Vem har sagt att livet skulle vara enkelt? Varje dag är en kamp, mer eller mindre. Ibland blir jag så trött på allt. Speciellt på mig själv. Jag försöker att leva i nuet. Känna in vad jag känner, se vart jag befinner mig. Låta doften från nuet sprida sig i min kropp. Det är en utmaning som min terapeut brukar säga. Speciellt de gånger då jag åker tillbaka till dåtiden. Idag for jag tillbaka då jag var sex år. Jag befinner mig i min säng och ska försöka somna, men jag kan inte.
I rummet hos min terapeut så börjar jag känna klumpen i halsen. Den pluggar igen och jag försöker få bort den. Andningen känns tyngre och det knyter sig i magen. I bröstkorgen bankar hjärtat och jag känner hur det tåras i mina ögon. Jag gör allt för att få bort känslorna medan min terapeut säger att jag ska försöka andas in i det. En stor utmaning!
Jag försöker närma mig barnet inom mig. Min yngre version av mig själv. Ännu en utmaning. Hur ska jag göra det?
Vi gjorde något dom hetet imaginary rescripting. Vi la till en trygghet och omsorg. En trygghet skapades och det var lättare att andas igenom det hela.
Att ha eller att få denna ångest är en kamp i sig. Man känner sig sårbar och det är fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte synas och jag vill inte höras. Jag vill försvinna ut ur det tomma intet!
Just nu sitter jag på bussen och ska ta mig hemåt. Många tankar som far runt i mitt huvud. Det kommer bli en spännande vecka med mycket tankar och reflektioner. Nu längtar jag bara tills jag kommer hem så jag kan kela med mina hundar. På fotot nedan sitter Mimmi. Hon blir snart två år gammal. Hon är lite klumpig av sig men så otroligt charmig ❤
Det är tisdag och dagen har redan börjat. Dock så tar jag det bara lugnt. Känner mig trött. I natt sov jag dock bra men natten innan var inte lika bra. Sedan har det hänt mycket i min vardag. Inte bara i händelser utan även inombords.
Igår hade jag paus från terapin. Nästa tid är nästa måndag. Trots pausen så har jag min hemuppgift som är att blunda. Lätt för många men svårt för mig. Mycket hände förr när jag blundade så det finns så klart en rädsla när jag gör det idag. Sen har jag lyssnat på förra veckans session. Jobbigt att lyssna på den då den gick ut på att närma mig den lilla flickan som jag bär på inombords.
Att sätta ord på känslor nu i vuxen ålder på det man kände som barn är inte det lättaste. Men jag försöker. Jag ska försöka trösta barnet inom mig för att ta mig vidare. Hur ska jag göra det? Ja jag kämpar på. Utöver terapin så har jag ju ett liv att leva. Bara det kan vara svårt men jag försöker se de positiva sakerna som händer.
Min tvillingpojke har flyttat till en lägenhet här i Borgholm tillsammans med sin flickvän och deras gemensamma barn. Hans syster flyttar till Göteborg efter skördefesten. Sedan har vi bara två barn hemma. Vi halveras hela tiden, men det är ju så det ska vara. Barnen börjar bli stora.
Jag står vid ett vägskäl. Vilken väg ska jag välja? I terapin har vi börjat prata om mitt första minne som jag har av ett övergrepp. Jag är sex år gammal och förstår inte vad det är som händer. Jag sa till min terapeut att jag har aldrig pratat om övergreppen ingående med någon och nu ska jag prata om det och om alla känslor som det väcker med en människa som jag egentligen inte känner. Det är så svårt. Det är inte så att jag inte litar på henne för det gör jag. Men att prata om något som jag inte vet hur jag ska få fram är inte så enkelt.
Jag ska försöka närma mig den lilla flickan som var hjälplös och faktiskt oskyldig. Ändå så lägger jag skulden på henne ibland. Men ibland så förstår jag henne och tar henne i försvar.....mot mig själv. Jag ska försöka närma mig flickan i mig själv och försöka få henne att förstå att det inte var hennes fel. Egentligen är det mig själv nu som vuxen jag ska försöka förstå att jag inte kunde göra annorlunda där och då.
Jag känner mig sviken. Hur kunde övergrepp hända i ett hem utan att någon märkte något? Varför reagerade ingen i skolan? För visst måste jag ha blivit annorlunda efter första övergreppet? Jag vet inte. Tycker bara att det är så konstigt.
Ja livet går framåt sakta men säkert. Ibland känns det dock som att allt står stilla och Ibland rusar tiden iväg. Jag hinner inte med.
Ja det var lite av mina tankar idag. Får väl se hur resten av dagen kommer att se ut. Ska tvätta i alla fall så lite nytta blir det men utöver det så blir det inte så mycket vettigt gjort idag. Jag brukar försöka ha det så på tisdagarna. Dagen efter min session i terapin. Hjärnan behöver det 😊
Helt plötsligt så händer det! Poletten trillar ner. Ett ljus tänds. Så kändes det idag under dagens session i min terapi. Min terapeut går återigen igenom ptsd. Hur det utformar sig. Varför jag reagerar som jag gör. Jag nickar, säger ja, det är klart. Jag har trott att jag har förstått men det har jag inte. Idag fick jag en Aha-upplevelse. Helt plötsligt så förstod jag. I alla fall till en viss del.
-Hjärnan tror att det sker nu. Så säger min terapeut. Jag vet det men förstår inte. Eller förstod. Idag så slog det mig att det är ju inte konstigt att jag får ångest och vill fly när minnesbilder tar mig tillbaka till dåtid. Jag ser saker som hänt framför mig. Tro fan att jag reagerar!
Den 1 juni så var det ett år sedan jag började gå till min terapeut. Jag har svårt att lita på folk. Det tog tid innan jag gläntade upp min dörr för henne. Idag litar jag på henne. Försöker ta till mig det hon säger, men ibland är det så svårt!
Jag skulle teckna omfamningen av sorgen jag bär på. Det var ingen lätt uppgift. Men det var rogivande att sitta ner och teckna. Ska kanske göra mer av den varan framöver?! Ja som sagt, det var svårt, men jag ritade en röd lilja som omfamnas av bladen. Sedan satte jag lite färg i tillvaron med blåklocka och maskrosor.
Jag kämpar på. Försöker göra det bästa av det möjliga. Jag är snart 50 år och hur långt har jag kommit i livet? Inte så långt. Ibland vet jag inte vem jag är. Vågar inte riktigt släppa fram personen inom mig. Känner mig Blottad Ibland och det är jobbigt. Hur ser andra på mig? Ser dom mig på samma sätt som jag själv gör är det inte roligt.
Sitter just nu på sjukhuset och fikar. En av hemuppgifterna som jag har. Väntar på att min dotter ska sluta sitt arbete. Jag ska hjälpa henne att packa.
Jag hoppas ni alla får en fin dag. Här droppar det från skyn emellanåt.
Jag har sovit dåligt i natt. Har vaknat om vartannat hela tiden. Det har inte varit långa stunder mellan insomningarna. Man kan ju säga att jag känner mig rätt så slut i huvudet just nu.
Var på terapin i morse. Dagen började alltså med ångest. Jag har svårt för att blunda. Många katastroftankar kommer och en massa minnen kommer ifatt mig. Jag vill inte ha dom där. Idag fick jag göra en exponering i rummet där jag fick sitta och blunda. Min terapeut pratade med mig ibland och jag kände att jag hade svårt för att koncentrera mig både på att lyssna på henne och sitta och blunda.
Det var olika ljud i byggnaden och de ljuden blir starkare när jag blundar. Folk gick i trappan. Jag försöker lyssna på vart dom är och framförallt om stegen kommer närmare eller om de avtar. Att lyssna samtidigt som att prata är svårt. Ångesten steg, den sjönk, mitt hjärta bultade. Knuten i magen växte och klumpen i halsen ville inte försvinna.
Vad är det då som gör att jag har svårt för att blunda? Vad är det som är så läskigt med det? Jo jag tappar kontrollen. Jag vet inte vad som händer runtomkring mig. Vad har hänt förr i mitt liv när jag blundade? Ja en massa obehagliga saker. När jag blundar så blir minnena lite starkare än vanligt. Jag ser dom tydligare och vissa minnen vill jag ju inte veta av. Dock så finns dom där i alla fall.
Jag blundade i 45 minuter idag. Rekord för att vara mig. De enda gångerna som jag blundar så länge är när jag sover. Jag har ett hot och stressystem som är på vakt. Jag har många små undvikande i min vardag. Själv så ser jag inte dom. Märker inte av dom. Inte förrän min terapeut tar upp det med mig. Dessa undvikande är ju min vardag. Jag är van vid dom så jag lägger inte märke till dom.
I hemuppgift så fick jag att blunda i minst 30 minuter minst tre gånger i veckan. Gärna sitta i 45 minuter. Dessa minuter går så långsamt. Men jag ska ta mig katten klara av det. Min ångest ska inte vinna över mig! Fast jag ska ärligt erkänna att ibland så känns det lättare om den gör det men jag vet också att det är bara en hjälp kortsiktigt. Jag vill ju ta över mitt eget liv!
Nu ska jag faktiskt göra mig i ordning för sängen. Behöver vila mitt huvud. Ni får ha en fin kväll!
Då var vi mitt på en ny vecka. Det är inte klokt vad tiden har gått fort. Jag har haft uppehåll i fyra veckor från terapin nu men i måndags var det åter dags. När jag gick sista gången innan min terapeut gick på semester så tänkte jag att nu har jag fem långa veckor som jag var ledig. Ja ledig och ledig. Jag hade ju hemuppgifter som jag skulle göra. Dock så var jag väldigt dålig på att utföra dom. Det blev några gånger i alla fall. Men hur som haver...de långa veckorna som jag tänkte att jag skulle få var inte så långa som jag trodde att de skulle vara. De gick fort!
Nu när jag kom tillbaka så pratade vi en del om sorgen. Den sorg man bär på för det förlorade liv man aldrig fick. Eller sorgen över det liv man fick. Det är samma sak men det beror på hur man vill se på det. Jag har svårt för att gråta. När ledsenheten kommer ikapp mig så gör jag annat som får undan känslan. Det ska jag inte göra utan jag ska ju låta den komma. Min terapeut säger att den måste valideras och få ge uttryck.
Ibland så är jag rädd för att andra ska tycka att jag är känslokall då jag sällan har svårt för att visa mig sårbar men det är faktiskt precis tvärtom. Jag har så många känslor inom mig ibland och jag vet inte vilka det är alltid bara. Jag har svårt att bena upp dom. Det slutar dock nästan alltid i att jag känner ilska. Jag blir arg. Oftast på mig själv. Jag klandrar mig själv för det är lättast så och någonstans inom mig så tror jag att det är mitt egna fel. Fast jag innerst inne vet att en känsla, tanke kommer ifrån då jag själv var barn. Hur kan det vara mitt fel i vuxen ålder? Jag tänker att det som varit har ju varit. Låt det stanna där. Men så enkelt är det inte.
Jag vet att det finns människor som läst min blogg tidigare som tycker att jag ältar det som varit. Bara för att jag skriver om det, men det är mitt sätt att bearbeta. Ibland vet jag inte ens själv vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid datorn utan det blir det som jag tänker på för stunden. Det jag bär på just i detta ögonblicket.
Jag har återupptagit mitt tecknande. Inte för att det blir så vidare vackert men det är rogivande. Jag får annat att tänka på för en stund. Jag känner en inre lugn. Även detta upptagande är min terapeuts förtjänst. Jag får i hemuppgift att rita de olika känslorna. Denna veckan så ritade jag upp mitt ledsna jag, mitt rädda jag och mitt ilskna jag. I mellan dessa känslor så ritade jag bron som får känslorna att gå över och i mitten ritade jag mitt medkännande jag. Det sistnämnda är trädet i hjärtat. Livets träd som jag ska försöka ta mig nära.
Denna gången så ska jag försöka teckna hur jag omfamnar min sorg.
Hur ska jag kunna rita det? Jag ritade min tolkning. Sedan får vi se vad hon säger om det. Jag försökte mig på att måla liljor. Jag har aldrig målat med akryl eller vattenfärger innan så detta var första försöket. Liljor symboliserar bland annat för oskyldighet, tro, hopp, renhet och kärlek för tro. Så hur tänkte jag där med att denna lilja ska symbolisera min omfamning av sorgen?
Ja jag tänker på det min terapeut säger åt mig att min sorg är befogad. Jag var egentligen utlämnad och fick inte den hjälp som jag behövde. Min omfamning av min sorg är förståelsen för att jag faktiskt var oskyldig och att jag har rätt att sörja det liv jag aldrig fick. Trots hur mitt liv än har sett ut och vad min kropp än har fått vara med om så är är jag "ren" trots att jag känner mig smutsig. Som min terapeut brukar säga: Du är inte smutsig. Handlingen som jag fick vara med om är smutsig, inte jag. Sedan står renhet även för oskuld. Sist men inte minst kärleken till tron. I detta fall väljer jag tron på mig själv. Jag måste försöka hitta kärleken till mig själv. Det är svårt men jag måste!
Hur låter det? Hörs det hur dumt som helst eller låter det lite vettigt i alla fall?
Det här med tolkningar är ju rätt så roligt egentligen för man tolkar alla olika. Man kan vara med om precis samma sak men alla har olika syn på det som hänt.
Under ser ni mina bilder. Inga mästerverk som sagt men dock mina tolkningar om mina känslor.
Ha det gott och sköt om er!
Liljor symboliserar bland annat för oskyldighet, tro, hopp, renhet och kärlek för tro
Jag är så trött på denna ångest. Det är om somrarna som jag brukar må som bäst men förra året var katastrof för min del och i år verkar jag få svårt att njuta. I alla fall så här långt. Jag avundas dom som kan gå ut och sätta sig i sin trädgård. Ha en bra bok för läsning. En tidning med korsord. Vad som helst. Njuta av stunden, andas in fågelkvitter och prasslande ljud efter hundarna spring. Varför kan jag bara inte sitta ner och göra allt det där? Nej istället så är det rastlösheten, ångest och tomhet som förgyller min dag.
Jag skulle vilja ta en promenad men istället för det så fängslar jag mig själv i mitt hem. För mig en dag som denna är ett stort steg att bara gå ut i trädgården. Jag tvättar och hänger upp tvätten på tvättlinnan ute. Jag måste ut för att hämta in den torra tvätten för att sedan hänga upp nytt. Givande? Nej det vill jag inte påstå, men jag kommer ut.
Mina hundar älskar detta vädret. Sally ligger så hon har full koll överallt. Cindy har grävt en grop vid stenen och solar i skuggan. Valparna springer och leker över hela gräsmattan. Ja valpar och valpar, de är 1 1/2 år.
Jag ska försöka och bara sitta ner och andas in nuet, men det är svårt. Jag sätter mig ner. Andas och försöker varva ner inombord, men då kommer rastlösheten på besök. Snart därefter känner jag hur det virvlar till i magen. Det känns som att det är fjärilar som flyger upp mot bröstkorgen. Ångest!
Jag är inte van att slappna av så det är kanske därför. Jag ska försöka jobba med att känna mig avslappnad under de kommande veckorna. Sätta mig ner. Ta en inandning och låta luften sakta men säkert komma ur mig när jag andas ut. Njuta av stillheten och lyssna på fågelkvitter. Jag ska försöka!
Det är otroligt jobbigt med behandlingen ibland. Men ändå så ser jag fram emot mina sessioner där. Jag kan se de framsteg jag har tagit. I alla fall när min terapeut tar upp mina värden. Jag jämför mot föregående vecka och där ser jag en förbättring. Det är skönt. Men det jobbiga är alla exponeringar, men hade dom inte varit jobbiga och tuffa att göra så hade jag inte haft svårt med det jag har svårt för. Logiskt! Flummigt, jag vet!
Idag är det mitt i veckan. Det såg ut dom om det skulle regna i morse men detbkom inget. Vi behöver regnet. Det hade varit skönt med åska. Kanske hade luften blivit bättre då. Nu är det så kvavt.
Vaknade tidigt i morse och gick ut med hundarna. Nu sitter jag i soffan med en kopp kaffe. Igår var jag helt slut. Somnade på eftermiddagen och sov bort en timme. Det var skönt men tröttheten försvann inte. Jag brukar bli rätt så trött samma dag och dagen efter mun terapi.
Igår pratade vi lite om hur det har varit. För första gången så känns det som att jag kan acceptera att jag har PTSD och varför jag har det. Sakta men säkert går det in. Det där med att acceptera är inte så lätt. För mig är det ett stort steg att faktiskt acceptera allt skit jag varit med om. Det får mig att bli ledsen, rädd och arg. Sedan kommer den stora frågan varför.
Varför? Varför hamnade jag i dom situationerna som jag har hamnat i? En bra fråga! Jag fick ofta höra att folk trodde att jag ljög för. Varför ta en man som är värre än den förra?! Nej jag måste ha ljugit!
Men det har jag inte gjort. Jag har träffat män som har varit jävliga och utsatt mig både för det ena och det andra. Att jag ingick i ett nytt förhållande med en man som misshandlade mig eller gjorde sexuella övergrepp på mig var för att jag kände igen det jag skulle få möta. Jag kände mig trygg i otryggheten.
Jag vet att det låter flummigt men det är så det är. I alla fall för mig.
Jag ska nu försöka skapa ett liv som jag vill leva. Det är också svårt för helt plötsligt så ska jag följa mitt eget hjärta än andras. Jag ska börja leva och inte bara överleva. Hur gör man det? Jag ska lyssna på mig själv men det är inte så lätt. Tittar man på alla de gånger jag har gjort ett val så har det nästan alltid gått åt helvete. Att lita på sig själv är svårt.
Alla har vi våra drömmar. En av mina drömmar är att vakna upp en morgon och inte tänka på något. Ta en kopp kaffe och lyssna på tystnaden. Eller gå ut i naturen och lyssna på fåglarna. Känna vinden smeka kinden. Bara finnas till. Ingen tid att passa. Det låter så skönt. Idag ska jag försöka att ta det lugnt. Göra något av mina hemuppgifter och sedan bara ts dagen som den kommer. Jag ska försöka det i alla fall.
Har ni fint väder? Här är det varmt men solen ligger bakom molnen emellanåt. Luften är skön och det doftar lite regn. Vi får väl se om änglarna ska gråta idag.
Jag har varit på terapin idag. Det är ju måndag 😊 men nu har jag sommarlov för min terapeut går på semester.
Jag har svarat på ett frågeformulär där de räknar ut ett värde på PTSD. kommer inte ihåg vad formuläret hette. Spelar noll roll egentligen. Det viktiga i det hela är att värdet sjunker. Det är skönt. Tänker jag tillbaka på hur det var innan behandlingen så har jag kommit långt. Jag är ute mer. Idag hälsade jag på en karl som jag mötte i korridoren. Inget för många men stort för mig. När man hälsar på någon så tittar man oftast på personen. När någon hälsar på mig så är det ett bevis på att jag finns. Jag syns. Är rädd för att de kan se min själ. Låter flummigt jag vet, men jag kan inte förklara det bättre.
Jag går och fikar. Det är jobbigt ibland men även där sjunker värdet. Jag ska försöka sitta med ryggen emot folk. Ska även försöka sitta med ryggen emot en dörr. Det är inte så lätt dom det låter. Jag ska klara av det. Kommer inte att ge mig! Det är faktiskt jag som bestämmer och inte min ångest!!!
Låter lite kaxig 😊 men jag är inte det. Försöker dock ta kontrollen över mitt liv!
Idag ska jag träffa min äldsta dotter. Vi ska ta en lunch i stan. Jag hoppas att ni alla får en fin dag! Sköt om er!
Jag står ju helst bakom kameran än framför. Men det är så här jag ser ut denna måndag 😊
