web analytics
Gå till innehåll

Då har jag kommit till blad 10. Det går sakta framåt. Att skriva om sig själv är svårt. Det svåraste är att bemöta allt ännu en gång men jag tror att det är nödvändigt. Det är skönt att bara få ur sig det man går och bär på. Jag skriver för min egen del, men så klart har jag i tankarna med att jag är inte ensam. Kan jag få ett annat offer att förstå att han eller hon inte är ensam så har jag uppnått ett av mina mål.

Det är ju oftast som så att man tror att man är ensam i allt det som händer. Man skäms ju för att prata om det så man får inte veta om det verkligen inte är någon annan som är eller varit med om samma sak.

Jag hade kunnat ge allt om jag hade haft någon under min uppväxt som jag kunde prata med. Jag fick det senare i livet men jag hade behövt det när jag var ett barn. Det var inte alltid så enkelt att leva med den skam som stämplades i mig. Jag kände mig alltid äcklig och jag kände mig aldrig normal. Vad nu normalt var vet jag inte men jag vet bara att som jag kände mig kunde inte vara normalt. Jag mådde inte bra helt enkelt.

Att sedan växa upp med att jag var en lögnare gjorde ju inte saken bättre. Jag ljög inte men andra runtomkring mig sa att jag ljög. Hur de nu skulle kunna veta för de var inte där. Det är många utsatta som inte vågar stå för det dom varit med om. Jag var en bland dom för längesedan men efter ett tag så stod jag faktiskt på mig. Det var dock inte förrän det kom fram. Men ändå. Jag stod på mig och gör det än idag. Jag har förlorat många släktingar på vägen men det spelar inte mig någon roll idag. Jag vet vad jag är idag och jag klarar mig utan dom.

Att känna sig älskad var något som jag faktiskt inte gjorde under min uppväxt. Det som hände mig tog för mycket av mig och jag kände mig alltid i vägen. Kanske är det därför som jag nu i vuxen ålder har svårt för att tro att andra kan älska mig. För vem vill älska någon som mig?

Jag skämdes mycket över mina känslor och tankar. Det gör jag än idag men ibland så kan jag faktiskt övertala mig själv om att det är inte samma sak att känna och hur det är i verkligheten. Det sitter i mitt huvud försöker jag säga. Ibland lyssnar jag. Ibland så tar känslorna över och jag går ner mig i en depression. Livet är en kamp.

För er som inte varit i samma sits som mig har svårt att förstå. Jag vet det. Jag är oerhört glad över att ni som fått leva ett normalt och hälsosamt liv. Det jag varit utsatt för önskar jag att ingen skulle få uppleva. Ändå så vet jag att just nu denna stund så finns det barn någonstans i vår värld som råkar illa ut.

För er som tror att allt är över när ett övergrepp är över så kan jag berätta att ni har så fel. Allt har bara börjat. I resten av ens liv ska man få kämpa för att få må bra. Kunna lägga allt bakom sig. Kunna gå till affären utan att behöva känna någon doft som påminner om förövaren. Slippa se bilar som påminner om händelser som hänt. Denna lista kan göras lång. Det finns mycket i ens vardag som påminner mig om vad jag har varit utsatt för. Det räcker ibland att jag ser en påse med ris eller pasta. Varför? Ja det kommer hamna i min berättelse om mig. Inte för att den kanske kommer läsas av folk eller ens bli bra, men jag har fått ur mig det jag bär på och svaret på varför jag har formats som människa på det sätt jag är. Låter det konstigt? Eller låter det rimligt?

Har du läst ända hit? Då har du varit duktig 🙂

Önskar er alla en fin eftermiddag och kväll. Sköt om er <3

Vad väntar runt hörnan? Vad finns där?

Sitter på bussen på väg hem från Kalmar. Har träffat min nya terapeut som kan det här med PTSD. Det var jobbigt. Många tankar som virvlar. Hon frågade mig om jag kände mig trygg i rummet. Ja sa jag. Kan du säga: Jag är trygg i rummet? Frågade hon. Jag kunde inte ta orden i min mun.

Vi gick igenom hur en traumatiserad hjärna fungerar och hur den får en människa att reagera som lever med PTSD.

För en liten stund kände jag mig normal. Jag förstod varför min hjärna får mig att reagera som den gör. Hur den får mig att känna. Hur den ger mig fel signaler. Efter en kort stund så sitter man på nålar igen.

Efter en timme så kände jag mig totalt slut. Jag fick huvudvärk, öron som sköljde igenom kroppen. Känner mig just nu nollställd. Ska bli skönt o komma hem. Nästa gång kör vi i 90 minuter. Tror det går bra. Jag kan bara må bättre. Terapeuten är dessutom mycket bra och trevlig. Hon är förstående och hon vet vad hon pratar om. Det känns tryggt

24

Jag har hamnat i en vägskäl. Det känns som att jag har kommit till den punkten där jag måste välja vilken väg jag ska ta, Det är svårt att se så långt fram hur det kommer att bli. Ska man följa hjärtat eller ska man följa hjärnan?

Just nu är inte dessa två synkade. Tyvärr får jag säga för jag vet vad jag egentligen vill hur livet ska vara och se ut men vad hjälper det att kämpa sig till det när det inte ger något resultat?

Jag sänks ner i depression och ångesten gör sig påmind. Att lägga sig med tårar i ögonen är aldrig roligt. Som jag ser det just nu så kommer jag att sitta ensam i framtiden och vem vill göra det? Det är mer ensamt att känna sig ensam med huset fullt av folk än när man är ensam som i att vara helt själv i ett tomt hem.

Jag ska orka jobba, ta hand om hemmet, Laga mat, diska och tvätta. Samtidigt så ska jag försöka ta hand om mig själv. Jag finns för alla andra, men vem finns här för mig? Mina barn finns där men jag vill och kan inte lägga någonting på dom. De hjälper mig i den mån de kan men de har sina liv.

Ibland känner jag att jag inte tillför någonting. Jag vet att jag gör mycket men jag känner att det inte är tillräckligt. Jag lever med mitt dåliga samvete med. Jag har inte dåligt samvete för något som jag har gjort men jag får dåligt samvete när jag inte kan göra allt det jag vill göra. Det jag behöver göra.

Jag ska till min samtalskontakt om 14 dagar cirka. Det ska bli skönt och få träffa henne. Hon går i permission nu i vår/sommar. Sedan vet jag inte hur det ska bli. Jag har gått i samtal nu i 17 år. Hos henne jag går nu till har jag gått i 14 år. Det är många år. Hon känner mig utan och innan tror jag. Ska jag ha en ny och känna att jag får börja om från början? Eller ska jag säga hejdå och klara mig själv? Dessa samtal är viktiga för mig fast det ibland kan kännas att jag inte har något att säga. Det är i och för sig oftast innan jag sätter mig si stolen. Väl där så babblar jag på. Jag litar fullt på henne. Med en ny så kommer det att ta tid.

Ibland så undrar jag om andra folk ser mig på det sättet som jag själv ser mig. Jag kan känna mig totalt värdelös. Jag är en som bara finns och som inte räknas. Jag är inte värd så mycket utan trampa på mig bara. Helt sjuka tankar för ingen är värd att känna så men ändå så gör jag det ibland.

Jag dalar ner i det där svarta hålet. Har ingen att prata med i min vardag. Ingen som ser mig för den jag är. Nu är det helg och jag borde känna att det ska bli skönt då jag får umgås med min familj, men jag känner mig just nu bara så trött. Fruktansvärt trött. Men men...det är bara att ta sig i kragen och försöka njuta av tillvaron. Tänk om det hade varit så enkelt?!

%d bloggare gillar detta: