Kategori: PTSD

Vi går mot slutet av april och vårvädret håller sig borta. Det finns dagar då man har känt värmen men blåsten och kylan tar över. Nu längtar jag efter sol! Vi är även nära helgen och jag hoppas verkligen på lite värme!

Veckan har flyttat på. Många tankar som snurrar. Måndagens terapi fick mina ögon att öppnas lite mer. Det blev en tomhelskänsla som smög sig fram. Jag insåg helt plötsligt något som egentligen hela tiden var rätt så logiskt. Nu växlar jag mellan det gamla antagandet om mig själv och det nya. Nu är det uppehåll nästa måndag då det är röd dag. Jag behöver den pausen.

Jag tänker tillbaka till innan jag fick börja på denna terapin för snart 3 år sedan. Det har kommit fram saker som jag inte ens trodde att jag tänkt på. Känslor som jag trodde var begravda, eller som jag inte trodde fanns har kommit fram. Vi har pratat kring det. Ibland när vi har pratat och jag har svarat på hennes frågor så tänker jag ibland: Men herregud! Fattar hon inte? Nej...Ibland förstår jag henne. Det som jag först tycker är logiskt visar sig att mitt tänk kanske inte var så logiskt i alla fall. Det får mig att tänka.

Jag har kommit långt tycker jag. Tänk att jag vågade öppna upp mig för en främmande människa?! Det trodde jag aldrig. Visst...jsg hade en samtalskontakt i 25 år tidigare och hon hjälpte mig otroligt mycket. Men med henne pratade jag mestadels om det som var nu. Här i denna terapin pratar vi om det som var då och hur jag kan leva med det nu. Flummigt förklarande kanske men det är så det är.

Så...vad händer idag då? Ska ni göra något speciellt? Själv ska jag fortsätta att plocka i ordning lite och ta hand om mina hundar. Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag ❤️

För ett X antal år sedan så var jag ensamstående på heltid med fem barn. Samtliga under 10 år. Jag fick höra av människor som fanns runt mig att jag var lat. Jag gick ju bara hemma. Igår på terapin så pratade vi bland annat om återhämtning. Tankarna gick tillbaka till bland annat den tiden. När jag inte gör något så känner jag mig lat. På grund av allt jag fått höra under alla år. Det är som inpräntat i ryggraden.

Det var en jobbig session igår. Att sitta där med rädsla och gråt i halsen som jag försökte hålla ifrån mig var jobbigt. Jag är så glad över att jag har fått en sådan underbar terapeut som jag har fått. Hon är lugn i sitt sätt. Pratar lågt. Det gör mig lugn. Ja sessionen är över men processen fortsätter i mitt huvud. Tankar och minnen avlöser sig. Jag har börjat se på vissa saker och situationer annorlunda mot vad jag gjorde då. Ärligt talat så har människor som fanns runt mig, bekanta och släkt som fick mig att känna mig så värdelös. Jag har varit med om en del men inte en enda hjälpte mig. Vissa hjälpte till och med till att sänka mig. Det var kanske inte deras mening men det var så de gjorde. Jag kände mig så mindre värd än andra av mina syskon. Komiskt nog så var det en del som tyckte att jag var den tuffa av mina tre yngre syskon.

Nu är jag ledig från terapin i två veckor då påsken kommer emellan. Jag ska försöka tänka på min återhämtning. Min dotter Beatrice sa något klokt häromdagen. - Att vara psykisk trött är lika jobbigt som att vara trött efter en arbetsdag. Ja...Ibland värre för en arbetsdag tar slut men jobbet som min hjärna gör har ingen arbetstid. Jag ska försöka tänka på vad jag behöver. Något som min terapeut ofta säger åt mig. Det är dags att försöka följa det. Ett måste för att orka.

Just nu saknar jag min bästa vän. Ja det gör jag varje dag. Saknar att prata med henne. Carina var en syster som jag valde att ha I mitt liv. En syster som alltid fanns där oavsett. Lika mycket som jag fanns för henne. Saknaden är så stor. Hon var helt underbar ❤️

Jag hoppas att ni alla har haft en fin dag så här långt. Önskar er en fin fortsättning ❤️

Ny vecka. Nya utmaningar. Nya tillfällen att skaffa nya ljusa och roliga minnen.

Dagen började som vanligt med terapi på hög nivå. För att se det positivt så var det värre förra veckan. Idag pratade vi om den mur som skyddar mig från svåra känslor. Jag försökte rita muren men det gick inte. Ska försöka få ut bilden från mitt huvud på papper till nästa vecka. Det var en jobbig session men samtidigt en bra session. Den gav mig mycket. Fortsättning kommer nästa vecka.

Ibland har jag tänkt på att sluta skriva om det som sker innanför väggarna hos min terapeut. Man är ju lite rädd för vad folk ska tro om mig. Kanske blir bilden av mig lite skev. Men samtidigt så är det skönt och skriva av sig...så jag kommer nog att fortsätta med det.

Nu är jag hemma och vilar mitt huvud. Det blir en lugn kväll. Det är planeringen i alla fall. Jag hoppas att ni alla har en bra dag. Önskar er en fin fortsättning!

Vi är inne i februari månad. Snön som föll igår ligger kvar på marken. Jag hoppas att det var sista snöfallet innan våren kommer. Kylan biter sig fast i både leder och muskler. Sitter just nu under täcket och värmer mig. Jag är frusen idag.

Det är måndag och i vanlig ordning så var det terapi som stod på schemat. Jag åker in tidigt med Fredrik. Han dumpar av mig på sjukhuset och sedan sitter jag där och väntar in tiden och dricker mitt kaffe. Det är skönt och sitta där och varva ner för jag har så svårt med att ha en tid att passa. Sitta hemma och vänta är värre än att sitta på plats och vänta.

När det närmar sig tiden så går jag mot avdelningen. Det går bra tills jag kommer till sista trappan. Då börjar jag känna klumpen i magen. Ångest, ångest, ångest. Idag var det mycket av den varan. Man sitter där och pratar, svarar på frågor, lyssnar och sedan är det som en liten AHA- upplevelse. Man ser på saken på ett annat sätt. Man länkar ihop känslan med händelsen och får en annan insikt. Ja...eller hur man nu kan beskriva det.

Ja det var tufft idag på många plan. Jag fick känna idag att jag lever. Skönt kan man tycka men en pina i stunden. Det kändes som flera gympapass på en och samma gång. Tänk om man hade gått ner i vikt av all ångest?! Då hade jag varit smalare än vad jag var som 18-åring.

Ja...nog lever man alltid.

Nu ska jag släcka ner tror jag. Är trött och haft ont i huvudet halva dagen. Ni får ha en fin kväll.

Den frågan får jag ofta i min terapi. Vi kör EMDR. Man upplever dåvarande känslor i nuet. Idag var det jobbigt. Många sorgliga känslor. Även rädsla. Ibland går dom hand i hand. Jag får följa min terapeuts hand med ögonen och där får jag se och uppleva det som varit. Konstigt men det är så. Vi pratar när det är paus. Jag sätter Ibland ord på det jag känner eller har sett passera. Ibland har jag svårt för att hitta orden. Jag gick till terapin med ångest. Jag visste vilket minne vi skulle fokusera på idag och det kändes jobbigt. Sedan satt jag med känslor som sorg och rädsla. Hjärta slog hårt. När sessionen var över och jag skulle gå så fick jag en sådan panikattack. Varför vet jag inte. Det var så jobbigt. Tyvärr så sitter sådant kvar i kroppen ett bra tag efteråt. I alla fall för mig.

Det är jobbigt att gå till terapin men den är viktig för mig. Jag vill må bättre än vad jag gör idag. Hur jag än är som människa i mångas ögon så jobbar jag ändå för att det ska bli bra. Jag gör många misstag, men jag är inte mer än människa. Jag är ingen supermäniska som aldrig gör något fel. Herregud! Det gör jag var och varannan dag.

Idag är en jobbig dag. Det är bara så. Försöker tänka positivt men det är så svårt. Känner mig så värdelös så värdelös. Är du det då? Vad är fakta? Brukar min terapeut fråga. Vad jag känner och vad jag är...är två skilda saker. Att det känns så stämmer inte med verkligheten. Men när andra får mig att känna mig värdelös är som ett kvitto på något sett.

Ja...Idag är det många tankar och känslor som far runt i mitt huvud och kropp. Jag är så trött redan. Hur kommer resten av dagen vara? Ja...Det känns tungt. Känner mig utanför. Jag tillhör inte...Jag är bara någon...obetydlig. Får väl se hur länge jag orkar med allt som händer. Idag är jag trött på allt. Vill bara försvinna bort. Jag vill kunna andas fritt. Känna en inre lugn.

Ångest ångest, ångest. Denna jäkla ångest. Att få en panikattack är lite värre. Den kommer ibland bara så där pang på. Ibland vet man vad den orsakas av och ibland inte. Att få den inför någon annan är pinsamt. Jag vet att jag inte ska tänka så men jag gör det i alla fall. Den snurrade i huvudet. Titta upp, andas med näsan sa min terapeut. Det var inte lätt när allt snurrade och att det kändes som att jag inte skulle få luft.

Vad orsakade panikattacken? Var det något jag sa? Eller något som min terapeut sa? Var det pga det som kom fram under bearbetningen? Har det någon betydelse? Den sista frågan är den jag kan svara på. Det har ingen betydelse men jag vill ha koll. Det känns som att jag mister kontrollen.

Nej...livet är inte som det borde vara...

Kvällen kommen och jag är totalt slut i huvudet. Det har varit en lång dag med fokus på min terapi. Det har ju varit uppehåll nu under julhelgerna. Gjorde en ny skattning och den hamnade på samma poäng nästan som sist. Kanske kommer jag inte längre ner än så som det är nu?! Tiden får utvisa. Det känns ändå rätt så bra. Man jämför ju. Hur det var när jag först kom dit, på hur det har varit under tiden och på hur det är nu. Jämfört från start så är det så stor skillnad. Inte bara poängmässigt utan jag känner det med. Det har varit en otroligt stor och lärorik resa. En av dom största som jag någonsin har gjort och det kommer förmodligen inte vara en resa som kommer slå denna.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv bland annat. Inte bara positiva saker utan även negativa. Men hur man än ser på det så slutar det ändå med positivt i slutändan. Det negativa är de hemska upplevelser man har haft. Det har varit fler än vad jag först själv trodde. Ja, det är klart jag visste om dom men när man föser ihop allt i ett och samma rum så inser man vidden av det på ett annat sätt. Det har fått mig att tänka och reflektera på hur livet egentligen har varit. Jag har insett att det har varit farliga situationer jag har kunnat befinna mig i. Jag ser ett annat ljus över hur jag faktiskt har haft det.

Jag har lärt mig att känna igen känslor. Kanske borde jag visst det tidigare men vissa känslor går hand i hand. Då visste jag inte vilken som var vilken. Idag vet jag det i större utsträckning än tidigare. Jag har även börjat våga tänka på hur jag vill ha mitt liv. Dock så är det vägen dit som jag inte har fått ihop än. Jag vet vad som inte får mig att må bra i alla fall så jag börjar där. Så tänker jag de dagar jag mår bra i alla fall. Ska fråga mig själv när något dyker upp:Är jag värd det här? Tänka och svara och göra därefter.

Något som jag aldrig har känt tidigare i alla fall är stolthet över mig själv men jag kan faktiskt känna det idag när jag tänker på det jag har gjort i min terapi. Jag har plikttroget gått till min terapeut varje måndag när jag har haft en tid inbokat. Jag tror det är 2-3 ggr som blivit inställt pga sjukdom under dessa 2 1/2 åren. Det har varit kämpigt. Gått dit med ångest. Suttit och fått ångest och går därifrån slutkörd. Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv även på hemmaplan. Det har ju inte tagit slut bara för att jag går ut från min terapeuts kontor.

Det är 3 år sedan som jag fick veta att jag skulle träffa en terapeut för bedömning på PTSD. Förstod inte vad jag hade där att göra. Jag hade inte PTSD tyckte jag. Gjorde en skattning och fick 74 poäng av 80. För att få diagnosen så skulle man ha minst 35 poäng. Det fanns ju ingen tvekan om saken. Dagens skattning låg på 43. Det känns skönt. Förra gången låg det på 42. Kanske går det ner mer, kanske inte. Jag är glad för de poäng som har sjunkit!

Ja...Lite av dagens tankar efter denna veckas terapi. Jag har renbäddat min säng så nu ska jag dricka min kopp kaffe och njuta av tystnaden. Önskar er alla en fin kväll. Kram kram!

God kväll. Hoppas ni har det bra. Jag mår bra men är så trött om dagarna och speciellt efter min terapi. Det är inte så konstigt i och för sig. Det händer en del i min terapi. Det går framåt och jag känner det själv med. Underbart men det har varit en jobbig resa men det har varit och det är värt det.

PTSD sedan barnsben och dissociativ störning. Det sa min terapeut att jag har. Ja det visste jag men ibland så hugger det till när hon säger det. När det uttalas högt, det gör skillnad. För är det tyst så finns det inte. Herregud. Det vet jag ju att det gör men ibland gör det ont att veta att jag har det. Samtidigt är det en lättnad då det ger svar på varför jag har gjort vissa saker och varför jag undviker andra. Ja...Aldrig är man nöjd. Jo! Jag är otroligt nöjd över att ha fått en sådan bra terapeut som jag har fått. Hon är otrolig! Sedan har jag en otroligt bra husläkare med.

Att jag är trött om dagarna beror inte bara på terapin utan även på mina värden. Min läkare frågade mig om jag verkligen åt mat. Ja...Hon är rolig hon. Så klart jag äter! Men jag har inte samma matlust som tidigare. Men jag äter. Kanske inte som jag borde! Mitt blodvärde är lågt. Jag är trött och kan bli yr. Inte konstigt sa hon. Så för vara på den säkra sidan så blir det en mängd (sett från mina ögon) blodprover. Jag ska på olika tester där den röda tråden är tarmen. Hon vill utesluta bland annat inflammation och tumörer. Vilket jag hoppas att det inte är. Var på ett test igår och den läkaren skickar mig till en röntgen för att undersöka hela tarmen. Hon frågade om jag hade gjort en gastroskopi. Där man får ner en kamera via munnen ner till magsäcken. Nej blev mitt svar. Jag hoppas vid gudarna att jag slipper det.

Jag ska inte gnälla. Då min pappa fick cancer i tarmen som sedan spred sig så är det bra att ha koll på hela. Det sägs att vi som har två i led över oss (som min farmor o pappa) löper 8% högre risk än vad andra har. Lite oroväckande.

I morse åkte jag med min tvillingson till Kalmar. Han skulle till polisstationen för att ta ett id-kort. Jag skulle legitimera mig för honom. Efter jag lämnade fram mitt eget id-kort så fick jag förklara att jag är diabetiker och det höll på att sjunka. Vilket det gjorde väldigt snabbt. Jag kände att jag fick svårt för att prata ordentligt och jag orkade inte stå upp. Det blev en paus på pallen i hörnan. Kändes lite som att sitta i skamvrån 😉

En polis lämnade två sockerbitar till mig. Efter en stund kändes det bra. Dom frågade några gånger hur jag mådde. Omtänksamt. Sockret sjönk igen senare på dagen. Konstigt nog. Jag hade ätit ljusa frallor och druckit varm chokladmjölk. En timme efter var det dags igen. Vad är orsaken? Är det en blandning av inre stress och dåliga värden eller vad är det? Men men, nu är det bra. Dock trött. Det är det enda jag är nu för tiden.

Min äldsta dotter körde mig och Benjamin hem. Hon skulle till tandläkaren. Skönt och slippa ta bussen.

Ikväll blir det filmdags med Hampus. Det blir en Avengers. Hoppas jag orkar sitta kvar hela tiden. Filmen är 2 1/2 timme lång.

Jag önskar er alla en fin och mysig kväll. Kram på er!

Sitter i min hörna och kikar ut genom fönstret. Det blåser kyliga vindar. Skönt att vara inomhus.

Hösten kan vara vacker men jag föredrar vår och sommar. Nu känns det som att det är så långt borta...och det är ju det. Det dröjer 5-6 månader till våren. Det blir långa månader. Mörkret  kommer med sinnes nedstämdhet och det kan kännas tungt ibland. Med det kommer oftast tankar och funderingar. Minen som man inte vill tänka på. Ju mer trött man är ju mer mottaglig är man.

Denna veckan har bjudit på många minnen. Dom flashar förbi. Ibland samma minne flera gånger. Tankar och känslor är närvarande. Det är extra jobbigt när ens tankar och känslor inte går hand i hand. Man vet inte vilken man ska lyssna på. Försöker låta dom passera. Inte så lätt men det går bättre idag än vad det gjorde innan jag började på mon terapi.

Jag kan inte låta bli ibland och bli så arg, så besviken på människor som borde ha sett och hört. Varför gjordes inget? Tyvärr så vänder jag det mot mig själv. Blir arg och besviken på att jag lät det hända. Men vad kunde jag ha gjort? Kunde jag gjort annorlunda? Jag försöker tänka: Jag var bara ett barn!

Ja...Jag var bara ett barn. Men fast jag blev vuxen så känner jag mig ibland som barnet från förr. Hennes rädsla, hennes ledsenhet, hennes besvikelse, hennes skräck!

Jag blev vuxen och skulle klara av att leva med allt det jag varit med om. Mina upplevelser tog jag med mig in i framtiden. Försökte lära mig av misstagen jag gjorde. Göra rätt. Men det blev tvärtom. Jag stängde in mig i en cell. Rummet blev mindre och mindre. Jag var fast. Är fast...men idag...nu ska jag försöka ta mig ur. Våga ta steget över tröskeln. Försöka leva...Inte bara överleva. Det brukar min terapeut säga. Det är faktiskt då. Man går upp på morgonen och bland det första man tänker är: jag ska försöka överleva dagen. Drastiskt tänkt men det är så det kan kännas!

Livet är som det är. Jag kan inte förändra det som varit men framtiden kan jag själv forma. Ett steg i taget.

Önskar er alla en fin dag ❤️

Vi är inne på första veckan i oktober månad. Idag är det fint väder. Solen strålar och det är så varmt det kan bli för att vara höst. Var ute och gick en liten promenad efter jag hade lämnat mina prover på hälsocentralen. Det är dags för min årliga kontroll för min diabetes och efter min gastric bypass operation. Har läkartid i morgon.

Igår var jag på terapin. Testade en ny variant av psykoterapi än den jag har gjort. EMDR heter den. Vad jag har förstått så är den bra och hjälpsam. Får se om den passar mig. Jag förstår inte riktigt hur den fungerar och vad som förväntas av mig. Jag har ett målminne som jag ska ha framme. Under tiden ska jag ha framme de tankar och känslor som händelsen i sig frambringade. Sedan ska jag följa min terapeuts fingrar med ögonen.

Det kommer fram bilder från förr. Vissa flashar bara förbi. Korta sekvenser. Men ett minne återkom flera gånger. Ett minne jag inte brukat tänka på.

Igår när jag kom hem så var jag helt slut. Jag hade ont i mitt huvud som gick ner mot ögonen. Inte blev det bättre under kvällen. Tog Alvedon men det hjälpte inte. Idag känns huvudet bättre men jag är trött. Har bestämt mig för att enbart ta det lugnt idag.

Jag hoppas att ni alla har en bra dag så här långt. Önskar er en fin fortsättning ❤️

Efter måndagens session I terapin så har jag tänkt mycket över mitt liv. Mer än vanligt. Mitt helvete började i stort sett när jag var 5-6 år. Det innebär 45-46 års kämpande. För vad?

Jag tänker på alla dom som gjort mig illa. De går där i sin värld. Funderar dom någon gång på att de har skapat ett helvete för en annan? Funderar dom över huvudtaget? Har dom glömt bort min existens?

Övergreppen, misshandeln är över...men det finns inom mig. Idag kämpar jag för att bli kvitt det helvete som andra bär skuld till. Skulden som inte är min att bära ligger ändå över mina axlar.

Tankesättet som jag har om mig själv måste jag bryta. Jag måste se mitt värde. Tänka att jag faktiskt är lika mycket värd som någon annan. Det känns som att jag är fången i en cell. En cell där dörren är borta. Jag skulle kunna gå ut men istället sitter jag kvar. Rädd för vad som finns utanför. Jag fängslar mig själv. För det känns tryggast, men det blir väldigt ensamt!

Jag kan sakna tiden när jag bodde I Eslöv. Låter sjukt för Eslöv är staden som Gud glömde. Eslöv är staden som jag krävdes i...men det är så klart inte staden jag saknar utan mina vänner. Där hade jag vänner att umgås med. Vänner som jag kunde skratta med. Här i Borgholm har jag ingen. Det är konsekvensen för att jag flyttade till en Ö där jag inte kände någon mer än Fredrik. Under dessa 17 åren så är det inte så många som jag har öppnat upp mitt hjärta för.

Jag lever med PTSD. Känns konstigt att säga det trots att jag fick diagnosen för två år sedan. Jag borde ha vant mig. Ibland känns det bra att ha fått ett namn på det man har men ibland så känns det som en käftsmäll. Det får mig att vakna och inse helvetet man har genomlevt. Det är här jag börjar fly...fast det är här jag ska stanna upp och känna. Svårt!...och det gör förbannat ont. Jag ser händelser som varit. Minnesbilder och känslor skiftas om att ge sig tillkänna. Vad är det jag känner? Svårt att greppa då de avlöser varandra. Det känns som ett krig inombords. Kommer jag en dag att vinna? Jag hoppas det!