web analytics
Gå till innehåll

Ny dag med nya möjligheter. Vad ska jag fylla denna dagen med? Ska jag försöka att bara ta dagen som den kommer eller ska jag bestämma mig för vad jag ska göra? Svårt val. En sak ska jag i alla fall göra. Jag ska fortsätta med att rita teckningen om platsen som får mig att slappna av. Svårt det med men jag ska göra ett försök. Skissen nedan är en påbörjan på platsen. Kan ni se vad det ska föreställa? Den är dock inte färdig än.

Ibland har jag svårt att bara ta dagen som den kommer. Jag säger ofta att jag ska göra det men det slutar med att jag stressar igenom disk, städ och tvätt. Gärna allt på samma gång. Men det är skönt ibland att stressa iväg för då försvinner minnen och tankar. Jag flyr med andra ord...och det hjälper inte. Det går inte att springa ifrån minnen och tankar. De kommer ifatt. Jag ska försöka att varva ner men det är svårt men jag ska försöka.

Jag ska i alla fall kela med mina hundar. Jag har saknat dom dessa dagar som jag var hos min son och de har saknat mig. Det märks. Speciellt Sally. Hon var så glad av att se mig. Behöver jag säga att det kändes skönt?!

Jag hoppas att ni alla får en fin dag. Här lyser solen med sin frånvaro men kanske får jag se en glimt av den senare idag.

Kram kram

Det har regnat under natten men just nu så är det uppehåll. Sitter i min sons lägenhet och lyssnar på tystnaden. Har varit på min terapi som sakta men säkert går framåt. Nästa vecka ska vi ta upp traumaminnet igen. Jobbigt så klart, men ett ont måste. Det är otroligt jobbigt att gå igenom det minnet för det är ett minne jag gjort allt för att glömma bort. Många känslor som drar igenom kroppen. Ibland vet jag inte hur jag ska reagera. Låta det komma eller mota bort det?

Jag vet att det bästa är att låta det komma men ibland är det lättare att mota bort allt. Slippa känna. Slippa tänka. Mina dagar går ut på att överleva dagen men jag glömmer och leva. Nja...glömmer och glömmer. Det är lättare att följa den gamla vanliga strömmen som jag så många gånger har följt. Jag vet hur det är, hur det kommer att känna. Det är ju det där att göra annorlunda som är det jobbiga för det medför skrämmande känslor som jag inte vet kommer visa sig, få mig att känna.

Jag är glad över att fått denna möjlighet, denna behandling men en terapeut som verkligen är bra på det hon gör, men gudarna ska veta att det ibland är svårt. Men det går sakta men säkert fram. Jag är tacksam över att fått denna hjälp. Jag jobbar på i den takt jag känner att jag orkar med. Vissa dagar är bra, Vissa dagar så dalar jag ner. Blir känslig och trött på livet i allmänhet. Ibland känns det som att jag stampar på samma ställe men jag gör ju inte det. Jag måste försöka se framstegen jag gjort.

Ibland är det jobbigt och försöka vara stark, vad nu stark är?

Ska snart åka hem till Borgholm. Träffa barnen igen och lyssna på hur deras helg har varit. Kela med mina hundar och försöka njuta av tillvaron.

Önskar er alla en fin dag!

Åter måndag. I natt sov jag bättre än vad jag brukar göra när det går mot måndag. Varför jag brukar sova sämre beror kanske på att det är dags för min terapi.

Denna gången skulle jag lämna in en skattningsskala på symtomen på ptsd:n ytterligare 5 poäng har det sänkts. Idag har jag 53 poäng. Den första jag lämnade in i juni förra året låg på 74. Stor skillnad. Det går neråt. Lite besviken hade jag ju varit om det inte hade gått ner för jag jobbar faktiskt hårt med mina hemuppgifter.

Förra veckan fick jag en ny hemuppgift. Jag ska sätta mig på ett fik. Ta en kopp kaffe och njuta av lugnet. Ja...kaffet köpte jag. Någon njutning av kaffet vart det ju inte kan jag säga. Speciellt inte den gången jag satte mig på fiket själv. För många är det avkopplande att sätta sig på ett fik. För mig är det dock lite jobbigt. Att sitta bland folk är ju något jag kan ha svårt för. Jag känner mig ofta osäker och otrygg då. Men det är bara att jobba på. Någon gång så kommer det väl en dag då även jag kan få njuta av kaffet.

Nu ska jag fundera på vad jag vill fylla mitt liv med. Jag måste ändå säga att resan jag gör nu och har gjort ett tag nu börjar bli lite spännande och intressant.

Så vart ska jag börja någonstans? Kanske skriva ner de intressen jag har och som jag antingen vill utveckla eller börja utforska mer utav. Ja det kan ju bli en spännande vecka 😊

Ha det gott!

Fotot tog jag vid kapellet vid kyrkogården i Borgholm samma dag som jag gjorde i ordning pappas grav. Säga vad man vill om Öland men fina platser bjuder ön på.

4

Idag ska jag åka in till hörselvården i Kalmar för att kolla min hörsel och se hur det ser ut inne i hörselgången. På ett sätt så hoppas jag att de hittar något fel för då vet jag vad det är och att det kanske går att göra något åt. Men sedan hoppas jag så klart även att det ska vara bra. Lite kluven är jag med andra ord.

Jag ska ta bussen in. Det kommer bli en utmaning för jag tycker inte om att åka buss. Får ofta ångest och att sitta på bussen i 40 minuter med ångest är jobbigt och tröttsamt. När jag ändå är inne i Kalmar så ska jag göra den ena hemuppgiften som jag fick från terapin nu sist, nämligen fika. Det är också en sak jag tycker är extremt jobbigt.

När jag gick ner mig i min första depression för ett X antal år sedan så satt jag på ett fik med min kompis. Jag hade det jobbigt med min dåvarande man. Jag fick inte vara ifred. Telefonen plingade hela tiden och sms:en var inte så snälla. När jag sitter där så ringer telefonen och mamma ringer. Det är något med min syster. Inget viktigt men det blev droppen som fick min bägare att rinna över där och då. Panikångesten slog till och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tyckte att alla tittade på mig som satt inne på fiket. Jag gav telefonen till min kompis och sprang ut därifrån.

Jag har även haft promenader som hemuppgift. Det kan tyckas vara enkelt för många men för mig är det otroligt jobbigt ibland. När jag bodde i Eslöv så blev jag jagad. Jag var gravid med tvillingarna och jag blev rätt så stor med dom. Jag gick upp 18 kg med dom och allt satt framtill på magen. Jag kunde inte röra mig ordentligt och det gick väldigt långsamt framåt. Jag fick även foglossning och hade svårt att gå. Jag hade även men efter den våldsamma våldtäkten som skedde då jag blev gravid. Jag hade svårt att gå flera månader efter den händelsen.

Var jag än gick i Eslöv så hade jag en viss bil efter mig. Hade han förhinder så hade jag vänner till honom som körde efter mig. Jag vet inte om det var vänner till honom egentligen men det var samma bil och samma förare som körde efter mig när han inte själv kunde. Han visste allt som hände runt mig. När jag gick från min lägenhet. När jag gick till stan. Eller till affären. Överallt var han. Sedan fick jag sms med hot. Det var skrämmande speciellt då jag även hade mina 3 barn som jag redan hade att ta hand om. De var då 9, 5, och 4 år gamla.

Idag ska jag bryta mönster som jag har levt efter så länge. Det är inte så enkelt. Det är en väldigt stor utmaning som min terapeut brukar säga. Jag gör allt jag kan för att bryta dom. Ibland är det bara så svårt för ångesten släpper ju inte. Men jag har ändå märkt att ångesten kan kännas lite bättre än vad den gjorde i början. Ångesten är ibland fortfarande hög men jag kan känna att jag klarar av den ändå. Ibland. Inte alltid men jag försöker fokusera på dom gånger jag kan. Försöker lyfta upp mig själv så att säga.

Jag är glad att jag fick denna möjligheten att få gå i terapi. Sedan att jag har ptsd får jag försöka förlika tanken med. Men även det är svårt. För att ha en diagnos gör ju att det hela blir mer verkligt. För det är ju som så att man (jag) har under hela mitt liv puttat bort de känslor, tankar och funderingar för man (jag) vill inte ha dom så nära mig. Det har orsakat att de känslor som jag bär inom mig är djupt begravda och de behöver naturligtvis komma upp till ytan för att bearbetas. Men även det är svårt, men gudarna ska veta att jag faktiskt försöker. Det syns kanske inte alltid men jag gör det. Det går inte en dag som jag inte jobbar med mina hemuppgifter. Jag tar dom på allvar. Allt för att jag ska läkas.

Ibland känner jag mig dock ensam. Jag känner att jag inte har någon att prata med. Många förstår inte och då är det svårt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag tror ju att dom som själva har samma som jag förstår. Dom som inte gör det har inte varit där. Det är nu jag är glad över att ha en blogg för det är i den jag kan ventilera mina tankar och funderingar. Det är genom den som jag kan få ur mig det jag tänker för stunden. Det känns bra.

Ni får ha en underbar dag. Jag hoppas ni har lite sol i alla fall. Här lyser den med sin frånvaro. Det är kyligt ute så det blir min vinterjacka som jag får ta på mig när jag åker iväg.

Sköt om er. Kram kram!

Jag har sovit lite oroligt inatt. Vaknade med ångest och den satt i några timmar. Jag satte mig på bussen och satt med ångest. Jag hatar att åka buss. Har inte gjort det på ett tag och det kändes. Sen när jag kom till terapin så fick jag sitta i stolen som min terapeut brukar sitta i. Hennes stol står mot dörren och jag tycker inte om att sitta ryggen mot dörren.

- Vad är det värsta som kan hända? Frågar min terapeut.

Just där och då kändes det som att jorden rasade under mina fötter lite lätt. Jag kände mig otrygg och rädslan för att det skulle komma in någon och framförallt gå bakom min rygg fick mig rädd.

Vi fortsatte visualiseringen om/runt min lagun. De stora svarta klipporna som jag försöker lägga bakom mig och framtiden som ligger framför mig ska jag nu försöka forma. Till vad? Hur?

Just nu flyter jag på en surfbräda. Klipporna har jag bakom ryggen och jag styr framåt. Mot vad? Det finns inget! Men jag ger mig inte. Jag fortsätter min resa med min terapeut som hjälp. Det känns tryggt.

Jag försöker fortfarande få in i huvudet att jag har ptsd. Det är svårt.

- Varför?

Ja att ha dessa symtom som jag har som visar att jag har ptsd är ju ett bevis på hur mitt liv har varit. Vissa saker som hänt mig i livet har jag svårt att ta till mig. Ibland så blir jag naturligtvis ledsen. Otroligt ledsen för jag har förlorat min barndom, min ungdom och det mesta av mitt vuxna liv. Jag är 49 år och jag kämpar varje dag med livet (som alla andra) och har gjort det sedan jag var 6 år. Innan dess kommer jag inte ihåg så mycket.

Tänk att det som hände för 40 år sedan förföljer mig ännu idag. Jag är vuxen men ibland så känner jag mig så liten. Jag är tillbaka till den där sängen. Ligger och räknar högt för att låtsas falla i sömn. Kanske så slipper jag undan ikväll?

Ja så är livet ibland men jag kämpar på. Jag hoppas ni andra har det gott i vårsolen. Tänk att våren äntligen kom. Jag hoppas den kom för att stanna.

Vi tog en långpromenad igår. Hamnen är vacker så här års. Bilden är tagen I Borgholm. Ha det gott och sköt om er!

2

Vi går mot sista veckan i april månad. Det är fortfarande kallt. Jag har köpt en vårjacka men den hänger fortfarande i skåpet. Det är fortfarande vinterjackan som gäller. Jag var på min terapi i morse och när jag gick därifrån så frös jag fast jackan var knäppt. Jag vill ha sol och värme nu!

Jag sitter i det tysta och varvar ner inombords. Är så trött då jag inte har sovit så bra som jag behövde. Idag blir det att bara ta det lugnt.

Idag på terapin gjorde vi en övning som heter medkännande färg och efter den så närmade jag mig det avgrund som jag tycks haft framför mig. En avgrund som kanske inte är en avgrund utan en väg ur det liv jag har levt. Får väl se hur den bilden kommer växa sig fram. Det kändes i alla fall behagligt och rofyllt. Det var tyst och stilla. Precis det som mitt inre behövde idag.

I morgon är det dags för att träffa min samtalskontakt för sista gången. Hon ska bli en lycklig pensionär 😊 Jag har gått hos henne i snart 16 år. Det är dags att gå vidare. Ta ett steg framåt.

Nu ska jag värma min kropp med en varm kopp kaffe. Jag önskar er en fin dag.

Det är så kallt ute. Jag undrar när värmen ska komma. Det är vår men vi har vinterkyla i luften. Jag som längtade till mitten av mars för det är då våren börjar komma sakta men säkert. Men icke i år.

Då var det en ny vecka och igår det var dags för min terapi igen. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Det var inte så länge sedan tycker jag som jag gick därifrån.

Jag har snart gått hos min terapeut i 11 månader. Jag litar på henne och har gjort det ett tag nu men det är först nu som jag kan gå in i känslor, tankar och funderingar. Det känns tryggare och tryggare för varje gång. I vanliga fall så försöker jag prata runt saker och ting i stället för att gå direkt på kärnan. Igår gjorde jag tvärtom. Tänkte att jag måste för att kunna gå vidare. Hur ska jag annars få hjälp? Annars brukar jag tänka att det inte är så viktigt, men nu fick det bära eller brista.

Jag har börjat att teckna. Har ritat den avgrund jag känner att jag trillar ner i. Att se den på bild kanske hjälper mig att ta mig upp igen.

Jag kämpar på. Ibland i motvind men jag är glad för varje steg som jag tar framåt. Det känns ändå som en vinst på något sätt. Jag är så otroligt glad över att fått den terapeut som jag har fått. Det är inte många jag litar på men hon är en av dom få. Det är så viktigt att få en terapeut som man känner sig trygg med. Det är ändå så pass personliga saker som man ska dela.

Idag är det tisdag och jag har lite att göra här hemma. Jag hoppas ni alla får en fin dag.

Vad det är kallt ute. Våren dröjer att komma. Det haglar ena dagen, regnar den andra. På sina håll snöar det med. Jag hoppas att det blir en fin sommar!

Jag går med tusentals tankar som jag försöker få någon rätsida på. Jag vill mycket men orken finns inte där. Jag är trött och känner mig ibland rätt så sliten. Inte konstigt kanske men jag börjar bli trött på det här mående.

Men!!! Ska jag kolla på helheten, vilket jag ska göra så har jag ändå kommit långt. Det gör så klart mycket för det positiva i mående.

Igår var jag hos min samtalskontakt för näst sista gången. Hon har hjälpt mig mycket. För henne är jag en i mängden som hon hjälpt via sitt arbete, men för mig kom hon att bli en viktig person i mitt liv. Detsamma gäller kvinnan som jag går till för min terapi. Även hon puttar mig i rätt riktning i livet. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått och fortfarande får, men det är jobbigt ibland.

Idag går jag hemma. Jag jobbar inte. Det är inte det att jag inte vill för det vill jag, men jag orkar inte. Ja jag känner mig fruktansvärt lat ibland men jag försäkrar er, det är jag är långt ifrån lat. Något som jag har lovat mig själv är att i alla fall försöka tänka på mig själv. För att må bra. Det är en evig balansgång.

Denna veckan har jag umgåtts med min yngsta son, min näst äldsta son och hans barn. Det har varit underbara dagar. Saknar resten av familjen och även mina hundar. Ska bli roligt och träffa dom igen.

Sally
Cindy
Mimmi
Corall
Sally
Cindy
Mimmi och Corall

Var på min terapi igår. Pratade en del om min uppväxt och några av mina dåvarande pojkvänner. Svårt och ett jobbigt ämne. Jag har kommit kontakt med många känslor och ibland så vet jag inte vad det är jag känner.

Fick i hemuppgift att titta på en serie som går på svt som heter Våldsam kärlek. Känner igen en hel del där. Många liknande tankar som de som varit utsatta för olika former av misshandel. Skönt att veta att jag inte är ensam. Så klart visste jag det innan med men ändå skönt att höra att jag inte är det.

Det finns olika sorter av misshandel och övergrepp. Man jämför ofta med det som varit och få tycker man att vissa händelser inte var så farliga. Det har ju varit värre. Jag försöker även ta in det där med att en traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Det skulle alla gått lära sig för då hade en del kanske inte dömt mig. En kvinna sa en gång till mig: Vad gör du för fel som hamnar i sådana situationer hela tiden?

Är det mitt fel att vissa män tror att de ägar en? Att de kan få göra vad dom vill för att jag tillhör han?

Tillhör? Är jag en sak som en man kan behandla som han vill? Ja att bli behandlad som en sak och inte som en människa tar bort personligheten och livet i allmänhet. Jag är ingen sak. Jag är en människa med känslor! Ja det skulle jag ibland vilja skrika ut. Men vad hjälper det? Livet med det här ligger i det förflutna men det finns ändå i min vardag. Händelserna har hänt men kvar finns känslor, tankar, funderingar och en massa antaganden.

Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?!

Det ska föreställa vår men gud så kallt det är. Värmen kommer förhoppningsvis snart. Mitt sinne behöver det.

I förra veckan var jag hos min samtalskontakt som jag har gått till sedan jag flyttade hit 2005. Snart ska hon gå i pension och vi har spikat de två sista träffarna innan hon går mot nya äventyr som pensionär.

Hon har hjälpt mig mycket faktiskt. Att ha någon som man känner kan prata med och som inte dömer en som person gör mycket för ens vardag på hemmaplan. Jag har jobbat med mig själv de senaste 19 åren och jag skäms nästan för att enbart säga att jag är en bit på väg, men det är så det är. Livet står ju inte stilla så det är alltid något som händer i nutid och mitt dåtida liv får pausa, men nu är jag på gång igen. Sakta men säkert.

Jag går fortfarande på terapi för min PTSD. Det går också sakta men säkert framåt där med. Jobbar hårt med min självbild. Försöker få in att de val jag har gjort i mitt liv beror på en traumatiserad hjärna. Det är inte lätt. Eller som min terapeut brukar säga: Det är en utmaning.

Det är en stor utmaning att försöka se sig själv som värdefull när andra har visat annorlunda under livets gång.

Förra veckan var en turbulent vecka. En sjuk hund som antingen fick avlivas eller bli opererad för livmoderinflammation. Kommer till veterinären och han säger: Det är idag eller aldrig.

Ja det blev först flera dagars passning för henne sedan en hel dag hos veterinären. Sedan opererades hon. Livmodern togs bort och hon är idag en frisk hund. Allt gick bra. Det var mycket ångest som släppte.

Sedan kom helgen och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det blir det sällan i och för sig men så här turbulent brukar det inte bli. Det som hände har fått mig att tänka på mitt eget värde som person. Har jag något värde? Nej, det känns inte som att jag har det. Andra får mig att känna det så. Sedan tänker jag att det naturligtvis är så och tänker att då är det ju inte konstigt att vardagen är som den är. Eller?

Ja så går mina tankar ibland. Jag känner mig mindre värd som människa. Med facit i hand så borde jag vetat bättre tänker jag. Då säger min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val.

Hon är en klok kvinna.

Jag ska försöka komma ihåg att mitt värde som person är lika mycket högt som alla andras. Det kommer bli en stor utmaning, men som sagt jag jobbar på.

Önskar er alla en fin dag!