under årens gång här på Öland som pappa inte hade besök.

Jag påstår inte att jag är bättre än andra för det är jag inte, utan jag säger bara att jag har varit där för pappa och jag ringde honom när vi inte var hemma. Fast vi åkte på semester någon helg så ringde jag pappa för att fråga hur det var. Han visste att han kunde ringa mig vilken tid på dygnet. Vi åkte till Stockholm jag och Fredrik och tog båten till Åland under en helg. Jag ringde pappa ändå och frågade hur det var både på dit resan och hem resan. Några minuter bara och det är det som jag inte kan förstå när det gäller dom som inte hörde av sig under lång tid eller inte alls och nu säger att jag pratar skit. Det är ju inte skit utan fakta. En del ringde ju inte och de var inte där. Stå för det och säg inte att jag skriver en massa skit.

Jag kommer aldrig att förstå varför en del valde att inte höra av sig till sin pappa. Hur de prioriterade annat i livet som till exempel att åka på semester på andra orter eller länder i stället för att ta en tur till Öland och hälsa på sin pappa. De behövde inte göra det men då ska de inte gnälla nu i efterhand för att de inte fick tid med pappa, för de hade all tid i världen. Under så många år så borde de få tid någon gång tycker jag.

Jag säger inte heller att man måste ringa och man måste hälsa på men när personer efter pappas död sitter och tycker synd om sig själva för att de inte fick tid med pappa då börjar man undra hur folk fungerar och framför allt hur de tänker. Det är ingen som säger att de inte fick tid med pappa. Det var val de gjorde. De valde att inte tillbringa sin tid med pappa under hans levnadstid.

Man gör sina val och jag har gjort mina och jag är glad att jag orkade för annars hade jag suttit med det dåliga samvetet nu och jag kan tänka mig att det samvetet är väldigt tungt att bära. Jag tycker inte illa om dom som valde att göra annorlunda utan jag tycker faktiskt bara synd om dom egentligen. För de har verkligen missat något som de aldrig kan få tillbaka. De fick inte uppleva det som jag och mina barn fick uppleva tillsammans med pappa och det tycker jag synd om dom för. Inget annat. Jag är inte arg eller bitter. Bara oförstående och så tycker jag synd om dom.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Att ha gott samvete innebär att man (mår bra och) känner att man gjort rätt, och att ha dåligt samvete innebär att man (mår dåligt och) känner att man gjort fel.

Sanna meningar och jag är beredd att hålla med. Jag har ett gott samvete för jag vet att jag har gjort rätt. Med vad tänker några och svaret blir min fars begravning. Jag har förstått att en del av min syskonskara inte är fullt nöjda med den men ärligt talat så struntar jag i det för jag gick helt och hållet på min pappas linje. Däremot så har jag lite dåligt samvete över att jag inte hade en öppen begravning.

Jag har aldrig varit i denna situationen tidigare så det var första gången för mig att sitta i begravningsbyrån och välja kista till en närstående. När begravningsentreprenören frågade om det skulle stå tid och datum i dödsannonsen eller om det bara skulle stå de närmaste så visste jag inte vad jag skulle välja. Sedan frågade han om han hade bekanta och vänner här så sa jag att det hade han inte. De som han hade sa jag tid och datum till så det blev en sluten begravning.

De som läste dödsannonsen respekterade det som stod i den så de kom ju inte och det var ju synd. För visst var de välkomna. Några hade skickat blommor och det tackar jag så hemskt mycket för. Pappa hade släktingar som inte kom men även de hade skickat en sista hälsning och vackra blommor. Även det tackar jag så mycket för. Pappa hade uppskattat det.

Nej dåligt samvete har jag inte annars för själva begravningen för den var vacker och jag uppfyllde pappas önskan. Jag är glad att jag stod emot men jag hade aldrig gett mig. Så är det bara. Pappas sista önskan borde vara den som gäller.

När jag ändå är inne på dåligt samvete så vet jag folk som borde ha det och förmodligen så har dom det med. Vissa har svårt att hantera den bara och andra lägger det dåliga samvetet på andra. Jag har lärt mig under min levnadstid och det är mycket på grund av mina föräldrar att man ska stå för det man har gjort. Pappa var den personen som verkligen stod för det han gjorde och han förde det vidare till mig.

Jag kan stå rakryggad och säga att jag har ett rent samvete för jag vet att jag har gjort allt. Precis allt plus lite till.  Allt allt allt! Det är mer än vad man kan säga om vissa andra.

>Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Tänk så olika vi människor är. Det visste jag tidigare men det har aldrig varit så påtagligt som det är nu. Det är 3 dagar sedan min pappa blev begraven och flera av mina syskon har återgått till sitt normala liv där glädjen står högt i tak och sarkasm skjuter i höjden, medan jag går här och känner mig totalt tom och har svårt för att glädja mig över något.

Mitt liv kommer aldrig att bli densamma igen och fast jag är vuxen så känner jag mig just som ett litet barn. Ett barn som har tappat pengarna till de sista kolorna i affären. Vilken jämförelse tycker kanske en del, men som barn tror man att ens föräldrar ska leva i evighet och då är pengen till de goda kolorna stort. Jag visste att pappa en dag skulle gå bort, men jag trodde att det skulle dröja.

Det gick så fort och fast pappa hade varit sjuk tidigare så trodde jag inte att det skulle gå så fort. Från det att han fick en bekräftad diagnos om cancer så levde han bara 4 dagar efter den bekräftelsen. Pang bom kan man säga att det gick. Skönt för pappa som slapp lida men jag har svårt att förstå att livet bara kan rinna bort så på så kort tid.

Man ska verkligen vara rädd om det man har och vara aktsam och sköta om sina nära och kära för man vet aldrig när en av dom går bort. Det kan hända i en handvändning. Jag ser på pappa på det kort som jag tog den 13 Juli. Han tittar rakt in i kameran och han ler. Han ser så levande ut och man kan känna att han trivs bara av att titta på kortet. Jag kan inte förstå att han inte längre finns här bland oss.

Livets gång. Den är svår att gå på och man vet aldrig vart den slutar.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Kvällen är kommen och barnen ska snart lägga sig. Dagen har gått rätt så fort ändå idag fast det är söndag. Det är idag två veckor sedan min pappa dog och han har fått en gravplats men han vilar inte där än. Vi åkte till  kyrkogården och tände två ljus på minneslunden. Ett ljus för pappa och ett för övriga nära och kära. Jag har ju två fastrar och en farmor samt mormor och morfar och sedan har vi Fredrik bror och far som inte längre finns bland oss.

Det var rofyllt att sitta en stund i minneslunden. Man ser havet därifrån och man känner en inre ro på något sätt tycker jag.

Vi gick en liten runda bland gravarna och tittade lite. Sedan gick vi bort till pappas gravplats och såg på de fina blommorna som han hade fått.

Jag gick till affären innan och tittade bort mot det hållet som man gick när man skulle till pappa och det kändes konstigt för nu blir det ju inte att man går där mer. Det var en genväg kan man säga. Tog man den vägen så tog det bara 10 minuter att gå till honom. Man såg folk som gick på trottoaren på andra sidan vägen och man ser att livet fortsätter på som vanligt fast det inte är som vanligt.

Man ser människor gå och man försöker tänka ett liv utan pappa men det är svårt. Det känns tomt och ändå så är det så livet är. Man föds och lever för att sedan dö. Grymt egentligen.

Avslutar kvällens blogg med fina tavlor från havet bakom kapellet.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

När man tror att allt är som vanligt så brister det. Man tror att allt verkar så bra och man tror att man känner harmoni inom sig. Sedan tittar man på ett foto och allt brister.

Jag tänder ett ljus varje kväll för mina nära och kära som inte längre finns bland oss. Man ser lågan som brinner för livet och när man släcker ljuset så finns doften kvar av ljuset och man känner av livets gång på ett verkligt sätt. Svårt att förklara men det känns bra att tända ett ljus.

Jag tände ljuset i kväll och satt och tittade på kortet som jag har på min pappa och saknaden blev väldigt stor. Samtidigt så kommer min tvillingpojke in och ser att jag sitter och tittar på kortet. Han går ut i köket och jag hör hur han börjar gråta. Jag skyndar mig ut i köket och frågar honom vad som har hänt och han säger att han saknar morfar.

Mitt hjärta brister nästan ärligt talat. Jag försöker trösta honom men jag känner mig inte tillräcklig. Jag försöker säga att vi gick tidigare och hälsade på morfar och det kan vi fortsätta med. Morfar har en gravplats som vi kan gå till och sätta blommor. Tänka på honom och till och med prata med honom. Man kan inte se honom bara, inte känna på honom eller krama honom men morfar vet vad vi känner.

Det är svårt att veta hur man ska säga till ett barn, framför allt vad man kan säga. Man vill inte ljuga och det gör jag inte, men jag vill inte att mitt barn ska uppfatta det fel. Jag brukar säga att morfar är i himlen och har det jättebra. Han sitter på ett moln uppe i himlen och vinkar till er barn. Han ser er leka i gräset och han är lycklig över att få kunna följa er på livets väg. Han lider inte och han har inte ont. Där han finns nu finns det inga sjukdomar och morfar kan springa med sina ben igen. Han slipper rullstolen och han är aldrig ensam. Han har säkert sällskap med min faster som betydde mycket för honom.

Livets gång är aldrig lätt att förklara. Jag försöker underlätta det hela men det känns svårt. Det roliga är att det som jag själv pratar med mina barn om skulle jag ta till mig mer. Det gör jag på sätt och vis men saknaden är så stor och tomrummet går inte att fylla. Jag förstår verkligen hur mina barn känner det. Vi pratar mycket om det här hemma iaf för jag tycker det är viktigt att man pratar om sina känslor. Speciellt barnen så de inte går och mår dåligt i det tysta.

I morgon är det söndag och jag har inget planerat. Jag tar dagen som den kommer och jag får se vad som blir gjort. Om det blir något gjort. Jag har bestämt mig för att bara vara i morgon och göra det som faller mig in. I morgon är det två veckor sedan min pappa dog och söndagarna kommer nog alltid att vara den dagen som sätter spår i mitt hjärta

Mina blogginlägg kan verka väldigt enkelriktat och att de handlar om samma sak men jag skriver om mina tankar och funderingar. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Jag vet att jag inte behöver förklara men jag ville göra det ändå. Jag tackar för all stöttning jag har fått. Det värmer mitt hjärta.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Nu har alla åkt hem och det känns tomt. I två veckor har jag haft folk här hemma hela tiden och nu är det bara vi i familjen kvar. Det har varit roligt att ha mina syskon samt mamma med sambo här. Vi har pratat och stöttat varandra.

Pontus har somnat. Han var trött stackaren. Det är varmt ute och de har verkligen sprungit av sig ute i gräset. Stéphanie är med kompisar och så även Robin. André sitter och spelar gitarr tillsammans med Fredrik. Ja Fredrik spelar inte gitarr men han spelar keyboard. Själv satte jag mig här en stund.

Jag är trött och har vilat en stund innan. Skulle kunna gå och lägga mig nu och sova till i morgon känns det som. I morgon är det söndag och det är två veckor sedan pappa dog. Det känns som det var igår samtidigt som dagarna ändå har sprungit iväg. På tisdag blir det förmodligen en rätt så jobbig dag. Det är första dagen som jag har helt för mig själv och de dagarna brukade jag gå upp till pappa.

Vi åker snart på semester nu och det är verkligen behövligt. Det ska bli skönt och få komma bort lite och faktiskt tänka lite på mig själv och min familj. Kunna släppa allt här hemma och bara vara för en stund. Livet går vidare konstigt nog.

Jag har varit dålig på att gå runt till mina vänner här men jag kommer sakta men säkert tillbaka. Det tar sin lilla tid bara. Ni får ha det så bra iaf och sköta om er.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4

Jag finner inga ord utan jag känner mig totalt mållös. Ändå så har jag så mycket som jag skulle vilja skriva ner och få ur mig. Frågan är om det är lämpligt för det som jag egentligen känner kan jag inte beskriva med ord.

Igår begravdes min pappa och begravningen var mycket vacker. Pappa låg nerbäddad i en blå kista, i en färg som jag visste att pappa tyckte om. Urnan han ska läggas i efter kremeringen är i samma blåa färg. Det var tre vackra psalmer som sjöngs, Blott en dag, Amasing Grace och Härlig är jorden. Det var tre psalmer som pappa själv tyckte mycket om.

Pappa har 8 barn men det kan man inte tro att han hade för det var inte många som hälsade på honom när han levde. Det var inte många av dessa 8 barn som ringde och frågade honom hur han mådde eller hur han hade det där han bodde. Här på Öland bodde han i 2 år 7 månader och 20 dagar. Var fanns dessa barn under denna tiden? Var åkte de på sina semestrar? De hade inte tid sa de att höra av sig till pappa men de kunde åka längre bort än till Öland för att semestra.

Jag stod min pappa nära och vi pratade mycket om denna dag som skulle komma, hans begravning. Han berättade att han ville ligga här i Borgholm där vi bodde och det var här han trivdes. Han älskade naturen här på Öland och Borgholm stod honom varmt om hjärtat. Pappas favoritfärg var blått och han älskade havet. Jag, Diana och Peter valde ut en gravplats tillsammans och det blev en öppen plats där utsikten går mot havet. Precis så som pappa ville ha det.

Utsikten bakom kapellet

Några av mina andra syskon har blivit arga för att de inte fick vara med och ordna begravningen. Var de har fått det ifrån att de inte fick vet jag inte för det de valde att inte höra av sig. De valde att hålla sig borta. Var och en gör sina val och det får de stå för själva. Det kan de inte lägga på mig.

Men om man nu ska se det från pappas synvinkel. Hur skulle begravningen sett ut och blivit utförd om de skulle ordnat den själv? De kände inte pappa och visste inte vad han gillade och inte gillade. Det hade blivit val av färger och teman på psalmer som de själva tyckte om och inte vad pappa faktiskt tyckte om och ville ha.

Jag väntade en dag efter pappas död att gå ner till begravningsbyrån. Alla syskonen fick veta om dödsfallet samma dag som han dog, men i stället för att kontakta den som bodde honom nära så satt de och tyckte synd om sig själva för att de inte fick veta att pappa var sjuk i cancer. Pappa ville inte att dessa barn skulle få veta om hans sjukdomsbild. Varför? Ja det kan man ju fråga sig men oavsett anledning så förstår jag pappa. För som han sa så många gånger: De bryr sig inte om mig.

Jag måste tyvärr hålla med honom för hade de brytt sig det minsta lilla om sin pappa så hade de tagit reda på hur pappa mådde genom att ringa till honom eller ringa boendet eller fråga mig som träffade pappa så gott som dagligen. Nej de höll sig borta helt och hållet. Deras val och ingen annans!

Några av syskonen bestred begravningen. De ville ha ner honom till Skåne. Varför? De brydde sig ju inte om honom när han levde sitt liv här på Öland. Vad är det som säger att de skulle bry sig om honom efter hans död? Frågor, frågor och frågor. Vem sitter inne med svaren? Jo de personer som inte är vuxna nog att ta sitt eget ansvar över sina egna handlingar.

När dessa syskon väl gav efter pappas sista önskan och lät honom få vila här i Borgholm så hade de möjligheten att lägga fram sina önskemål om hur de ville ha begravningen men de valde att vara tysta. Det ringdes ner till begravningsbyrån och det ringdes till prästen. Varför sa de inte där och då vad de ville ha på begravningen och hur de ville lägga upp det? De hade hur många möjligheter som helst att framföra sina önskemål men de valde att vara tysta.

Jag är långt ifrån egoistisk för allt jag har gjort så har det varit för pappas skull och inte för någon annan. Jag kämpar för pappas sista vilja och det kommer jag fortsätta med. Jag älskade min pappa för mycket för att gå emot honom. Det är hans sista vila och det ska ingen annan bestämma över än pappa själv.

Övriga syskon kan säga vad de vill, de kan tycka vad de vill. De får gärna tycka att jag är en egoistisk idiot som bara tänker på sig själv. Jag bryr mig inte om det för jag vet att jag handlade efter pappas önskemål.

Jag satt i kapellet igår med äkta känslor och med ett gott samvete. Det är jag verkligen glad över. Jag kan hälsa på pappa vid hans grav och ha ett rent samvete och framför allt ett gott samvete för jag gjorde verkligen allt för pappa under hans levnadstid. De minnen jag har tillsammans med pappa har ingen annan i min syskonskara.

Alla gör vi våra val som sagt. Stå för dom och ta hand om ert dåliga samvete själv. Lägg inte det på mig. Ni hade all tid i världen att ta upp en kontakt med pappa. Om ni bara hade velat. Ni var alla vuxna och fast pappa var den äldsta så låg inte bara ansvaret hos honom. Inte efter det ni blev 18 år, myndiga och vuxna.

Jaghar fått bevis på att det inte är åldern som gör en människa vuxen. Det finns dom som är runt 50 års åldern som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar. Medan det finns ungdomar i 15-20 års åldern som gör sitt bästa för att stå för sina val.

Har ni något att säga om mig så säg det till mig. Det är ärligast men framför allt så visar den personen att den har en ryggrad.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare