web analytics
Gå till innehåll

2

Vi går mot sista veckan i april månad. Det är fortfarande kallt. Jag har köpt en vårjacka men den hänger fortfarande i skåpet. Det är fortfarande vinterjackan som gäller. Jag var på min terapi i morse och när jag gick därifrån så frös jag fast jackan var knäppt. Jag vill ha sol och värme nu!

Jag sitter i det tysta och varvar ner inombords. Är så trött då jag inte har sovit så bra som jag behövde. Idag blir det att bara ta det lugnt.

Idag på terapin gjorde vi en övning som heter medkännande färg och efter den så närmade jag mig det avgrund som jag tycks haft framför mig. En avgrund som kanske inte är en avgrund utan en väg ur det liv jag har levt. Får väl se hur den bilden kommer växa sig fram. Det kändes i alla fall behagligt och rofyllt. Det var tyst och stilla. Precis det som mitt inre behövde idag.

I morgon är det dags för att träffa min samtalskontakt för sista gången. Hon ska bli en lycklig pensionär 😊 Jag har gått hos henne i snart 16 år. Det är dags att gå vidare. Ta ett steg framåt.

Nu ska jag värma min kropp med en varm kopp kaffe. Jag önskar er en fin dag.

Det är så kallt ute. Jag undrar när värmen ska komma. Det är vår men vi har vinterkyla i luften. Jag som längtade till mitten av mars för det är då våren börjar komma sakta men säkert. Men icke i år.

Då var det en ny vecka och igår det var dags för min terapi igen. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Det var inte så länge sedan tycker jag som jag gick därifrån.

Jag har snart gått hos min terapeut i 11 månader. Jag litar på henne och har gjort det ett tag nu men det är först nu som jag kan gå in i känslor, tankar och funderingar. Det känns tryggare och tryggare för varje gång. I vanliga fall så försöker jag prata runt saker och ting i stället för att gå direkt på kärnan. Igår gjorde jag tvärtom. Tänkte att jag måste för att kunna gå vidare. Hur ska jag annars få hjälp? Annars brukar jag tänka att det inte är så viktigt, men nu fick det bära eller brista.

Jag har börjat att teckna. Har ritat den avgrund jag känner att jag trillar ner i. Att se den på bild kanske hjälper mig att ta mig upp igen.

Jag kämpar på. Ibland i motvind men jag är glad för varje steg som jag tar framåt. Det känns ändå som en vinst på något sätt. Jag är så otroligt glad över att fått den terapeut som jag har fått. Det är inte många jag litar på men hon är en av dom få. Det är så viktigt att få en terapeut som man känner sig trygg med. Det är ändå så pass personliga saker som man ska dela.

Idag är det tisdag och jag har lite att göra här hemma. Jag hoppas ni alla får en fin dag.

Vad det är kallt ute. Våren dröjer att komma. Det haglar ena dagen, regnar den andra. På sina håll snöar det med. Jag hoppas att det blir en fin sommar!

Jag går med tusentals tankar som jag försöker få någon rätsida på. Jag vill mycket men orken finns inte där. Jag är trött och känner mig ibland rätt så sliten. Inte konstigt kanske men jag börjar bli trött på det här mående.

Men!!! Ska jag kolla på helheten, vilket jag ska göra så har jag ändå kommit långt. Det gör så klart mycket för det positiva i mående.

Igår var jag hos min samtalskontakt för näst sista gången. Hon har hjälpt mig mycket. För henne är jag en i mängden som hon hjälpt via sitt arbete, men för mig kom hon att bli en viktig person i mitt liv. Detsamma gäller kvinnan som jag går till för min terapi. Även hon puttar mig i rätt riktning i livet. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått och fortfarande får, men det är jobbigt ibland.

Idag går jag hemma. Jag jobbar inte. Det är inte det att jag inte vill för det vill jag, men jag orkar inte. Ja jag känner mig fruktansvärt lat ibland men jag försäkrar er, det är jag är långt ifrån lat. Något som jag har lovat mig själv är att i alla fall försöka tänka på mig själv. För att må bra. Det är en evig balansgång.

Denna veckan har jag umgåtts med min yngsta son, min näst äldsta son och hans barn. Det har varit underbara dagar. Saknar resten av familjen och även mina hundar. Ska bli roligt och träffa dom igen.

Sally
Cindy
Mimmi
Corall
Sally
Cindy
Mimmi och Corall

Var på min terapi igår. Pratade en del om min uppväxt och några av mina dåvarande pojkvänner. Svårt och ett jobbigt ämne. Jag har kommit kontakt med många känslor och ibland så vet jag inte vad det är jag känner.

Fick i hemuppgift att titta på en serie som går på svt som heter Våldsam kärlek. Känner igen en hel del där. Många liknande tankar som de som varit utsatta för olika former av misshandel. Skönt att veta att jag inte är ensam. Så klart visste jag det innan med men ändå skönt att höra att jag inte är det.

Det finns olika sorter av misshandel och övergrepp. Man jämför ofta med det som varit och få tycker man att vissa händelser inte var så farliga. Det har ju varit värre. Jag försöker även ta in det där med att en traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Det skulle alla gått lära sig för då hade en del kanske inte dömt mig. En kvinna sa en gång till mig: Vad gör du för fel som hamnar i sådana situationer hela tiden?

Är det mitt fel att vissa män tror att de ägar en? Att de kan få göra vad dom vill för att jag tillhör han?

Tillhör? Är jag en sak som en man kan behandla som han vill? Ja att bli behandlad som en sak och inte som en människa tar bort personligheten och livet i allmänhet. Jag är ingen sak. Jag är en människa med känslor! Ja det skulle jag ibland vilja skrika ut. Men vad hjälper det? Livet med det här ligger i det förflutna men det finns ändå i min vardag. Händelserna har hänt men kvar finns känslor, tankar, funderingar och en massa antaganden.

Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?!

Det ska föreställa vår men gud så kallt det är. Värmen kommer förhoppningsvis snart. Mitt sinne behöver det.

I förra veckan var jag hos min samtalskontakt som jag har gått till sedan jag flyttade hit 2005. Snart ska hon gå i pension och vi har spikat de två sista träffarna innan hon går mot nya äventyr som pensionär.

Hon har hjälpt mig mycket faktiskt. Att ha någon som man känner kan prata med och som inte dömer en som person gör mycket för ens vardag på hemmaplan. Jag har jobbat med mig själv de senaste 19 åren och jag skäms nästan för att enbart säga att jag är en bit på väg, men det är så det är. Livet står ju inte stilla så det är alltid något som händer i nutid och mitt dåtida liv får pausa, men nu är jag på gång igen. Sakta men säkert.

Jag går fortfarande på terapi för min PTSD. Det går också sakta men säkert framåt där med. Jobbar hårt med min självbild. Försöker få in att de val jag har gjort i mitt liv beror på en traumatiserad hjärna. Det är inte lätt. Eller som min terapeut brukar säga: Det är en utmaning.

Det är en stor utmaning att försöka se sig själv som värdefull när andra har visat annorlunda under livets gång.

Förra veckan var en turbulent vecka. En sjuk hund som antingen fick avlivas eller bli opererad för livmoderinflammation. Kommer till veterinären och han säger: Det är idag eller aldrig.

Ja det blev först flera dagars passning för henne sedan en hel dag hos veterinären. Sedan opererades hon. Livmodern togs bort och hon är idag en frisk hund. Allt gick bra. Det var mycket ångest som släppte.

Sedan kom helgen och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det blir det sällan i och för sig men så här turbulent brukar det inte bli. Det som hände har fått mig att tänka på mitt eget värde som person. Har jag något värde? Nej, det känns inte som att jag har det. Andra får mig att känna det så. Sedan tänker jag att det naturligtvis är så och tänker att då är det ju inte konstigt att vardagen är som den är. Eller?

Ja så går mina tankar ibland. Jag känner mig mindre värd som människa. Med facit i hand så borde jag vetat bättre tänker jag. Då säger min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val.

Hon är en klok kvinna.

Jag ska försöka komma ihåg att mitt värde som person är lika mycket högt som alla andras. Det kommer bli en stor utmaning, men som sagt jag jobbar på.

Önskar er alla en fin dag!

Det sa min terapeut till mig i måndags. Det första jag tänker är en fråga: Har jag? Varför har jag det?

Ja...Varför? Den frågan har kommit till mig så många gånger under mitt liv. Varför jag?...är framför allt den fråga som jag ofta har ställt mig själv. Vad stod det i min panna som barn? Som ungdom?...och som vuxen?

Stod det -ja utnyttja mig bara! Det är fritt fram! Slå mig, psyka mig gärna, våldta mig och använd mig som din personliga trasa. Stod det så? Står det så?

Det som har varit har varit men tyvärr så stannar inte känslorna där utan dom finns kvar. Känslan hur det kändes då kommer tillbaka idag. Dåtiden krockar med verkligheten. Jag kan bli så kluven. Osäkerheten är stor ibland.

Jag kan känna mig så innestängd i mig själv. En av drömmarna som jag bär på att få kunna gå upp en morgon efter en god natts sömn och må bra en hel dag. Känna att jag inte är en för mycket. Att känna att även jag är värd något. Jag vill inte känna mig som brickan i ett spel.

Jag önskar er alla en fin och trevlig helg!

Jag ska börja ta egna små promenader. Min terapeut frågade mig om jag ville utmana mig själv o göra det. Lätt för många att bara gå ut, men för mig är det otroligt tufft att bara gå ut genom ytterdörren ibland.

Varför är det så? Hur kunde det bli så här?

Förr så älskade jag att vara ute och gå. Det gör jag fortfarande men någonstans inom mig så protesteras det. Förmodligen så grundar sig allt detta i efter då en före detta till mig hotade mig till livet och lovade att jag varken skulle ha kropp och själ kvar när han var klar med mig. Han körde och jagade mig i stan. Var inte han där så fanns det andra. Obehagligt var det!

Ja han har verkligen lyckats, men jag har bestämt att det är min tid nu och återta min "frihet".

Idag har jag tagit några små promenader idag. Det gick bra men jag måste påminna mig om att inte kika på bilarna som kör förbi mig.

Kvällen är kommen och det är dags för mig att bädda ner mig. Skönt och försöka varva ner innan det är dags att sova.

Ha det gott och sköt om er!

Då går vi in på den andra månaden på detta året. Det är måndag och den första i månaden. Jag har bestämt mig för att försöka sluta äta kakor. Jag skrev försöka för jag är väldigt svag för kakor. Men jag mår ju inte så bra av att äta dom.

Det här med olika laster som man har är ju svårt att bara kasta bort, men jag tror ändå på det här att sluta helt direkt än att ta bort lite i taget. Det är nu eller aldrig haha.

Idag var det dags för en ny session i terapin. Nu har min terapeut utbildning nästa måndag så nu blir det ingen terapi förrän om 14 dagar. Men jag har mina hemuppgifter som ska göras. Jag ska gå ensam till hamnen minst tre gånger och lyssna på inspelningen minst tre gånger, per vecka.

Det låter kanske inte mycket men för mig är det det. Jag får sällan vara ifred och då är det svårt att lyssna på inspelningen. Jag ska försöka och sätta mig själv främst. Svårt men det är värt ett försök

Fick ångestpåslag i rummet hos terapeuten. Hon är väldigt duktig på sitt arbete. Hon pratade igenom ångesten med mig. Det kändes bra. Känner mig trygg med henne och det känns så otroligt skönt. Nu har jag gått hos henne under en lång tid. Började den 1 juni och gått en gång i veckan. Sen har hon haft semester samt några utbildningar under dessa månaderna men det har ändå varit en tid.

Det har blivit en stor förändring tycker jag. Till det bättre, men jag jobbar hårt faktiskt både på terapin och på hemmaplan. Min samtalskontakt brukar tjata på mig om att jag ska se mitt eget värde. Att även jag är värdefull. Det är lättare sagt än gjort. Men ett steg i taget så kommer jag kanske fram till mållinjen en dag.

Varje måndag så åker jag in till kalmar för att träffa min terapeut. Har några veckor till framför mig, sedan går hon på semester. Varje session är ca 90 minuter, men det är inga lätta 90 minuter kan jag säga. Det är intressant, jobbigt men framförallt lärorikt. Dock så får jag ofta ångestattacker där men med hjälp av min terapeut så kommer jag tillbaka till nuet.

Igår så var jag helt slut. Det stod helt still i hjärnan. Allt blockerades. Efteråt så tänkte jag att det är tur att hon är terapeut för då dömer hon inte. Jag såg nog inte riktigt klok ut kan jag tänka. Men det känns som att man är där precis då när allt hände.

Jag har en mycket bra terapeut. Hon är duktig på det hon gör. Har förklaringar på det mesta. Lyssnar och stöttar.

Idag är jag helt slut. Har inte kunnat få för mig att göra något. Har känt mig rastlös och ledsen. Inte ens kaffet har smakat. Ångesten har legat och lurat hela dagen. Det är som jag sa till min terapeut igår: Det känns hopplöst ibland.

I morgon går vi in i juli månad. Vi har haft många fina dagar med sol och värme. Idag blåser det och det kom lite regn innan. Rätt skönt faktiskt. Det behövs det med.

Nu ska jag fortsätta att lata mig. Ska bädda ner mig och fortsätta att lyssna på gårdagens session. Det är en av hemläxorna jag får.

Ha det gott och sköt om er!

Jag viker tvätt och har fått undan en hel del. Det behövdes och det är skönt att få undan kläderna. Det är bara jobbigt ibland att göra vardagliga sysslor för det får mig ibland att backa bandet flera år. Jag är tillbaka där jag en gång var. Medan jag viker dagens tvätt så hamnar jag helt plötsligt 18 år tillbaka i tiden. Jag befinner mig i Eslöv, Staden som Gud glömde som jag brukar säga. Jag är i min lägenhet som jag först trivdes jättebra i. Tills jag tog in denna man i min lägenhet som skulle vara en bland dom som skulle förändra mitt liv. Få mig att känna känslor på ett helt annat sätt än vad en människa egentligen ska behöva känna.

Jag lever med PTSD. I normala dagar så känner jag inte av det. Jag intalar mig själv att jag faktiskt är frisk. Det är nog förstorat och väldigt överdrivet. Ja det tror jag tills en sådan här dag kommer. Då förstår jahg att när man sommest slappnar av så kommer livet i fatt en. Hade det bara varit vanliga minnen så hade det varit en sak men jag slängs tillbaka tilll den tid som övergreppen utfördes.

Det är inte bara denna man som får mig att åka tillbaka utan jag färdas över 35 år tillbaka. Det är många år som jag har haft att förtränga saker. Det som en gång var upplevs på nytt. Tycker det är för jävligt att jag som en gång varit ett offer ska behöva genomlida detta ännu en gång och det är jag som är tvungen att arbeta som bara den och försöka bli kvitt dessa spöken som finns i min vardag fast dom egentligen inte är här. Låter det konstigt?

Det är svårt att få ner det i skrift. Samtidigt så är det svårt att prata om. Snart ska jag träffa min nya terapeut som kan det här med PTS för en fjärde gång och snart ska vi gå in i det värsta minnet som jag har. Det var inte så enkelt att hitta det värsta för hur ska man rangordna vad som är värst? Hon sa att det kan komma upp m er under tidens gång och då tar vi det därefter.

Jag vet att det kommer bli jobbigare ön vad det redan är. Men hon är bra min terapeut. Jag litar på henne och vet att hon bara vill väl. Hon är där för mig men än är det svårt att säga till henne att jag är trygg där och då. Orden vill inte komma ur min mun.

Jag gick igenom "Vanliga reaktioner vid trauma" och jag kände så igen mig. Det kändes skönt samtidigt för då är det inte jag som är knäpp. Det är inte jag som är onormal utan det finns en orsak till varför jag tänker som jag gör, hur jag känner mig ibland och hur jag ser på mig själv.

Jag ställer mig själv frågan: Ser andra människor på mig på samma sätt som jag själv gör? många gånger. I mina ögon så är jag inte värd så mycket. Det är känslor från barndomen som sitter kvar. Jag var någon som folk kunde sparka på. Kalla mig för fula saker och jag trodde att alla kunde se vad jag varit med om. Se hur smutsig jag var. För det var så jag kände mig. Folk kallade mig för äcklig. Jag kunde inte förebrå dom för det var så jag själv kände mig.

Mitt andra möte med min terapeut så sa hon att det inte är jag som är äcklig utan det är handlingen i sig som är äcklig. Det var inte ditt fel.

Jag kan ibland tänka att hade jag inte gjort så, så hade det kanske aldrig hänt. Det var i och för isg inte mina ord från början för det var min före detta mans. Det var en mening som han ofta sa. Oavsett vad han sa eller vad han gjorde så var det mitt fel för hade jag inte sagt så så hade han inte haft någon anledning att göra det han gjorde. Hade jag inte gjort det jag gjorde så hade han inte behövt att göra det han gjorde.

Han hade inte behövt. Vilken mening. Idag så ser jag på det på ett annat sätt men ibland så krockar förnuftet med mina dåvarande känslor.

Ja jag har att arbeta mig igenom. Det är som att bestiga ett berg, men jag ska klara det. Jag vill komma upp på toppen och sätta flaggan och känna att jag är värdig att finnas där.

Bild tagen i slottsparken i Kalmar.