Gå till innehåll

Igår så var min terapeut tillbaka efter sin semester och det första hon skulle göra när hon kom till jobbet var att träffa mig. Stackaren. Men det var skönt att komma dit fast man sitter där med ångest. Ibland räcker det att man pratar minnen som ångesten ska ta över. Hon hjälpte mig att komma ur det.

Tänk att vissa ord kan vara så svåra att säga. Ibland är inte, trygg och skada tre stora ord och hinder som jag har svårt att komma över. Igår så gjorde jag det men det var ett rent helvete inombords. Hjärnan säger en sak och förnuftet ett annat.

Tankar på en före detta partner gör att jag ibland sjunker ner. Ger mig ångest och rädslan kommer som ett brev på posten. Ibland så tycker jag att det är löjligt att reagera så och sätter skulden på mig själv. I nästa så kan jag tänka att det inte är så konstigt med tanke på den fysiska och psykiska misshandeln jag fick genomgå. Våldtäkter och kränkningar. Är det konstigt att reagera så? Nej! Tänker jag. I nästa stund....men i alla fall.

Ibland är det som att bestiga ett berg när jag ska kämpa mot ångesten. Eller inte kämpa mot den utan med den och sätta ord på känslor och tankar i stället, men hur enkelt är det? I stället gör man precis tvärtom! Jag försöker verkligen ta till mig det min terapeut säger. Fast det är svårt i de svåra stunderna. Men igår så besteg jag berget. Mitt Mount Everest. Men det var tufft! Idag blir det att bara ta det lugnt. Jag ska landa från gårdagen. För terapin tar slut på mig. Jag blir så trött.

Men igår var det inte bara terapi som stod på schemat. Jag bestämde träff med min stora dotter i Kalmar. Vi gick runt lite i affärerna. Tack och lov så var det extremt lite folk. Det var varmt och skönt i alla fall. Vi hade det mycket trevligt. Åkte sedan hem och städade av mitt kök lite och gjorde mat. Sedan låg jag utslagen på sängen.

Så vad händer idag då? Absolut ingenting. Inget mer än det som faller mig in för stunden. Det har jag bestämt!

Jag hoppas ni alla har får en fin dag. Kram på er!

Min äldsta dotter ringde på facetime. Hon hade Nellie och Sebastian där (mina barnbarn). Sebastian ville att jag skulle komma för han saknade mig 😊 Snuttefisen ❤ Saknade honom med. Jag och Beatrice åkte in till Kalmar för att möta upp barnbarnen och Stéphanie och Jonatan.

När dom kom så fick jag världens kram av Sebadtian och en puss på munnen. Sedan släppte han inte mig i stort sett. Han skulle vara med farmor och skulle hålla mig i handen när vi gick.

Det blev en lekplats som barnen fick leka på. Sedan gick vi lite i affärer och köpte glass som dom fick äta. Sedan blev det en annan lekplats där vi även fikade.

Har haft en helt underbar dag med nära och kära ❤

Värmen fortsätter att hälsa på. Inte mig emot då jag älskar värmen. Det göär min kropp med. Dock så har mina eksem börjat att leva sitt eget liv. Får blåsor på händerna som spricker och gör ont. Men men...man ska känna att man lever.

Jag, Beatrice och hennes kille Pelle gick till ghraven och vattnade. Det gick två kannor då det var så torrt. Sedan blev det ett besök på apoteket och glassbaren i stan.

Har solat lite idag men jag kunde inte ligga för länge men det var skönt så länge det gick. Jag har hunnit med att städa lite i köket och fixat ordning i kyl och skåp. Skönt och fått det gjort.

Nu väntar jag in tiden då Fredrik slutar jobba. Vi ska köpa hundmat då 🙂 Brukar köpa den stora säcken på 15 kg så det hade blivit lite tungt att springa runt med den själv.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och varva ner en stund Ha det gott och sköt om er <3

Min tvillingflicka har sedan små barnsben sagt att hon ska bli polis när hon blir stor. Nästa vecka går hon in på tredje året på gymnasiet. Vart har dessa åren tagit vägen?

Hon bär på samma dröm som jag gjorde som barn, fast jag hade många drömmar. Jag ville bli så mycket. Kontorist, kriminalare, författare, fotograf och dansare var några av dom. Vad blev jag? Inget av det. I stället så blev jag utbildad vårdbiträde. Ett yrke som inte längre finns idag. Eller du kan inte utbilda dig till det utan nu är nog det lägsta undersköterska som man kan utbilda sig till. Har jag fel?

Jag älskar dans och musik. Att skriva har alltid varit ett stort intresse. Se på kriminalfilmer och serier där man inte kan förutse vad som ska hända härnäst.

Här står min flicka bredvid en "kollega" 😉
Vi är på Tjorven museum

Det är härligt med drömmar. Speciellt om man kan göra verklighet av dom. Jag skulle bli en dansare...eller jag var det i ett kort ögonblick tills jag blev misshandlad i skolan. Sedan var den drömmen grusad. Men den drömmen tog mig i stället till en verklighet som gav mig en enorm livserfarenhet och sju vackra barn och med allt vad det innebär. Har fina svärsöner och svärdöttrar. Barnbarn som har stulit mitt hjärta. En man som älskar mig för dne jag är. Vad mer kan man begära?

Är jag ledsen över de år som gjorde mig till den kvinna jag är idag? Ja det är jag men samtidigt enormt lycklig för hade jag inte gått den vägen jag gjorde så hade jag inte haft det jag har idag. I de lyckliga stunderna så tänker jag: Det finns ALLTID något positivt i de negativa!

Jag har påbörjat min bok som handlar om mig och mitt liv. Inget intressant kanske men den visar att jag har levt och att jag har känt av det. Boken är skriven och nu ska den få ligga i min dator ett tag. Sedan ska jag ta mod till mig att läsa den själv. Sedan får vi se vad jag gör med den. Kanske så läggs den undan i gömmorna...oavsett så har den fyllt sin funktion. Jag har fått berätta min version av mitt liv!

Foto från dammen nere vid hamnen i Borgholm

Alla förmiddagar för mig är så otroligt långas och då är det 'ändå under den tiden som timmarna är färre än resten av dagen. Logiskt tänkt jag vet. Men jag går med oro i kroppen, ångest som gnager, rastlösheten som tar tag i mig. Tankar som far runt med mig. Känslor som jag ibland inte kan sätta ord för. Superjobbigt!

Jag har ibland väldigt svårt för att gå utanför våran grind. Jag kan gå så det är inte det hahaha....utanm jag känner mig väldigt otrygg. Att vistas ute bland andra främmande människor gör mig osäker. Men trots detta så gick jag faktiskt till Coop här i stan. Så rastlös var jag. Då är det illa. Men träning är bra som min terapeut säger.

Nästa måndag är hon tillbaka från sin semester. Jag vill inte vara någon glädjedödare men jag ser fram emot hennes första arbetsdag efter sin semester 😉

Ja samtidigt som jag ser fram emot den dagen så drar jag mig för det med. Det skapar ju ångest att vara där så det är ju därför men jag vet samtidigt att det hjälper i det långa loppet. Jag förstår varför de lärda ville vänta med att jag tog tag i denna terapin. Att ha yngre barn och genomgå denna terapi är nog rätt så tufft. För det är det utan yngre barn i närheten.

Idag har jag inte gjort så mycket. Ingenting ärligt talat. Förutom att ha gått till affären. Men det tog inte så lång tid. Jag tog det jag skulle ha och sedan bar det iväg hem igen. Jag funderar på om jag ska ta tag i tvätten. Det lockar inte så mycket men det får min tid att gå. Kanske så kommer tiden att springa iväg så mycket så det är dags att lägga sig snart. Inget som lockar det i heller egentligen för jag vaknar ju flera gånger varje natt. Sömnen är ju inte så sammanhängande.

Men nog gnällt om det. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och ta en funderare på hur jag ska få tiden att springa iväg. Ha det gott och sköt om er <3

Om en vecka så börjar barnen skolan igen. Det ska bli skönt samtidigt för jag tror på det här med att ha rutiner. Dock så är det skönt och kunna slöppa på dom med som vi gör under sommaren. Vi åter senare på dagen för det är för varmt under den tiden vi brukar äta middag. Vi är ute mer och vi är duktiga på att inte göra någonting. Mestadels för att man inte orkar för värmen men det spelar ingen roll 🙂

Nu ser jag fram emot juletid. Jag vet att det är flera månader dit men jag behöver något att se fram emot. VIOntern är den värsta årstiden för mig. Men innan julen kommer så ska jag och Fredrik iväg och se på Katrin Sundberg och hennes show Jag gör vad fan jag vill! Jag tror vi får skratta en hel del den kvällen.

Katrin Sundberg är ju en helt underbar människa som får mig att skratta. Häxan surtant är ju en av de bästa karaktärerna som någonsin har gjorts hahaha

Ja vi är snart inne på mitten av augusti. När det var i januari så kände sommaren så långt borta men nu är den alltså snart över. Vart har tiden tagit vägen? Vad har man gjort? Ja vi har ju gjort en del ändå. VI har inte bara suttit hemma och sett grannarna gå förbi. VI har varit på Gotland. Träffat mina älskade släktingar som jag har där. Mina barnbarn bland annat. Små ljus i mitt liv. Träffat en som jag kallar för en mycket god vän. Är hon inte det nu så kommer hon att bli 🙂

Vi har sprungit upp till Dollarstore var och varannan dag. Mestadels för att min dotter tjatar med mig. Sällan vi handlar något men vi tittar på vad de har att erbjuda. Lär mig att vara ute bland alla turister. Hjärtat är i halsgropen men vad gör väl det om hundra år?!

Jag har njutit av mina valpars lek tillsammans med sina mammor. Små fulisar som älskar livet. De är lekfulla, tillgivna och mycket keliga. De små går mot första året. Men oavsett hur gamla de kommer vara så kommer dom heta valparna hahaha. De är som småbarn i familjen kan man säga. Fast på fyra tassar.

Har tänkt massor på min bästa vän Carina med. Saknar henne. Vill lyfta telefonen och slå henne en signal. Höra hennes röst. Skratta tillsammans med henne. Jag har fortfarande kvar hennes telefonnummer i min mobil. Kan inte ta bort det. Pratar om henne väldigt ofta här hemma och alltid gör vi det med glädje fast sorgen gömmer sig bakom leendet.

Mina ögon dom kan le men gråten i mitt hjärta kan ingen se.

Ja lite så är det. Men man får göra det bästa av det möjliga men jag kan inte låta bli att undra varför just hon behövde lämna jordelivet i den ringa ålder hon var i. Tyvärr så får man inga svar på alla de frågor som virvlar runt i huvudet på en.

Här sitter vi tillsammans med två av våra hundar. Cindy blev min efter detta möte. Kortet är ett av de sista som blev tagna på oss tillsammans. Mars månad 2017.

Kan någon verkligen älska mig? Finns det verkligen någon där ute i denna vida värld som skulle kunna älska mig för den jag är? Det trodde jag aldrig då jag växte upp. Varför jag tänkte så visste jag inte då och ärligt talat så har jag inte kommit närmare svaret idag. Dock så vet jag att det är svårt att tro att någon älskar mig då jag själv har svårt att göra det.

Jag tittar mig i spegeln ibland och kan inte förstå att det finns någon som vill ha mig. Nu menar jag naturligtvis inte enbart utseendemässigt utan det man inte kan se med blotta ögat. Ens inre. Hur är jag som person? Är jag verkligen värd allt det som jag har i min närhet?

Idag är det min och Fredriks bröllopsdag. För 6 år sedan sa vi ja till varandra. Då som idag var det fint väder. Många gäster hade kommit för att fira denna dagen med oss. Vi var 85 stycken som hade det både roligt och trevligt. Tänk att jag skulle kunna hitta en man som verkligen ville dela min vardag tillsammans med mig. Det trodde jag aldrig för 15 år sedan. Då jag inte visste om jag skulle överleva dagarna som kom. Då jag mådde som sämst. Inte för att det var det värsta som hände i mitt liv utan det var då jag inte kom att orka bära allt som hänt i mitt liv på mina axlar mer.

Jag har idag sju helt underbara barn och fyra små barnbarn i mitt liv. En man som finns vid min sida oavsett vad som händer. Hur lyckligt lottad får man egentligen vara? Jag älskar verkligen min stora familj och skulle inte vilja vara utan dom. Familjen växer dessutom hela tiden. Om tre månader så kommer ännu ett barnbarn till världen. Jag räknar mig bland de rikaste som finns. Här gäller det inte pengar utan av ren och skär kärlek. Det hade jag önskat att alla hade fått känna. Något bra här i livet måste jag ändå ha gjort.

Det är 10 dagar tills skolan börjar. Sommarlovet går alltså mot sitt slut. Vad har vi gjort under dessa veckor? Vi har varit på Gotland i en vecka. Inte riktigt men fem dagar blev det i alla fall. Fick krama om Alizia och få träffa mitt yngsta barnbarn som föddes i maj. Helt underbart! Det lever jag på än!

Häromdagen åkte jag, Beatrice, Benjamin och hans tjej Shane upp till Böda för att sola och bada. Det var så mycket folk på stranden. När vi var på väg hem kände jag av ångesten. Jag har svårt att vistas bland mycket folk. Ljud som finns överallt. Sorlet som ekar. Det blir för mycket ibland men jag tränar och tränar.

Häromdagen var jag hos min samtalskontakt. Har inte träffat henne på flera veckor så det var skönt att få sitta mitt emot henne och prata. Vi pratade lite om min terapi. Hur skönt jag tyckte att det klickade med min nya terapeut. Jag har ju så svårt att lita på folk. Nu har hon semester och kommer tillbaka den 17 augusti. Det är då jag ska dit. Jag hoppas inte att muren står pall så jag får börja om.

När vi pratar och närmar oss det som varit så är det som en stor mur bara smäller ner. En dörr slår igen mitt i ansiktet och jag kan inte klättra över muren eller öppna dörren. Jag är innestängd. Det skapar oro och ångest. För vad finns på andra sidan? Jag känner mig inte redo!

Igår kom min äldsta dotter med sambo hit. Vi gick till poolbaren och badade. Solade hemma i trädgården och spelade yatzy i solen. Skön dag med andra ord. I morse åkte dom iväg. De ska paddla med några vänner i helgen. Lite orolig är man. Men det ska nog gå bra.

Ha en fin dag mina vänner. Blommorna är till er ❤

Folk gnäller på skällande hundar...och tycker att det är konstigt att dom skäller men att en människa som står utanför och gnäller och skäller är fullt normalt?! Hundarna stör dom. Men dessa människor stör oss!

Jag har fyra små Cockerpoo. Ja jag säger små för de är inte så stora. De är mellan 35-40 cm i mankhöjd. De är otroligt tillgivna och keliga men dock så vaktar dom huset med. Det innebär att de kan göra ljud ifrån sig när det knackar på dörren eller om de hör att någon passerar grinden utanför huset. De vet när det är familjemedlemmar som kommer för då gnyr de. Speciellt om det är jag som kommer. Då kan jag höra dom två hus längre bort. De ser inte dit men på något sätt så märker dom att det är jag som kommer. De är överlyckliga. Att de visar den tillgivenheten mot mig är inte så konstigt då det är jag som är hemma med dom för jämnan.

Hundarna är oftast lugna när vi är ute i trädgården men ser dom folk komma gående förbi eller cykla förbi så kan de skälla. Iband väldigt ofta men vi säger alltid åt dom att sluta. Att de skäller är inte så konstigt. I alla fall inte enligt mig. De vaktar för det första och sedan är det ju hundar. Vad jag vet så skäller dom. De är inte katter som jamar. Att en hund skäller är hundens sätt att kommunicera med varandra och andra varelser.

Hundar skäller säger jag! - Ja men fyra stycken! Säger grannarna. Roligt att det är några grannar som klagat men som inte gjort det samtidigt men som ändå säger EXAKT samma mening! Ja jag har fyra hundar. Hund som hund!

Hit men inte längre!

Min äldsta tik som blir sex år nu till hösten säger med sitt skall: Hit men inte längre. Hon kan stå innanför grinden och skälla på dom som går förbi. Mycket för att hon är osäker då hon inte vet vad dom som går förbi tänker göra. Vi har...tro det eller ej turister som kan ställa sig framför grinden när hundarna står vid den. De bara står där och tittar på dom. Hundarna börjar skälla för de vet ju inte vad dom vill. Turisterna står kvar. Ju längre turisten står kvar ju högre skäller hundarna.

Några grannar har kommit och beklagat sig för att hundarna skäller. Jag försöker förklara att en hund skäller och när de säger att vi borde göra något åt saken så är mitt svar: Vi försöker. Men att det är svårt att göra något åt dom människor som ställer sig vid vår grind och gör allt för att de ska skälla. Men grannarna köper inte den förklaringen. Kanske för att det låter så konstigt att en människa bara skulle göra en sådan sak eller så tar de för givet att jag ljuger. Jag vet inte och egentligen så bryr jag mig inte om vilket. Jag kan bara säga som det är.

En granne kom häromkvällen och beklagade sig över att hundarna skällde så högt att hon inte kunde höra sin ljudbok. Vi satt ute i trädgården och åt och hade våra hundar inne då vi ville äta i lugn och ro. Jag förklarade att skällde dom så var det för att de var inne och ville ut till oss. Innan hon kom så hörde inte jag hundarna skälla men dock när grannen stod utanför vår grind. Hundarna slutade att skölla när hon gick in till sig.

Igår när vi satt i trädgården igen så hörde jag vad jag trodde mina hundar skälla så jag bad ett barn gå in och se vad dom gjorde där inne, men hundarna var ute i trädgården med oss. Det var inte våra hundar som skällde med andra ord. Vi är alltså inte dom enda med hundar i vårt område.

Grannen tyckte jag blev arg. Jag blev inte arg utan väldigt irriterad då hon kom med en massa anklagelser. En av dom var att i våras hade dom sett en bajshög på deras altan och det var troligtvis en av våra hundar sa hon. Vi har hägnat in vår trädgård och hundarna kommer inte ut. Hon har sett en av hundarna vid tillfälle sitta i deras trädgård. Det är för mig en gåta. Kan det vara så att mina hundar är så pass smarta att de klättrar över staketen för att gå in till grannen och göra sina behov för att sedan klättra tillbaka hem?! Jag tror inte det. Jag vill inte säga att mina hundar är korkade men så smarta är dom inte. Saken är den att denna granne hade en egen hund vid detta tillfälle.

Att kasta sten i glashus

Denna hund förresten skällde själv hela tiden. Så fort vi var ute i trädgården och den hunden märkte det så skällde den hela tiden. Det var många gånger som vi undrade hur den bar sig åt för att få luft. Grannen sa aldrig till den. De kunde vara ute och höra hunden skälla men aldrig att hunden blev tillsagd. Mina två barnbarn som bodde här hemma då med sina föräldrar blev jätterädd flera gånger. Varje gång vi gick förbi deras hus så helt plötsligt stod det en hund där som började skälla. Man fick hjärtat i halsgropen många gånger för man man var inte beredd fast man visste att de hade en skällande hund. MEN!!!...vi sa aldrig något om denna hund. Vi visste och vet fortfarande att en hund skäller. VI klagade aldrig. MEn det skulle vi kanske ha gjort?!

Vi har provat antiskäll halsband och det fungerar en tid. Vi har testat belöningssystem där hundarna får något gott när de gör det man säger till dom. När de lyder. Men jag tror inte att problemet ligger där för de lyder när de blir tillsagda. Jag försökte förklara för grannen att en hund som är osäker på vad besökaren vill skäller för att hålla dom på avstånd.

Vi har haft folk inne i vård trädgård. Gjort skador på huset. Folk har stått och skrikit utanför vårt hus. Våra hundar är inte så smarta att de vet i förväg vad en människa som närmar sig vårt hus vill. Det räcker att en människa har gjort något dumt mot oss en gång för att en hund ska reagera. Jag tror inte att mina hundar är dom enda som gör det. Jag tror att det är en normal reaktion! Men problemet kvarstår. Hundarna skäller. Vad ska man göra för att få dom att skälla mindre? Några råd?

%d bloggare gillar detta: