Kategori: Livet

Vaknade I morse av att regnet slog mot rutan och att blåsten levde sitt eget liv. Så grått och trist ute. Så tråkigt höstväder så här mitt i vintern. Jag älskar inte snö men nog är det så att jag saknar den lite grann just nu ändå. Gick till affären med min son Hampus för att handla (så klart) och det var små vattenpölar överallt.

Barnen har kommit igång i skolan nu. Inne på andra dagen bara men de har mjukstartat kan man säga. Hampus går första året i gymnasiet och Pontus i åttonde klass. Jag har stora barn numera. Barnen blir äldre men själv har jag stannat kvar vid 25...men min kropp har glömt bort det bara. Kroppen tror den är 75 ibland. Det gör ont i leder och muskler oftast men idag njuter jag av att jag inte känner av det så mycket i alla fall.

Ringde till min husläkare i förrgår och ville ha kontakt angående om min yngsta sons rygg. Enligt lärare i hans skola så är även han sned i sin rygg. Måste kolla upp så det inte är skolios. Har en annan son som har det och det är tydligen ärftligt. Ringde och fick en telefontid som igår och naturligtvis ringde hon inte när hon skulle utan hon ringde timmar senare och så klart vid en tidpunkt där jag missade samtalet. Hon ringde idag och då ligger det på skolan att ta och kolla hans rygg sa hon. Vi la luren efter ett tag och när jag la på så kom jag på att jag skulle ju ha läkarutlåtande på mitt hälsotillstånd, som intyg på till exempel diabetes och fibromyalgi...men det glömde jag bort. Ringer upp med en enda gång och får en samtalstid på fredag. Jag har en läkare som är så otroligt upptagen av sig. Men nu har jag en telefontid i alla fall. Bara jag inte glömmer bort vad det är som jag ska ta upp.

Ibland är mitt minne en katastrof. Har varit det i många år. Det började i tonåren men blev värre när jag blev med mitt andra barn. Sedan värre och värre efter varje graviditet. Minnet blev inte bättre mellan graviditeterna. Trodde det berodde på just graviditeterna men förstår idag att så inte var fallet. Stress gör en hel del och jag har levt med stress så länge jag kan minnas. Under min behandling för PTSD så har jag lärt mig en hel del. Den har fått mig att inse många saker. Lärt mig att urskilja händelser, tankar, känslor bland annat. Ibland har jag ingen aning men ibland så kan jag se på hur det faktiskt var. Ett framsteg.

Jag var 25 år när jag fick mitt andra barn...26 med mitt tredje, 30 med fjärde och femte. Ensamstående med 5 barn och levde med trauma. Insåg inte då att jag levde med trauma i bakfickan men gör det idag. Försökte överleva och göra det bästa utav allt. När jag var 34 fick jag barn nummer 6 och barn nummer 7 fick jag när jag skulle bli 36 år. Min kropp har egentligen fått genomgå så mycket i flera perioder. Så det är kanske inte konstigt att den Ibland känner sig som 75?!

Nu måste hundarna ut och rastas, sen är det dags för dagens middag. Ha det gott och sköt om er!

Igår snöade det hela dagen så marken täcktes. Idag har det börjat bli slask och gräset börjar synas igen. Igår när det snöade så gick tankarna tillbaka 35 år. I skolan så gick dom ut med att vi som åkte buss var tvungna att sluta skolan tidigare och ta skolbussen hem flera timmar innan slutad skoltid om det snöade då som det gjorde igår. För att vi skulle kunna ta oss hem. Det snöade ordentligt och det lade sig i stora drivor. På den tiden var det snö när det var vinter. Man blev rätt så glad när man fick beskedet om att man fick åka hem tidigare. Jag hatade skolan. Hade knappt några vänner och blev mobbad av så många. Det var ofta som jag uteblev från lektioner och satt på toaletten i stället. Vi hade skolvärdinnor på skolan och toaletten var det säkraste stället att befinna sig på för att inte bli sedd. Hur var det egentligen ens möjligt att kunna hålla sig ifrån lektioner utan att någon lärare undrade varför? Jag förstår inte det.

Tack och lov så hade jag lektioner med ett fåtal klasskamrater i ett annat hus på skolan. Vi var bara fem elever där och hade en och samma lärare i flera ämnen men jag hade även flera lektioner o den stora byggnaden. Jag kände mig ofta obekväm i andras sällskap. Människor som mobbar andra människor nosar sig till människor som känner sig obekväma. Jag var egentligen ett lätt byte. Tyvärr! Jag har själv haft flera barn som blivit mobbade i skolan och jag var där direkt. Ingen jäkel skulle gå på något av mina barn! Jag gjorde allt jag kunde. Jag hade möten med lärare och rektor väldigt ofta. Anmälde skolan när skolan inte gjorde något för att skydda mitt barn. Ett tag så kunde man tro att jag bodde på skolan för så ofta var jag där.

Ja skola över lag har gett mig dåliga vibbar många många gånger under mitt liv. Än idag kan jag känna mig så illa till mods när jag går förbi en skola. Att se barn stå i en klunga kan få mig att känna obehag. Det behöver i och för sig inte bara vara barn på en skola. Det kan vara vuxna i en grupp med. Att gå på föräldramöte själv är inget jag har föredragit. Speciellt inte när jag kom till Öland. Här kände jag ingen när jag flyttade hit och många föräldrar...eller Borgholmsbor över lag hade många förutfattade meningar om vem jag var och jag blev dömd som mamma och människa pga händelser som ett av mina minderåriga barn gjorde. Dom såg inte vad jag egentligen gjorde för att få bukt på det hela. Jag blev dömd på förhand. Hur det är nu vet jag inte. Jag har helt enkelt inte brytt mig om vad de tycker. Jag vet vad jag har gjort...men jag ska inte sticka under stol med att det har sårat mig många gånger under de tidiga åren här på Öland.

I min terapi så pratar vi ibland om hur jag skulle vilja ha det. Jag vet inte alltid men jag har kommit underfund med en del. Jag skulle vilja komma ifrån Öland. Att komma in till Kalmar hade nog inte varit helt fel. Jag känner ingen där men i Kalmar finns allt. Jag hade kommit ut mer bland folk om jag hade kommit ifrån Öland. Här finns ingenting. Jag behöver mer i mitt liv. Mina hemmavarande barn börjar bli stora. En går i gymnasiet i Kalmar och ett barn i Färjestaden. Dom båda vill flytta till Kalmar. Det finns egentligen inget som håller mig kvar. Jag har en son här och ett barnbarn. Det kommer naturligtvis kännas tråkigt om jag lämnar dom här men vi kan ju träffas ändå. Till pappas grav kommer jag till lätt med buss. Ja...jag får se hur det kommer att bli framöver. Livet ändras hela tiden. Men under många år har jag tänkt på alla andra. Är det inte dags att jag börjar tänka på mig själv? På vad jag vill ha ut i livet?

Det är grått och mulet ute. Regnar och blåser. Vädret är inte upplyftande precis. Vi har ett riktigt höstväder så här i mitten av vintertiden. Längtar efter sol och värme nu. Skolan börjar om fem dagar. Då går vi in i rutinerna igen. Skönt på sätt och vis. Man behöver rutiner lika mycket som ledigheten ifrån dom.

Idag har vi packa ner julen. Det har vi tänkt nu i två dagar och inget har hänt, men idag så blev det av. Tack och lov så var det inte så mycket men det som vi hade räckte för att det skulle se tomt ut. Skönt ändå trots att jag älskar julen. Vi går mot ljusare tider när julen är över. Ser fram emot våren då allt blommar upp igen efter en kall vinter.

Jag måste ta tag i tvätten idag. Ett tråkigt måste men skönt när det är gjort. Skulle behöva göra mycket egentligen men orken finns inte riktigt där. Känner mig trött hela tiden. Trött i både kropp och själ. Det har varit så mycket dom sista två månaderna och innan dess gick det på halvfart. Har funderat på livet...som alltid men nu mer än vanligt. På vad jag har bland annat, men även hur jag har haft det. Försöker se det positiva men det är så svårt ibland när man känner sig så som jag gör ibland. Så trött på mitt mående så det står mig upp i halsen ibland...eller oftast. Känns som att jag har kört fast. Vet inte hur jag ska göra för att ta mig framåt. Försöker ta fram det som är viktigt...men svårt när det mesta känns likgiltigt. Det är en jobbig känsla för det spelar ingen roll vad jag gör. Den finns där ändå.

Nej...nu måste jag göra lite nytta så dagen inte bara springer iväg och jag inte får något gjort.

Ha det gott!

Det här med att summera ett år borde vara enkelt då man har 364 dagar att göra om till minnen. Men det är inte så enkelt. Speciellt inte om man har min hjärna. Jag har en tendens att stressa iväg och sedan har jag PTSD. Både stress o PTSD går oftast hand i hand. Det gör att man inte får plats i hjärnan med trevliga saker. Men visst finns det guldglimtar ändå som jag faktiskt kommer ihåg.

Vi har åkt till Ullared flera gånger detta året. Ibland är man inte där alls och sedan kommer det ett år där man är där var tredje månad. Vi har hjälpt min dotter Beatrice att flytta i alla fall. Jag och min dotter Stéphanie åkte över och hjälpte henne. Det var roliga dagar ändå trots flytt. Vi flyttade inte bara utan vi hade tid att umgås. Vi var på Liseberg och såg på musikalen Mamma Mia the party! Den var oslagbar. Underbara skådespelare som verkligen kunde sjunga. De visste hur de skulle underhålla sin publik.

Sedan kom Beatrice hem under sin semester. Vi åkte upp till Böda för att sola och bada. Det blev några turer till stan och promenader i skogen. Vi hade det rätt så mysigt även här hemma i trädgården. Solade, fikade och bara tog det lugnt.

Utöver det så har jag även hjälpt min son Benjamin att flytta. Två gånger på tre månader. Städat lägenheter så det stod härliga till. Inte så roligt men det skulle göras. Sedan har jag hjälpt min andra son och hans sambo att flytta. De flyttade från ett hus till ett annat. Min dotter Stéphanie flyttade för inte så längesedan. Ja...Jag är trött på flytt nu kan man säga. Det har blivit några till utöver dom jag redan har skrivit. Men...Jag ser det som att de flyttade till något bättre och glädjer mig för deras skull.

Sedan har jag jobbar med mig själv. Gått till min terapi och jobbat, jobbat, jobbat. Sitter där och pratar om allt och lite till. Försöker förstå min hjärna. På hur den fungerar och varför den reagerar som den gör. Det är mycket som kommer upp till ytan när jag sitter där.

Jag har lärt mig mycket i alla fall av det gångna året. Mitt värde som människa värderas inte så högt i mångas ögon...men hos en del andra så betyder jag något. Det är dom jag försöker tänka på när jag dalar ner. Jag har tagit tag i saker som jag inte hade gjort om det inte hade varit för min terapi. Att lära känna sig själv på ett helt annat plan än vad jag är van vid har varit kämpigt men jag känner att det har gjort att jag kan blicka framåt på ett annat sätt än tidigare.

När det gäller år 2023 så ska jag försöka ge mig det som jag själv behöver. Tid, bättre mående och våga säga nej när jag känner att jag inte orkar! Det är en början i alla fall...

Idag har vi varit på gravarna och tänt ljus. De som inte längre finns bland oss finns i våra hjärtan. Vi har ätit god mat och ska nu se på Frost med mitt barnbarn Liam. Så mysigt!

Jag hoppas att ni får ett fantastiskt år. Min önskan är att år 2023 ska bringa er lycka och välmående. Ta hand om varandra. Man vet aldrig vad framtiden har att bringa.

Varm kram till er alla ❤️

Vi går mot nytt år och förhoppningsvis så blir 2023 bättre är 2022. Jag ska försöka summera detta året men det kommer bli svårt. Kommer inte ihåg så mycket ärligt talat men det löser sig nog.

Så hur ska ni fira nyår? Själv ska jag vara hemma och fura med familjen. Vår dörr är öppen för den som vill komma. Så har det alltid varit. Att känna dig välkommen är väldigt viktigt. Den känslan gör en trygg på något sätt.

Jag har två hemmavarande barn men Hampus ska fira med sin flickvän och kompisar. Så det blir Pontus kvar. Det kommer bli en lugn dag. Hur resten av min barnaskara ska fira vet jag inte. Vart dom än kommer vara så hoppas jag att se får en fin dag.

När jag tänker på min egen barnskara så tänker jag på mina egna syskon. För mig är det viktigt att mina egna barn har en bra relation, för det har inte jag med min egen. Jag har 9 syskon men har enbart kontakt med ett. Sorgligt egentligen. Så varför har jag ingen kontakt med dom andra 8 då? Ja det är bra fråga. Jag har gått min egen väg! Kan bero på det samt att skitsnack har gått bakom min rygg. Jag har sagt ifrån. Det har aldrig gillats.

Min önskan var när jag fått mina barn att de skulle hålla ihop. De lever sina liv men önskan är att de alltid ska kunna luta sig tillbaka på sina syskon när det behövdes. Familjeband är viktiga. Tycker jag i alla fall.

Jag är stolt över mina barn! Tycker att dom är fantastiska. När jag ser på dom så känner jag att jag faktiskt har lyckats med något av mitt liv. Jag känner mig mindre värdelös då.

Jag fick 7 barn, men har burit på 9st. Fick missfall när jag väntade mitt första barn. André skulle varit tvilling. Fick ett missfall med ett barn mellan Hampus och Pontus. Att få missfall sätter ärr i själen. Ett missfall gör att man blir extra beskyddare till övriga barn.

Jag har fått några barnbarn med. Ljuvliga små hjärtan som är farmors allt. Att se ens eget barn med sitt barn går inte att beskriva med ord. Kärleken som man bär på inombords är som balsam för själen. Den får en att må bra.

Ja jah skulle kunna skriva en hel bok om det men för eran skull så låter jag bli 😉

Ja...Det var lite om det. Idag ska jag fixa lite med barnbarnens julklappar. Det är bara Liam som har fått sina men de andra små hjärtan har inte fått sina än. Men snart.....

Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag!

Nu är det inte många dagar kvar av detta året. Snart dags för en summering av år 2022. I skrivande stund så frågar jag mig själv: Har jag något att skriva om? Det står still i mitt huvud just nu.

Det är arbetsdag för många. Så även för Fredrik. Det är jullov så jag har två pojkar hemma. Det är tyst och stilla i huset. Det märks att vi inte är så många hemma nuförtiden. Förr var det fullt hus. Barnen blir stora och flera har flyttat hemifrån. Det är så livet är.

Jag älskar tystnaden men samtidigt så saknar jag stöket och pratet runtomkring mig. Men jag är en människa som försöker se det positiva i allt. Det positiva med att vi är så få i huset är att jag får tid för dom som bor hemma. Barnen kan prata utan att bli avbrutna. Jag kan lyssna utan att bli störd. Vi ser på film i tysthet och bara det är lugnande.

Jag har läst och lyssnat på andra mammor som har många barn. Det är nästan alltid roliga saker man kan läsa om. Allt verkar så bra. Dom hinner med såååååå mycket. Härligt att läsa men allt är inte vara en rosa himmel. Jag har 7 barn. Hade jag hunnit med allt det som jag läst att dom har gjort så hade jag varit lycklig. Att dela dygnets timmar på antalet barn så blir det inte mycket tid till var och en. Jag skulle vilja ha hunnit med så mycket mer, men jag är inte mer än människa med två händer.

Jag har barn med speciella behov. Några av barnen har behövt mer tid. De barn som inte har speciella behov behöver tid ändå. Tyvärr så har dessa barn inte fått den tid som de har behövt. Det är så sanningen ser ut. Men det innebär inte att jag älskar dom barnen mindre. Absolut inte! Det innebär inte att jag inte har sett deras behov och det innebär inte att jag har struntat i dom. Tiden har inte funnits där. Ibland inte orken. Skäms för att skriva det men det är så det är.

Jag har haft ett kämpigt liv sedan barnsben. Jag har kämpat sedan jag blev med mina barn och sedan mina barn föddes. Jag har gjort det bästa av de situationer som kommit upp. Mer har jag inte kunnat göra. Finns det saker jag kunnat gjort annorlunda? Absolut är det så. Ångrar jag saker jag gjort och sagt? Helt klart! Men kan jag göra det ogjort? Nej! Men däremot så har jag lärt mig en del av det som hänt. Tar till mig det och gör annorlunda i framtiden.

Som barn drömmer man sig bort. Många drömmer om att få träffa prinsen. Själv drömde jag om att överleva. Som ungdom drömmer många om att få träffa den rätta. Själv drömde jag om att överleva. I vuxen ålder drömde många om att få ett stillsamt liv. Träffa den rätta och bygga en framtid men man och barn. Själv drömde jag om att överleva. Mitt liv har sett likadant ut sedan barnsben. Jag ser den röda tråden som gått genom mitt liv.

Idag försöker jag att leva. Inte bara att överleva utan även att leva. Det är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag försöker att förstå. Jag försöker förstå hur livet har varit. Vad som är rätt och vad som är fel. Jag försöker.

Under tiden som jag försöker överleva så tar jag hand om barn och hus. Det är tufft att att återta livet. Det liv som jag är värd. Jag gör misstag...som många andra. Jag försöker ta lärdom av dom. Se det för vad det är. Inte lätt, men jag försöker!

Oj...Det blev en svammelblogg idag med.

Hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag!

Vi närmar oss julafton. Den bästa dagen på hela året! Älskar julen. Älskar att ge bort presenter! Jag fick ett brev från Jehovas Vittne för någon dag sedan. Dom vill "värva" folk. Det är inget för mig. Jag som älskar att se när andra öppnar sina julklappar och födelsedagspresenter, det går inte!

Fredrik har jouren hela helgen så vi blir hemma på Öland. Ska bort en stund till min svärmor med, men annars blir det att vara hemma. Ska dock till gravarna med.

Vi har legat sjuka allihop men nu är vi på benen igen. Skönt! Ska till min dotter I morgon. Vi ska fixa och dona. På fredag ska vi julhandla. Det tar väl hela dagen skulle jag tro. Jag ska komplettera mina julklappar till barnen. Maten ska handlas in så jag måste skriva en lista på vad vi ska ha hem. Har köpt lite men inte allt.

Igår tvättade jag hela dagen. Ska fortsätta idag. Ska ta dagen som den kommer och göra det bästa av den. Jag är fortfarande under behandling för min PTSD och de råd jag får från min terapeut har jag god nytta av i min vardag. Jag lyssnar och jobbar hårt på att det ska bli bättre. Jag tänker mycket på hur andra har det och sätter ofta mig själv åt sidan. Nu har jag bestämt mig för att faktiskt börja tänka lite grann på mig själv. Göra det som jag mår bra utav. Jag har bestämt mig för att försöka blicka framåt och fortsätta med mitt liv.

Jag tänkte häromdagen att jag skulle stänga ner min blogg. Känner mig låst ibland när jag skriver. Då jag ofta skriver ner mina tankar, funderingar, reflektioner och känslor så utsätter jag mig själv för andras tolkningar. Tänkte igenom det hela och kom fram till att det är faktiskt min blogg och jag skriver alltid utifrån mig själv. Det är I min blogg som jag skriver av mig. Kan jag inte göra det så finns alla tankar och känslor kvar i min kropp och det är genom mitt skrivande som jag får ur mig det. Låter det konstigt?

Jag hoppas att ni alla har en fin dag. Kram kram ❤️

Vaknade tidigt idag. Som de flesta mornar. Gick och la mig igår med många tankar i mitt huvud. Trött efter gårdagens terapi. Det tar en del på en att bearbeta allt som har hänt. Bland det värsta är nog att jag inte förstår allt som hänt, eller varför det har hänt rättare sagt. Pratade med min terapeut igår...så klart...Det är ju det vi gör varje måndag. Reflekterar över vissa saker och händelser.

Ja det var mycket om sorg idag. Jobbigt att prata om men samtidigt var det skönt och befriande på något sätt att prata om vissa saker. Känslan att vara en värdelös människa försvann bakom dimman. Skönt och befriande.

Efter terapin så hämtade min dotter Stéphanie upp mig. Vi handlade till julen bland annat och efter det hämtade vi upp två av mina älskade barnbarn Nellie och Sebastian. Vi tog en liten shoppingrunda där de bland annat visade oss vad dom önskade sig i julklapp. Vi åt middag på IKEA och barnen fick även fika. De gick mätta därifrån. De hade nog roligt för dom ville inte hem 🥰 ett gott betyg!

Kom hem på kvällen och stupade i säng nästan direkt.

Idag ska jag tvätta och göra i ordning vardagsrummet. Har julklappar där inne som ska packas undan och julklappar som ska slås in och läggas under granen. Jag ser fram emot julen. Vi blir 6 st. Ska åka ut en sväng till min svärmor med. Annars är det att vara hemma i husets lugna vrå ☺️

Ja inte är det pengar i alla fall. Pengar kan inte köpa lycka! Dock så är pengar behövligt för att kunna ta sig framåt.

Jag jobbar för fullt med att ta reda på vad jag vill ha ut av mitt liv. Att vara 50 år och inte veta det kan kanske många tycka är konstigt. Jag vet hur jag inte vill ha det. Alltid en början. Borde vara lätt att veta vad man vill då kan en del tycka. Tänk om det hade varit så enkelt. Det gäller många gånger att våga. Att våga ta sig ur sin trygghetszon. Man är rädd för att misslyckas. Vad finns det där borta? Vågar man ta steget ut som det känns idag: Ut i det tomma intet?

Vilket håll ska jag gå? Vem blir man tvungen att såra? Är gräset grönare på andra sidan? Vilken sida det nu är!? Finns det mer syre där?

Många frågor. Inga svar.

Ibland kan jag känna mig kvävd. Jag får inte luft. Jag kan tänka mig att min terapi tar in mig på dessa tankebanor då man börja öppna ögonen på ett helt annat sätt än tidigare. Man vågar öppna dörren lite på glänt idag. Kika ut utan att smälla igen den med en enda gång.

Jag har ändå lite planer för framtiden. I alla fall i mitt huvud. Planer som jag och min ena dotter ska genomföra. Inte nu utan om några år. Låter som lång tid men vissa saker måste planeras noga. Jag ser fram emot det äventyret! Hur livet ser ut just då vet jag inte än. Mina barn kommer i stort sett vara vuxna så jag har inget ansvar över mer än mig själv egentligen.

Ibland när jag tänker på de planer jag har så får jag dåligt samvete. Är jag värd det? Jag längtar dit i alla fall och jag har gett mig katten på att planen ska genomföras och jag ska njuta av varje sekund!

Jag ser ljuset i tunneln. Min förkylning lägger sig. Så skönt. Har svårt att andas genom näsan fortfarande ibland men jag lever i alla fall. Har börjat julpynta och snart åker julgranen upp. Härligt. Kan börja dofta jul trots allt!

Skulle följt med Fredrik igår till Strand hotell och njuta av årets första julbord men jag fick bli hemma. Fredrik gick och njöt av julbordet själv tillsammans med sina arbetskamrater. Själv fick jag njuta av lite pasta med köttfärssås.

Dagarna springer iväg. Åren likaså. Mitt äldsta barn fyller 29 år idag.

Minns dagen som om det vore idag. Vissa händelser glömmer man aldrig. De dagar jag fick mina barn är dom bästa som hänt i mitt liv. Jag älskar att vara mamma. Mina barn är orsaken till att jag andas. Det är dom som ger mig styrka! Älskar mina barn över allt annat!

Jag hoppas att ni alla har haft en fin dag så här långt. Hoppas att er dag fortsätter att vara fin och mysig ❤️