web analytics
Gå till innehåll

Klockan är 05:34 och jag har varit vaken en bra stund nu. Kunde inte somna om. Dessa nätter är jobbiga. Förr var det så här varje natt. Sov ett par timmar och sedan gick jag upp då jag inte kunde sova. Sedan behandlingens början så har dom nätterna blivit färre. Så det är ju ändå skönt.

Idag ska jag mysa med två av mina barnbarn. Blir nog en hel del spelande och läsande.

Jag hoppas att ni andra har en god natt och att ni vaknar till en fin dag. Kram på er!

Klantiga jag. Ibland är jag så klumpig. Sitter med min kaffekopp i handen och håller samtidigt min burk med mediciner i samma hand. Jag får ut för många och ska lägga tillbaka dom i burken. Vad gör jag? Jo jag slänger ner dom i min kaffekopp. Så typiskt mig. Det var bara att koka mig en ny kopp.

Idag var det ingen sol direkt när jag gick ut med hundarna, men det var inte kallt i alla fall. För varje dag som går nu så känner man av våren mer och mer. Tänk att jag överlevde denna vinter med! Så tänker jag varje vår. Sa det till min terapeut. - Ja du överlevde men nu ska du börja leva med.

Ja så sant så. Nu börjar mitt nya liv. Snart i alla fall. Det är så det känns nu sedan jag såg hur behandlingen redan har hjälpt mig. Jag börjar se ett ljus i tunneln. Tog lite tid att komma så här långt men det var värt det. Jag känner hopp om livet!

Jag tror att allt har sin tid och nu har min tid kommit. Jag tar en dag i taget och gör det bästa av den. Jag har delmål som jag försöker ta istället för att springa i mål med en enda gång. Min terapeut får mig att se bilder framför mig när ångesten kommer. Det hjälper faktiskt. Ångest är inget man kan ta på men får man bild så har man den.

Idag ska jag städa lite tänkte jag. Annars blir det en lugn dag.

Ha det gott och sköt om er!

Ja solen skiner och snön börjar försvinna. Jag känner att våren är på väg. Ljusare tider väntas och värmen kommer förhoppningsvis med stormsteg. Jag har varit ute med hundarna och även dom älskar vädret som vi har nu. Hoppas det håller i sig

Jag har vikt tvätt för glatta livet. Nu sitter jag med en kopp kaffe och bara lyssnar på tystnaden. Helt underbart.

Jag och Fredrik skulle sett Katrin Sundberg i slutet på denna månaden men åter igen så förskjuter dom föreställningen. Så har det varit sedan november. Har inte fått besked än om när den blir av men jag hoppas vi snart kan gå och se henne. Jag älskar hennes humor. Mina barn brukar säga att jag passar in med hennes karaktär Häxan Surtant hahaha....

Ni får ha det så bra. Kram på dig!

Finaste Sally ❤ Hon suktar efter kakan som ligger på bordet 🥰

Det är fredag och efter denna dagen har mina barn sportlov. Vi kommer inte åka bort någonstans. Det är många som gör det. Åker till olika semesterorter och tänker sig inte för i koronatiden. Vill man inte tänka på sig själv och sin familj så kan man väl ändå tänka på andra. De som bor på dessa semesterorter hade nog uppskattat att det inte stormade in folk. Men det är min åsikt.

Våra planer är att vara hemma och bara ta det lugnt. Umgås lite mer än vanligt vilket går nu när barnen är hemma hela dagarna. Kanske ta promenader i vår natur. Skogen är lockande men det beror naturligtvis på vädret. Ta hundarna med sig och låta dom få njuta av naturen dom med. Dom älskar ju att gå ut.

Jag har tvättat och diskat halva veckan. Det är skönt att se tvättkorgarna tomma. Det varar inte så länge men den stunden den är tom känns det skönt. Nu ska bara allt in i skåpen. Har gjort halva jobbet redan.

Jag ska till affären lite senare och handla in mat för helgen. Det är skönt även det att ha det bestämt. Man vet vad man ska göra och hur lång tid matlagningen tar. Det är lättare att planera dagen då.

Jag har två av mina äldsta barnbarn hemma med. Har haft dom några dagar nu. Men ikväll så ska de hem till Kalmar igen. Det har varit roligt att fått rå om dom lite men man märker att man inte är 30 år längre. De är aktiva och jag hinner inte riktigt med hahaha.

Nu ska jag fortsätta att göra lite nytta här hemma. Ha det bra. Önskar er alla en fin och trevlig helg. Kram på er! All kärlek till er!

Ja vintern kom till sist. Med vinter menar jag med snö och kyla. Inget blask på trottoarerna utan ren isbana på sina ställen. Det är vita trädtoppar så långt ögat kan se. Men det är vackert, men ack så kallt.

Mina leder trivs inte alls i detta vädret. Jag fryser, blir stel och får svårt att röra på mig. Speciellt efter jag har suttit ner en stund. Jag fick en värmefilt av min son och hans förra flickvän i födelsedagspresent. Den kom lägligt!

På måndag går Hampus tillbaka till skolan. Hemundervisningen är över. För denna gång i alla fall. Man vet aldrig när det blir igen. Hoppas det dröjer. Tror barnen behöver en skola som de går till regelbundet.

Nu ska jag sitta och göra absolut ingenting. Ha en fin kväll!

Livet är ju lite ironiskt. Jag som har väldigt svårt för vintern är ju naturligtvis född en kall vinterdag. Idag är det min födelsedag och vad händer? Jo det har kommit en del snö och det snöar fortfarande. Men jag måste ändå erkänna att det är vackert att titta på.

Något konstigt har hänt, men jag vet inte vad. Kanske beror det på min terapi där jag läker min hjärna för ptsd. Jag vet inte men något är det. Inte för så längesedan, som till förra året så trodde jag inte att jag skulle överleva vintern. Så var det varje år. Jag skojar inte. Varje mars svar jag då förvånad att jag faktiskt hade överlevt. Bara tanken på snö fick mig att må dåligt. All luft gick ur mig när jag såg snöflingorna falla.

Men hur är det ny då? Jo nu är jag förvånad över att jag inte tycker det är lika hemskt. Jag älskar fortfarande inte vintern men Jan idag se det vackra med årstiden och vad den kan ge. Helt otroligt! Men jag hade ändå velat bli född på en ljusare årstid 😉

Jag firar min födelsedag själv. Jag är i Kalmar hos min dotter. Hon jobbar och sedan ska hon på träning. Vi firade mig och min son Pontus i söndags så det känns bra. Jag fyller inte jämnt och dagen idag känns som dagen igår. Det är ingen skillnad. Jag har fått en del grattis på Facebook 🥰 Tack så mycket 🥰 Jag blev glad.

Snart är det dags att få veta vem som vinner novelltävlingen "Valentine Crime". Det var många duktiga "författare" så det ska bli spännande och se vem det är av dom som vinner. Vinnaren får veta sen 14 februari. Lagom till alla hjärtans dag 🤗

Ha en fin dag mina vänner. Sköt om er!

Bilderna är tagna under min långpromenad med Ariel, dotterns hund.

Jag har som hemuppgift att gå ner till hamnen. Först med någon och sedan ensam. Idag tog jag steget och gick ensam ner. Lite nervöst var det för jag visste ju inte hur mycket folk som var ute. Jag tvingade mig dessutom själv att titta upp när jag gick. Det gick hur bra som helst. Det var inte så mycket folk ute men det var en och annan man mötte. Det var dags att ta det steget att gå själv tyckte jag. Nu känns det rätt så skönt att ha gjort det!

Väl nere i hamnen så kom det ett tiotal ankor som gick på led över vägen och in mot parken. De var inte alls rädda av sig. Gick en meter ifrån mig.

Det har kommit en hel del snö sedan igår. Det är plogat så man kan gå på trottoarerna och det är ju skönt. Igår när vi gick till dollarstore så fick vi gå över till den andra sidan för att inte gå på vägen. När vi gick tillbaka så hade det snöat på så våra fotspår var borta, men det var då plogat på den andra sidan så då var det bara vackert att gå över till andra sidan.

Det nalkas helg och Hampus ville se en film så det blir nog film ikväll. Det är mysigt att ha filmkvällar med barnen. Det är ju oftast dom som väljer film med så det är bara att hoppas på att det är en genre som man själv är intresserad utav. Annars kan det bli lite tråkigt. Men sen o andra sidan så är det mysigt att bara umgås med barnen!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Önskar er en fin fredag och en mysig helg!

3

Vi är en stor familj och jag älskar den. Det var inget jag planerade från början att jag skulle ha många barn, men jag älskar barn. Ingen av dom var planerade men när jag insåg att jag var gravid så fanns det inget annat i mitt huvud än at jag skulle behålla barnet.

Jag har alltid levt för barnen. Frågar någon mig vad jag är så är svaret mamma i första hand. Jag har alltid försökt att ställa upp för dom och när den dagen kommer då jag inte finns mer så vill jag att mina barn ska kunna säga att de hade en mamma som alltid var närvarande och som fanns dör för dom. Det är den värderingen jag lever efter i första hand.

Jag har barn som har pappor som inmte bryr sig om do. De hjör inte av sig. Två pappor skrev på adoptionspapperna utan att blinka. Numera så har en avb papporna inga barn alls och den andra har "bara" fyra kvar. Jag har svårt att förstå att man kan göra så som pappa. At strunta i sina barn och slänga iväg dom till en annan man som de dessutom inte känner. Helt ofattbart i mina ögon.

Jag har fem ljuvliga barnbarn som jag älskar överallt annat. Två av dom får jag tyvärr inte ha någon kontakt med. Det tog slut mellan pappan och barnens mamma. Jag tycker ju naturligtvis att jag som famror ändå ska få ha kontakt med barnen men det tycker inte mamman och jag förstår inte varför. Jag har alltid stöttat och hjälpt henne så gott jag har kunnat. Tyvärr så får barnen inte träffa sin pappa i heller.

Mina andra barnbarn får jag träffa och det är så roligt för jag får alltid stora kramen och en puss av dom. Att se dessa barn får mitt hjärta att slå och jag kan känna värmen spridas i min kropp. De är ljuvliga mina barnbarn!

Ja som ni förstår så har jag ju inte samma pappa till alla mina barn och det har jag fått äta upp flera gånger under årens lopp. Av släktingar har jag fått höra att jag är en hora då jag har så månhga barn med olika pappor. Jag tog inte hand om mina barn och de fick bara makaroner till middag varje dag.

Jag var ju ensamstående och slet hårt för att mina barn inte skulle missa något bara för att jag var ensam med dom. De fick vad alla andra barn med båda föräldrarna under samma tak. Mina barn saknade inget. Inte mer än en pappa. Men vad är bättre? En pappa som finns men som inte vill träffa barnet än en ensamstående mamma med barnet som älskar barnet över allt annat?

Barnen fick dessutom inte bara makaroner. De fick hemmalagad mat. Husmanskost. Av utomstående fick jag alltid beröm. På gården fanns det en familj som hade hjälp från socialen. De fanns ute med familjens barn när jag var på lekplatsen med mina barn. Dessa från socialen berömde mig för mina barn. Jag måste ha gjort något rätt? Eller?

Livet är inte enkelt och det är jävligt orättvist, men vad finns det att göra åt det? Det är så livet är. Jag har alltid försökt att göra det bästa av varje situation. Mer kan man inte göra. Jag hoppas att mina barn har förstått det, men det tror jag att dom har. Vi har en jättebra relation och det gör mig väldigt glad. Vi står nära varandra.

Idag fyller mitt yngsta barn tonåring. Redan 13 år. Jag har dåligt minne men mina förlossningar glömmer jag inte bort. Klockan 12:10 så började jag få värkar. De kom var tionde minut. Då min son låg i säte så fick vi åka in och försöka vända honom. Det var inget skönt kan jag säga. Men då de vänt honom en gång så fanns det stor plats i magen o risken fanns att han vände sig tillbaka. Vi var tvungna att åka in för ett ultraljud så de kunde se att han inte hade vänt sig till säte igen.

När klockan var ca 16 så tilltog värkarna. Klocksn 19: 30 var vi åter till förlossningsavdelningen. Jag mådde så dåligt. Efter varje värk så skakade jag i hela kroppen. Hade ingen kontroll. Detta var då ändå mitt sjunde barn. De tog blodsockret och det låg bra. Ingen visste varför jag skakade så mycket. Jag var glad att Fredrik var med för känslan jag hade var att jag kunde hoppa ut genom fönstret. Jag hade naturligtvis inte gjort det men så hemskt var dessa skakningar.

När kl blev 22:26 så föddes våram son och mina skakningar försvann. Min första tanke var: Åh gode gud. Jag överlevde.

Då slog det mig. Skakninfarna var av ångest. Jag låg med dödsångest i tio timmar. Men det var värt det. Min son var ljuvlig...och är det fortfarande. Nu är sonen längre än mig och jag har blivit den kortaste i familjen.

Sonen ska firas på söndag tillsammans med mig då jag själv fyller år. Sonen har fått sin present redan. Ett nintendo wii med spelet Pokémon shields. Han ska få några paket som han kan öppna idag.

Som födelsedagsbarn får man välja mat. Pontus fick välja söndagens middag: Makaroner med köttbullar. Världens gourmémiddag alltså hahaha. Han är ju för go!

Nu kommer man in i ett nytt skede i livet. Jag behövs inte längre på samma sätt. Jag kan lämna barnen hemma när jag handlar, åker in till Kalmar eller bara gå ut på en långpromenad. Det kunde jag väl innan med men nu är det "officiellt " så att säga. Skönt och skrämmande på samma gång.

Jag tittar tillbaka på mitt liv. Sju barn har jag satt till världen och har fått två missfall. Ett när jag väntade André och ett mellan mina två yngsta barn. Jag har varit ensamstående med fem barn under flera år då jag väntade tvillingarna fram till jag flyttade ihop med Fredrik tre år senare. Innan jag träffade tvillingarna pappa så var jag ensamstående igen i några år. Samtliga barn var under tio år.

Jag har klarat av mycket i livet. Jag har kämpat som fan rent ut sagt för att mina barn skulle gå det bra och få en trygg uppväxt. Det har inte riktigt blivit tryggt hela vägen av olika anledningar. Männen jag har träffat var inte bra. En av dom gjorde mig otroligt illa och fast mina barn inte blev måltavla så såg dom o hörde mer än vad dom behövde.

Nu när jag ser på mina barn så ser jag hur de ändå har lyckats bra här i livet. De är trygga i sig själva. Har jobb och boende. Jag är så stolt över mina barn! Älskar dom överallt annat och gör allt för dom. Det jag kan göra. Älskar mina barnbarn som mina barn har gett dom. Dom alla betyder allt ❤

Mina tankar och känslor denna stora dag.

Grattis älskade Pontus på födelsedagen ❤

Sitter här i det tysta. Har precis kommit hem efter en promenad med Ariel, min dotters hund. Som vanligt är jag slut i huvudet. Så brukar det vara efter terapin. Idag var det annorlunda. Istället för att tänka och känna så tog terapeuten fokus på vad kroppen ville där och då men som jag inte kunde. Det kom fram en del som jag själv inte visste något om, eller har tänkt på. Hjärnan synkar inte med kroppen riktigt.

Ibland känner jag mig så låst. Jag skulle lika gärna kunna sitta i en kista och inte kunna ta mig ut. Det är så jag känner det inombords ibland. Denna terapi kör slut på mig ibland men jag lär mig mycket om mig själv. Ibland vill jag bara ringa och avboka. Säga att jag avslutar det här, men i nästa sekund så tänker jag att denna ångest, dessa tankar ska inte vinna. Det som har varit har varit. Jag tar lärdom av det. Framtiden är min och jag vill välja hur jag ska ha den. Dock så vet jag inte helt säkert hur jag vill ha den riktigt.

En sak i taget. Ett steg i taget!

Det är så mycket som händer runtomkring mig nu. Saker jag inte kan påverka. Jag känner att med allt jag har runtomkring mig med barn och barnbarn samt mig själv så måste jag börja prioritera.

Känns som jag tjatar på men det är skönt ibland och skriva av sig. Har börjat tänka på om jag ska fortsätta med min bok som jag började skriva på när jag började på denna terapin i juni förra året. Saknar att skriva ibland. Ofta när jag sätter mig för att börja skriva så är det som att det blockeras. Helt plötsligt så har jag slut på ord. Men det går lättare när jag skriver via mobil fast det hade varit smidigare att sitta vid datorn.

Var med i en novelltävling förra året och vinnaren presenteras den 14 februari. Är helt övertygad om att jag inte vinner men det var roligt att få utlopp i form av text. Även det är en bearbetning.

Nu ska jag ta en kopp kaffe. Ha en fin dag och sköt om dig!

%d bloggare gillar detta: