Jag har flera gånger under mitt liv fått höra hur egoistisk jag är. Det har varit allt från att hade jag tänkt på barnen så hade jag inte lämnat deras pappa. Jag skaffade barnen för att jag ville ha barnbidraget och underhållsstödet.
Oavsett vad jag har gjort så är det för egen vinning skull.
För det första så lämnade jag aldrig papporna. Det var jag och barnen som blev lämnade. Jag tog hand om barnen själv på heltid. Inte hade jag någon avlastning. Det var tidiga mornar och sena kvällar. Där emellan så jobbade jag och var till sist hemma på heltid pga att något barn hade speciella behov. Jag var tvungen att vara hemma när barnet kom hem från skolan. Om inte barnet skulle försättas i situationer som h*n inte kunde ta sig ur. Samtliga barn var under 9 år.
Jag lagade mat till dom, städade tvättade o allt annat som tillhör att ta hand om ett hem. Jag försökte finnas där för barnen utöver allt detta. Sagor blev lästa, vi var ute på lekplatsen, tog tåget till Lund för att gå till deras fina park dom här där. Badhuset besöktes eller så blev det en tur till havet. Listan kan bli lång. Det fans en mening som var otroligt viktig för mig som ensamstående: Inget av mina barn skulle bli lidande för att deras pappa valde att gå!
Med det så gjorde jag en hel del för barnen. Vad jag än gjorde så var det för dom. Barnen var mitt liv. Var då och är nu. Jag skulle kunna gå över eld och vatten för mina barn skull!
Dålig förälder?
Jag är idag 47 år gammal och inte för en dag har jag levt mitt liv för MIN skull. Det har varit för mina barn och numera även för mina barnbarn skull. Utan dom känner jag mig inte hel.
Jag är en dålig mamma sägs det. Jag dom gjort allt för mina barn. Precis allt! Jag har hört att jag är det i flera år men ärligt då har jag inte brytt mig…förrän nu, när orden kommer från någon man minst kunde ana…
Jag har inte sagt att jag är världens bästa mamma men jag har som sagt gjort allt för barnen. Jag insåg att jag inte kunde tillgodose några av barnens behov så jag svalde stoltheten och bad om hjälp trots att jag fick höra hur dålig mamma jag tog inte hand om mina egna barn.
Men vad är tolkningen av att ta hand om ett barn? Tar man hand om ett barn som man inte kan hjälpa eller tar man hand om barnet när man ger barnet den hjälp dom den behöver?
Några väl valda ord
Tänk att några ord kan få en att tappa fotfästet. Det känns som att jag står vid klippans rand och faller.
Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig. Det är mitt sätt att bearbeta. Få ut mig de känslor jag bär inom mig. Just nu så tar jag en dag i taget. En dag som känns som flera veckor. Den tar aldrig slut.
Min läkare sa: Strunta i tvätten, strunta i städningen. Fokusera på dig och gör middagen till dina barn. Låt allt annat vara.
Det närmar sig jul. Den årstid som jag verkligen älskar i normala fall. Denna helg känns likgiltig nu. Att försöka glädjas över något tar på krafterna. Som att le, att skratta. Till och med att prata gör mig så trött.
Ibland undrar jag vad meningen är med allt. När man ändå gör så gott man kan och det inte är tillräckligt.
Vidrig människa
Jag har fått höra att jag är en vidrig människa, äcklig och smutsig och jag tillför inte samhället något. Men så är jag också en besvikelse för samhället. Jag är dessutom hjärndöd och patetisk det är hårda ord att få höra om sig själv. Dock så bekräftar dom mina känslor. Det är ju så jag tänker om mig själv ibland.
Att höra det från folk i allmänhet tar inte lika mycket på en som det gör när någon man älskar säger det. Jag förstår idag att jag inte är älskad tillbaka och det känns naturligtvis. Jag trodde att jag tillförde något i alla fall men det har visat sig inte vara så. En belastning känner jag mig någon som bara finns och som samhället inte behöver.
Mina tankar och mina känslor denna blåsiga dag