Helt plötsligt så händer det! Poletten trillar ner. Ett ljus tänds. Så kändes det idag under dagens session i min terapi. Min terapeut går återigen igenom ptsd. Hur det utformar sig. Varför jag reagerar som jag gör. Jag nickar, säger ja, det är klart. Jag har trott att jag har förstått men det har jag inte. Idag fick jag en Aha-upplevelse. Helt plötsligt så förstod jag. I alla fall till en viss del.
-Hjärnan tror att det sker nu. Så säger min terapeut. Jag vet det men förstår inte. Eller förstod. Idag så slog det mig att det är ju inte konstigt att jag får ångest och vill fly när minnesbilder tar mig tillbaka till dåtid. Jag ser saker som hänt framför mig. Tro fan att jag reagerar!
Den 1 juni så var det ett år sedan jag började gå till min terapeut. Jag har svårt att lita på folk. Det tog tid innan jag gläntade upp min dörr för henne. Idag litar jag på henne. Försöker ta till mig det hon säger, men ibland är det så svårt!
Jag skulle teckna omfamningen av sorgen jag bär på. Det var ingen lätt uppgift. Men det var rogivande att sitta ner och teckna. Ska kanske göra mer av den varan framöver?! Ja som sagt, det var svårt, men jag ritade en röd lilja som omfamnas av bladen. Sedan satte jag lite färg i tillvaron med blåklocka och maskrosor.
Jag kämpar på. Försöker göra det bästa av det möjliga. Jag är snart 50 år och hur långt har jag kommit i livet? Inte så långt. Ibland vet jag inte vem jag är. Vågar inte riktigt släppa fram personen inom mig. Känner mig Blottad Ibland och det är jobbigt. Hur ser andra på mig? Ser dom mig på samma sätt som jag själv gör är det inte roligt.
Sitter just nu på sjukhuset och fikar. En av hemuppgifterna som jag har. Väntar på att min dotter ska sluta sitt arbete. Jag ska hjälpa henne att packa.
Jag hoppas ni alla får en fin dag. Här droppar det från skyn emellanåt.
Kram på er ❤
