Mardrömmar får man på köpet när man har PTSD. Vare sig man vill eller ej. I natt har jag flytt men vart jag än vände och vred mig så var min före detta mig på spåret. Jag sprang och sprang och när jag trodde att jag var i säkerhet så såg jag han komma gåendes.
Obehagliga drömmar kan man inte göra något åt. Dom finns bara där och dom är inget man bara kan skaka av sig. Hur mycket man än vill.
Är något trött nu. Har varit det i några veckor nu. Man blir hemsökt på nätterna och på dagarna ska man ta hand om hem och familj. Orken finns inte där för en hel dag. Jag gör det jag kan och det som absolut måste göras. Känner mig ibland som världens sämsta mamma och hustru.
Jag tar en dag i taget. Vissa dagar så blir det en timme i taget, beroende på hur man mår. Vissa dagar är jag rastlös och vissa dagar så känner jag mig trött, rädd, ledsen och förtvivlad.
Vilket liv man har. Min terapeut säger för att bli av med symtomen så måste jag lära min hjärna att jag är trygg just nu. Det är inget jag kan tänka mig till utan det är något jag måste säga och agera som. Det är inte så lätt att göra det. Jag känner en sak men ska säga något annat.
Snart ska vi påbörja traumabehandlingen och det skrämmer mig lite. Jag får sådan ångest hos henne varje gång. Hur blir det när jag ska gå in i händelser. Ibland vill jag avbryta behandlingen men det ska jag naturligtvis inte göra. Jag vill bli kvitt dom här känslorna och behandlingen ger sakta men säkert mitt liv tillbaka. Men vägen dit är lång och krokig.
Ha det gott och sköt om er ❤
