Kategori: Personligt

Idag är det första dagen sedan pappa dog i söndags som jag inte ska gå någonstans och ordna med något som har med pappa att göra. Det känns konstigt och det känns tomt.

Jag kämpar för att pappa ska få sin sista önskan uppfylld. Den önskan som delgav mig fredagen den 22 juli. Dagen innan han blev riktigt sjuk. Jag gör det inte för min egen skull utan enbart för min älskade pappas. Jag hade klätt honom i går och var med och såg till att han fick ligga bekvämt i sin kista. Jag åkte med upp till kapellet och där stod Robin. Han skulle se honom en sista gång.

Jag var så glad när jag såg pappa för han såg verkligen ut som han gjorde när han var i livet. Bara lite blekare. Han hade sina egna kläder på sig och när jag såg på hans ansikte och lät blicken fall mot hans mun så såg jag ett leende på läpparna. Jag kände ett lugn som inföll och jag visste att pappa hade fått frid. Strax efter får jag veta att en syster till mig har bestridit både begravning, plats och tid och jag bara kände att hon gick emot pappas sista vilja.

Hade pappa velat ligga i Kina då hade jag gjort allt för att han skulle få ligga där. Detta handlar inte om mig. Det är inte jag som skadas utan det är pappa som inte får vila i frid i den grav som han så gärna ville ha. En grav på Elavi Kapell här i Borgholm där han fick havet som utsikt. Kanske så ser det ut som att han ändå får sin vilja igenom och jag hoppas verkligen det för pappas skull. Han var värd mer än detta strul som skulle bli om han inte fick sin sista vilja genomförd.

Jag ska försöka få något gjort här hemma nu. Det har tyvärr blivit lite lidande under denna tiden då jag har stöttat pappa. Men som jag sa. Det har jag alltid kvar men min pappa har jag tyvärr inte det. Jo har honom har jag men inte i livet men han kommer alltid att finnas hos mig vart jag än går.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Ja då sitter man här igen. Dagarna går fort. Det är redan 3 dagar sedan pappa dog. Jag har ibland svårt för att ta de orden i mun. Att min pappa är död för han är så levande för mig ändå. Han finns i mitt hjärta och jag bär honom med mig vart jag än går.

Jag och pappa hade en jättefin relation och det fanns eller rättare sagt finns syskon som är avundsjuka för det. Men jag och pappa har alltid kunnat prata med varandra och det är oavsett vad det handlade om. Jag har alltid haft ett stort förtroende för pappa och jag har stöttat honom i allt som jag bara har kunnat och han har alltid funnits för mig i den mån han har kunnat. Inte bara för mig faktiskt utan för alla dom som ville ta emot hans givmildhet.

Han ville alla väl och han försökte vara så rättvis som möjligt. Han har haft ett tufft liv genom åren på grund av olika anledningar. Vilka tar jag inte upp för det är ett förtroende han gav mig. Men han har alltid fått kämpa i alla åren mot något. Han har haft många olika sjukdomar som han har fått rida igenom stormen på. Han har lyckats och det beror på den kämparglöd han hade i sig.

Tyvärr så fanns inte den glöden fullt ut vid tillfällen när han bodde i Skåne och han ville så gärna flytta till mig och min familj här på Öland. Han bodde i ett boende i Eslöv och ville komma till liknande här i Borgholm. Vi fixar det och när pappa har flyttat hit så märker vi en förändring på pappa. Han blev gladare och han levde upp. När han bodde i Eslöv så var han ofta sjuk men här har han inte varit så sjuk under sina 3 sista år i livet som han var under de åren han bodde i Eslöv.

När pappa blev sjuk i cancer så berättade han för mig vem han ville skulle veta och vem han inte ville skulle veta om hans tillstånd. Han berättade för mig hur han ville ha sin begravning och vi skulle tillsammans se ut en gravplats men vi hann aldrig det. Vi skulle gått nu i tisdags men tyvärr så gick han bort i söndags. Jag ångrar så att vi inte gick och såg ut en gravplats tidigare som vi hade pratat om och att vi inte fick det på papper för nu bestrider ett av pappas barn begravningen, tid och plats. Hon går emot min pappas sista vilja.

Jag är förtvivlad och jag är så ledsen för pappas skull. Ska han inte få vila i frid? Han har kämpat i alla åren och han har dåliga minnen från den ort där kyrkogården som de vill pappa ska ligga på. Pappa ville ligga här hos oss och han kände sig trygg här. Jag kommer att kämpa för pappas vilja och nu blir förmodligen inte begravningen av. Pappa kommer att få ligga i ett krematorium upp till ett års tid om inte det andra barnet ger med sig. Hade det inte varit för att det var min pappas sista vilja hade jag inte sagt något. Men nu är det ju det.

Var fanns dom under dessa åren pappa bodde här på Öland? Under dessa 3 år har detta barn varit här en gång och hälsat på och det var under ca 1 timme och under den tiden satt dom andra och pratade med sig själva. Några enstaka gånger kunde hon ringa men under dessa åren så är det lätträknat.

Var fanns dom när pappa blev dålig och där jag ensam vakade över pappa? Var var dom när han dog i mina armar? Var är dom nu när rummet ska tömmas och vart är dom när rummet ska städas? Vart befann dom sig idag när pappa skulle kläs och läggas i sin kista?

Jag vet vart jag var. Jag befann mig vid min pappas sida hela tiden och jag gick enbart ifrån pappa när personalen skulle vända honom och sedan en gång under ca 10 minuter och det var när jag ringde mamma och informerade situationen. Mamma ringde sedan runt till dom andra.

Varför får min pappa inte få vila i frid?

Jag är dödstrött i mitt huvud nu. Jag åkte med Fredrik i morse och lämnade de små barnen sen åkte jag ner till begravningsbyrån. Sedan åkte jag därifrån med killen som har hand om detta med pappa till Ekbacka där han bodde, fast han låg nere i källaren nu i kylrummet. Jag hade samlat ihop kläder som jag visste att pappa tyckte om samt så  hade jag tagit med hans älsklingsskor. Ett par varma morgontofflor som han fick av oss i födelsedagspresent förra året.

Sen hjälptes vi åt att klä honom och jag var med och fick se att pappa låg bekvämt och skönt i kistan. Pappa var så fin. Han smålog när där han låg och han såg ut som att han verkligen hade fått frid. Sen åkte vi till kapellet där Robin väntade för han ville ta ett farväl. Vi stod där och mindes allt det fina gav oss i livet. Hans kärlek och all gemenskap vi hade. Alla förtroliga samtal och all glädje som verkligen strålade om honom sedan han kom till Öland.

Han var så fin där han låg. Man kunde se ett leende på hans läppar och jag bara kände att han har fått frid. Men det varade inte så länge tyvärr. Han har inte fått hinna svalna förrän några satte sig emot hans sista vilja.

Klockan 11 idag så ringde kyrkoklockorna och då gick jag ner en runda mot stan och hörde klockorna slå. Pappa älskade att komma ner till Borgholm som han alltid sa. Vi brukade gå en runda på Storgatan och sedan tog vi en glass på torget. Idag var det kanonväder vid den tiden och hade pappa levt idag så hade vi alla gånger varit i stan och gjort den osäker.

Jag har hämtat barnen från dagis och fritids och i kväll är det sista kvällen för Allsång i Borgholm. Jag tror dock att jag blir hemma. Orkar inte att vara social just nu. Jag är verkligen dödstrött. Allt kommer ikapp sakta men säkert men jag är oerhört glad över att jag har kunnat hålla mitt löfte till pappa och jag kommer göra allt för att det ska bli som han så väl önskade. Kosta vad det kosta vill!

Jag älskar min pappa över allt annat och jag gör allt jag bara kan för honom. Han ska få vila i frid och ha en fin och underbar sista resa. I en sådan här stund kan man inte tänka egoistiskt utan man måste faktiskt se och ta till sig vad pappa själv ville. De som inte fanns i närheten av pappa kan helt omöjligt veta vad den viljan var. Fredagen den  22 juli satt jag och barnen hos pappa och medan barnen lekte hade jag och pappa ännu en gång ett förtroligt samtal. Han berättade än en gång hur han ville ha det och jag lovade honom att så skulle det förbli. Jag lovade honom att vi skulle kämpa tillsammans och jag lovade att finnas där för honom hela vägen. Det löftet tänker jag hålla!

Det blir mycket om min pappa numera som jag skriver om men jag skriver om min vardag och detta är min vardag för tillfället.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Idag har det varit en tuff dag. Dagen började med att jag och Fredrik lämnade de små barnen på dagis och sedan åkte jag hem och åt frukost. Kl 9 satt jag sedan på begravningsbyrån och valde ut kista, urna och blomsterdekoration samt dödsannonserna. Det tog några timmar där och efteråt så kände jag mig helt tom. Robin kom medan jag satt på begravningsbyrån och vi gick sedan till pappas avdelning för att börja packa hans saker. Robin ville gärna hjälpa till och det är en del av sorgarbetet det med.

Jag gjorde som jag brukar göra när jag går upp dit. Jag går in och tittar bort mot pappas bord för att se om han sitter där. Gör han inte det så tittar jag ut på altanen och när jag inte ser honom där så styr jag benen mot hans rum. Precis där så slår det mig att pappa finns ju inte där. Jag går med tunga steg på hans rum och gråten kommer när jag går in i hans rum. Sist jag var där var i söndags när pappa dog i mina armar.

Jag tittar runt och minnen dyker upp och vid tillfällen så skratta jag och Robin för vi kom i håg saker som pappa sa ibland på skämt eller andra saker som pappa tyckte var roligt. Vi tittar på varandra och skrattar och sedan så tystnar man igen och bara känner sorgen ta över. Vi är där några timmar och går sedan till personalen och meddelar att vi går för idag och återkommer i morgon.

Personalen där är helt underbara. De vårdade min pappa mycket kärleksfullt. De gick inte bara till sitt jobb för att arbeta av sina timmar utan de gjorde verkligen mer än bara sitt jobb. Pappa blev mycket fint omhändertagen där och det är jag verkligen glad för.

Efteråt så hämtade vi de små på dagis och sedan tvillingarna på fritids. Sen gick vi och köpte glass på torget. Mutade barnen så de kunde sitta fint när vi var inne på Ölandsbladet 😉 Pratade med dom om några rader om minnesord om pappa och det kommer i tidningen på lördag.

I morgon ska jag vara med och klä pappa. Jag var och hämtade hans kläder som han ska ha på sig. Jag valde kläder som jag vet att han tyckte om att ha på sig. Det kommer bli mycket tungt i morgon men jag lovade pappa att vara med hela vägen och det löftet ska jag hålla. Tror samtidigt att det kan göra mig gott med faktiskt. Jag vill vara med och se så att han får ligga bra och bekvämt med. Visst vet jag att han inte känner något men det spelar ingen roll. Det var som när jag var på avdelningen och frågade efter ett par strumpor till pappa. När jag fick dom så frågade jag om de satt löst om hans ben så att de inte satt åt. Jag vet att pappa inte hade känt något men han ska ligga bekvämt på sin sista färd. Efter detta ska jag sätta mig någonstans för då ringer de med kyrkoklockorna för pappa.

Ska natta mig snart så jag säger redan god natt och sov gott.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Sitter här med en kopp kaffe och försöker samla krafter. Ska snart ner till begravningsbyrån och det blir ett tungt besök. Igår hadejag två pojkar som bröt ihop fullständigt.  Allt kom i fatt Benjamin och Hampus i går kväll och de var så ledsna och förtvivlade. Då får man lägga undan sin egen sorg och försöka prata så förståndigt som möjligt.

Jag sa till mina barn att morfar finns i himlen och att han tittar ner och ser på sina älskade barnbarn. Han älskade att se barnen leka och det sa jag till barnen att morfar sitter där uppe i himlen och tittar ner på er när ni leker. Man kan inte se honom och man kan inte höra honom men man kan prata med honom. Sen finns han i era hjärtan och följer med er vart ni än går.

Tycker så synd om barnen och man känner att man räcker inte till. Jag kan inte fylla ut det stora tomrummet de känner efter morfar. Jag vet med mig själv. Ena stunden så tänker man logiskt och tänker att det var skönt för pappa att han inte fick känna något. Att det inte hann så mycket längre med tanke på hans cancer sjukdom. Han fick en lugn och fridfull död och han var i trygga händer hela vägen. Sen i nästa stund så blir jag så förtvivlad och saknaden är otroligt stor.

Pappa var den enda jag hade här om man bortser från Fredriks familj och släktingar. Pappa ringde varje dag nästan och gjorde han inte det en dag så ringde jag. Jag var ofta uppe hos honom och vi gick ner till stan och tittade lite. I söndags när han dog så skulle han egentligen ha kommit hem till oss på middag och idag skulle vi ha gått till kyrkogården och lagt blommor på minneslunden till alla bortgångna nära och kära. Sen skulle vi tillbaka till stan och köpa hibiscus blommor. Han ville ha fler gula sådana om det fanns att få tag på. Nu blir det jag som får gå till begravningsbyrån i stället. Sorgligt och fruktansvärt tomt.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag är trött. Helt slut men ville ändå skriva ner det jag känner då det är färskt i kroppen. Jag var hos pappa i fredags med barnen och vi hade det jättemysigt. Vi började med att fika med kaffe och jordgubbar. Vi pratade och barnen lekte. Vi gick ut på den stora öppna altanen och satte oss. Medan pappa och jag pratade om livet så sprang barnen och lekte i gräsmattan. pappa tyckte det var så roligt att se barnen leka. Han sa det flera gånger och han var så glad i barnen och mina barn älskade honom över allt annat. Vi satt hos pappa lite över en timme och sedan skulle vi hem och laga mat och pappa skulle äta kvällsmat på avdelningen.

Barnen kramar sin morfar hej då som de brukar göra och han får en kram av mig och jag säger som jag brukar till honom: Är det något så ringer du. Ja säger han och säger hej då. Vi går hem och allt känns så lugnt och skönt för pappa och jag hade väldigt förtroliga samtal om viktiga saker och om saker som gäller livet i allmänhet. Jag och pappa kunde prata om allt. Kvällen kommer och jag går och lägger mig men vaknar av att telefonen ringer 06:34. Det är sköterskan som säger att pappa har blivit sämre. Jag förstår inte vad hon menar med sämre för han var ju bra dagen innan. Jag sticker dit och är där 07:54 och ser min älskade pappa ligga och rossla. Han sover djupt men han känner att jag är där. Jag märker det då han kramar min hand.

Jag vakar över min älskade pappa och förstår att det inte finns någon återvändo och jag har lovat honom att finnas vid hans sida hela vägen. Vi skulle kämpa tillsammans sa vi och det var det vi gjorde. Jag satt och höll pappa i handen i alla timmarna jag satt där vilket blev 32 timmar. Jag baddade honom och vårdade honom. Jag gjorde det som han en gång gjorde med mig som barn.

Han sov tungt hela dagen i går men han rosslade jättemycket. Natten kom och det var ingen större förändring. Jag trodde att det skulle bli långdragetför honom vilket jag inte önskade att det skulle bli för hans skull.Morgonen kom och jag satt där. Det hade inte blivit någon sömn för min del. Pappa vaknade till vid 11:00 och han öppnade sina fina blå ögon. Han tittade på mig och jag frågade om han hade ont. Han tryckte min hand. Det var bara att få in morfin till honom för ont skulle han inte ha. Jag satte igång musiken till honom. Pappa älskade musik och han blev lugn av det. Jag pratade med honom och hälsade så gott från alla mina barn. Jag var noga med att säga namnen så han förstod vem det var. Han blev så glad. Jag hälsade från Fredrik, mamma, Lasse, Diana och Peter med samt våra kusiner Åsa och Marie. Det hade jag lovat. Man såg på honom att han förstod men han kunde inte prata själv.

Jag satt och höll honom i handen och berättade hur mycket älskad han var och jag lovade att följa honom hela vägen. Vi ska kämpa tillsammans sa jag och han tryckte min hand. Han fick upp vätska från lungorna som inte ville hela vägen upp helt och hållet, men det som kom upp tog jag bort med någon sort tuss som man kunde ta i munnen. Jag baddade dom i vichyvatten och tog in dom i munnen på honom och det tyckte han om. Han blev ju torr i munnen så det var skönt att få i sig lite vätska.

Jag lånade personalens dusch för jag var genomsvettig vid ett tillfälle men jag vågade inte vara borta för länge så det blev en snabbdusch. Sprang tillbaka med en turban på huvudet och såg när jag kom tillbaka att pappa fortfarande var vaken. Jag fortsatte att prata med honom och berättade vilken kämpe han var. Timmarna sprang iväg fast tiden var lång samtidigt. Det känns som evigheter sen jag åkte dit lördags morse fast det bara är i går. Hur som helst så skulle personalen vända på honom vilket de gjorde varannan timme. Jag tyckte det var synd för det verkade som att han hade fått ro i sin sömn men för risk för liggsår så måste de ju naturligtvis.

De vände honom och jag kommer in och sätter mig. Jag hade inte sovit på 32 timmar och var jättetrött men jag ville inte lägga mig och vila i den säng de hade tagit in till mig. Jag ville inte missa en enda minut av tiden jag fick med min pappa. Jag märker på pappas andning att något har förändrats. Den är inte så djup och inte så långa andetag heller. Jag tänkte om jag skulle ringa på klockan men tänkte nej. Det går bara åt ett håll och pappa ska ha det så lugnt och skönt som möjligt så jag baddade honom med handduken på hans panna och kinder och höll honom i handen. Hade personalen kommit in så hade de bökat med honom och då hade han inte fått den vila som han behövde. Personalen gör ju bara sitt jobb så inget ont i det men de kunde inte göra något ändå.

Jag satt en stund med pappa så. Sen kommer personalen med kaffe som jag verkligen behövde. Hon lyssnade på pappa och sa att han kände sig så lugn. Hon går och jag sätter mig till ro och tittar på pappa som sover lugnt. Jag tar en klunk av mitt kaffe och ser pappa titta upp mot mig och jag säger: Men är du vaken till honom och baddar av hans panna. Då händer det något. Det kommer ut slem från munnen på honom och jag torkar bort det och det kommer ännu mer. Jag förstår att något inte stämmer och ringer på klockan. Jag ser på pappa hur hans ansiktsfärg ändras till blå och jag tar honom i min famn. Klappar honom över huvudet och pussar honom på kinden flera gånger. Jag förstår vad som händer men jag är chockad. Man tror att man är för beredd men det är man aldrig. Då när han andades lugnare och jag förstod var det var på väg så tänkte jag att denna stunden ska jag ha med min pappa. Min värld rasade samman när pappa somnade in för gott i min famn idag.

Jag trodde inte att en människa kunde ha så många tårar att fälla. Jag kan nog mäta mig med Kalmar Sund. Jag åkte hem efteråt och lugnade ner mig lite. Åkte sedan tillbaka och tog farväl av honom. De hade tvättat honom och han var så fin. Han var jättefin, min goa älskade pappa.

Älskade pappa

Du kommer att vara saknad av många och det är fruktansvärt tomt efter dig. Ingen annan människa kan fylla det tomrummet. Jag kallade dig ofta för mannen och du sa en gång till mig att du var ingen man. Jag svarade dig att det var du visst. I mina ögon är du det sa jag. Har alltid varit och kommer alltid att bli. Det är inte benen som gör en människa till man sa jag och du tackade så mycket. Är det någon som kan säga att han var en man så är det verkligen du pappa. Du var en stor man som ville så väl i ditt liv. Du tänkte på dig själv sist och du fann dig i det mesta fast du var värd så mycket mer.

Jag är otroligt glad över att jag kunde uppfylla löftet till dig. Jag kunde finnas vid din sida tills du somnade in. Du somnade inte bara in lugnt och fridfullt utan du gjorde det i min famn medan du kände min kärlek till dig. Du är en kämpe och en stor hjälte i mina ögon. Ja inte bara i mina utan även i mina barns ögon samt i Fredriks. Du gav oss så otroligt mycket och då menar jag inte materiella saker utan du gav av dig själv. Vi hade jätteroligt tillsammans och vi stod verkligen nära. Det har vi alltid gjort och jag har alltid pratat med dig. Det kommer jag fortfarande att göra, det är bara det att du finns inte närvarande här kroppsligt men du finns i mitt hjärta. Vart jag än går där finns du.

Jag skriver är i mina meningar för det är just så det är. Du är närvarande i oss som älskade dig och det ska du veta att du var mycket älskad av mig, din dotter, din svärson Fredrik och alla dina barnbarn André, Robin, Stéphanie, Benjamin, Beatrice, Hampus och Pontus. Jag vet att du vet det och det är så otroligt skönt att veta att du faktiskt visste hur mycket vi älskade dig och fanns där för dig. Du kunde ringa mig när som helst och vi pratade. Ibland behövde du sällskap innan John Blund kom och då kom jag och höll dig sällskap. Vi pratade och du kände dig harmonisk igen och kunde somna. Sedan träffades vi dagen efter och pratade om allt mellan himmel och jord.

Vi kämpade tillsammans och du somnade in i en trygg famn och jag är så glad över att vi fick den tiden tillsammans som vi fick. Jag hade önskat massor med fler år men Gud ville ha hem sin ängel.

Sov så gott älskade pappa. Du är älskad och saknad!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare