web analytics
Gå till innehåll

Då var det första dagen på år 2022. Det kommer nog dröja ett litet tag innan man säger rätt år. Det var lugnt här i Borgholm under nyårskvällen. Det smälldes lite här och där men där vi bor så var rådde lugnet tyckte jag. Jag hade min äldsta dotter, min tvillingpojke med familj samt min näst äldsta son med familj här. Min svärmor kom på middag och hade en mycket god tårta med sig. Det var en mycket trevlig dag/kväll.

Vi velade lite med att köpa nyårssmällare men efter mycket tänkande så tänkte jag att det kanske var roligt för Pontus. Jag köpte en liten tårta och några smällare. Min dotter köpte två lyktor som vi skulle få upp i skyn strax innan och strax efter nyår. Dock så kommer jag aldrig köpa en tårta mer i alla fall. Skiten trillade och sköt mot sidan. Mitt ena barnbarn blev ju rädd så klart.

Men det gick över snabbt men ändå. Nej jag är inte mycket för smällare annars och det är inte säkert att det blir några nästa nyår. Det smällde inte mycket men jag hoppade till varje gång det väl gjorde det. Ibland är jag väldigt lättskrämd och ibland så är det inte lika jobbigt.

Idag har jag städat vårt vardagsrum, hall och påbörjat köket, men nu får det vara för idag. Håller på och tvättar med.

Ja...så hur har det gångna året varit då? Jag sitter här och försöker tänka på om det har hänt något speciellt och det jag hela tiden återkommer till är att flyttar. Det började i februari förra året. Min äldsta dotter separerade från sin dåvarande sambo och flyttade till en egen lägenhet i Kalmar. Jag hjälpte henne att packa sina saker och hjälpte henne att flytta. Strax innan sommaren var det dags för min äldsta son att packa och flytta. Jag var hos honom och hjälpte honom att packa, sedan flyttade vi hans saker till ett ställe här i stan och sedan bodde han här i några veckor. Under denna tiden flyttstädade vi hans gamla lägenhet. I augusti var det dags för honom att flytta in i huset där han nu bor. Han träffade en jättefin tjej som sedan flyttade in till honom i huset. Hon har en underbar liten flicka så jag fick ett extra barnbarn på köpet 🙂

Men! Flytten tog inte slut där för när Sarah skulle flytta in till Robin så hjälpte jag till med att packa och flytta hennes saker till huset. Ja jag var inte ensam om att hjälpa till för familjen hjälpte med till. Efter Sarahs flytt så var det dags för Benjamin och hans familj att flytta ut härifrån till en lägenhet i stan. De hade inte så mycket och lägenheten som de flyttade till var möblerad, men rummet de lämnade här hemma skulle rensas för Hampus skulle få det. Det blev storstädning här hemma i både Hampus och Pontus rum. Sedan var det dags för Beatrice att flytta ut. Hon skötte det mesta kring sin flytt men rummet hon hade skulle jag ha till hobbyrum. Det var dags att få in mina saker där.

Min svärmor flyttade från en lägenhet till en annan. Jag hjälpte henne att packa och flytta samt så tog jag flyttstädningen även där. Sedan kom slutet på november och det var dags för min äldsta dotter att flytta till en större lägenhet. Jag hjälpte till att packa och flytta hennes saker.

Ja det var många flyttar som sagt. Under denna tiden skulle jag även fokusera på mig själv och min terapi. Det gick bra, men det har varit jobbigt. Dock så ser jag ändå ett ljus i tunneln. För att se hur terapin har hjälpt så ser man även på om symtomen för PTSD har minskat och det har det. När jag började för 18 månader sedan så hade jag ett värde på 74 och det högsta man kan ha ligger på 80. Idag ligger värdet på 46. Fortfarande lite högt då gränsen går på 35 (tror jag att det var) men det är bättre i alla fall. Jag märker även av det så jag ser det inte enbart i siffrorna och det är ett stort plus för mig!

Jag har haft julledigt i två veckor nu men ska till terapin igen på måndag. Jag har gjort mina hemuppgifter och en av dom får mig att tänka och fundera. Den öppnar mina ögon kan man säga. Vi pratar ju i terapin och jag spelar ju in sessionerna. Sedan ska jag lyssna på den och där börjar mina tankar att virvla omkring. Det är stor skillnad mot att säga saker och ting än vad det är att lyssna på det man själv berättar

Ja det var lite om mitt gångna år. Inget spännande och inget intressant i sig kanske men det är det stora hela för mig. Vad väntar detta året då? Ja min näst äldsta son ska bli 25 år gammal. Han är i den åldern som jag var när jag väntade honom. Ja...så jag ska alltså bli 50 år. Jag vet att åldern bara är en siffra men för mig så betyder den den otroligt mycket på flera olika sätt. Den får mig att tänka på det jag har förlorat under min tid här på jorden, men den får mig även att tänka på alla de guldkorn som kommit över min väg under årens gång. Alla underbara barn där även några har gett mig fantastiska barnbarn. När jag ser på mina barn idag så tänker jag att jag har gjort något bra här i världen i alla fall!

Jag önskar er alla en God Fortsättning på år 2022. Sköt om er. Kram kram!

Sitter och varvar ner i mitt sovrum. Det har varit stressiga dagar och jag känner att jag måste ta det lugnt. Allt för att orka med julen och med allt vad det innebär. Jag har julhandlat en del. Julklapparna är inslagna men det är lite mer som behöver göras. I kväll ska jag på bio med Hampus, Pontus och med tre av mina barnbarn. Vi ska se Sing 2. Ser fram emot det. I morgon ska jag julhandla och julbaka med barnbarnen och Stéphanie.

Jag har julledigt från terapin nu i två veckor. Har dock hemuppgifter som jag ska göra. Gärna dagligen. Vi hade utvärdering nu i måndags och symtomen för PTSD har minskat ytterligare. Ligger fortfarande över gränsen men det är ändå skönt och se siffrorna. Dom bevisar att jag jobbar hårt med min terapi.

Efter man har varit på terapin så går tankarna varmt. Helt plötsligt kan jag tänka på händelser som jag inte har haft en tanke på innan. Tror dock att det är bra för det är en del saker som man har förträngt. Tror att det är bra att även det kommer upp till ytan. Bättre att det kommer nu än sen när terapin är över.

Jag har en helt underbar terapeut faktiskt. Hon kan vara tuff men hon har rätt i det hon säger. Jag tycker om människor som säger som det är. Är rakt på sak. Hellre det än att gå runt det. Min terapeut är rak på sak. Det är så det ska vara. Hon snappar upp saker i det man säger. Får mig att tänka och fundera för att sedan få mig att se saken på annat sätt. Vi vänder och vrider på mina tankar. Framför allt om tankarna som jag har om mig själv. Jag har gått på terapin i 18 månader nu och jag går förmfram till sommaren. Det känns tryggt faktiskt.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe, sedan får jag väl göra lite nytta. Jag önskar er alla en fin dag. Varm kram till er alla ❤

Sitter i cafeterian på sjukhuset och ser folk komma och gå. Själv sitter jag i en hörna och njuter av mitt kaffe. Har varit på terapin och pratat om min barndom. Om det jag har varit med om. Det väcker känslor som jag har gjort allt för att begrava. Vi pratade och benade ut. Det är jobbigt att gå dit men efteråt så känns det ändå rätt så skönt. För många tankar och känslor som jag har får en annan innebörd när jag går därifrån.

Det är skönt och sitta här i min hörna. Tittar ut och ser människor på språng. När jag ser dom halvspringa fram så känns det skönt att bara sitta här och njuta av lugnet. Jag har inga måsten utan jag väntar bara på att Fredrik ska komma, men han är inte här på några timmar så jag sitter här och bara finns.

Ja jag finns. Ibland känna det dock att jag enbart existerar men att jag inte finns....men just nu känner jag att jag finns. En härlig känsla mitt i allt. Ibland kan livet le även mot mig. I alla fall just i denna stund. Det gäller att njuta i varje stund man kan få. Just nu gör jag det som min terapeut brukar säga: Andas in i det.

Jag andas in!

I terapin ska jag spela in sessionerna för att sedan lyssna på den under veckan. Det gör skillnad att lyssna på det "utifrån". Man minns mer. Fler detaljer kommer fram och tankarna börjar virvla omkring. Sedan när det är dags för en ny session så tar jag fram mina reflektioner och sedan pratar vi kring det. Det hela får en annan innebörd helt plötsligt. Allt är alltså inte som man först tror om sig själv. Det är en liten tröst.

Jag tillhör dom som får dåligt samvete för minsta lilla. Jag är inte rädd för konflikter men automatiskt så tror jag det värsta om mig själv så konflikterna försöker jag ändå hålla mig ifrån så mycket det går. Händer det något så tar jag automatiskt skulden på mig. För det måste ju bero på mig?! Men vad sa jag? Vad gjorde jag? Ja det vet jag inte riktigt men något måste det vara!

Under en dag så går min hjärna på högvarv hela tiden. Inte konstigt att man blir trött. Jag försöker inte gå in i den där välkända ping pong matchen som ofta vill sättas igång i mitt huvud men ibland så gör man det ändå helt automatiskt!

I morgon är det dags för ännu en session. Jag har lite tankar och reflektioner från gångna veckans session. Ska försöka komma ihåg dom till i morgon. Har skrivit ner på mobilen men ibland så glömmer jag ändå.

Jag har varit hos min näst äldsta son med familj i några dagar nu. Myst med barnbarnen, spelat spel och pratat med sonen och hans sambo. Det har varit jättemysigt! I morgon bär det hemåt igen. Jag behöver dessa dagar. Samtidigt får jag dåligt samvete som inte orkar med lika mycket som tidigare. Det tar sin lilla tid att komma tillbaka till livet.

Önskar er alla en fin kväll. Kram på er.

Sitter och lyssnar på ljuden utanför min dotters fönster. Bilar som kör, dörrar som öppnas och stängs. Det finns liv i Kalmar med andra ord. En del kommer, andra går.

Medan jag lyssnar på det så börjar jag sakta men säkert tänka på hur jag själv har det. Otroligt tråkigt! Jag vill så mycket men hämmas av mitt mående. Kan jag komma ifrån det dåliga måendet? Ja det är jag helt övertygad om. Men vägen dit är ju lång ibland. Livet är som en berg och dalbana. Jag försöker leva här och nu men samtidigt så känner jag mig inte lycklig i livet här och nu. Då är det svårt att leva här och nu (Mycket tjat om här och nu märker jag 😉

Jag vet hur jag har haft det i mitt liv. Så vill jag definitivt inte ha det igen. Jag vet hur jag vill ha det i framtiden men det känns inte som att det är nåbart. Inte som livet ser ut just nu...och med den facit i hand som jag har så känns det som att det inte kommer bli bättre.

Ärligt talat. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med, ingen att umgås med, inga vänner som finns här. Det hade varit roligt att ha någon som man träffade lite då och då. Någon som man kunde ringa till ibland, kanske gå och luncha med, se en film, ja listan kan göras lång!

Jag har ju faktiskt haft det en gång i tiden men mitt förflutna har kastat in mig i en hörna och satt mig i en trygghet som fängslade mig. Under många år i fångenskap av den tryggheten som faktiskt får mig idag att känna mig ensam och otrygg har orsakat att jag idag inte har någon vid min sida. Jag ska inte lägga skulden på någon annan men det var inga val som jag egentligen ville göra.

Du har ju din man tänker en del kanske...och det kan man ju tro. Ja jag har honom i vårt hus. Han ligger bredvid mig om nätterna, vi vaknar upp till morgnarna men trots det så är jag ändå ensam. Vi har inget gemensamt känns det som. Det är mycket sällan vi gör något tillsammans och när vi väl har möjligheten så umgås vi inte. Vi pratar inte. Jag saknar det. Tänker på hur det har varit. För har det alltid varit så? Jag vet inte. Under årens gång så hade jag fullt upp med hem och barn. Nu är barnen stora och det är nu jag lägger märke till all den ensamma tiden som jag har. För den kan jag känna fast Fredrik är hemma.

Jag närmar mig 50 år och jag känner att det är svårt att skapa vänskapsband med andra. Visst ska man kunna få vänner även i denna åldern men det skrämmer mig samtidigt. Vad har jag att prata om? Allt var så mycket lättare förr, när man var yngre.

Jag kan känna att livet är fruktansvärt orättvist, men vad hjälper det att känna det så?! Men jag känner det så i alla fall. Jag valde inte att bli ett offer till flera olika förövare. Jag valde inte att växa upp i en otrygg miljö. Dock så gör jag allt för att vända det idag i form av terapin jag får. Den är tuff, jobbigt och krävande men den ger resultat. Jag kämpar och kämpar. Ångesten kommer ofta på besök när jag är där. Min terapeut kommer med råd om andning och det hjälper. Men ångesten sitter och lurar hela tiden. Jag är inte van att prata med någon på det sättet som jag gör där. Kan inte alltid rå för att jag skäms, vilket min terapeut säger åt mig är obefogad. Det hjälper inte alltid. För vad ska hon tänka om mig? Är en fråga som dyker upp! Innerst inne så förstår jag att den frågan inte behöver ställas för jag vet svaret, men jag kan ju ha fel!

Jag är glad över att ha mina hundar. Utan dom hade livet inte varit densamma. Här sitter jag med min äldsta tik Sally ❤

2

Har gjort min ena hemuppgift som jag fick av min terapeut. Det är fortfarande att blunda som jag håller på med. Enkelt för många men ett helvete för mig. När jag blundar så kommer minnen som vill ta sin plats. Minnen som jag vill hålla mig så långt bort som möjligt!

I måndags så halkade vi in på ett tidigt minne. När jag går till min terapeut så vet jag aldrig vad vi ska prata om men under samtalets gång så kommer det fram saker som jag inte visste behövde komma fram i ljuset. Detta tidiga minne var ett av dom.

Det är minnen som jag skäms över men samtidigt så var jag bara ett barn. Jag försöker tänka så i alla fall. Jag var bara ett barn. Men att sitta där och titta min terapeut i ögonen och berätta så personliga saker är pinsamt. Fast jag vet att jag inte ska känna det så. Jag ska inte skämmas! Det är det jag brottas med nu.

Denna terapi är otroligt jobbigt och den tar så mycket energi. Mitt mående som jag har idag grundar sig av allt jag varit med om. Det tar mycket av mig. Det gör att jag inte orkar med ett arbete till exempel. Jag hade gjort allt för att kunna gå till ett arbete. Jag blir fort trött. När andra har jobbat fyra timmar så känns det som att jag har jobbat i 24 timmar. Totalt slut är jag när förmiddagen börjar gå över till lunchtid.

Dock så får jag dåligt samvete för att jag inte bidrar något till hemmet. Jag mår dåligt när jag till exempel handlar onyttigt då pengarna egentligen tillhör Fredrik. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete för det. Fredrik har aldrig sagt något så det ligger på mig helt och hållet. Även det jobbar jag på.

Jag är hos min dotter från söndag till onsdag för att slippa alla måsten som jag har på hemmaplan. Men där får jag också dåligt samvete då jag lämnar över allt till Fredrik. Tänker i nästa andetag att hade jag bara fått hjälp i hemmet så hade jag inte behövt dessa dagar i ensamhet kanske?!

Jag vet inte. Blir så trött på att ha dåligt samvete för allt. Hade varit skönt och kunna se allt positivt och bara njuta av livet! Kanske en dag!...Kanske en dag!

Vilken dag! Vaknade tidigt i morse efter en dålig natts sömn. Vaknat flera gånger och jag var långt ifrån utsövd. Kände mig frusen och smått febrig. Så där som man kan känna när man inte fått den sömn man behöver.

Gick upp och gick iväg till terapin. Kallt som attans var det. Ja det är vinter och den har precis börjat. Hur ska resten av årstiden se ut? Jag kom fram, gick in och satte mig. Tack gode gud för att dom släpper in sina patienter nu. Annars hade jag varit en vandrande istapp tror jag.

Jag sitter i väntrummet. Tittar på klockan och tänker att det är tio minuter kvar. Men min terapeut var lite tidig så jag kom in tidigare. Ja ju förr jag kommer in ju förr går jag hem tänkte jag. Väl hemma så kan jag vila tänkte jag.

Terapin tar en del energi i vanliga fall men när man sitter där och blir uppstressad, får ångest med hjärtklappning så tar kroppen än mer energi och det har jag fått bevis på under dagen. Jag har varit totalt slut. Blev det någon vila? Nej! Jag var för trött och för frusen. Är det tröttheten som får mig att känna mig febrig? Eller är det något gå gång? Igen! Jag hoppas inte det.

Idag under terapin så fick jag möta min självkritiska version och snacka om att jag kan vara självkritisk. Det är något jag är bra på i alla fall. Det är en intressant övning faktiskt. För den får upp mina ögon på vad det är som jag egentligen tänker och vad jag känner. Jag tycker dock att den är svår. Det som jag tycker är allra svårast är att hitta orden. Ju mer jag försöker tänka ibland ju mer avstånd till dom får jag. Men det går ändå bättre och bättre tycker jag.

I morgon ska jag bara försöka vila och ta dagen som den kommer. Jag behöver det.

Nu börjar jag känna mig som mig själv igen. I 1 1/2 vecka låg jag nästan däckad. De gånger jag gjorde något....som att gå till affären tex så var jag helt slut när jag kom hem igen.

Under dessa dagarna så har man ju hunnit tänka en hel del. Reflektioner från min senaste session i terapin tex. Det finns mycket som jag inte själv har tänkt på som min terapeut får mig att börja tänka på. Jag ska skapa nya tankar säger hon. Ja och det är ju inte så lätt faktiskt. Att tänka att man är något som man känner att man inte är...ja, det är inte så lätt helt enkelt!

Ibland så känner jag att jag inte känner mig själv. Jag försvann när övergreppen började. Min identitet stals känns det som. Så vem är jag? I en stund som denna så saknar jag Carina ännu mer. I en stund som denna kunde jag ringa henne och bara prata om allt.

Jag har sju barn som jag har fostrat. Fem av dom ensam under en tid. Jag tar hand om hemmet i den mån jag kan. Det är nog där ett av mina problem sitter. Att jag gör det jag kan i den mån jag kan. Ibland så orkar jag inte. Det är inte så att jag är lat men jag känner mig fruktansvärt lat. Ska jag lyssna på min kropp varje dag så blir det inte mycket gjort. Jag får dåligt samvete för jag vill mer än vad jag kan.

Här kommer då en hel del kritiska tankar in. Tänker hur Värdelös jag är som inte kan följt av flera andra kritiska tankar.

När man tänker på hur lat man är och tänker att man är värdelös så minskar värdet på mig som människa. Jag är inte värd att tex....sitta ner och göra ingenting. För vad har jag gjort för att förtjäna att sitta ner när jag har varit så lat och inte orkat göra någonting?

Det är nu jag går in i en diskussion med mig själv. Jag motargumenterar och fastslår att det är min kropp som säger ifrån. Eller att mitt psyke behöver vila. Men lyssnar jag på det? Nej det vill jag inte påstå. Tyvärr så går dessa tankar och diskussioner med mig själv av rena farten. Dock så blir jag så trött. Ännu mer än vad jag var innan.

Jag tar en dag i taget. När jag känner mig som mest värdelös som människa så försöker jag tänka på terapin och vad den ger. Det är i terapin som mitt liv nystas upp. Där jag får möta mina tankar och känslor i en trygg miljö. När jag tänker på det som visar hur mitt liv har varit så tänker jag: Det är inte så konstigt! Jag ska bara försöka tänka det lite oftare!

Ja det finns många tråkiga händelser som har hänt I mitt liv men även underbara. Som idag fast för 19 år sedan. Då födde jag mina tvillingar Benjamin och Beatrice. Det var en intensiv dag. Under tiden jag satt med värkar på BB så ringde min advokat lite då o h då. Jag var mitt i en skilsmässa och det var mycket kring den men trots det så var glädjen högt i tak. Jag skulle föda mina två fina bebisar...samt bli av med mannen som gjorde mitt liv till ett rent helvete! Kunde jag vara annat än lycklig?!

Ett stort GRATTIS till Benjamin och Beatrice på eran fözelsedag. Puss och kram. Älskar er! ❤

Rubriken är en mening jag ska försöka få in i mitt huvud. Jag var bara ett barn! Vad kunde jag jag ha gjort? Sedan blev jag vuxen. Vad kunde jag ha gjort? Jag tyckte innan att jag hade kunnat säga något, gått därifrån. Nu ska dessa tankar bytas ut, eller jag ska ta till mig nya. Jag som har gått med dom i över 40 år! Skrämmande!

Under dagens session så pratade vi ännu en gång om dissociation. Upplevelsen där man inte har kontakt med sin egen kropp.

Det har hänt flertalet gånger där jag var vaken men jag kunde varken röra mig eller säga något. Rädslan spred sig i min kropp. Som barn Var det fruktansvärt. Ja även nu som vuxen så klart. Men nu har jag ett ord på det. Dissociation!

I många år så har jag fått höra att jag har ljugit. Inget har hänt. Skulle det ha hänt så måste jag ha godkänt det för jag sa inget. Jag gjorde inget. Nu skulle jag bara vilja skrika åt dessa människor att: ALLT HAR EN FÖRKLARING!!! JAG KUNDE INTE!!! JAG VAR PARALYSERAD!!!

Men vad hjälper det? Att skrika ut det? Det som har hänt har hänt. Men till dom som utsatte mig för alla dessa kränkande förnedrande handlingar tog en del av mig. Stampade på det och slängde iväg det. Vad det var...var något jag och min terapeut bland annat pratade om idag.

Så mycket som jag har tänkt och funderat över mitt liv sedan denna terapi började för 17 månader sedan har jag aldrig tidigare gjort. Min terapeut ställer så många bra frågor. Jag får ibland verkligen tänka efter innan jag svarar för jag sitter inte med dom. Vissa av svaren men dom sitter långt inne. Vissa svar blir jag förvånad över och dom får mig att tänka och reflektera om det verkligen kan vara så. Många av svaren om mig själv får mig att känna mig både kluven och förvirrad. Hennes frågor kan vara jobbiga för dom kan väcka en del inom mig men jag lär mig en del om mig själv med så jag ser det bara positivt. Min terapeut har många bra förklaringar som jag tyvärr glömmer bort ibland.

Ibland undrar jag vad min terapeut tänker om mig för hon får tjata på mig och upprepa en hel del för att jag ska få in hälften i huvudet. Hon säger att det finns en förklaring till det och hon har förmodligen rätt. Jag tror på henne, det är inte det men det är ändå en främmande tanke. För vad eller vem är jag om jag inte är allt det där som jag tänker om mig själv? Eller det som jag vet andra kan tycka om mig? Ja nästa vecka ska vi gå igenom mina självkritiska tankar. Jag trodde inte att jag hade några men det visade sig att jag hadde det. Där ser man hur van man om sina tankar om sig själv.

Ja jag lär mig mycket om mig själv!

Lördag hela dagen. Idag får jag ha en dag tillsammans med mitt äldsta barnbarn. Så mysigt ❤ Kommer ihåg när hon föddes. En liten prinsessa som har förgyllt mitt liv sedan dess. Idag går hon i förskoleklass. Inte klokt vad tiden går fort. Mitt yngsta barnbarn fyller snart ett år. Ja liten blir stor 😊

Sitter och funderar på mina självkritiska tankar. Jag har det som hemuppgift att skriva ner eventuella sådana tankar till terapin. Min terapeut frågade mig i måndags om jag hade några. Nej, det tycker jag inte sa jag. Skönt sa hon och det är det ju så klart. Men nu efter hemuppgiften så har det ju visat sig att jag har det. Här ser man hur van man är vid sina egna tankar, speciellt om sig själv.

Ju mer jag tänker efter så inser jag att det är tankar som jag har haft om mig själv sedan barnsben. Jag känner mig hemma med dom. Ja jag vet att det kan låta konstigt men det är så det är. Ska jag efter över 40 år tänka att jag duger som människa. Att jag bland annat har ett värde och inte är misslyckad och värdelös så känns det väldigt skrämmande. För vem är jag om jag inte är allt det?

Det är en fråga som har många svar egentligen...men jag känner ibland att jag inte har några. Svaren kan få mig att känna mig smått förvirrad ibland.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka göra klart min hemuppgift. Önskar er en fin dag ❤

%d bloggare gillar detta: