Något som vi människor sällan pratar om är psykisk ohälsa. Det är som att folk skäms. De som mår dåligt skäms och de som är närstående skäms för att de har en närstående som på något sätt är psykiskt sjuk
Varför?
Psykisk ohälsa är något som vi människor borde lyfta fram ännu mer så att folk faktiskt kan förstå vad det är!
För 16 år sedan så gick jag hos kvinnojouren i Lund och samtalade. Jag låg då i skilsmässa och var ständigt övervakad av min dåvarande man. Under vår tid tillsammans så hade jag brutits ner till att vara en rädd kvinna som var rädd för att mitt och mina barns liv skulle fara illa.
Jag hade blivit fysisk och psykisk misshandlad under 9 månader. Inte så lång tid kan en del säga men för mig var det som en livstid. Jag fick sova 2–3 timmar per natt. Jag blev tvingad till att göra vissa saker för att sedan bli förnedrad.
Varje dag så gick jag med en rädsla i kroppen för jag var rädd att mina barn skulle bli lidande. Jag var rädd att dom skulle få en del av samma behandling som jag fick. Jag trodde att jag skyddade dom med att gå in och ta all förnedring och misshandel i stället. Ack så fel jag hade!
Barnen råkade aldrig personligen illa ut men de såg ju vad jag gick igenom. De såg hur jag bröts ner sakta men säkert. Klart som korvspad att de blev illa behandlade genom vad jag gick igenom! Jag tänkte aldrig så långt då. Jag trodde jag skyddade dom!
Många har så många åsikter om allt. De som inte varit där har svårt att förstå vad man pratar om. De kan tycka att man tjatar och förstorar upp saker och ting. Det ironiska är att det är just det man intalar sig själv. Man jämför hela tiden och tänker att det inte var så farligt. En överlevnadsstrategi kan man säga!
Jag har träffat män som inte är bra för mig. Den ena värre än den andra. Många har ställt frågan varför? Varför går man från en man till nästa bara för att bli behandlad illa? En del har även sagt att jag har hittat på pga av det. Varför skulle jag göra det?
När jag gick hos kvinnojouren så sa dom att man gör det som man är van vid. Jag var van vid att bli behandlad illa. Jag kände mig trygg i det för jag visste vad som skulle komma. Det är när man inte vet det som man blir orolig och det kan skapa ångest. Det fick jag känna när jag väl hade träffat Fredrik. Kvinnojouren sa att när du träffar en man som får dig att må dåligt så har du träffat rätt man!
Ja när jag fick höra det så tänkte jag att kvinnan som satt mitt emot mig skojade. Trodde hon rent ut sagt var knäpp. Det låter inte logiskt! Men det visade sig stämma. Det tog flera år innan jag lärde mig lita på Fredrik. Men jag ska erkänna att jag hamnar än idag i situationer där jag misstror de som jag älskar som mest. Inte för att de har gjort något fel utan för att känslor framkallas i vissa situationer och jag hamnar där jag en gång var!
Kommer det alltid att vara så?
Övergrepp av olika slag är vanligt hos dom som lever med psykisk ohälsa. Inte alltid men det är vanligt. Det finns så mycket som man som människa inte vet något om. Man ser en människa och tycker att bara för att man ser den så vet man. Men ingen vet vad den går och bär på. Vilka känslor han eller hon får handskas med och varför!
Folk har väldigt lätt för att döma andra människor. Det finns alltid anledningar till varför saker och ting händer.
Idag är jag 46 år och jag skulle varit en kvinna som tror på sig själv. Veta att jag är värd något. Att jag duger som jag är. Men min själ har blivit naggad så många gånger i mitt liv och känslorna finns fortfarande kvar och naggar min vardag i dag.
Det som har varit har varit. Gå vidare! Så tänker jag ibland men det är inte så lätt. Inte när känslorna från förr kommer som ett brev på posten. För det är ju som så att det som har varit föföljer en genom livet. Det gäller att lära sig att leva med det bara.
Det är inte det lättaste!
Det räcker att en doft gör sig påmind för at man ska trilla tillbaka till det där svarta hålet. Ibland räcker det att jag ser en Cheva till exempel. Min före detta man hade en sådan och när jag ser en Cheva så går tankarna automatiskt tillbaka.
Man har olika strategier för att överleva som jag brukar säga. Låter drastiskt men så är det ibland att livet är en enda stor kamp av något. När jag känner att jag har för många känslor i kroppen så skriver jag. Många säger att jag tjatar men jag kallar det för terapi!
För 13 år sedan låg jag inlagd och fick diagnosen Djupt deprimerad. Jag gick med panikångest och min kropp var totalt slut. Jag var ensamstående med 5 barn och försökte att få det att gå runt. Här hade jag en stor hjälp av min bästa vän Carina som tyvärr lämnade jordelivet i januari i år. Saknar henne så det gör ont!
Hon tog hand om mina 5 barn så att jag kunde fokusera på mig själv.Sådana vänner är verkligen sällsynta.
Nej nu ska jag sluta och svamla. Ni får ha det så bra!