Det gångna året

2011

En liten summering om året som har gått. För oss har det inte hänt så mycket egentligen. Robin blev 14 år och blev helt plötsligt ännu mer tonåring. Min minsting blev hela 3 åt. Tänk vad tiden går va? Själv blev jag 39 i februari och Hampus blev hela 5 år i mars. Någon vecka senare så fyllde min lillasyster år. April gick och sedan kom maj då Fredrik och Stéphanie fyllde år. Juli kom och min lillebror fyllde år. Sen var det lugnt ett tag med födelsedagsfirande. Min svärmor firades några dagar innan oktober slut och min äldsta son blev helt plötsligt vuxen. Han blev 18 år. Mamma fyllde också år i december.

När jag sitter här och tänker tillbaka på det gångna året så har jag faktiskt svårt att summera det. Det hände en hel del och det mesta var inte roligt. Det roliga var att bli blev erbjudna att vara med i TV. Både Familjen Annorlunda och sen var det ett program där man skulle bo på landet och leva på det man hade där. Familjen Annorlunda har frågat oss en gång tidigare men även då sa vi nej. Det var roligt att bli tillfrågad. Jag har alltid undrat vad man skulle säga om man blev tillfrågad. Nu vet jag. Visst låter det intressant men allt har en baksida. Sedan ville inte min sambo samt min ena dotter heller. Hade hon och sambon velat så hade jag kanske sagt ja. Nja…jag vet inte ärligt talat. Det andra programmet sa jag nej till och det var mycket på grund av att Fredrik jobbar. Han hade helt omöjligt kunnat vara hemma på heltid och odla grönsaker på heltid.

Den första perioden på förra året var bra och trevligt. Det mesta flöt på och allt verkade så bra. Tills maj månad kom. Den tredje maj fick jag veta att jag var diabetiker. Mitt socker låg farligt högt. Det var ett nederlag och mycket hemskt. Man såg inga fördelar och ärligt talat så kändes det som att jag inte hade något liv kvar. Men det hade jag ju. Jag har lärt mig att leva med sjukdomen och idag ligger mina värden rätt så bra tycker jag. Det pendlar ibland men ändå så är det bra.

Veckan efter så kom nästa slag. Pappa blev sjuk. Han var sjuk innan men det blev värre och han fick åka på flera undersökningar. Jag var rädd för att han hade cancer och jag var med på alla mötet med läkare och sköterskor. En sköterska ringde och berättade att de hade hittat något som inte skulle vara i kroppen på pappa. Dagen efter ringer telefonen igen och då är det doktorn. Jag fick beskedet över telefonen av en läkare och min värld rasade i samma ögonblick. Idag kan jag inte förstå hur en läkare kunde lämna ett sådant besked över en telefon. Pappa hade cancer. De hade sett något på en röntgenplåt. De hade inte fått exakta svar men de sa ändå att han var cancersjuk.

Dagarna gick och men jag levde i blindo. Jag var rädd och ledsen. Man försökte ta in det som man precis hade fått veta. Inget kunde göras. Juni gick och sedan kom juli. Den 20 juli skulle vi träffa en doktor i Kalmar för att få ett riktigt besked. Den dagen var hemsk. Pappa fick åka in med bår och han hade ont. Han ville sitta upp men de ville inte flytta honom för han skulle ju snart åka hem igen. Liggande på båren får han besked om sin sjukdom. Han var döende i cancer och det fanns inget att göra. Pappa hade ont och han blev ledsen naturligtvis.

Vi fick vänta i över två timmar på taxin och äntligen satte dom pappa i en rullstol. Vi satt och pratade om livet och pappa berättade för mig hur han ville ha det. Han sa vem som inte skulle få veta om hans tillstånd och vilka som skulle få veta. Det kändes så overkligt. Dagarna innan så satt jag på avdelningen och var med och planerar för pappas dödsdag. Overkligt, overkligt. Min pappa levde och jag, hans dotter skulle sitta och planera hans död. Hur den skulle vara och hur det skulle bli på allra bästa sätt. Det var inte jag som bestämde utan allt utgick från pappas önskemål. Men det var jobbigt.

Det behövde inte gå fort och det kunde gå väldigt långsamt, men 4 dagar senare så fanns inte pappa längre. Vi var där på fredagen och allt var bra. Han var frisk i de sjuka och vi hade så trevligt. Vi pratade länge och väl med varandra och han såg mina barn leka i gräset. Någon timma senare så var det något som hände. Pappa blev sämre och hamnade i ett tillstånd som var som medvetslöshet, men han vaknade upp på lördagen. Men på söndagen orkade hans kropp inte längre. Han somnade in i min famn.

Pappa dog den 24 juli och den 8 augusti hade vi begravningsceremonin. Den var vacker. Allt var utifrån pappas favoritmusik och färger. Det var också en jobbig period då några av syskonen bestred begravningen. Pappa skulle inte få ligga i denna stad där vi bor. Där han själv ville ligga. Han skulle inte få en egen grav som han så gärna ville ha. Nu gav syskonen med sig och det var skönt. Jag hade aldrig gett mig. Pappas sista vilja borde tala för sig själv. Sedan blev det dags för urn sättning och jag bar pappa ut till gravplatsen och pussade på urnan innan jag sakta sänkte ner urnan i marken. Bäddade platsen med blommor och tårarna rann nerför mina kinder. Jag hade lovat pappa att vara med hela vägen och det var jag.

Månaderna har flugit iväg och helt plötsligt så var det december månad. Pappa skulle fyllt år om han hade levt. Min äldsta son fyllde 18 år. Så nu är jag mamma till ett vuxet barn. Det känns lite konstigt faktiskt. Julen kom och den firade vi hemma. Så även nyår. Svärmor var med och firade med oss och vi hade en trevlig kväll tillsammans.

Det var min summering på året som gått. Kanske tråkigt för en del att läsa och förmodligen tjatigt för en del andra. Jag hoppas att året 2012 blir ett bra år för oss alla. Det kan inte bli sämre än 2011 i alla fall. Bara det är en tröst.

Jag tackar alla er fina läsa för det gångna året. Jag hoppas ni har trivts här i min lilla vrå och jag hoppas vi får ett lika fint år tillsammans.

Gott Nytt År alla vänner. Sköt om er!

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *