web analytics
Gå till innehåll

Denna veckan har varit jobbig ärligt talat. Det har varit mycket tankar om livet i allmänhet. Mycket på grund av måndagens terapitimme. Det är som att jag har fått en annan syn på hur mitt liv har varit. En liten smäll på käften kan man säga. Jag har visst, men inte tagit in hur det egentligen var. Jag kan ena stunden tänka att det är lugnt och i nästa se hur jävligt livet faktiskt har varit.

Det hela gör mig ledsen i stunder. Jag har förlorat så mycket. Inte bara då utan även under åren därefter fram till dagens datum. Jag närmar mig dom 50 åren. Det skrämmer mig lite. Vad har jag åstadkommit under dessa åren? Det känns som att jag står stilla på samma ställe och kommer ingenstans oavsett hur mycket jag går.

Ibland så undrar jag hur mitt liv skulle varit om jag hade fått växa upp som ett normalt barn. Hade jag valt samma män som vuxen? Jag tror inte det. Dock med facit i hand så hade jag gått samma väg idag som då tack vare mina barn. Det är dom som hjälpt mig när det har varit svårt.

Det är många minnesbilder som kommit fram sedan jag började på terapin. Minnen som jag aldrig har tänkt på tidigare, men som förmodligen alltid har funnits där. Har aldrig tänkt på dom. Minnen som jag har ansett inte varit "så farliga" för andra händelser har varit värre.

Innan jag började på terapin så slog jag dessutom bort dessa minnen så det är kanske inte så konstigt att jag inte har tagit dom till mig. För att ta till sig dom så måste man ju känna. Det har jag inte velat. Jag försöker göra det idag fast det är jobbiga känslor. Jag vet inte alltid hur jag ska ta emot dom.

Ja det har varit en jobbig vecka på så sätt men lugn utifrån att det inte har hänt så mycket. Inte mer än inombords. Det har varit nog det ska jag ärligt erkänna. Jag blir trött i huvudet av att vara ute bland folk. Höra sorlet som viner längs Storgatan här i stan. Jag behöver lugn och ro men får inte det riktigt.

Att jag är trött idag är kanske inte så konstigt då jag har rensat ur två frysar och gjort i ordning dom samt vår kyl här i köket. Tvättat ur hyllorna och slängt sådant som vi aldrig kommer äta upp ändå. Skönt och fått det gjort. Jag har gått med spänningshuvudvärk i flera dagar nu. Det ska bli en välförtjänt varm dusch sen och förhoppningsvis så kan jag lägga mig i rimlig tid.

Blommorna nedan fick jag i måndag av Fredrik. Det var vår bröllopsdag. Vi har varit gifta i nio år. Jag skämdes. I alla de andra åren så har jag kommit ihåg, men inte detta år. Fredrik kom hem och gav mig blommor. Min första reaktion var att jag blev förvånad och strax därefter så frågade jag honom: Vad har du nu gjort? I mitt stilla sinne så tänkte jag att nu har han sett en traktor som han vill ha och i förbyggande syfte så köpte han blommor för att ge mig. - Ja vilken dag är det idag? frågade han- Jag stod där och tittade på honom och förstod ingenting. Sedan trillade polletten ner. Det var vår bröllopsdag.

Jag blev glad för rosorna. Älskar ju rosor 🙂

Jag hoppas ni alla ha haft en fin vecka. Önskar er en fin helg.

Det är mitt i veckan och mina planer för dagen är att ta det lugnt. Jag känner att jag behöver det. Både mitt psyke och kropp. Det har varit intensiva månader och än är det inte över. Därför försöker jag ta de dagar som jag kan ta att bara ta det lugnt och bara vara. Dock så brukar det aldrig bli så ändå. Men jag försöker.

Ibland blir det för mycket av allt. Förr så lyssnade jag inte på vad min kropp behövde. Jag sprang till sist in i väggen. Senast var det för 18 månader sedan. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från det fallet.

Jag har även hemuppgifter som ska göras. Jag är dock klar med en. Skönt det. Det är att fika. Många tycker att det är avkopplande att gå och fika. Sitta där och låta tiden passera. Helt utan bekymmer. Det skulle jag också vilja. När jag sätter mig på ett fik så börjar oron i kroppen göra sig påmind. Ångest kommer. Jag blir osäker och rädd. MEN!!! Idag är det bättre än när jag började med denna hemuppgiften. Ångesten är inte lika hög idag. Alltså så hjälper mina hemuppgifter mig så det är bara att fortsätta. Kanske så kommer det en dag då jag också kan njuta av mitt kaffe och strunta i folket som kommer och går.

Igår så tog jag faktiskt en glass med min dotter i stan. Vi satt utanför och åt vår banana splitt medans folket kom och gick utanför. Det kändes bra faktiskt. Sjukt att det ordet kommer från mig. BRA! Det går sakta men säkert ner.

Nu ska jag faktiskt ta mig en kopp kaffe. Läsa nyheterna via datorn. Sedan får vi se vart dagen leder mig. Jag önskar er alla en fin dag!

Min terapeut frågar mig ibland -Vad behöver du just nu? Vad ska man svara på det? Ibland...eller ofta så har jag inte svaret, men ibland skulle jag vilja säga - En varm trygg famn att krypa in i! Någon som säger att allt är bra. Det kommer bli bra. En dag kommer du känna dig hel.

Det här med känslor är svårt ibland. Eller ofta är det svårt för min del. Jag känner en massa men jag vet inte vad alla gånger. Det virvlar runt i magen, har fjärilar i bröstet. En stor klump i halsen. Det sistnämnda är sorg säger min terapeut. Hon har förmodligen rätt. Jag bär på mycket sorg. Inte bara över det jag har varit med om utan framförallt över det jag aldrig fick.

Ibland så önskar jag att jag hade en stuga i skogen. Gärna vid en bäck där jag kan höra vattnet porla. Höra fåglarna sjunga och bara njuta av lugnet som naturen ger. Stänga av mobilen. Ha utan internet- Ingen tv utan bara vår vackra natur runtomkring mig. Sitta på en sten och känna solens strålar mot min hud. Känna värmen som solen ger. Vinden som smeker min kind. Det är min trygga plats.

Jag lär mig mycket i min terapi. Det kommer fram en del som jag aldrig har tänkt på annars. Varför jag kan känna mig otrygg på vissa platser, eller när jag ser vissa saker. En sak (eller vad man kan kalla det för) som kom fram under gårdagens session var säng. Varför har jag svårt för att sova? Speciellt i en säng. Jag fick en liten aha-upplevelse när min terapeut frågade: Hur många gånger råkade du ut för övergrepp i en säng? Hmmm...ja...bara frågan fick mig att förstå.

Det finns många småundvikande som jag aldrig har tänkt på att just det gör så att jag kan må dåligt. Få flashback. Eller att minnen dyker upp. Under detta året som jag har gått hos min terapeut har jag lärt mig mycket om mig själv. Ändå så har jag inte kommit fram till vem jag själv är riktigt. Jag vet att jag ser på mig själv på ett sätt som vissa andra inte gör. Jag har svårt att förstå hur de kan tycka att jag är underbar som mina bästa vänner ibland säger. Vad får dom att tycka det? Du är stark har jag fått höra. Men varför faller jag då frågar jag mig själv i det tysta.

Just i denna stund när jag skriver detta så får jag upp Carina. Min absolut bästa vän som tyvärr inte längre finns livet. Jag saknar henne så det gör ont. Var det någon som var underbar så var det hon.

Min terapeut sa igår i en mening om mig att jag är en kvinna på 50 år. Ja inte riktigt men nästan. När jag träffade Carina för första gången så var jag 25 år. Vad har jag gjort under dessa 24 åren som har gått? Hur långt har jag kommit med mitt liv? Det var lite skrämmande när min terapeut sa min ålder. Jag förstod där och då att jag har förlorat så otroligt mycket i mitt liv.

Jag håller på att återta mitt liv. Ska försöka fylla det med det med det som får mig att må bra. Jag ska försöka utforska livet vad det har att ge. Ska försöka våga att släppa lite på min rädsla. Den rädsla som idag inte borde finnas. En rädsla som egentligen inte ska existera. Jag ska en dag återta det som jag har rätt till. Låter det flummigt? Ja kanske låter hela mitt blogginlägg flummigt men jag har skrivit det jag tänker på för stunden. Då kan det bli så här 🙂

Vad ska jag fylla dagen med idag då? Jag vill försöka umgås med min yngsta flicka så mycket som möjligt för snart flyttar hon tvärs över hela landet. Det kommer bli så tomt efter henne här. Jag kommer inte ha någon som tjatar ut mig till att gå till Dollarstore var och varannan dag. Gärna två gånger om dagen. Nu kan det vara tröttsamt men jag kommer sakna det när hon har flyttat.

Jag har fostrat 7 barn. Försökt i alla fall. Jag var ensamstående med mina 5 yngsta barn under flera års tid. Snart kommer jag bara ha 2 av dom hemma. Vi kommer snart att bli en familj som många anser är normalt. För det var inte normalt att ha så många barn som jag har. Det fick jag höra när jag kom hit. Vi kommer sitta 4 runt köksbordet och äta vår middag. Det kommer bli tomt. Bara för snart 2 år sedan var vi 12 hemmavarande. Snart är vi bara 4. Tiden går fort och barnen blir stora. Jag är stolt över mina barn. De är dom som har fått mig att stå på mina ben när det har varit tufft att stå rakryggad. När vinden har vänt och orkaner har uppstått.

Ja det var mina flummiga tankar denna dag. Har du läst hela texten så har du varit duktig. Jag hoppas att ni alla har det bra. Här i Borgholm har vi ingen sol men det regnar inte. Igår gjorde det. Kram på er!

Jag är fruktansvärt dålig på att blogga. Man går upp en måndagsmorgon och helt plötsligt så är det fredag. Vart försvann dagarna där emellan? Förstår inte det.

Jag har varit så trött i veckan. Vädret gör ju inte det hela bättre. Visst är det varmt emellanåt men sommarvärmen är som bortblåst. Man får vara glad för dom solstrålar som man får under en dag. När det inte regnar vilket det gör ofta nu för tiden.

Jag har mina tre barnbarn hemma. Dom ska sova här tills i morgon. Det är roligt att rå om dom lite. Just nu tittar dom på Hanna Montana. Vi var ute en stund innan men regnet kom så vi fick gå in. Jag passar på att tvätta idag med. Skönt och få det gjort.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Jag önskar er alla en fin dag ❤

Jag hoppas att ni alla har fått en god natts sömn. Det fick jag. Jag fick sova till kockan fem i morse. Det blev ca sex timmars sömn. Det var skillnad mot de två förra nätterna då jag knappt sov. Att jag sov sex timmar i natt är nog mycket på grund av för lite sömn så klart men även på grund av gårdagens terapi. Att sitta med ångest så länge gör kroppen trött. Jag var så trött hela dagen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att jag la mig för att vila. Det var skönt!

Idag har jag tecknat. Jag ritade mycket förr. Med förr menar jag ca 30 år sedan. Det är inte klokt vad tiden går! Att jag har börjat teckna igen är min terapeuts förtjänst. Jag tecknar min trygga plats här i livet. Min ångest med mera. Det är rogivande att teckna. Jag känner inre lugn när jag sitter med pennan i handen. Ibland i alla fall. Det finns ju de gånger jag inte känner någon ro i kroppen så då funkar det inte att sitta ner och rita.

Jag måste börja tänka på mig själv. Det säger jag ofta men ändå så slutar det med att jag tänker först och främst på andra. Det är väl inte fel att tänka på andra men sätter man alltid andra främst så gör man slut på sig själv i slutändan.

Ibland så är jag så trött på mitt liv. På hur det har varit och hur det blev. Man har varit med om så mycket skit. Jag straffas för att ha varit utsatt Det är så det känns ibland. Varför ska jag straffas för vad andra har gjort? De som utsatte mig mår som kungar idag. Jag tror inte ens att de tänker på vad de har gjort. De säger ju att de inte har gjort det jag har sagt att de har gjort. Hur kan de gå och må bra och förneka det dom har gjort? Inser dom inte att de har skadat andra människor?

Jag jobbar som fan rent ut sagt för att få ett värdigt liv framöver. Jag vill kunna göra som många andra. Att gå ut utan att tänka om det finns något farligt där ute. Någon som kan skada mig. Eller mina barn. Jag vill slippa all ångest som det kan ge att bara öppna ytterdörren ibland. Hur blev det så här? Sakta men säkert så har jag rutat in mitt liv i en hörna. Jag kommer ingen vart ibland känns det som. Men tittar man på hur det var för ett år sedan så har ju mycket hänt så terapin hjälper.

Så...hur ser eran dag ut då? Själv ska jag försöka och ta mig an tvätten. Om min rygg tillåter. Den gör ont idag. Det är kyligare ute och då kommer in värk som ett brev på posten. Under sommaren har jag mått bra faktiskt. Visst kan jag haft ont men inte som det är under de kalla månaderna.

Jag önskar er alla en fin dag. Kram på er!

Jag ska teckna min omfamning av sorgen. Detta blev resultatet! Det ska föreställa en lilja i mitten. En lilja står bland annat för oskuld, renhet och tro. Jag är den som är oskyldig säger min terapeut. Jag väljer att tro på henne. Idag. Förhoppningsvis i morgon med!

Dagarna går och vi med dom. När det är sommar så hinner man inte med så mycket som man skulle vilja. Att sitta vid datorn är ingen prio precis så därför så blir det glest mellan inläggen. Sedan har vi som sagt haft en del att göra. Min son ska flytta så jag har hjälpt honom att packa och städa lägenheten. Vi har badat och solat och bara varit.

Men det har hänt andra trevliga saker med så klart. Vi hade ju ett kalas för Nellie när hon fyllde år så det hade vi när Sebastian med fyllde år för två dagar sedan. I söndags så hade vi ett vackert dop. Lille Liam fick namnen Liam Johannes Nathaniel Fredrik. Beatrice bar in honom. Jag fick honom när han skulle få vatten över huvudet och sedan lämnade jag över honom till Liams moster. Jag och Fredrik fick vara en bland faddrarna. Underbart och ärofyllt! Vi avslutade med en fika i vår trädgård och sedan bar det iväg till stranden. Dagen kunde inte bli bättre!

Nedan är det bilder från både dop och kalas.

Ja lille Liam är som sagt döpt. Han var jätteduktig. Han gnällde inte utan han svarade prästen när han pratade med honom 🙂 Nedan finns det bilder på Liams presenter. Barnvagnen har jag själv gjort. Med barnvagnen så fick han ett halsband. Hans stjärntecken samt en spargris.

Sebastians lilla kalas ser ni nedan. Vi firade i trädgården. Temat var fotboll 🙂 Han fick fotboll samt ett mål. Fotbollskläder och sparkcykel. Han blev bortskämd med andra ord 🙂

2

Det har gått 3 1/2 år sedan du dog och saknaden är så otroligt stor. Ibland så känns det som jag ska sprängas inombords när saknaden tar över. Jag har ett tomrum inom mig som aldrig kommer fyllas. Det gör ont och jag kan inte ta på det onda. Du har din egen plats i mitt hjärta Carina och det kommer du alltid att ha. Men jag skulle gjort allt för att få ha dig här. Höra din röst. Jag tänker på dig varje dag.

Att sakna en människa som aldrig kommer att kunna komma och hälsa på eller lyfta telefonen när jag ringer är jobbigt och svårt. Jag glömmer aldrig den dagen jag fick veta att du hade för evigt somnat in. Vi satt i köket hela familjen och åt vår middag. Spagetti med köttfärssås. Min värld rasade samman. Att denna dagen en gång skulle komma förstod jag men jag hoppades på att den skulle dröja. Vi pratade om detta. Du sa att du skulle vara den som dör först. Jag sa att det vet man inte. Vad som helst kan faktiskt hända. Det finns olyckor av olika slag som kan hända så det var enligt mig inte säkert att du skulle dö först. Du fick rätt 🙁

Livet är orättvist!

Här sitter vi med våra hundar. På den tiden färgade jag mitt hår. Detta kortet var bland de sista som jag fick av dig. Saknar dig massor och älskar dig så otroligt mycket. Min fina vän, syster och medmänniska med ett av det största hjärtat som någon människa kan ha <3

Jag har många fina minnen tillsammans med Carina. Vi pratar ofta om henne och mina minnen som jag har här hemma. Hon finns med i min vardag fast hon inte längre finns. Att förlora någon som står en nära är svårt. Ibland så är det lättare att acceptera när någon går bort, men när man är så ung som Carina var så är jag totalt oförstående.

Jag brukar säga att allt som sker gör det av en anledning. Vad var syftet med Carinas död? Eller alla de barn i världen som går en tragisk död till mötes? När jag läser om all ondska som kan ske i vår värld så försvinner tron om att allt sker av en anledning. Den enda tröst som finns till hands när något händer. Där trösten övergår till rädsla, sorg och ilska.

Om en vecka är det tio år sedan som min pappa gick bort. En helg där jag satt och vakade över honom. I 33 timmar satt jag vid hans sida. Ensam, trött och ledsen. Jag visste då vad som väntade, men inte när det skulle ske. Att känna sig så hjälplös som jag gjorde då vill jag aldrig mer känna. Jag satt och tittade in i min pappas ögon och såg att han kände sig trygg. Jag undrar vad han såg i mina glansiga ögon? Mer än att jag hade gråtit.

Idag satt jag ute i trädgården och såg mina barnbarn leka. Det var en fröjd för ögat och en vänlig klapp för själen. De lekte och var så glada. Inga bekymmer (tack och lov) utan de hade bara en massa glädje i kroppen. Jag skulle vilja linda in dom i något beskyddande så att de slipper alla tråkiga besked de kommer att få när de blir äldre. Men livet har sin gång och det kan man inte alltid göra något åt, men visst önskar jag att jag skulle kunna göra något. Jag hoppas att jag finns i livet när de får tråkiga besked så jag kan erbjuda dom en famn att krypa upp i och en axel att gråta ut hos.

Bilderna nedan är tagna häromdagen då vi var i poolbaren för ett svalkande dopp.

Vi är mitt i sommaren och jag försöker njuta av varje sekund. Vissa dagar är bättre än andra. Igår tog vi barnen till stan och sedan vidare till havet och badade bort en stund. Det var så skönt och gå i. Helt underbart. Vi gick till ett ställe där det inte är så mycket folk. I Sjöstugan så ligger det folk överallt.

Tidigt på kvällen så kom ångesten smygande. Skönt att det var läggdags för barnen så jag kunde gå in i mitt rum och varva ner.

Jag brukar må som bäst på sommaren. Förra sommaren igen var extremt jobbig. Förra sommaren var lite bättre och i år lite bättre än förra så det blir ju bättre och bättre. Men det är ändå jobbigt att ha det så som jag har det ibland om dagarna. Men som sagt, det blir bättre och bättre.

Idag har jag inga planer alls. Jag ska försöka att bara vara.

Jag hoppas att ni alla har en fin dag så här långt. Kram kram!

Haft en helt underbar helg tillsammans med min stora familj. Det var Fredrik, hemmavarande barn, vuxna barn och barnbarn. Vi åkte till High Chaparral i lördags. Vädret var inte det bästa hela dagen men det gjorde inget. Regnet kom inte förrän vid 14 tiden och då var det dags för att gå till Lucky Luke och Bröderna Dalton. Regnet öste ner men de fick sin publik att vara med och sjunga och dansa.

Den stora showen blev en stor besvikelse. Den var inte som den brukar vara. Dålig handling och dåliga skådespelare. Men man kan inte få allt här i världen. Vi tog naturligtvis tåget och barnen fick vara med om ett spännande äventyr bland westerns skurkar. Det slutade lyckligt i alla fall.

Vi är redo för äventyr
Regnet öste ner men vi hade roligt ändå
Stora äventyr väntade på oss

I söndags så åkte vi till Kolmården. Jag hade hoppats på att få träffa min systerdotter som dessutom är min guddotter. Hon jobbar där i sommar. Internet funkade inte så bra så jag kunde inte kontakta henne och parken var stor. Men jag hoppas få träffa henne en annan dag. Har inte sett henne sedan min pappa begravdes 2011.

Det blev en mycket trevlig vistelse där. Vi såg bland annat lejon, tigrar, elefanter, noshörningar och en massa andra djur som jag inte kan namnen på. Men sist men inte minst mina älskade apor och gorillor. Jag är barnsligt förtjust i apor. Jag skulle kunna stå en hel dag och bara titta på dom.

Jag säger bara: Kärlek
Ståtliga djur
Tivoli på Kolmården
Kolmården bjöd inte bara på fina djur utan det fanns en mycket vacker natur där.

Det var två underbara dagar. Dock så kunde jag inte vara tyst när vi stannade till i Brahehus för att gå på toaletten. Jag och min dotter gick in på preem macken där för att köpa tidningar till mina barnbarn. En stor skylt stod vid deras entréer att Max 8 personer fick vistas i lokalen samtidigt. När vi gick in var vi 8. Det blev snabbt 10 personer, 12 personer. När vi kom fram till kassan så var vi 17 personer i lokalen. Det blev en liten dialog mellan mig och kassörskan.

- Det står att det endast är 8 som går vistas här inne samtidigt
- Ja
- Vi är 17st
- Ja vad kan jag göra åt det?
- Du kan säga ifrån!
- Dom kommer gå in ändå.
- Vem är det som bestämmer?
Inget svar

Ja det var väldigt nonchalant kan jag ju tycka. Inte bara av dom tre kassörskan som stod där utan även av dom nio som gick in efter oss åtta som redan var inne. När jag och min dotter skulle gå ut från butiken så fick vi gå mitt i klungan. Tror ni att dom flyttade sig? Nej dom stod kvar. Tänk om vi alla hade hjälpt åt för att förhindra smittspridningen, då hade vi kanske haft ett avslut på denna smittan. Vem vet? Ingen som vet, jag vet 😉

Nu ska jag umgås med mina barnbarn en stund. Ha det gott och sköt om er!

Halva juli har snart gått. Vi har fått många fina dagar med massor med sol. Jag ser fram emot fler. Kanske kan det bli fler dagar vid havet. Bada och sola och njuta av stunden.

Jag har suttit en del i trädgården och myst med min familj! Hundarna har sprungit och lekt, busat och solat. De hoppar gärna upp på en stol bland oss andra. Mimmi och Corall älskar att gräva så dom har försökt att komma till Kina. De lyckas inte så bra 😉

Min näst äldsta son ska flytta så jag har hjälpt honom att packa. Nu ska lägenheten städas så nästa vecka har jag att göra. Det är tur att sonen själv har semester så han kan hjälpa till 😊

Jag önskar er alla en fortsstt fin helg ❤

%d bloggare gillar detta: