Hur var mitt liv som barn? Det gör ont faktiskt att behöva tänka på det ibland för det är så mycket som jag har varit med om sedan barnsben. Många som såg mig utifrån tyckte säkert att det var hur bra som helst men från mina ögon sett så var det inte alltid så bra.
Jag brukar säga att jag var sex år gammal när jag fick bli vuxen. Det var då helvetet började. Sexuella övergrepp som varade under flera års tid. Nio långa år hade jag framför mig. Det jag var med om önskar jag inte min värsta fiende.
Under mina två första år i lågstadiet så hade jag det i alla fall bra. Jag längtade till skolan för det var där jag hade mina kompisar. Jag fick lite andrum från det som annars hände i min vardag.
Vi bodde i Norra Rörum som ligger i Skåne och som tillhör Höörs kommun. Vad jag minns så fick jag vara med klassens gemenskap. Vi spelade ofta fotboll på rasterna och vi låtsades vara kända fotbollsspelare. Att spela fotboll var roligt och i Norra Rörum så var det just det som de flesta gjorde.
Vi flyttade tyvärr ifrån här när jag skulle börja tredje klass. Eller var det i själva terminen? Jag vet inte riktigt men jag vet att jag gick i tredje klass när vi flyttade in till Höör. Det var här det andra helvetet bröt ut. Jag blev mobbad i min klass. Vi var inte så många i själva klassen men det räckte med dom 15 som var där. Jag blev slagen, psykisk misshandlad och förnedrad. Men hur dåligt jag än mådde för att gå till skolan så längtade jag till morgonen efter då det var dags för ännu en skoldag. Jag kände mig tryggare där. Helt sjukt, men så var det!
Mobbingen i skolan höll i sig under alla åren i låg och mellanstadiet. Jag lyckades få en "vän" men egentligen så kunde jag inte kalla henne för det för hon var med mig bara när hennes bästa kompis var sjuk. Jag hade ingen att vara med på fritiden så det blev mycket ensamtid. Ofta med en boll närvarande. Var det inte fotbollen så var det en tennisboll.
När jag kom upp i femte klass så började det ändra på sig. Förmodligen på grund av att klassen tidigare splittrades och jag fick andra klasskamrater. När jag sedan kom upp i sjätte klass så hade jag äntligen kommit in bland resten av mina klasskamrater. Det börjades kännas bra. Då var det dags för ännu en flytt. Nu hamnade jag i Hörby och ett tredje helvete började.
Ny skola och nya skolkamrater
Vi bodde 8 km från själva byn och jag hamnade på Hellmanarp skola. Fy fan rent ut sagt. Här var det rena tortyren ärligt talat. Jag blev slagen, sparkad, spottad på, utfryst, förnedrad och gud vet allt. Här var det inte bara mina klasskamrater som utförde mobbingen utan min klassföreståndare var lite delaktig. En klasskamrat gick fram och spetsade sin penna på katedern. Sedan stack han den i min rygg. Jag ville naturligtvis inte att detta skulle hända så jag vred mig lite i min stol. Det fick jag inte för min klassföreståndare utan han tyckte att jag skulle sitta rakt i stolen. Jag sa vad som hände men han brydde sig inte.
När vi hade prov i skolan så fick jag "fel" fast jag hade skrivit rätt. Vi åkte skridskor på rasten och jag blev ofta fälld på isen. Ibland så skadade jag mig och fast de vuxna såg vad som hände så gjordes inget. Klassföreståndaren duschade i flickornas omklädningsrum. Första gången glömmer jag aldrig. Han kommer ut naken från duschen och säger åt oss flickor: Ni får vänja er flickor. Det här får ni se ofta när ni blir stora.
Jävla äckel!
Jag gick i sjätte klass då och jag kan inte förstå hur en sådan lärare fick jobba kvar!
Jag blev ofta utslängd från lektionerna för att jag inte gjorde som läraren sa. Till exempel de gånger då jag faktiskt vägrade sitta med ryggen emot en klasskamrat. Eller de gånger jag ifrågasatte varför jag fick fel på uppgifter som faktiskt stämde. Då blev jag utslängd och fick sitta och skämmas i korridoren. Sedan fick jag komma in när nästa lektion började. Det fanns tillfällen då jag faktiskt gick hem. Till sist så vägrade jag åka till skolan helt och hållet. Det resulterade i att kuratorn från skolan inne i Hörby samt psykolog och en annan från skolan kom hem till oss. Jag vägrade att gå till skolan och jag blev förflyttad in till Hörby.
Jag fick åka buss in till Hörby och kom sent varje morgon för bussen var inte inne förrän en kvart efter lektionen började. Klassen jag hamnade i var bra. Den kändes bra till en början. Sedan började några klasskamrater visa sig att tro sig vara bättre än en tjej som bodde ute på landet. Dessa var dock inte så många men det räckte med dom som fanns. Det slutade inte där utan det fortsatte så upp till högstadiet. Jag kom aldrig riktigt in i klassens gemenskap och på lektionerna så vågade jag inte öppna munnen för jag var rädd för att det skulle bli fel. På alla frågor jag fick av lärarna slutade med att jag svarade: Jag vet inte.
En i min klass skrev en avslutningslåt där han beskrev klasskamraterna så att säga och när han kom till mig så var det just: Jag vet inte som beskrev mig. Ja det var ju sant, men visst hade jag önskat att jag vågade svara. För jag kunde ofta svaren, men tyvärr så lät jag sällan mina lärare veta det.
Min biologilärare hade gett oss i läxa om ögat och för en gång skull så räckte jag upp handen och fick frågan. Jag svarade och hon sa att det stämde. Tog några steg framåt och stannade sedan till. Tittade mot mig och backade och fortsatte att fråga. Mina svar var rätt och det kändes bra. När lektionen var slut så frågade hon mig om jag hade läst på. Jag svarade ja och hon sa: Fortsätt med det 🙂
Jag ansökte till Eslövs gymnasium och kom in på linjen Social Service. Jag skulle bli utbildad till vårdbiträde. Att det blev den linjen var för att den var yrkesinriktad. Jag visste inte vad man blev när jag ansökte utan det viktigaste för mig just då var att den var yrkesinriktad. Att jag blev något som jag kunde falla tillbaka till. Jag skulle nämligen bli dansare hade jag bestämt.
Jag dansade en hel del. Började i en Famegrupp som fanns i Hörby. Att dansa och få utlopp i dansen var helt underbart. Sedan var det mindre roligt att uppträda för då kom strålkastaren på en, men det var ändå samtidigt roligt. Jag fick vänner som var intresserade av samma som mig. Men när jag gick i andra året i gymnasiet så blev jag misshandlad på skolgården. Det resulterade i att jag fick sluta dansa för min rygg och nacke fick skada. Jag kände just då att jag hade inget liv. Oavsett vad jag gjorde i livet så fick jag bakslag. Jag började gå ner mig i depression.
Mina tankar om detta idag
Jag kunde mer än vad jag visade men jag vågade inte. Tänk så mycket bättre mina betyg hade varit om jag bara hade fått känna att jag dög, att jag kunde. Inte känna mig dömd med mera. Tänk så många elever idag som går igenom samma sak. Det är skrämmande att det fick gå till så som det gjorde. Att ingen ingrep. Mobbingen som jag fick utstå i Höör till exempel. Mycket av det hände ute på skolgården. Var fanns alla vuxna? De som fanns ute, kunde de verkligen ha missat det? Eller var det lättast för dom att blunda?
Mycket av det som hände mig som barn finns fortfarande inom mig. De sexuella övergreppen varade i nio långa år till exempel och under dessa år så hade jag även helvetet i skolan. Tänk om bara någon vuxen hade sett och hört. Brytt sig och tagit tag i saker och ting innan det gick för långt. Tänk om...tänk om...tänk om!
Idag är det inte lönt att tänka på det som har varit för det går inte att göra något åt. Dock så kan man ta lärdom från det. Hur blev jag behandlad som barn och vad fick det mig att känna? Det tar jag fram när jag pratar med mina egna barn idag. De livserfarenheter jag har med mig i livet kan faktiskt göra nytta. Fast ibland vill jag bara begrava dom. De gör ont än idag! Det är det jag försöker säga till mina barn.
Har du kommit ända hit så har du varit extremt duktig. Önskar dig en fin dag. Sköt om er!