Jag kan vara en djuptänkande person. Ibland mer och ibland mindre. För tillfället så har jag mina tankar i allt som händer med mig och runtomkring mig. Mycket på grund av min behandling för PTSD. Behandlingen har fått mig att tänka på ett annorlunda sätt i vissa situationer. Den får mig att se på mig själv med andra ögon. Jag glömmer bort det ibland men sakta men säkert slås det in.
Behandlingen tar en hel del på mig. Jag blir trött. Visserligen så är jag bara på en session på 90 minuter i veckan men under veckans gång har jag även hemuppgifter vilket är inte det lättaste att utföra. Fast i går så tog vi bort att det var svårt och satte dit: det är en utmaning 🤗
Kanske så blir det lättare att inte fastna.
Jag har börjat fundera på hur mitt har varit och på hur det är idag. Tankarna har även gått till framtiden.
För en gång skull...äntligen...så har jag förstått att jag måste börja tänka på mig själv. För att må bra. För att läka.
I alla år har jag tänkt på andra...att de ska ha det bra. I det har jag glömt bort mig själv. Jag har ställt upp för andra när de har behövt mig, jag gör det fortfarande. Min samtalskontakt har pushat mig framåt och min terapeut gör detsamma och äntligen har jag insett att de har rätt.
Men...fast jag vet att jag är värd att må bra så har jag svårt att säga nej till andra. Jag lyssnar på alla andra...men vem lyssnar på mig?
Jag känner ibland att ingen skulle förstå, vilket kanske är rimligt. Jag förstår inte själv alltid.
Självkritiken finns. Jag kan ibland känna mig totalt värdelös, ful och hopplös. Att jag är för mycket, inte är värdig. Spegelbilden som jag möter är inte rolig ibland. Eller oftast.
Jag går med dåligt samvete. Speciellt om jag tänker att jag måste tänka på mig själv. Gör jag inte det tillräckligt? Kräver jag för mycket?
Ja...lite av mina innersta tankar idag.