web analytics
Gå till innehåll

Dag 29 – Mitt liv som vuxen

Då var vi komna till rubriken: Mitt liv som vuxen. Vill du läsa om min barndom så kan du göra det här. Det är från min 18-års dag och framåt. Ja jag tog ju studenten och fick utbildningen Vårdbiträde. När jag valde denna linje så visste jag inte ens vad den gick ut på. Linjen hette Social Service och orsaken till att jag valde denna linje var att den var yrkesinriktad. Jag blev något förvånad när jag kom till gymnasiet och insåg att jag skulle få en utbildning för att vårda äldre och sjuka människor.

Jag var kanske inte så smart under den tiden, men jag ville bli dansare och ville ha en utbildning och ett yrke som jag kunde återfalla till om det inte skulle gå vägen som dansare.

Jag hade det svårt under gymnasietiden. Jag hade kompisar som gick i samma klass som jag men jag blev misshandlad under första året i gymnasiet och det orsakade att jag fick sluta med dansen så depressionen var ett faktum. Men jag kom att älska min utbildning. Att jobba med människor och hjälpa sjuka äldre människor fick mig att växa som människa. Jag vårdade dessa människor på samma sätt som jag hoppas och önskar att andra ska göra med mig den dagen jag blir gammal och behöver hjälp.

Efter gymnasiet

Jag bodde ensam i byn Hörby och hade en stor vänskapskrets där. Vi var några stycken som alltid träffades och festade. Jag tog min första klunk av alkohol när jag var 18 år. Under det kommande året så skulle det bli många fler klunkar av den förbjudna drycken. Jag drack för att dränka mina sorger, men de jäklarna lärde sig att simma till sist. När jag var 19 år så slutade jag med starksprit, men det var enbart för att jag vaknade upp en morgon och inte kunde känna min egen kropp. Jag trodde jag var död rent ut sagt.

Jag jobbade under denna tiden på ett dagis. Jag älskade att jobba där men vikariatet tog slut och jag sökte jobb som vikarie på ett vårdhem i Eslöv och fick det. Jag tog mitt pick och pack och flyttade utan att säga något till någon. Jag trivdes på mitt arbete och jag var fast besluten att ändra min livsstil. 20 år gammal och hade redan varit med om en hel del. Saker som egentligen skulle ske inom en livstid och en del saker som egentligen aldrig borde hända.

Första pappan till mitt barn

När jag kom till Eslöv så träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag blev gravid och vi försökte anpassa oss till det kommande livet med barn. Dock så fick han väl kalla fötter och stack en vecka innan sonen föddes. Min son kom 4 veckor för tidigt. Jag var 21 år gammal och blev ensamstående mamma till ett barn som skulle komma bli hyperaktiv.

Pappan till min andra barn

Han träffade jag när min äldsta son var 3 år. Jag blev gravid rätt så fort med mitt andra barn som blev en son. Även han fick kalla fötter och stack under graviditeten. Jag blev ensamstående med 2 barn.

Pappan till mitt tredje barn

Honom träffade jag under graviditeten med min andra son. Trodde att det skulle gå bra men jag flyttade en vecka innan min dotter föddes. Då hade jag fått erfarenhet av hur en man kan göra ett barn illa. Min äldsta son som var hyperaktiv fick många blåmärken på sin kropp.

Tvillingarnas pappa

Jag träffade tvillingarnas pappa under sommaren 2001. År 2002 är ett år som jag aldrig kommer att glömma. Det började med att jag hade min 30-års fest. Jag gifte mig samma dag men gudarna ska veta att jag inte ville. Jag gick emot mig själv och kände mig våldtagen av mig själv. Men jag bet ihop och önskade att allt skulle bli bra.

Under våra 9 månader som vi var tillsammans så kände dom som sju svåra år. Jag blev både psykisk och fysisk misshandlad. Jag kände att jag försvann mer och mer för varje dag som gick. Jag levde i ett destruktivt förhållande och kunde inte ta mig ur. Jag fick höra att allt var mitt eget fel och jag började tro på det.

Det var inte många nätter som jag fick sova i lugn och ro. Dagarna kändes som år och jag föll ner i en djup depression. Ingen trodde på när jag berättade hur jag blev behandlad för när han väl var med så var han så snäll och rar. Men vad som hände innanför våra väggar var långt ifrån något snällt och rart.

Jag började tro att jag var inte värd mer än att bli trampad på. Jag försvann allt mer och kvar fanns ett skal fylld med skam.

Jag fyllde 30 år och blev gravid. Pappan till tvillingarna stack, Min mamma fick hjärtinfarkt och blev bypass opererad. Tvillingarna föddes och min skilsmässa gick igenom. På nyårsafton så fick min pappa en stroke.

Jag var gift i 7 veckor. Skilsmässan var det bästa som någonsin har hänt mig förutom mina barns födsel. Men jag slapp inte undan mannen ändå. Vart jag än gick så såg jag hans bil. Jag var förföljd och han visste alltid vilka steg jag tog. Han fick god hjälp av släktingar till mig med. Han hotade mig till livet och rädslan satte sina klor i mig. Polisen sa att jag inte fick gå själv någonstans. Efter de fått höra allt som hänt så sa de att han var en psykopat. Deras råd var att göra abort för det var enda sättet att klippa av banden helt med denna man. Men jag kunde inte för det var mina barn med. Mitt eget kött och blod. Hur dom kom till spelar inte mig någon roll för jag älskar dom lika mycket som jag älskar mina övriga barn.

Jag fick hot om att jag snart aldrig skulle ha någon kropp eller själ kvar när han var klar med mig. Tvillingarna föddes och jag blev helt plötsligt ensamstående med 5 barn. Det var mycket kämpigt att själv dra det tunga lasset. Samtliga barn var under 10 år. Men jag lyckades att ro allt i hamn men allt gammalt började att ta plats.

Kvinnojouren

Jag fick hjälp och stöd av kvinnojouren under min graviditet. De lärde mig hur jag skulle tänka när jag träffade killar. För tittar man tillbaka så var alla männen av samma skrot och korn. Den ena värre än den andra. Hennes råd var: När du känner att allt känns fel så har du träffat den rätte. Jag förstod inte riktigt vad hon menade men hon förklarade att det inte var konstigt att jag träffade samma sorts män hela tiden.

Man är inte mer än människa och man känner sig trygg i det man vet om. Vet du vad som ska hända härnäst så känner du dig mer trygg. Så jag kände mig alltså trygg i att leva i destruktivt förhållande för jag visste vad som skulle komma härnäst så när jag träffar en man som får mig att känna obehag och otrygg så var det rätt man.

Mina två yngsta barns pappa

Jag träffade mina två yngsta barns pappa 2005 och i hans närvaro så kände jag så obekväm och obehaget växte hela tiden. Jag kände mig så otroligt otrygg och det var så otroligt jobbigt. Orden som kvinnan sa på kvinnojouren ekade i mitt huvud: När du träffar en man som känns fel så har du träffat rätt.Jag trodde inte hon var klok men det visade sig att hon hade rätt.  Mer om honom får ni läsa om morgondagens rubrik.

Terapi

Jag tog kontakt med psykolog under 2003 för jag mådde så otroligt dåligt. Min barndom började komma i fatt mig. Det var en pina att gå upp varje morgon och ta hand om barnen, men jag var tvungen. När jag hade lämnat mina barn så kröp jag ner under täcket igen och låg där tills det var dags att hämta dom. Jag föll ner i en djup depression.

Min bästa vän fick in på mig psyket där jag blev inlagd. Min bästa vän tog hand om mina barn tills jag kom hem igen. Några veckor senare var det dags igen. Samma dag som jag fyllde år så försvann livsgnistan. Jag ville bara bort och jag började tro att mina barn hade det bättre utan mig. Jag var ändå bara en belastning i samhället. Det kändes som att jag blev uppäten inne ifrån.

Denna depression höll i sig. Det var meningen att jag skulle åka iväg en helg till en vän på Öland. Det blev förhinder för vännen blev sjuk, men när min mor frågade när jag skulle åka så sa jag tiden. I mitt huvud så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ta slut på lidandet. Fast då och där så förstod jag inte det själv egentligen vad mitt innersta planerade.

Jag låste in mig hemma och tänkte att när någon hittar mig så är det ändå försent för alla kommer tro att jag var på Öland. Men en annan vän ringde mig och pratade med mig i flera timmar och fick mig till sist att ringa psyket. Jag blev så besviken för jag ville verkligen bort och det fanns bara en utväg till att komma bort från allt lidande.

Min älskade vän Carina hade mina barn och kom och hälsade på. Hon stöttade mig som bara en bästa vän kan göra. Hon fanns där när jag som mest behövde en vän.

Mina känslor om skam kom ifatt mig. Övergrepp som jag trodde att jag hade bearbetat kom upp till ytan. Jag påbörjade en terapi som håller på än idag. Jag får stödsamtal två gånger i månaden och jag har gått till en och samma sjuksköterska i 13 år. Hon känner mig både innan och utan. Jag tror hon känner mig bättre än vad jag själv gör.

Inga närvarande pappor

Ja det har det aldrig funnits för mina 5 äldre barn. De må vara halvsyskon men de har växt upp som helsyskon. Jag är stolt över mina barn och när jag tittar på dom så vet jag att jag har i alla fall gjort något bra här i världen.

Ja det var lite om mitt liv som vuxen. Har ni frågor så ställ gärna dom så ska jag försöka svara på dom. Ni får ha en fin dag!

21 reaktioner på ”Dag 29 – Mitt liv som vuxen

  1. Viktor Högnäs

    Du är så stark som delar med dig utav detta! Allt som händer i ens liv, stärker en på något sätt, men det är tufft att gå igenom jobbiga situationer tyvärr. Man är ju inte heller mer än människa! Ta hand om dig!

    Svara
    1. Lisa

      Tack så mycket. Man växer för varje motgång man får här i livet. Det kan ta lite tid dock.

      Svara
  2. Lillan Kind

    Precis som när jag läste om din barndom blev jag återigen väldigt berörd! Att en och samma människa kan gå igenom så mycket och fortfarande stå på benen…Må du aldrig tvivla på hur urstark du är!! Jag önskar dig av hela mitt hjärta en framtid fylld av kärlek, livsglädje och stolthet över dig själv❤

    Svara
  3. Sanna

    Kom inte i håg sist jag fastnade i ett inlägg så starkt. Du ska veta att du är stark och värdefull, allt du gått egenom är en inre styrka du haft med dig. Väldigt gripande att läsa ska du veta, sänder lite styrkekramar här!💖💖

    Svara
  4. Lexochlogan

    Starkt inlägg, att skriva om barnens pappor. Det kan inte har varit lätt men du har ju löst det toppen. Skönt att du hittar rätt nu ❤️ Tyckte hennes kommentar på jouren var bra och härligt att det känns rätt nu då

    Svara
  5. Pingback: Dag 30 – Mitt liv idag – Sjubarnsmamman

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.