Var på min terapi igår. Pratade en del om min uppväxt och några av mina dåvarande pojkvänner. Svårt och ett jobbigt ämne. Jag har kommit kontakt med många känslor och ibland så vet jag inte vad det är jag känner.
Fick i hemuppgift att titta på en serie som går på svt som heter Våldsam kärlek. Känner igen en hel del där. Många liknande tankar som de som varit utsatta för olika former av misshandel. Skönt att veta att jag inte är ensam. Så klart visste jag det innan med men ändå skönt att höra att jag inte är det.
Det finns olika sorter av misshandel och övergrepp. Man jämför ofta med det som varit och få tycker man att vissa händelser inte var så farliga. Det har ju varit värre. Jag försöker även ta in det där med att en traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Det skulle alla gått lära sig för då hade en del kanske inte dömt mig. En kvinna sa en gång till mig: Vad gör du för fel som hamnar i sådana situationer hela tiden?
Är det mitt fel att vissa män tror att de ägar en? Att de kan få göra vad dom vill för att jag tillhör han?
Tillhör? Är jag en sak som en man kan behandla som han vill? Ja att bli behandlad som en sak och inte som en människa tar bort personligheten och livet i allmänhet. Jag är ingen sak. Jag är en människa med känslor! Ja det skulle jag ibland vilja skrika ut. Men vad hjälper det? Livet med det här ligger i det förflutna men det finns ändå i min vardag. Händelserna har hänt men kvar finns känslor, tankar, funderingar och en massa antaganden.
Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?!