Igår skrev jag om hur mitt liv var som barn. Idag ska jag skriva om mitt vuxna liv.
Jag gick ut gymnasiet och blev utbildad till vårdbiträde. Min så kallade karriär som dansare var över innan det nästan inte ens hade börjat. På grund av misshandeln som skedde under skoltid.
Att arbeta med människor visade sig vara roligt och jag älskade att jobba med de äldre människorna. Göra skillnad och göra deras liv bättre. Helt underbart. Vid några tillfällen så arbeta jag med äldre förståndshandikappade och det är nog det mest givande arbete man kan ha.
Jag har även arbetat in om barnomsorgen. Var på ett dagis som det hette på den tiden och jag älskade även detta arbete. Jag kom på att det var med människor som jag skulle jobba med.
Jag bodde i Hörby tills jag fyllde 20. Sedan flyttade jag till Eslöv. Det var för att jag fick arbete på ett sjukhem där. Under denna tiden träffade jag min äldsta sons pappa. Vi var tillsammans tills veckan innan jag födde min son. Jag blev alltså ensamstående innan barnet ens var född. Låg ensam inne på BB och försökte förstå att min son skulle födas fyra veckor för tidigt.
Jag tog hand om min son ensam då pappan till barnet inte ville vara närvarande. Han träffade honom inte ens och det kunde jag inte förstå faktiskt. Inte ens idag kan jag förstå hur man kunde välja bort sin son. Ett barn som han påstod sig vilja ha under tiden jag gick och bar på honom.
Jag träffade en ny man två år senare. En granne till mig. Vi började träffas och jag blev gravid med barn nummer två. Även denna man stack innan min son föddes. Under denna graviditet så träffade jag min äldsta dotters pappa och jag flyttade ut till honom. Födde min son och nu hade jag två underbara barn.
Jag var dock långt ifrån lycklig. Jag trodde att jag hade hittat hem så att säga men jag kände mig inte trygg. Min andra son hann bara bli sju månader gammal när det visade sig att jag var gravid ännu en gång. Jag födde min dotter och nu var jag trebarnsmamma.
Det höll inte med denna mannen i heller utan jag blev ensamstående med tre barn. Pappan till min dotter hörde aldrig av sig för att höra hur det var med dottern och han träffade henne inte i heller.
Nu hade jag bestämt mig. Jag skulle inte ta in en karl i mitt hus utan jag tänkte leva ensam med mina tre barn. Men år 2000 när min yngsta var tre år gammal så träffade jag en man. Fick kontakt med honom via internet. Vi träffades och pratades och jag fattade tycke för honom. Han hade egna barn och det var mycket det som jag fastnade för. Hans engagemang för sina barn. Eller det engagemang som han påstod sig ha i alla fall.
Vi förlovade oss och till sist gifte vi oss. Egentligen ville jag inte faktiskt men gjorde det i alla fall. Jag tänkte att gör jag detta så blir det kanske bättre. Men det blev ju inte det. Det eskalerade i stället.
Jag blev med barn efter en tid och det visade sig vara tvillingar jag bar på. Mannen stack när jag var i sjunde veckan och jag kom att bli ensamstående med fem barn. De yngsta två var nyfödda och min äldsta var nio år gammal. Jag var nu 30 år gammal. Nu hade jag bestämt mig. Ingen jävla karl skulle få komma in genom min ytterdörr. Det löftet höll jag i 2 1/2 år. Sedan kom jag i kontakt med min nuvarande man. Året var 2005.
Ja...året efter så födde jag vår äldsta gemensamma son och 2008 så födde jag vårt yngsta barn. Mellan dessa två pojkar fick jag ett missfall.
Destruktiva förhållanden
När man ser på min livslinje om männen jag har varit tillsammans med och om hur många barn jag har med olika pappor så kan det tyckas vara många. I alla fall många olika pappor. Jag har ofta fått höra att jag har blivit med barn, slängt ut männen för att få underhållsstöd. Att jag skaffade många barn var för barnbidraget skull sa dom.
Naturligtvis så är det inte så. Att jag hamnade i de relationer jag gjorde har jag börjat få en ny förståelse för. Det finns en orsak till det. Som min terapeut säger: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Jag försöker få in det sakta men säkert själv. Jag försöker slå undan alla negativa tankar vilket inte är det lättaste.
Jag har träffat män som inte varit så snälla. Varken mot mig eller mot barnen. Att ha levt i destruktiva förhållanden borde få en att backa nästa gång man träffar någon man som är likadan som de övriga man har träffat. Men det gjorde jag inte. Varför?
Många har sagt här att det är konstigt att jag faktiskt skulle göra det. Att träffa män som inte var snälla. Den ena efter den andra. Nej det trodde dom inte på utan jag ljög. Vid ett tillfälle så sa en äldre kvinna till mig: Vad gör du för fel?
Så nu var det mitt fel alltså. Ja...kanske det. Kanske skulle jag tänkt mig för en extra gång innan jag gick in i ett förhållande. Då tänkte jag att det var mitt fel att det blev som det blev. Idag så väljer jag att lyssna på min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val!
Jag väljer inte att tro på det bara för att göra det lättare för mig utan för att jag faktiskt tror på det. När jag gick hos kvinnokouren så sa dom: När du träffar en man som får dig att känna att det är fel så är det rätt!
Man känner sig trygg i det otrygga. Man vet vad som väntar och kan förbereda sig för det på bästa sätt. När jag träffade Fredrik så mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag väntade in slaget, förnedringen, den psykiska misshandeln. Ja även våldtäkterna väntade jag på men det kom inget. Jag visste aldrig vad som väntade mig sekunden efter. Det var otroligt jobbigt. Det tog flera år innan jag började förstå att det inte skulle hända något.
Jag blev misshandlad och våldtagen av män som jag trodde skulle ge mig en fast punkt i livet.
En av männen psykade mig, behandlade mig som en sak i mitt egna hem. Jag var inte värd mycket. Jag skulle redovisa allt vad jag gjort under en dag. Han gick igenom mina mejl, mina sms. Han skulle ha kontroll på precis allt. Han tyckte inte om att jag hade kompisar utan jag skulle helt och hållet enbart förlita mig på honom. Han bröt ner mig sakta men säkert.
När jag tittar tillbaka på hur mitt liv har varit så inser jag att den ena mannen var värre än den andra. Jag hamnade i depressioner och jag levde med dödsångest dagligen. Efter jag blivit ensamstående med mina fem barn så vågade jag inte gå ut. Mycket på grund av att en av mina före detta körde och jagade mig i stan. Vart jag än var där fanns han. Jag vågade till sist inte gå ut.
Dagligen gick jag med rädsla och visste aldrig hur det skulle bli. Jag hade mina aningar och dessa kom att visa sig vara rätt.
Fast allt detta HAR hänt så är det händelser som jag fortfarande bearbetar. MEN!....oavsett vad jag än har gått igenom så skulle jag gått samma väg idag som då. Hade jag inte gått den vägen så hade jag inte haft mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Det är dom som ger mig styrka och det är dom som är ljuset i mitt liv!
Detta var lite kortfattat om mitt vuxna liv!
