Depression och ångest

Min samtalskontakt ringde och frågade mig hur allt var och om jag hade funderat över hur jag vill ha det framöver. Jag har ju gått och samtalat i snart 12 år. Det är inte klokt vad tiden går. Det är 12 år sedan som jag bar på mina tvillingar och gick på kvinnojouren i Lund. Det var en jobbig tid. Inte bara för att jag var stor som ett hus utan även för att jag blev trakasserad, förföljd och psykisk misshandlad.

Jag tog mina tre barn som jag redan hade och fick hjälp av min syster då jag var inne och samtalade på kvinnojouren. Barnen var på lekplatsen och hade det roligt medan jag satt som ett vrak nästan inne i ett litet fyrkantigt rum på kvinnojouren. Mycket hade kommit ifatt mig och jag gjorde allt för att klamra mg kvar i livets verklighet.

Jag hade dåligt minne och det var inte så konstigt. Under den tid jag hade tillsammans med den man som psykade mig så fick jag knappt någon sömn. Det var inte många timmar som jag fick sova och ha det lugnt. Sedan på dagen skulle man ha hand om barnen och hemmet och orka med ännu en dag med förnedring och psykisk misshandel. De nio månaderna jag hade med den mannen var som en livstid.

Under denna tid så kom mitt förflutna i kapp mig. Flashbacks och drömmar tillhörde numera vardagen. Samtidigt som jag ensam skulle ta hand om mina fem barn. Jag var nu 30 år gammal. Min äldsta var 9 år och mina yngsta som var tvillingar var nu nyfödda. Där emellan var barnen 4 1/2 och 6 år gamla. Jag var tvungen att göra något med  mitt liv så jag kontaktade vuxen psykiatrin.

Det var en jobbig tid för man skulle först berätta för en främmande människa i telefonen varför jag sökte hjälp. Sedan tog de upp det på ett möte där de bestämde om de skulle ta sig an mig. Dagar senare så ringde dom och gav mig en tid. I tre år gick jag där en gång i veckan. Den sista tiden innan jag flyttade hit till Öland så ville dom att jag skulle komma två ggr i veckan. Först förstod jag inte varför men jag gjorde det efter då jag fick diagnosen Djup depression.

Först tyckte jag att det var en skam att vara djupt deprimerad. Det fanns dom som tyckte att det var bara att göra något åt det. Ja tänk o jag hade kunnat det. Det var inte så enkelt. Jag blev inlagd två gånger under våren 2005 och det gjorde jag för barnens skull. Ja för min egen med men det var barnen jag tänkte på. Det var inga enkla beslut och jag trodde inte att jag skulle behöva göra det men det var inget som jag valde på det sätet utan jag var tvungen. Jag måste ha varit sjuk då de tog emot mig och det var en lättnad i sig för jag var rädd för att jag hade förstorat upp mitt mående.

Jag samtalar än. Jag tycker det är rätt så skönt att gå dit fast ibland har jag ont i magen. Det rör till många känsloir och ibland är man inte redo för dom. Ibland tror man att det är bra och så går man dit och sätter sig och känner hur allt exploderar inom mig.

Jag försöker att inte vara arg eller ledsen utan se sanningen i vitögat. Det är så här det är, så gör det bästa utav det brukar jag tänka. Vilket jag också gör men det är inte enkelt. Speciellt inte när det lilla barnet inom mig bara vill ut och skrika. Jag tror inta folk som inte varit med om samma sak förstår riktigt. Kan de verkligen föreställa sig vad ångest är om de inte har haft det? Jag visste inte ens vad ångest var när läkaren sa till mig att det var det jag hade. Jag var dåligt påläst.

Ångest är något som tillhör min vardag idag. Den kommer och går och ibland så får jag panikångest. Den bara flyger på en och hjärtat bultar som om det skulle slå sig ut från kroppen. Andningen blir snabbare och jag kämpar med att få luft. Det känns som att luftrören ska snöras ihop. Det kan hända var som helst. I somras så fick jag det när vi stod vid bankomaten. Det var att försöka andas normalt och säga till sig själv att det är ingen fara.

I morgon ska jag på samtal. Vad ska jag prata om? Ibland vet jag inte det förrän jag är där, men jag tror jag vet vad jag ska ta upp i morgon. Något som har suttit och gnagt inom mig i flera månader nu och det är om förtroende, svek och vänskap.

Nej, nu ska jag inte tråka ut er mer. Ni får ha en fin dag. det ska jag försöka att ha. Min minsting är hemma idag så vi ska mysa till det lite.

Intressant?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

3 Comments

  1. Anonymous

    känner med dig och det är tur att det finns hjälp til detta…alla kan inte klara det ensam….kram till dig och sköt om dig för mår inte du bra så känner ju familjen av det direkt…..kram

    • Kaylin

      I was wondering if you ever coidesnred changing the layout of your blog? Its very well written; I love what youve got to say. But maybe you could a little more in the way of content so people could connect with it better. Youve got an awful lot of text for only having one or two images. Maybe you could space it out better?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *