web analytics
Gå till innehåll

Det hela började för fyra år sedan

Idag för 4 år sedan så ringde telefonen när jag lagade middag till resten av familjen. Barnen hade inte hunnit komma hem än från skolan men de var på väg. Fredrik var på sitt arbete så jag var ensam hemma. Det var inget trevligt samtal som kom för det var från läkaren i Oskarshamn. Pappa hade fått åka dit och genomföra en undersökning då det var fullt i Kalmar. Jag kunde tyvärr inte åka med honom den dagen han skulle åka så han åkte sjuktaxi själv. Han fick hjälp på plats men jag hade gärna velat följa med honom. Han skulle dock sova där över natten så det var ju därför jag inte kunde.

Väl där så kunde de inte genomföra undersökningen. Hur de än gjorde så gick det inte. De försökte flera gånger men det var något som tog stop. Det var en undersökning av tarmarna och kameran som de skulle föra upp kom inte dit den skulle. Pappa åkte hem dagen efter och var jättetrött. Sedan gick dagarna och den 8 maj kom. Läkaren ringde och sa att under röntgen av bråcket på aortan så såg de även fläckar i lungorna. De såg två fläckar. Den ena ca 5 cm stor. Två veckor senare så var det fem fläckar. Det skulle visa sig vara cancer.

Det beskedet fick jag över telefonen. Nu i efterhand så kan jag inte förstå att jag fick beskedet via telefon. Det var ett hårt slag och jag fick mina farhågor besannade. Jag anade att det var cancer han hade och förmodligen så var det en stor cancertumör som kameran kom emot under undersökningen av tarmen. Några veckor senare så hade han cancer i lymfkörtlarna och det spred sig väldigt snabbt.

Jag grät som en gris. Jag ringde mina småsyskon direkt i Eslöv. Peter, min lillebror svarade och jag grät fram att pappa hade cancer. Han blev ledsen och jag fick mamma i telefonen för Peter kunde inte prata. De pratade i sin tur med min lillasyster Diana som blev helt förstörd även hon. Det var inga roliga besked an kom med.

Efter helgen, på måndagen så satt jag i möte med sjuksköterskan och avdelningschefen på boendet där han bodde. Vi satt och planerade hur pappas sista tid skulle vara. Det fanns alltså inget att göra för det var för långt gånget. Det var ingen enkel grej att göra, att sitta och planera hans sista tid. Nu visste jag hur pappa ville ha det för vi hade faktiskt pratat om just det tidigare. Men det var jobbigt ändå. Speciellt med tanke på att han satt själv i sitt rum och visste inte att vi satt i möte. Han hade inte mått så bra om han visste det, men det var ju allt för hans eget bästa.

Jag sa dock till sköterskan att jag ville att de pratade med honom och det gjorde dom. Det blev inte som jag hade tänkt mig för det blev inte sagt rent ut. Jag frågade avdelningschefen om han verkligen behövde veta men de tyckte det var bra ifall han hade ouppklarade affärer. Jag frågade om vad och han sa att det kanske fanns något barn som han ville försonas med eller så.

Nu är det ju så att det var inte pappa som tog avstånd från några av de andra barnen utan de uteblev av egen fri vilja. Jag sa att visst då berättar vi då men då vill jag att läkaren i Kalmar gör det, och så blev det. Den tiden kom den 20 juli. Samma dag hade jag fått en tid till honom hos en psykiatriker, men fick avboka pga tiden i Kalmar.

Den dagen blev en helvetesdag för pappa. De sa han kunde åka in liggandes så skulle han få låna en rullstol där inne. Vi åker in och när vi kommer till avdelningen så finns det knappt personal som ville hjälpa oss. Jag frågar om en rullstol men de tyckte inte att det var lönt för vi skulle snart få träffa doktorn. Vi blir placerade i ett rum och tiden går. Jag ringer på klockan och sköterskan kommer in sent om länge. Läkaren hade fortfarande inte tid att komma. När det gick två timmar så sa jag att nu får han fan komma. pappa låg på en brits och hade ont.

Till sist kom läkaren in och han var så okänslig tyckte jag. Pappa låg på britsen och jag försökte prata utan att det skulle bli fr kallt och för hårt för pappa att höra, men det tänkte inte doktorn på. Jag frågade hur länge, tänkte att han förstod att jag menade hur lång tid pappa hade på sig och det gjorde han. Svaret blev så kallt bara.  -Ja några månader. Inga år i alla fall.

När vi var klara så ångrade jag att vi hade åkt in överhuvudtaget. De ringde efter en taxi och svaret blev att vi fick vänta i två timmar. Jag blev grundligt irriterad och sa till dom att då får de fan ge pappa en rullstol, vilket de gjorde. Vi åkte ner och fikade och vi pratade om det som varit och det som komma skulle. Det viktigaste var att pappa skulle få må så bra som möjligt och det var viktigt att vi fick prata igenom om hur pappa ville ha det. Det fanns barn som han har som han inte ville skulle få veta att han var sjuk. Han sa att de har inte brytt sig innan så de behövde inte bry sig nu.

Detta var den 20 juli. Fyra dagar senare så dog han i  min famn. En kort resa men mycket intensivt. Jag saknar pappa så det gör ont. Nu på våren så brukade vi hämta hem honom och ha honom här hemma en stund. Vi tog honom ner till stan och gick rundor på stan. Vi gick upp till honom och fikade. Det var inte många dagar under de år han bodde här som vi inte träffades. Det var alltid någon uppe hos honom om han inte var hemma. Vi pratade med varandra i telefonen och pappa visste att han kunde ringa mig närsomhelst på dygnet. Det var en trygghet för honom.

Älskade pappa

Jag hoppas du har det bra däruppe band änglarna. Min önskan är att du mår bra. Kan gå på dina ben och inte känna någon smärta mer. Jag hoppas du har dina syskon runtomkring dig nu och att ni alla känner lugn och harmoni. Det går inte en dag som jag inte tänker på dig. Jag tittar på ditt kort där min änglalampa lyser varje dag och mina tankar går stilla i mitt huvud. Tankar som jag ägnar till dig. Du finns bland oss här hemma fast vi kan inte se dig. Barnen pratar om dig och de saknar dig otroligt mycket. Jag är glad för att du slapp ligga och lida för länge, men jag saknar dig.

Älskar dig och jag vet att vi ses igen.

Publicerat den Kategorier Livet

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

4 reaktioner på ”Det hela började för fyra år sedan

  1. johanna

    Jävla sjukdom. ❤ jag vet hur det är att mista en förälder i samma skit. Måtte detta utrotas! Känner med dig.

    Svara
    1. Lisa (sjubarnsmamman)

      Ja det är det verkligen. Jag hoppas de kan utrota den sjukdomen, men det blir svårt. Jag tycker att den har blivit alltmer vanlig de sista åren. Ha en fin lördag <3

      Svara
  2. Maria

    Usch vilken sorglig historia. Jag vet precis hur du kände och känner. Pappa blev sjuk på morgonen och mor ringde ambulans, det tog inte lång tid men när låg i ambulansen på väg in så blev han hjärndöd. Styrkekramar till dig ♥♥♥

    Svara
    1. Lisa (sjubarnsmamman)

      Tack. Ja det finns mycket skit som man inte kan rå över och det är skrämmande. Kram på dig <3

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.